Nationalekonomen Paul Krugman och globaliseringskritikern Naomi Klein har en sak gemensamt: de ogillar den marknadsliberala ekonomism som Milton Friedman (och hans efterföljare) förespråkar. Krugman beskriver, nedgörande, Friedmans nyliberala idéer och monetaristiska program i en artikel i the New York Review of Books.

Men medan Krugman sakligt diskuterar såväl problem som förtjänster med Friedmans tankegods verkar Naomi Klein fixerad vid Friedman som person och det negativa han står för. Hon stannar dock inte där. Alla som på något sätt kan förknippas med Friedman är suspekta: nationalekonomer i allmänhet eftersom de tilhör samma disciplin som Friedman, och nationalekonomer verksamma i Chicago i synnerhet, eftersom det Friedman också bodde och verkade i den staden.

Och det är här hon ibland träffar fel. Nu senast i ett utfall i The Nation (översatt i förrgår i AB:s kulturdel) mot att demokraternas presidentkandidat Barack Obama har ekonomiska rådgivare som är nationalekonomer och vissa från Chicago vilket, enligt Klein, kopplar dem till just Milton Friedman. Men vid en närmare granskning visar det sig att dessa “chicagopojkar” varken är mer nyliberala än den genomsnittlige amerikanen eller förespråkar en Friedmantgrogen politik. I vissa fall har de inte ens varit verksamma i Chicago!

Kleins “huvudmisstänkte” är Jason Furman (som utbildats i progressiva Cambridge, MA, och som aldrig varit verksam i Chicago). Kleins huvudsakliga (och enda) kritk mot Furman är att han tidigare uttalat sig positivt om lågpriskedjan Wal-Mart. Men i ett svar på en kritisk artikel om detta i Slate från 2006 redogör Furman tydligt hur hans ståndpunkt ligger helt i linje med en progressiv, arbetarklassvänlig ståndpunkt. En mängd forskning visar nämligen att Wal-Marts låga priser stärkt köpkraften allra mest för just amerikanska låginkomsttagare.

Men borde ändå inte de av Obamas rådgivare som kan kopplas till Chicago ändå vara riktiga “Chicagopojkar”? Nej, inte heller det förefaller vara fallet. Till exempel är Chicago-ekonomen Austan Goldsbee (som utbildats i progressiva Cambdridge, MA) knappast vidare höger. Detta medger också Klein själv när hon säger att han “befinner sig på den vänstra sidan av ett spektrum vars vänstra ände ligger strax höger om mitten”. En titt på Goldsbees akademiska verk ger samma bild, t ex översikten av inkomstskatters påverkan på höginkomsttagares arbetsbeteende där Goldsbee finner effekten vara blygsam. Knappast någon Friedmansk slutsats.

Men chicagoforskaren Cass Sunstein som också ger råd till Obama? Förutom att Sunstein inte är ekonom (han är jurist) är han dessutom författare till den nyligen utkomna boken “Nudge” (som Ekonomistas-Robert omskrivit) vars hela grundidé är att just kritisera den traditionella chicagoskolans teorier om marknadens självreglerande funktion (detta har även Ekonomistas-Jesper påpekat).

Med andra ord är Naomi Klein ganska fel ute när hon vill svartmåla de ekonomiska rådgivare Barack Obama har som varandes Friedmantrogna nyliberaler. Detta felsteg må vara hänt. Värre då att vissa svenska bloggare okritiskt tar till sig hennes budskap. För fakta om dessa påstådda liberaler är väl kända, något som svenska skribenter också påpekat. Kanske kan denna historia bidra till att Kleins svenska supportrar nyanserar sin bild av Klein och faktiskt tar henne för den hon är, nämligen en intelligent och nytänkande journalist som ibland har rätt och ibland fel.