Finns det något mer irriterande än enfrågerörelser? En grupp människor sätter medvetet på sig skygglappar som döljer allt utom just de värden man argumenterar för. Allt som är bra för… uttern, är bra. Allt som går uttern emot är dåligt.

Den självpåtagna fördumning ett sådant synsätt medför kan aldrig hantera de avvägningar som livet och politiken består av: hur göra om uttern står i vägen för utrotandet av fattigdomen?

I och med klimatproblematiken har miljöfrågan gått och blivit politik på riktigt. Detta betyder att miljörörelsens inneboende motsättningar plötsligt blir uppenbara. “Miljörörelsen” har inte ett mål utan flera, och dessa är inte alltid förenliga. Kärnkraft står mot koldioxid liksom utbyggnaden av älvarna. Genmanipulerade grödor kan minska jordbrukets CO2-utsläpp medan bildsköna öppna landskap kanske måste ställas mot ful energiskog. Järnvägsspår måste dras någonstans, ibland i naturskyddsområden.

Klimatfrågan är helt enkelt för viktig — och för dyr att hantera — för vi ska kunna låtsas som att olika inte miljömål står mot varandra. Förhoppningsvis kommer detta att leda fram till en mer effektiv och rationell miljöpolitik där vi slipper symbolpolitik som järnvägar där ingen bor.

De enda som kan våndas över en sådan utveckling är väl de som har hand om att stämpla “Bra miljöval” på olika varor, vilket avspeglas i de miljömärkningsproblem som nu uppstått. Kan vi förvänta oss märkningsdifferentiering: Bra miljöval (CO2), Bra miljöval (övergödning), Bra miljöval (artrikedom)?

Något för alla, ungefär som när man köper kaffe på ett amerikanskt fik.

Uppdatering 2008-07-11: Via Bergh hittar jag denna artikel som visar att insikten om problemen med att förena olika miljömål börjar sprida sig.