Henry Ohlsson
Detta är ett gästinlägg av Henry Ohlsson, professor i nationalekonomi vid Uppsala universitet.
Den senaste tiden har vi återkommande fått höra hur bra det går för den svenska ekonomin. Tillväxten är rekordhög, inflationstakten fortsatt låg och sysselsättningen börjar öka, vilket i en internationell jämförelse ser bra ut. Men under ytan är bilden dessvärre en annan. Det finns viktiga problem i svensk ekonomi.
Glädjedödarens uppgift är att föra fram budskapet ingen vill höra. Figuren nedan visar den s k Beveridgekurvan för Sverige, dvs sambandet mellan andelen arbetslösa och antalet kvarstående lediga platser som andel av antalet personer i arbetskraften (data är tolvmånaders glidande medelvärden hämtade från AKU och Arbetsförmedlingen). Krisen under 2009 syns tydligt: Arbetslösheten steg från drygt 6 procent i januari 2009 till 8,5 procent ett år senare. Samtidigt minskade vakanstalet från ca 0,75 till ca 0,55.
De dåliga nyheterna är dock vad som hänt efter krisen. Den ekonomiska återhämtningen har medfört att vakanstalet i januari 2011 var tillbaka på samfama nivå som i januari 2007. Men arbetslösheten i januari var nästan en och en halv procent högre än arbetslösheten i januari 2007! Arbetsmarknaden funktionssätt har försämrats betydligt.
Vad kan då ha orsakat denna försämring? Till att börja med kan vi utesluta fel i data. Alla lediga platser anmäls visserligen inte till Arbetsförmedlingen, men om man istället väljer SCB:s heltäckande vakansstatistik (som dock är mindre frekvent) är bilden densamma. Liknande försämringar har även skett i andra länder; den amerikanska Beveridgekurvan har också rört sig utåt.
Är det matchningen på arbetsmarknaden som har försämrats? Vilken betydelse kan bristande överensstämmelse mellan de arbetslösas faktiska kvalifikationer och de kvalifikationer som de lediga platserna kräver? Vad kommer rekryteringsproblemen att innebära för produktions- och inflationsutveckling? Vilka ekonomisk-politiska åtgärder skulle kunna vara aktuella?
Det är nu en viktig uppgift för alla olika aktörer på arbetsmarknaden (inklusive jag själv) att agera istället för att förhärliga. Sverige borde kunna bättre. Arbetslöshet är slöseri.
Ekonomistas 
Den ändrade Beveridgekurvan är intressant och jag håller med om att orsakerna bör undersökas. Det finns dock redan en del försök i den riktningen. T ex har Konjunkturinstitutet en fördjupning i senaste Konjunkturläget (s 81-84). KI undersöker hur spridningen av arbetslöshet och vakanser har förändrats mellan olika regioner, branscher och utbildningsnivåer. De finner att den sämre matchningen inte beror på ökad spridning mellan branscher eller regioner. Det finns dock vissa tecken på ökad spridning mellan utbildningsnivåer. Många arbetssökande har nu låg utbildning medan andelen vakanser som kräver hög utbildning ökar.
På Riksbanken presenterades förra veckan en studie av Sahin, Song, Topa och Violante där författarna försöker kvantifiera förändringen av de amerikanska och brittiska Beveridgekurvorna utifrån geografisk och branschvis matchning. De finner att ökad spridning mellan branscher och yrken kan ha bidragit till ungefär en fjärdedel av uppgången i arbetslöshet, men i princip inget stöd för att den geografiska matchningen har försämrats. En minskad geografisk rörlighet har annars varit en ofta framförd förklaring till den försämrade Beveridgekurvan i USA. Detta pga att bostadsmarknaden fungerar sämre efter att fastighetsbubblan sprack — se mitt tidigare inlägg om detta.
Bra rutet Henry.
Har själv kritiserat den utbredda
självgodheten och perspektivlösheten på dagens arbetslöshetssituation (inte minst bland ungdomar, där ju Sverige är nästintill “sämst i klassen”) i ett par inlägg (http://larspsyll.wordpress.com/2011/03/31/372/). Att som vår finansminister och en del ledarskribenter (senast i raden Sydsvenskans ledarsida häromdagen) tro att problemet bottnar i för höga ingångslöner för kommunalanställda kan inte få en annat än ta sig för pannan. Svensk arbetsmarknads problem handlar säkert mycket mer om bl. a. just de problem du tar upp. Och då duger det inte att komma dragandes med gamla nattståndna 1920-talsidéer!
Det enda problem Henry tar upp är väl “bristande överensstämmelse mellan de arbetslösas faktiska kvalifikationer och de kvalifikationer som de lediga platserna kräver”. En sådan bristande överensstämmelse kan väl förklaras av för höga minimilöner/ingångslöner, eller?
Även om jag tror att höga minimilöner är en viktig förklaring till den höga svenska ungdomsarbetslösheten, tycker jag att många använder argumentet lite för enkelt. T ex är ju Danmark och Norge de två länder som kan konkurrera med Sverige om att ha världens högsta minimilöner, men dessa länder har samtidigt låg ungdomsarbetslöshet. Kanske kan höga minimilöner fungera i kombination med lärlingssystem, etc.
Nja, nog pekar Henry på andra problem också. För vi ska väl inte tolka han frågor – “Är det matchningen på arbetsmarknaden som har försämrats? Vilken betydelse kan bristande överensstämmelse mellan de arbetslösas faktiska kvalifikationer och de kvalifikationer som de lediga platserna kräver?” – som rent retoriska?
Arbetslösheten bland ungdomar i Sverige är inget vi kan bagatellisera. På senare år har den legat runt 30% (om vi bortser från de som ej är i arbetskraften eller studerande som söker arbete, ca 6-8%). Vi har också kunnat se sedan tidigare (med början ca 1990) att vi fått svårare och svårare att få ned arbetslösheten efter att konjunkturen vänt. Allra sämst har de utan avslutad gymnasieutbildning, föga förvånande (strukturomvandlingar i riktning mot högre kvalifikationskrav har ju varit legio), haft det. På officiellt håll har man egentligen inte kunnat komma med någon förklaring. Jobbskatteavdrag på över 70 mdr SEK under de senase åren borde peka i annan riktning. Ni har ju, om jag inte missminner mig, i Finanspolitiska rådet i flera år pekat på att en bov i dramat är den allt mindre satsningen på arbetsmarknadsutbildning (en procent av arbetskraften 1990 och någonstanms runt en promille i dag). Vi har ju i Sverige också mer än i de flesta andra länder haft en kraftigt ökad andel ungdomar som studerar. Rådet har ju också pekat på institutionella faktorer som höga uppsägningskostnader och generös arbetslöshetsförsäkring (här skulle kanske det danska systemet med ersättningar i paritet med studiestödet kunna fungera som incitament att i större utsräckning söka jobb). Några av allianspartierna har också talat sig varma för lärlingslöner (vilket givetvis facken skyggat för) och längre provanställningar för att underlätta för ungdomarnas chanser att komma in på arbetsmarknaden.
När det gäller fortsatt oacceptabelt höga arbetslösheten så var ju min huvudinvändning som sagt att problemet inte “BOTTNAR i för höga ingångslöner.”
Ungdomsarbetslösheten är hög, men dock inte riktigt så hög som jag angav i mitt förra inlägg. Den har TOPPAT på ca 30%. Sorry. Se: http://larspsyll.wordpress.com/2011/03/31/vad-borg-verkligen-borde-bekymra-sig-om/
Om minimilönerna stiger kommer matchningen på arbetsmarknaden att försämras och Beveridgekurvan att skifta ut. Vad jag försöker säga är alltså att det inte finns något i Henrys resonemang som motsäger att minimilöner är källan till problemen.
(Därmed inte sagt att minimilöner verkligen är förklaringen till den ändrade Beveridgekurvan.)
Kan någon förklara för mig varför det är viktigt att angripa arbetslöshet ( med angripa antar jag att författaren menar ökade tramsfereingar till arbetslösa i form av direkt stöd samt utbildning).
Är inte synen på arbetslöshet en värderingsfråga, ideologisk fråga?
Är det inte en gång för alla klarlagt att höga minimilöner leder till hög arbetslöshet bland unga och de med låg kognitiv förmåga?
“Kan någon förklara för mig varför det är viktigt att angripa arbetslöshet ( med angripa antar jag att författaren menar ökade tramsfereingar till arbetslösa i form av direkt stöd samt utbildning). ”
Du undrar varför det är viktigt att hjälpa människor som inte förmår försörja sig själva, dels i närtid genom ekonomiskt stöd, dels på sikt genom utbildning?
“Är inte synen på arbetslöshet en värderingsfråga, ideologisk fråga?”
Jo naturligtvis, men lika mycket en praktisk fråga. Det är ett rent slöseri med mänskliga resurser att ha arbetslöshet. Har du svårt att ta in det så kan du jämföra med någon annan beroendesituation där människor behöver hjälp. Man skulle t.ex. kunna skämma ut sig genom att argumentera på idiotnivån att behovet av ambulans för alla är en värderingsfråga.
“Är det inte en gång för alla klarlagt att höga minimilöner leder till hög arbetslöshet bland unga och de med låg kognitiv förmåga?”
Nej! Var får du allt snömos ifrån? Dessutom glömmer du och de flesta andra som argumenterar på liknande sätt bort att ungdomslöner redan är väsentligt lägre än vuxnas löner. Det är de första 10 åren som man har en betydande löneökning i en anställning (oftast men naturligtvis inte alltid).
När det gäller ungdomsarbetslöshet tror jag att den enskilt viktigaste faktorn är den allmänna arbetslösheten. När den är hög och har tillåtits vara hög en längre period så blir problemen verkligt jobbiga. En arbetsgivare föredrar människor med relevant arbetslivserfarenhet och man är beredd att betala extra för den erfarenheten. Yngre människor drar om och om igen det kortaste strået, även när derivatan blir positiv s.a.s.
Idag har vi förvandlat våra ungdomar till en tjänstejonsklass. Dessutom tror vi att det skall komma något gott ur det. (Flummiga ideér om karaktärsdanande erfarenheter och annat dravel). I själva verket sätter vi fel människa på fel plats (är det det som ekonomer kallar matchning eller avsaknad av?), samt trycker etableringsålder i höjden och barnafödande i botten (för att inte tala om hur åldern på förstföderskor trycks uppåt).
Jag menade att forsknings konsensus har visat att höga minimilöner leder till högre arbetslöshet i allmänhet och bland ungdomar i synnerhet. (På samma sätt som det råder konsensus om att det sker en global uppvärmning)
I USA har det just gjorts stora studier över detta sedan 2008 när arbetslösheten sköt i höjden, dessa studier visar bl.a. att både höjden på ersättningen samt längden på urbetalningen påverkar graden av arbetslöshet. Ju kortare period understödet utgår desto fortare söker och skaffar arbetslösa arbete. Sak samma med höjden på ersättningen. Detta är förmodligen skälet till att USA har historiskt haft ungefär hälften av EUs arbetslöshet samt en långt lägre långvarig arbetslöshet.
Sedan missförstår du mig, självklart ska de som saknar arbete så fort som möjligt fås att återgå i arbete. Det är en samhällsekonomisk. Det jag menade med värdering var vilken policy som ska väljas, mer transfereringar och mer statliga stimulanåtgärder eller att inrikta sig på att få ekonomin att växa så att fler anställs i den privata sektorn. (I Sverige har det inte skapats ett nettojobb i den privata sektorn sedan 1950 och i USA sedan 2000. Vidare läste jag en studie att det i USA innan kraschen förlorats 15 miljoner jobb men det skapats 17 miljoner nya men att de som förlorat jobben tiil stor del inte hade vilja eller förmåga att ställa om sig för dessa nya jobb, mest inom service sektorn.)
Jag har hört sägas att de svenska siffrorna för ungdomsarbetslöshet räknar studenter som letar deltidsjobb som arbetslösa. Är det nån som vet om det stämmer?
Sen måste väl alla kloka människor hålla med om att arbetslöshet är ett samhällsproblem. Arbetslösa betalar inte skatt, deltar inte i produktionen och är dåliga förebilder för sina barn.
Och jag tror inte att det är höjda minimilöner som ligger bakom att Beveridgekurvan viker av som den gör i diagrammet. En förklaring skulle kunna vara att de arbeten som erbjuds är mer kvalificerade än tidigare.
Det är intressant att den amerikanska kurvan visar en liknande (men svagare) tendens. Nån som vet hur det ser ut i andra länder?
Tack för inlägget Henry,
Jag är dock inte särskillt förvånad över att Beveridgekurvan har skiftats utåt. Det är väl allmänt accepterat att arbetslöhet har en “Hysteresis” effekt där arbetslösheten “biter sig fast” efter en lågkunjunktur. Att detta har hänt även i andra länder understryker bara att detta är helt naturligt. Jag tycker inte att detta är en anledning till varför “svenskar” inte skall vara så “självgoda”.
Som jag ser det är det andledningen till varför “svenskar” (jag tänker framför allt då på vår regering) borde vara mindre självgoda är att de borde har förutsett detta. Eftersom vi vet att det finns en Hysteresis effekt så borde regeringen inte låtit arbetslösheten sigit så mycket som den gjorde. Istället borde man med aktivare finanspolitik hållt nere arbetslösheten, speciallt eftersom Sverige hade hyfsat goda statsfinanser när finanskrisen slog till.
Jo, det verkar vara som du säger. Om man tex tittar på sidan 27 i den här artikeln research.stlouisfed.org/wp/2001/2001-007.pdf ser man motsvarande data för Storbritannien 1971-1995. Där upprepas samma mönster både 82-87 och 93-95.
Jag kan tänka mig att en orsak är att vi har börjat räkna personer som är 16 år som om de står tillgängliga för arbetsmarknaden, vilket övriga EU gör. Samt att de stora barnkullarna från 90-talets början nu blivit vuxna och knackar på arbetsmarknaden. Samtidigt så fortsätter många att arbeta efter 65-års ålder, så det uppstår inga lediga-jobb-kedjor…