För två månader sedan dömde Svenskt Näringsliv, branschföreträdare (även här och här), en mängd borgerliga och liberala debattörer och politiker ut SNS-rapporten Konkurrensens konsekvenser. Våra slutsatser att det var svårt att finna belägg för några egentliga effektivitetsvinster och att det fanns tydliga problem förknippade med avregleringen av denna typ av “marknader” betraktades som orimliga. Almega gick till och med ut och anklagade Laura Hartman för att ha en politisk agenda, vilket i sammanhanget är något av det grövsta man kan göra. Så lät det då, men i helgen gick Svenskt Näringsliv ut och krävde skärpt reglering och kontroll av de privata välfärdsföretagen. Frågan som infinner sig är naturligtvis varför då? Om nu valfrihet och konkurrens självklart leder till höjd kvalitet så finns det ju knappast någon anledning att reglera branschen hårdare.
Det är lätt att raljera över denna omvändelse under galgen, men den allvarligare frågan är om man verkligen kan reglera fram kvalitet i denna typ av branscher? Risken är överhängande att regelverket i sig blir så omfattande och detaljrikt att det i sig sänker kvaliteten i hela sektorn. Frågan om skolbibliotek är ett utmärkt exempel: friskoleföretagens ovilja att lägga pengar på skolbibliotek leder fram till en lag om att skolbibliotek måste finnas. Problemet är bara att regelverket då även måste klargöra exakt vad som egentligen utgör ett skolbibliotek. På motsvarande sätt säger skollagen att elever har rätt till särskilt stöd, men exakt vad detta innebär är inte klargjort. Min gissing är att vi inom ett par år kommer att ha en ansenlig författningstext som i detalj försöker regelera elevens rättigheter och skolans skyldigheter i detta sammanhang. Ytterligare ett exempel är att även seriösa estetiska kurser ifrågasätts då vissa aktörer överutnyttjat möjligheten att erbjuda eleverna nöjeskurser under estetisk täckmantel.
Endast en förhärdad planekonom kan tro att det via detaljregler går att tvinga fram kvalitet i välfärdssektorn; på sin höjd kan regelverket undanröja vissa avarter. Det blir även uppenbart att en analys som bygger på att jämföra olika aktörer inte kan svara på frågan om privatiseringar och valfrihet leder till höjd kvalitet: även om privata vårdhem i genomsnitt skulle vara bättre än kommunala, så finns risken att regelverket leder till sänkt genomsnittlig kvalitet i hela sektorn (även motsatsen kan naturligtvis gälla). Frågan är då vilka slutsatser man ska dra av att till och med Svenskt Näringsliv nu kräver skärpta regleringar? En slutsats skulle kunna vara att det vore önskvärt att öka betydelsen av primärt kvalitetsmotiverade — snarare än vinstmotiverade — aktörer i dessa svårstyrda branscher. För att landa i denna slutsats måste man emellertid nog ha ett annat perspektiv än att det stora problemet med Carema-skandalerna är att de svärtar ner ryktet för andra vårdföretag.
Ekonomistas 
Kommer man inte runt detta med checkar? Dvs att kunderna till äldreboenden (eller deras förvaltare/goda män) väljer utförare snarare än att kommunen gör upphandlingar.
Apropå skolbibliotek, är det verkligen ett stort problem? Vill elever och föräldrar ha skolor med skolbibliotek väljer de väl en sådan skola. Känns klart överreklamerat. Däremot krav på kurator kan jag förstå på ett annat sätt: det behovet kan ju ofta uppstå ganska akut (till skillnad från bibliotek där man på förhand kan ha en uppfattning om man behöver en sådan tjänst) och i en situation där man har andra problem.
Sedan undrar jag hur det kommer sig att de anställda alltid är så senfärdiga med att rapportera missförhållanden? Nu senast var det väl en gymnasieelev på praktik som berättade för sin lärare hur det såg ut. Har vårdanställda (Eller poliser! Varför är det aldrig någon polis som ordervägrar?) ingen integritet? Missförhållanden inom vården är ju en klockren stornyhet i lokaltidningen (och om det leder till repressalier gentemot arbetstagaren är det en ännu klockrenare uppföljningsnyhet).
Jag gör ingen åsikt i frågan om skolbibliotek men noterar att lagstiftaren har det. Inom skolan har vi för övrigt kundval och det verkar inte som om regleringsbehovet är mindre där. Att de anställda verkar sakna integritet kan ha med bristen på meddelarskydd i den privata välfärdssektorn att göra. Det finns förresten en del forskning kring whistle blowers. Det verkar inte vara en karriärväg.
“Det finns förresten en del forskning kring whistle blowers.” Kan du tipsa om intressanta referenser?
Jag har barn och bävar infor dagen då jag tycker deras skola eller dagis är så dålig att man måste byta. För att kundvalsystemen skall fungera bra måste man göra om dem, en, tre, fyra, massor med gånger. Mitt barn, eller mina föräldrar måste känna sig trygga på den instutionen de spenderar sina dagar på. Att då byta en eller fler gånger är svårt, även om man inte är helt nöjd. Visst, de sämsta skolorna mm borde försvinna. Men de skulle de göra med upptagningsområdessytemet med då föräldrar skulle börja klaga.
Skolbibliotek är ett lysande exempel på saker jag tror föräldrar glömmer att kolla eller inte förstår betydelsen av.
Vad gäller att anmäla sog själv är det förutom det Jonas skrev nog så att man normaliserar beteenden hos personalstyrkan och det behövs utomstående med både erfarenhet och pathos för att anmäla. Detta gäller nog likväl stressad dagispersonal som poliser
Vad är värdet av skolbiblioktek? Rätt mycket måste förnyas årligen för att de ska vara relevanta. Är det inte bättre att lägga de pengarna på lärarna samt centralisera bibilioteken? Några bokvagnar med klassisk skönlitteratur – som bara måste slitageersättas – kan man ha utan bibliotek.
Angående vissleblåsning: personalen saknar alltså integritet. Om inte annat kan man säga upp sig och läcka när man fått nästa arbete. Eller läcka via föräldrar (skolan) eller anhöriga (äldreomsorgen). Det är inte direkt svårt för vård-skola-omsorgspersonal eller poliser att få arbete.
eller så sparar man in på biblioteken och belönar aktieägare.
“Har vårdanställda (Eller poliser! Varför är det aldrig någon polis som ordervägrar?) ingen integritet? Missförhållanden inom vården är ju en klockren stornyhet i lokaltidningen (och om det leder till repressalier gentemot arbetstagaren är det en ännu klockrenare uppföljningsnyhet).”
Ja hur vågar dom! Här kommer Carema och skruvar upp stressen och ner lönen och tränar de anställda att steg för steg se de gamla som ting eller problem att “hantera” enligt mekaniska tayloristiska modeller. Samtidigt tutar Timbro i oss att vi ska tänka mer på oss själva och rösta efter egen plånboken. Den som protesterar riskerar att få sparken och stämplas som trubbelmakare i branschen. Hamnar man utan jobb är man mycket ekonomiskt utsatt tack vare regeringens “arbetslinje”. Ja, varför är det så få i den utbytbara, maktlösa och osäkert anställda personalen som visar stort kurage och uppoffring och tar stora personliga risker för vårdtagarnas skull under dessa omständigheter? Det är för mig ett totalt mysterium!
Ja det var ju en rimlig verklighetsbeskrivning. Eller inte. AB publicerade en lista på 1800 (?) äldreboenden häromdagen. Ja man är nog helt körd på 1800 äldreboenden om man talar ut i en lokaltidning. Alla dessa 1800 enhetschefer är med stor säkerhet despotiska tyranner som avskyr självständig personal. Eller inte. Och skulle det vara så kanske man med hjälp av tex Demensförbundet, PRO eller liknande kan starta sitt eget äldreboende med fokus på vårdkvalitet. Lär ju inte lida brist på patienter.
Jo, kundval kan lösa en stor del av problemet, men dessutom måste fler förutsättningar för rörlighet förbättras för att marknaden ska fungera bra.
Lätt att skylla på de anställda. De som jobbar i den här sektorn är ofta människor med en osäker ställning på arbetsmarknaden. Rädslan för att förlora jobbet väger blytungt. Skyll på regeringen istället som inte inför meddelarskydd och offentlighetsprincip i de privata företag som använder våra skattepengar.
Vi kan ju fortsätta vandra på den inslagna vägen med privatiseringar, kanske testa ditt system med checkar, tvingas bygga upp en enorm kontrollapparat och ändå i slutändan se hur privata vårdkapitalister vinstmaximerar våra gamlingar till döds. Eller skrota det här marknadsliberala experimentet och gå tillbaks till det vi vet funkar.
” Eller skrota det här marknadsliberala experimentet och gå tillbaks till det vi vet funkar.”
Historierevisionism
På en fri fungerande marknad, där rörliga kunder beställer skattefinansierade tjänster, behövs ingen dyr kontrollapparat.
Som du säkert är bekant med handlar ämnet välfärdsekonomi (varav SNS-projektet får ses som en tillämpad del) om i vilken utsträckning exempelvis vård och skola rimmar med nationalekonomins standardmodell av fria och fungerande marknader.
En hel del tyder på att en fri marknad på dessa områden inte skulle vara fungerande.
Börja med Barrs Economics of the Welfare State.
Varför har de osäker anställning? De är medlemmar i ett av de största (= mest resurser) facken Kommunal (de kanske rent av är störst?) och skulle garanterat få förstklassig hjälp både inför en läcka (hur läcker man utan att bryta mot lojalitetsprinciper osv) och efter en läcka om det skulle behövas i AD. Och oavsett om de arbetar i privat eller offentlig sektor är det trots allt seriösa arbetsgivare med kollektivavtal, tillsvidareanställningar osv.
Slutar väl med en årslön. Skulle jag ta varje dag utan att blinka.
Tack för tipset, Per S! Jag menar att den “fria marknaden” inte är helt fri och att en större faktiskt frihet uppstår med viss reglering.
Praktikanter är inte insocialiserade i arbetsplatsens skrivna och oskrivna regler – därför beter de sig dåligt, gentemot Carema.
Varför rapporterar anställda sällan missförhållanden?
Kan det bero på den beroendeställning de har till arbetsgivaren?
En vän rapporterade missförhållanden, drev frågan i domstol och vann. Resultatet? Hennes anställning förlängdes inte och ingen annan arbetsgivare vill ta i henne med tång. Hon har gått arbetslös i 5 år nu. Ett par sådana exempel är ett effektivt sätt att tysta andra. Lägg märke till att nästan alla rapporter om missförhållanden kommer från före detta anställda som kräver anonymitet.
Att ange arbetsgivaren kräver väldigt stort civilkurage och ofta extrema situationer.
Det är helt rätt att det krävs ett enormt mikromanagement för att styra upp ett system som är helt vinstdrivet.
Utföraren måste vilja göra det rätta för verksamhetens kvalitet istället för det som är mest lönsamt. Det är ju självklart att det kan uppstå målkonflikter.
Men det här är en fråga som inte bara gäller vården utan all bolagiserad samhällsviktig verksamhet och som verkligen inte debatterats tillräckligt.
“En slutsats skulle kunna vara att det vore önskvärt att öka betydelsen av primärt kvalitetsmotiverade — snarare än vinstmotiverade — aktörer i dessa svårstyrda branscher.”
Vilka ar de “primart kvalitetsmotiverade” aktorerna?
De som inte gör arbetsgivaren en tjänst genom att glömma byta blöja eller att råka missa ett fel i betygsgrundande prov, om de kan komma undan med det?
Men nu pratar du om de anstallda och inte om arbetsgivarna.
Okej, de arbetsgivare som på riktigt skulle bli arga och eventuellt vidta sanktioner mot anställda som betedde sig på ovan angivet sätt.
Torde vara svårförenligt med vinstmål att bestraffa (och riskera offentlighet för) vinstgenererande brister i en vinstdrivande verksamhet.
De som vill driva verksamheten för att de tror att de kan driva verksamheten bättre än andra – ge bättre vård, bättre utbildning – inte för att de tror att de kan göra vinst på den.
Och hur valjer man ut dessa? Genom statligt dekret?
@Emil: I första hand genom rekrytering till tjänst. Inte konstigare än chefsrekrytering inom näringslivet.
vem skall valja ut dem och hur? Skall de fa lov att ga med “vinst”? Vem skall fa bestamma om de verkligen kan driva verksamheten battre eller om de bara tror att de kan det?
Vem väljer och hur? Jag vet inte vilken sorts svar du vill ha om vilka som väljer ut dem? Lämpliga representanter för huvudmannen (landsting, kommun).
Vinst? Nej, poängen var ju att det hela inte ska motiveras av vinstintresse. Överskott går tillbaka till verksamheten.
Vem bestämmer om de som vill verkligen kan? Huvudmannen behöver förstås göra en kompetensbedömning i förväg (som man gör vid tjänstetillsättningar överallt). Sedan behövs förstås uppföljning och kvalitetsgranskning, men den är inte begränsad till granskning av om verksamhetsledaren begår kontraktsbrott eller ej. Huvudmannen svarar i sin tur mot väljarna.
“Vinst? Nej, poängen var ju att det hela inte ska motiveras av vinstintresse. Överskott går tillbaka till verksamheten.”
Ok, sa cheferna skall jobba gratis? Och investeringar skall inte fa betalas tillbaka?
Poangen ar att det ar enkelt att komma med plattityder som att vi vil ha “primart kvalitetsmotiverade aktorer” men ingen verkar veta vilka dessa ar eller hur de skall incentiveras. Det finns ju ocksa gott om exempel pa att offentlig verksamhet inte direkt alltid ar mer “kvalitetsmotiverade” an vad privata och “vinstmotiverade” verksamheter ar.
Jag är inte riktigt säker på att jag förstår. Självklart ska normala löner och investeringar betalas, som inom alla annan offentlig verksamhet. (Om det ska finnas icke vinstdrivande privata aktörer så bör de få liknande summor per elev eller patient eller behandling som andra aktörer, och ha en ledning som ligger på samma lönenivåer.)
Och visst finns det problem inom offentlig verksamhet. Det är det ingen som förnekar. Men den drivs inte primärt ovanifrån av motiv som inte ar med kvalitet att göra.
“Självklart ska normala löner och investeringar betalas, som inom alla annan offentlig verksamhet. (Om det ska finnas icke vinstdrivande privata aktörer så bör de få liknande summor per elev eller patient eller behandling som andra aktörer, och ha en ledning som ligger på samma lönenivåer.)”
1) Vinst betalar investeringar: ingen vinst, ingen aterbetalning av investeringar.
2) Ledningens loneniva bor med fordel bestammas av aktoren sjalv och inte av staten.
3) varfor ar det fult for en agare att tjana pengar men inte for en anstalld?
“Och visst finns det problem inom offentlig verksamhet. Det är det ingen som förnekar. Men den drivs inte primärt ovanifrån av motiv som inte ar med kvalitet att göra.”
Att offentlig verksamhet inte skulle drivas ovanifran ar nysprak av den varsta sort. Och att offentlig verksamhet alltid skulle drivas av kvalitetsonskan aven.
Vidare, vem bryr sig om motiven? Det ar val anda resultatet som raknas?
1) Vinst som betalar investeringar går in i verksamheten.
2) Nej, då kan de sättas till fantasisummor som omotiverat plockas ur verksamheten.
3) Det handlar inte om att någonting är fult. Folk ska ha en rimlig lön för det arbete de gör. Problemet är när sparande på kvalitet kan kvitteras ut av ägarna (eller som bonus för personal på olika nivåer).
Jag sa inte att offentlig verksamhet inte styrs ovanifrån. Poängen var att den inte drivs ovanifrån med andra primära motiv än kvalitetsmotiven.
Och visst: vem bryr sig om motiven om resultatet är detsamma. Problemet är att resultatet faktiskt också beror på vad som primärt driver de inblandade. Det är det vi sett med all tydlighet i Carema-fallet.
“1) Vinst som betalar investeringar går in i verksamheten.”
Investeringar gors normalt innan vinst, det ar liksom sjalva definitionen av investeringar. Om investeringarna gors av utomstaende agare maste de darmed per definition plockas ut ur verksamheten for att betala investeringarna.
“2) Nej, då kan de sättas till fantasisummor som omotiverat plockas ur verksamheten.”
Inte pa en konkurrensutsatt marknad
“3) Det handlar inte om att någonting är fult. Folk ska ha en rimlig lön för det arbete de gör. Problemet är när sparande på kvalitet kan kvitteras ut av ägarna (eller som bonus för personal på olika nivåer).”
“Rimlig lon” ar subjektivt, nagon maste alltsa bestamma vad den rimliga nivan ar. Sparande pa kvalitet kan aven “kvitteras” ut som lon i form av hogre loner per person (detta hander aven i offentlig sektor) eller i form av samma loner till fler personer (det senare ar vanligt i offentlig sektor).
“Jag sa inte att offentlig verksamhet inte styrs ovanifrån. Poängen var att den inte drivs ovanifrån med andra primära motiv än kvalitetsmotiven.”
Trams, det finns gott om andra motiv for styrning av offentlig verksamhet. Politiker vill bli omvalda och fiskar darfor roster, byrakrater vill visa sig duktiga infor sina politiska chefer, anstallda lyckas paverka genom fackforbund, etc. Vidare sa har naturligtvis aven offentlig sektor att halla sig till ekonomiska realiteter och budgetar.
“Och visst: vem bryr sig om motiven om resultatet är detsamma. Problemet är att resultatet faktiskt också beror på vad som primärt driver de inblandade. Det är det vi sett med all tydlighet i Carema-fallet.”
Hela detta argumentet bygger alltsa pa ett fall av (pastadd eller sann) misskotsel av ett privat foretag (cherry-picking), pa premissen att all offentlig verksamhet ar “primart kvalitetsmotiverad” (vilket ar, milt uttryckt, en ordentlig verklighetsforskoning) och att det inte gar att bade gora vinst och halla uppe kvalitet (vilket ar rent marxistism och som torde ha empiriskt motbevisats vid det har laget)
1) Hårklyverier. Det viktiga är att pengarna går till investeringar i verksamheten.
2) Inte på en perfekt friktionsfri marknad. Men den är en fantasi.
3) Ja någon måste bestämma lönen, men rimlighet är inte någonting helt subjektivt.
4) Jag pratade om primära motiv. För ett aktiebolag är vinsten den primära. För offentlig verksamhet är uppdraget från väljare och skattebetalare det primära. Sedan finns det alltid andra motiv inblandade, och det är det ingen som förnekar.
5) Carema är ett exempel, men det är inte det enda. Om jag inte missminner mig så finns det också en stor amerikansk undersökning som visar att de stora vinstdrivande vårdföretagen tenderar att ge sämre vård. Tror att den senast nämndes in en SVT-dokumentär.
6) Ingen har påstått att det inte går att göra vinst och hålla uppe kvaliteten. Frågan gäller tendenser, inte ideala modeller.
1) Nej, det ar inte harklyverier utan en central del av modern ekonomi som har hjalpt oss att inte langre leva ur hand i mun i bytesekonomier
2) Den perfekta friktionsfria marknaden ar mycket riktigt en fantasi men tron pa staten som raddare ar minst lika mycket av en fantasi och dessutom en som har bra mycket storre och varre unintended consequenses an tron pa en imperfekt marknad.
3) Rimlighet ar per definition subjektivt, att pasta nagot annat ar fullkomligt absurt
4a) Sa det ar alltsa trots allt inte kvalitet som ar det primara motivet for offentlig verksamhet utan “uppdraget från väljare och skattebetalare”?
4b) RoI ar det primara motivet for aktiebolag enligt ekonomisk teori, inte vinst
5) Det finns ocksa gott om exempel pa hur offentlig verksamhet ger dalig vard.
6) Det var du (bland annat) som ville forbjuda vinst, inte jag. Du foresprakar alltsa ideala modeller minst lika mycket som jag gor det. Men det kanske bara ar ideologi nar man inte har samma asikter som du?
1) I det här sammanhanget är det hårklyverier. Betalning av investeringar som gått till verksamheten är betalningar för verksamheten i den relevanta meningen. Det är skillnad på om en ideell verksamhet betalar av lånen på sina investeringar och om det plockas ut vinst som används till något helt annat.
2) Det handlar inte om det ena eller det andra. Det handlar om rätt sak på rätt plats.
3) Om du tycker att de rimlighetsbedömningar som sker nu är helt subjektiva så ser jag inte att subjektivitet skulle vara något avgörande problem som skulle ge medborgarna sämre vård.
4a) Mer hårklyverier. Det uppdraget är att ge bra vård, dvs vård med kvalitet, till en rimlig kostnad.
4b) Mer hårklyverier i sammanhanget.
5) Det var som redan sagts inte exemplen som var det relevanta.
6) Att vård och skola inte ska drivas med vinstintresse är ingen ideal modell, utan ett sätt att undvika en viss sorts problem som verkar kostsamma att undvika när det finns vinstintresse. Sedan finns det andra problem, som kräver andra lösningar.
7) Nu släpper jag det här; för många kluvna hår per svar.
1) Nej, det ar inte harklyverier. Avbetalningar pa lan ar inte sa speciellt skillt fran aterbetalning av vinst till investerare (riskprofil ar forvisso annorlunda), det ar pengar som flodar ut fran verksamheten for att anvandas till nagot annat (vilket ju som sagt var ar en grundbult i modern ekonomi)
3) Subjektivt ar inte per definition fel men det ar fortfarande subjektivt. Marknaden ar normalt ett bra satt att avgora vad som ar rimligt, demokratiska val kan vara ett annat.
4a) Fast du tar for givet att det offentliga ar kapabelt att gora detta och inte bara att det ar dess motiv, det ar en premiss for hela ditt resonemang som alltsa blir cirkulart.
4b) Sant, men skillnaden ar viktig. Missuppfattningar mellan vinst och kassafloden brukar ocksa (som du har bekraftat) leda till missuppfattningar om vad vinster ar till for och hur de skapas.
5) Det exemplet var sjalva grunden till hela ditt resonemang tillsammans med ett okritiskt accepterande av att offentlig verksamhet alltid lever upp till sina mal och motiv. Utan dessa tva grundpremisser blir det liksom ingenting kvar av ditt resonemang forutom att vinst ar fult och att privata foretag ar onda.
6) For mig verkar det vara ideologi och missforstand om vad vinst ar.
7) Jag forstar att du slapper detta, for du kranglar in dig i cirkelargument och forutfattade meningar.
@ Emil:
I varje grundkurs i corporate finance eller public economics skulle du får underkänt på påståendet att återbetalning av lån inte skiljer sig från utbetalning av vinst till ägarna, även med brasklappen om att riskprofilen skiljer sig.
Angående resten verkar du ha missat en hel del mainstreamlitteratur om drivkrafter (for profit/not for profit) i offentligt finansierad verksamhet.
“I varje grundkurs i corporate finance eller public economics skulle du får underkänt på påståendet att återbetalning av lån inte skiljer sig från utbetalning av vinst till ägarna, även med brasklappen om att riskprofilen skiljer sig.”
Jag sade att de inte skiljer sig SPECIELLT mycket i detta fallet eftersom det i bada fallen handlar om ett utflode av kapital fran foretaget till en utomstaende part som en aterbetalning for investeringar. Detta ar knappast kontroversiellt eller icke-kompatibelt med grundkurser i corporate finance (snarare tvartom). Om vinst inte tillats tas ut ur sa kan du vara ordentligt saker pa att (ceteris paribus):
a) investeringar kommer att minska
b) lanefinansiering kommer att oka, tex torde incitament for konstiga typer av koncernlan eller liknande skapas
Som jag ser det ligger bristen hos upphandlarna, dvs politikerna. Men så går det när man köper något åt någon annan med andras pengar. Intresset blir då ganska svalt över vad det kostar och vilken kvalitet tjänsten man köper har. Bättre när man handlar något åt sig själv med egna pengar.
Problemet med vård är att även inom det offentligägda har nyliberalismen satt djupa spår. Man införde i början på 90-talet ett koncept som hette Beställare och Utförare i VGregion där jag arbetade. På 80-talet tänkte man som vårdgivare: Vad kan jag göra för denna patienten? och man frågade patienten: Vad kan jag göra för dig? På 90-talet blev man som vårdgivare tvungen att ställa sig frågan: Vad FÅR jag göra för denna patienten? Man undvek ofta frågan: Vad kan jag göra för dig, då patienten kunde komma med önskemål som inte kunde infrias. Vidare genomfördes taylorisering under begreppet kompetenshöjning. Det verkliga skälet var att förbilliga vården och omsorgen.
Detta styckevisa ansvar innebar att vårdtagare inte kunde få uppleva samma kontinuitet och uppföljning som tidigare. Att vårdgivare inte höll till pension eller flydde landet var myntets andra men lika solkiga och omänskliga baksida. De nyliberala räknenissarna saknade kunskap och förståelse för vilka hänsyn man måste ta i vården – om den ska kallas mänsklig (!)
VLachos: Hur ser det ut i andra länder med stora privata aktörer? Jag har funderat en hel del på vad som händer om t ex specialistvård kommer utsättas för samma vårdval. Kan jag tänka mig att man mycket snabbt får “to big to fail”-problem, att exit inte kommer tillåtas (kanske snarare “to important to fail”). Med följden att dessa aktörer kan säga “landstinget betalar för lite, vi måste lägga ner” och landstinget tvingas betala precis vad dessa “too important to fail” begär.
“En slutsats skulle kunna vara att det vore önskvärt att öka betydelsen av primärt kvalitetsmotiverade — snarare än vinstmotiverade — aktörer i dessa svårstyrda branscher.”
Hur är det tänkt att gå till och fungera i praktiken? Får verksamheten exempelvis fortfarande privat (och vinstdrivande), fast reglerad på något vis mot kvalitetsmål, eller ska staten ta över verksamheten, eller hur hade du tänkt dig mer specifikt?
“Almega gick till och med ut och anklagade Laura Hartman för att ha en politisk agenda, vilket i sammanhanget är något av det grövsta man kan göra.”
Tycker man att det är grovt att anklagas för att ha en politisk agenda bör man hålla sig så långt ifrån politiken som möjligt. Man kan då ägna sig åt att skriva forskningsrapporter om hypotetiska situationer som ingen förutom de närmast sörjande läser.
Jag tycker det är djupt sorgligt att högt uppsatta vetenskapsmän inte inser att grunden för god vetenskap är att svara på obekväma frågor. Nöjer sig inte någon med de svaren är det upp till läsaren att bedöma svaren. Den goda vetenskapen segrar då förhoppningsvis i slutändan. Börjar man direkt prata om grova övergrepp bara för att man anklagas för att ha en politisk agenda så sorterar man ofta bort sig själv.
Vetenskapsmän drivs oftare än de tror av gamla mänskliga svagheter som karriärism, opportunism och bekvämlighet och det är inte bara inom samhällsvetenskapen vi har de problemen. Här är ett exempel från den medicinska världen:
http://www.theatlantic.com/magazine/archive/2010/11/lies-damned-lies-and-medical-science/8269/
Ja, när nationalekonomer säger att andra som försörjs av skattebetalare “utnyttjar systemet” och föreslår att andra ska studeras och analyseras kanske nationalekonomerna får räkna med att själva analyseras. Flera ekonomipristagare har för länge sedan presenterat fungerande lösningar på problem som svenska nationalekonomer nu tar betalt för att lösa, utan att ens leverera lösningar som redan finns. Vad beror det på? Bristande förståelse för relativt enkla bevisade samband eller politiska hänsyn och karriärtänkande?
Främst politisk hänsyn och karriärtänkande. Jag ifrågasätter inte intelligensnivån hos dagens forskarelit.
“Endast en förhärdad planekonom kan tro att det via detaljregler går att tvinga fram kvalitet i välfärdssektorn”
Ovanstående citat kunde komma från Hayek.
Man kan givetvis inte via detaljregler, oavsett om det sker via ägarstyrning eller regleringar (som inte nödvändigtvis ska ses som kvalitativt skiljda företeelser) garantera kvalitet.
Huvudskiljelinjen i denna fråga är huruvida man (för den sektor man diskuterar) tror att det är bäst med centralstyrning eller någon form av frivillig organisering, exempelvis via en fri marknad där konsumenter och producenter får efterfråga och utbjuda det de vill.
Centralstyrning via centralt ägande och centralstyrning via regleringar hamnar på samma sida i detta spektrum. En reglerad låtsasmarknad är inte en marknad, utan funktionssocialism.
Så länge man debatterar offentligt ägande kontra detaljreglering blir skillnaden extremt liten i det stora hela – socialism eller funktionssocialism. Ändå skapar debatten tydligen starka känslor.
Centralstyrning kontra frivillig organisering alltså.
Vilka andra former av frivillig organisering är det du tänker på, förutom fri marknad?
Var på skalan plockar du in det svenska friskolesystemet?
Jag har ingen perfekt lösning på lager och jag tror inte heller en lösning nödvändigtvis ser likadan ut i alla välfärdssektorer. Man kan dock konstatera att Sverige är ett av ytterst få länder (tror Chile är det andra) som tillåter vinstintressen i skolan. Det hindrar inte andra länder från att ha en mängd alternativ vad gäller skolor. Vidare gör detta perspektiv att man kan ifrågasätta kommunerna som huvudmän för skolan.
Sedan håller jag inte med om att regelstyrning och styrning via huvudmannaskap skulle vara samma sak. Som huvudman kan du kalla in en rektor, ta denna i örat och förklara att om det inte blir bättring sker så kommer rektorn att bytas ut. Med regelstyrning är något liknande inte möjligt utan endast brott mot regelverket, som med nödvändighet är fyrkantigt, kan beivras. Men visst, man kan tänka sig en mycket avreglerad kundvalsmodell. Jag tror dock inte det riktigt funkar i branscher där det finns starka samhälleliga mål som i skolsystemet. Hade ,an verkligen trott på denna modell hade man kunnat göra sig av med både skolplikt och läroplan men jag har ännu inte hört någon i ansvarig ställnung argumentera för något sådant.
Vad gäller whistleblowers så har Luigi Zingales skrivit en intressant artikel som även innehåller en del referenser. Han har i en intervju sagt något i stil med att “whistle blowing basically ruins your life”.
Slutligen så har naturligtvis har forskare precis som alla andra allehanda ideologiska, kognitiva och emotionella svagheter. När man däremot påstår att en forskare förvanskar resultat för att driva en politisk agenda så är det väldigt grovt.
Ingen har påstått att “regelstyrning och styrning via huvudmannaskap [är] samma sak”.
Däremot kan man se ägandeskap som slutpunkten på ökad reglering. Det allra mest långtgående regleringsramverket man kan tänka sig innebär att den reglerande myndigheten har rätt att styra verksamheten som om man ägde den. Inga detaljer är för små att styra över. I och med detta så handlar skillnaden om ägande kontra reglering snarare om en kvantitativ än kvalitativ skillnad.
Det som upplevs som ett diskret hopp mellan extremt kontrollerande reglering och ägande kan i praktiken göras extremt litet.
“Som huvudman kan du kalla in en rektor, ta denna i örat och förklara att om det inte blir bättring sker så kommer rektorn att bytas ut.”
Detta är inte någon inherent skillnad. Man kan absolut skapa regleringar som innebär att rektorer (eller andra beslutsfattare) måste godkännas av den reglerande myndigheten – godkännanden som kan dras in genom exempelvis nämndbeslut utan vidare motivering. Omvänt innebär inte ägande automatiskt att en nämndordförande eller minister har någon absolut rätt att byta ut en rektor hursomhelst, utan även en sådan omplacering behöver ske på ett rättssäkert sätt utan “ministerstyre”. Någon form av regelsystem finns alltså i båda fallen.
I praktiken kommer avsättande av rektorer alltid att vara en svår fråga, oavsett om kommunen äger skolan eller om kommunen har rätt att dra in sitt godkännande för en rektor som är anställd av någon annan.
Så, jag väntar fortfarande på vad det är som gör det mest långtgående regleringsramverk man kan tänka sig kvalitativt skiljt från offentligt ägande.
I praktiken handlar det om en glidande skala av inflytande över detaljerna.
Jag håller helt med om att det är en glidande skala. Däremot är ett system med vinstdrivande företag troligtvis inte lämpligt när man rört sig långt mot centralisering. Vilka företag skulle ha ett lönesystem som gick ut på att det enda ekonomiska incitamentet var att mellanchefer på en viss nivå fick fri lönesättning under sig och fick behålla residualen av sitt budgetutrymme som lön?
Om argumenteringen bygger på vad som i teorin är möjligt att reglera i lag (försök stryka något ur den listan) utan att för den skull “äga verksamheten” så är blir väl utsagan redudant och diskussionen obsolet?
Fastän jag tycker mig förstå ditt resonemang, och i viss utsträckning sympatiserar med det, så anser jag ändå att: om “det mest långtgående regleringsramverk man kan tänka sig” inte har någon bäring på verkligheten (vilket det inte har?) så förefaller påståendet att skillnaden mellan offentligt ägande och detaljreglering är extremt liten, vara extremt.
Fantastiskt uttryckt Hannes!
Tack för länken, Jonas!
“Men visst, man kan tänka sig en mycket avreglerad kundvalsmodell. Jag tror dock inte det riktigt funkar i branscher där det finns starka samhälleliga mål som i skolsystemet.” Varför inte?
Sveriges skolplikt är nästan unik. Sedan i somras bryter Sverige mot Europakonventionen som säger att föräldrarna har rätt att fatta beslut om barnens undervisning. Svenskar har därför utvandrat till exempelvis Finland, där vårdnadshavare ansvarar för att “läroplikten” uppfylls. Där finns ingen skolplikt för omyndiga barn. I nästan alla länder i västvärlden är hemundervisning ett lagligt alternativ, som också uppmuntras och medför goda studieresultat. Tyskland har dock också skolplikt, vilket föranlett att tyskar beviljats politisk asyl i USA. Fördelarna med hemundervisning eller IT-baserad distansundervisning kombinerad med lärcentra är stora i tjänstesamhällen. Svenska välfärdssystem är dock fortfarande i hög grad anpassade för 1900-talets industrisamhälle.
Jag undrar om du uppfattar kritiken mot Laura Hartman som obefogad för att du saknar “publikens” perspektiv. Jag uppfattar din artikel i den kritiserade rapporten som välskriven, relevant och nyanserad. De flesta tycks ha reagerat på Hartmans debattartikel i DN, som förvisso innehöll ett budskap som saknar stöd i vetenskap och som därför kan uppfattas som politiskt. Den kritik som jag har sett är i stort sett befogad och fri från påståenden om att resultat förvanskats. Kritiken har främst rört vissa slutsatser och presentationen. Jag tror att exempelvis påståenden som “Den kvinnliga rösträtten har inte ökat effektiviteten” och “Inga data visar på mätbara vinster med kvinnlig rösträtt” också hade väckt reaktioner, även om det är sant att data som bevisar motsatsen saknas.
1) Informationsproblemen är mycket stora innan, under och efter att man valt skola. Det är ytterst svårt att avgöra kvaliteten på den tjänst som tillhandahålls och det går inte att utkräva ansvar för undermålig tjänst i efterhand. Vidare uppfattar de flesta det som mycket kostsamt, framförallt socialt, att byta skola om den inte levererar vad man hoppats. 2) Det finns inte bara individuella utan även samhälleliga mål med skolan, vilket är liktydigt med att det finns externa effekter. Det finns därför ingen anledning att tro att ens perfekt informerade familjer fattar beslut som man har lust att finansiera kollektivt. Hade man trott att det var problemfritt så hade det bara varit att ge varje elev 75000 kronor i handen varje år och säga åt dem att göra vad de vill. Ingen omöjlig ståndpunkt men inte direkt på den politiska agendan.
Tack förresten för vänliga ord. Visst påstod sig många angripa Laura Hs slutsatser. Vad som dock, bla av Almega, hävdades att det inte fanns belägg för att fenomen som segregation, betygsinflation och höjda kostnader hade påverkats av friskolereformen. Vilket det gör
När du skriver att:
“Jag undrar om du uppfattar kritiken mot Laura Hartman som obefogad för att du saknar ”publikens” perspektiv. Jag uppfattar din artikel i den kritiserade rapporten som välskriven, relevant och nyanserad. De flesta tycks ha reagerat på Hartmans debattartikel i DN, som förvisso innehöll ett budskap som saknar stöd i vetenskap och som därför kan uppfattas som politiskt. Den kritik som jag har sett är i stort sett befogad och fri från påståenden om att resultat förvanskats. Kritiken har främst rört vissa slutsatser och presentationen.”
-så vill jag påpeka att jag har en diametralt motsatt uppfattning om hur pass befogad den generella kritiken varit som framförts mot rapporten, dess författare och deras slutsatser. Utan att vi behöver gå närmre in på ämnet, så utgör även jag en del av den “publik” som refereras till, ehuru jag helst talar för mig själv.
Jonas, är verkligen informationsproblemen så stora? Är Franska Skolan (Ecole Française, inte Lycée Française), Enskilda Gymnasiet, Adolf Fredrik (tror jag?), Lundsbergs mfl goda rykte svårt att “höra talas om” och/eller oförtjänt? Nu är det 20 år sedan det var aktuellt för mig men jag tror mig ändå ha hyfsad koll på vilka skolor i Stockholm (och några till i resten av landet) som har välförtjänt gott rykte. Om man mer eller mindre dagligen funderar kring dessa frågor borde det väl vara trivialt att ha denna koll?
Jag skulle ringa rektorn och boka in ett entimmes möte någon gång på sommaren om jag skulle vilja verifiera en skolas kvalitet. Är rektorn en bra chef och pedagog påverkar det hela organisationen.
Lutar snarare åt att det är en antipluggkultur som gör att man inte väljer bra skolor. Vilken förälder skulle egentligen placera sitt barn på medieprogrammet på “Tyresö Gymnasium” om de brydde sig om sitt barns skolgång?
Vadå “placera sitt barn”? Det är inte föräldrarna som placerar sina barn i gymnasieskolor. Det gör man själv.
hehe, “placera” sitt 15-åriga barn. Nej du, det väljer dom själva!
Jonas,
1. Ja, informationen är begränsad och de initiala kostnaderna för rörligheten är stora. Dock kan informationen förbättras och kostnaderna för rörligheten minskas. Bristen på information är ofta ännu större hos politiker som saknar personliga incitament att söka information och fatta bra beslut än hos kunder som är personligt berörda. Informationsproblemen är större när väljare indirekt väljer komplexa osäkra “paket”, innehållande bland annat skolor och äldreboenden, än när människor väljer enstaka tjänster för eget bruk. Här finns en intressant vision om en modell som kan öka effektiviteten: http://www.itkommissionen.se/dynamaster/file_archive/020423/1f4183be1d256da3f05f27c6201875a6/Vision%202011+%20rapport.pdf
2. Jag antar att staten ska betala för lärande. Personer som hemundervisats har lyckats nå kunskapsmål i högre utsträckning än personer med motsvarande bakgrund som gått i skolan. Hemundervisade har utvecklat bättre sociala färdigheter och engagerat sig mer i samhället som vuxna. Dessa resultat talar för att staten ska uppmuntra hemundervisning, såsom i Kanada, där staten betalar utbildningsmaterial när föräldrar ordnar undervisning privat. Här finns en intressant artikel med ännu ett skäl att ersätta skolplikten med en undervisningsplikt: http://www.theatlantic.com/magazine/archive/2009/12/the-science-of-success/7761/
Hur generaliserber är Zinagels studie till svenska förhållanden?
För övrigt en intressant negativ sidoeffekt av insiderlagstiftning hans studie tar upp
Hartman förvanskade sina egna resultat i artikeln på DN Debatt. Lika illa som forskningsfusk.
@ lg, ett grundläggande sanitärt krav är att om man kommer med den typ av anklagelser som du gör här – “forskningsfusk” – så bör man inte gömma sig bakom en pseudonym…
“Frågan är då vilka slutsatser man ska dra av att till och med Svenskt Näringsliv nu kräver skärpta regleringar?”
En inte helt orimlig slutsats är väl att Svenskt Näringsliv föredrar en marknad som är reglerad framför en marknad där man inte får ta ut vinst, att argumentera för nuvarande lösning bedömmer de nog som lönlöst.
Då och då hör man argument om att vinstförbud skulle _gynna_ de stora företagen eftersom de enklast skulle kunna gå runt regelverket, se:
http://www.dn.se/debatt/vi-socialdemokrater-maste-sluta-motarbeta-friskolorna
Finns det någon sanning i det? Jag har personligen inte hört Carema argumentera för vinstförbud.
“När man däremot påstår att en forskare förvanskar resultat för att driva en politisk agenda så är det väldigt grovt.”
Det är bara sunt, uppfriskande, helt rätt och i samklang med den västerländska kulturen. Antingen har de som kommer med anklagelserna rätt och argumenten visar det eller så har de fel. Eller så får historien ge någon rätt i efterhand. Freud, Lysenko och många andra är nu i mångt och mycket på den sophög de hör hemma.
Om dagens forskare slutar gnälla om “väldigt grova” anklagelser och istället fokuserar på vad som är vackert och sant så kanske de kan bidra med något.
Tack för ett uppfriskande inlägg!
Äntligen börjar det bli lite fart på diskussionen om vilka effekter det får när ekonomiska drivkrafter styr verksamheter som har betydande inslag av komplexa kvalitetsinriktade individbundna tjänster OCH där kunderna (oavsett om det är landsting, kommuner eller privatpersoner) har höga trösklar för att byta leverantör.
Gärna alternativ till offentlig/kommunal verksamhet, men att försöka styra bort snedvridande ekonomiska incitament genom reglering / planekonomi är en utopi. Att avskaffa vinstmotivet, eller åtminstone kraftigt begränsa det (tex att all vinst måste återinvesteras i verksamheten) är det enda riktigt effektiva verktyget.
“Gärna alternativ till offentlig/kommunal verksamhet, men att försöka styra bort snedvridande ekonomiska incitament genom reglering / planekonomi är en utopi. Att avskaffa vinstmotivet, eller åtminstone kraftigt begränsa det (tex att all vinst måste återinvesteras i verksamheten) är det enda riktigt effektiva verktyget.”
Det tror jag också. Läste aldrig debatten så nog eller inlägget så noga eftersom jag irriterade mig på några småsaker som fick ursprungsinlägget att tappa lite av sin trovärdighet (imho). Men det du säger låter vettigt och går i samklang med min världsbild. Det fina med att tillåta privata alternativ med din linje är att personalen inom t.ex. vård- och omsorgs-företag får fler driftsformer och fler arbetsgivare att välja på. Det tror jag gagnar både personalen och de som vårdas.
“Det fina med att tillåta privata alternativ med din linje är att personalen inom t.ex. vård- och omsorgs-företag får fler driftsformer och fler arbetsgivare att välja på. Det tror jag gagnar både personalen och de som vårdas.”
Det är en rimlig hypotes. Av flera möjliga. Om den är sann är just det SNS-projektet ska ta reda på.
Bil byter man väl ungefär lika sällan som man byter skola (var 3-5 år). Bilar är komplexa produkter. Bilar kostar i samma storleksordning som skolgång (gjorde just en bilkalkyl på KV:s www-tjänst: en fem år gammal enkel Volvo kostade ungefär 40:-/milen om man körde 1500 mil/år -> 60 000:- om året). Biltillverkning sker på en konkurrensutsatt marknad. Och slutligen: bilar blir bättre för varje år.
Skillnaden är väl att bilar betalar man för sina egna pengar och alla vet att bil är komplicerat att äga och man har alltid fått ta eget ansvar för sitt bilägande.
Det finns enorma stordriftsfördelar i informationen kring ett bilköp jämfört med ett skolval. Enorma.
Om du tror att bilval och skolval innebär samma komplexitet, så har du i alla fall inte valt skola år dina barn ännu. Ett skolval innefattar fler omätbara parametrar, dessa varierar dessutom per person och är betydligt svårare att sedan ändra (ja, jag har gjort båda valen). Sedan beror det slutliga utfallet mest på var du bor, eftersom populära skolor snabbt blir fulla, och med ett segregerat boende, ger detta automatiskt segregerade skolor. Därför är det extra viktigt att ALLA skolor kan ge undervisning av bra kvalitet.
Men återkom gärna när du har egen erfarenhet i ämnet..
Björn, kan du utveckla? Min bild av skolor är att de i allmänhet, trots att de gärna hävdar motsatsen, är ganska lika. De har en läroplan mm att följa. Bilar däremot förekommer i en väldig massa varianter där hjulen är ungefär det enda de har gemensamt.
“…man kan tänka sig en mycket avreglerad kundvalsmodell. Jag tror dock inte det riktigt funkar i branscher där det finns starka samhälleliga mål som i skolsystemet” Äntligen en någorlunda klar formulering av Vlachos åsikt, nämligen att privata alternativ och valfrihet för användarna av välfärdstjänster inte är en bra idé. Om det inte är en “politisk agenda” så vet jag inte vad det skulle vara i så fall. Det är ingen skam att ha och uttrycka politiska åsikter i en demokrati och det är ingen grov anklagelse att tillskriva någon politiska åsikter. Men det är lite pinsamt att förneka att man har några politiska åsikter utan bara är en objektiv forskare när det uppenbarligen inte är sant.
När det gäller personer som inte är i beslutsfattande ställning så brukar jag anse att resonemang är intressantare än ståndpunkter. När det gäller beslutsfattare är det precis tvärtom. Paul behöver inte tycka att resonemangen här är intressanta, men att avkräva ståndpunkter är att missförstå bloggens syfte.
Slutsatsen att decentraliserat beslutsfattande inte leder till optimal resursallokering vid förekomsten av externa effekter är inte politiskt utan vetenskapligt grundad. Inom nationalekonomin är dessutom slutsatsen tillräckligt etablerad för att undervisas på alla A-kurser jag känner till.
Inte heller är konstaterandet att det finns samhälleliga mål med skolsystemet politisk. Det är helt enkelt en beskrivning av sakernas tillstånd.
Politisk är däremot frågan om det ska finnas samhälleliga mål med skolan. Jag kan inte se att jag har uttalat mig i denna fråga men jag kan konstatera att i stort sett samtliga valbara politiska alternativ i samtliga länder jag känner till anser att utbildningssystemet har sådana mål. Om man ser friskolesystemet som ett medel att komma runt dessa samhälleliga mål så anser jag att man bör vara tydlig med det.
Sluligen så diskuterar jag inte privata alternativs vara eller icke vara utan resonerar kring att olika typer av huvudmannaskap ställer olika krav på regelverket. Den – inte särskilt originella – slutsatsen är att det knappast är omöjligt att det regelverk som krävs för att hantera vinstintressen mycket väl kan leda till de facto mindre reell valfrihet och mångfald än ett system utan vibstdrivande aktörer. Dessutom kan kvalitetspriset bli högt när man detaljreglerar verksamheten.
Det där svamlet om valfrihet gäller förstås bara storstäderna, och inte ens där handlar det i praktiken om valfrihet. På mindre orter finns bara ett alternativ – i bästa fall. Där det finns fler får folk vara glada om de får plats på ett av dem som finns och ta vad de får. Så vad snackar man om?
Det fanns ju en ‘stopplag’ som snabbt togs bort efter valet 2006.
Var den bra ändå då!!
Intressant. Jonas tycker du att man borde insett att det skulle bli så här – alltså att man teoretiskt kan räkna ut vad som händer – eller att det är en empirisk fråga?
Man må anse att “primärt kvalitetsmotiverade aktörer” är en plattityd men jag anser det vara en tankeram. Exakt vilka slutsatser denna leder till är inte klart men det ger åtminstone mig ett sätt att tänka kring sektorer där det finns anledning att tro att varken mål-, regel-, eller marknadsstyrning fungerar särskilt väl. En uppenbart aktuell fråga är om det verkligen är klokt att ha ett skattesystem som gynnar aktörer vars främsta konkurrensfördel är finansiellt kunnande?
Detta gäller naturligtvis inte enbart välfärdbranscherna, men pga de samhållsmål som finns med den skattefinansierade sektorn så finns det anledning att tro att marknaden fungerar särskilt illa i dessa sektorer. Dessutom finns det uppenbara hinder för en fungerande marknad som frånvaron av fri prissättning innebär.
Även om jag inte har en perfekt modell färdig så är jag tämligen övertygad om att det går att konstruera ett system för exempelvis friskolor som i betydligt högre grad gynnar den typ av aktörer som kan förväntas vara “primärt kvalitetsmotiverade”. Uppenbart är att dagens system gör precis motsatsen, vilket jag har svårt att se hur även den mest friskolevänliga kan tycka är bra. Det är dock inte alls säkert att något renodlat vinstförbud är den bästa vägen att gå.
Vore det inte battre att tanka i termer av att gynna de som leverar bast kvalitet oavsett deras motivation? Eller att atminstone noggrant se till att undvika att stalla “kvalitetsmotivation” i ett motsatsforhallande till “vinstmotivation”? (Det blir liksom annars lite for oppet mal for diverse marxistiska teorier.)
I ovrigt klokt och svart att inte halla med om.
(Lite off-topic: det ar intressant att se hur teorin/modellen om maximisering av return on investment (inte vinst) som det som en rationell investerare gor alltid tas som ett faktum av de som vill svartmala privat verksamhet samtidigt som samma personer ofta inte alls haller med om att denna teori ar sann.)
Jag ställer mig skeptisk till möjligheten att på byråkratisk väg kunna betala för kvalitet i en sektor med svårfångade kvalitetsmål.
Fast poangen kvarstar val anda? “Kvalitetsmotivation” star minst lika mycket i motsatsforhallande till “vinstmotivation” som det gor till offentlig verksamhet. Annars hade ju Sovjetunionens ekonomi fungerat.
en av hörnstenarna i det nationalekonomiska paradigmet är att ekonomiskt beteende styrs av incitament, vilket är synonymt med motiv.
att krossa denna hörnsten genom att fantisera bort den ekonomiska processen och endast se till utfallet som om det vore två oberoende ting förefaller både omotiverat och obegåvat. även om det görs i syfte att stänga ute “diverse marxistiska teorier”.
du heter möjligtvis inte McCarthy i efternamn? 😉
En annan hornsten ar att de styrs av de verkliga incitamenten vilka dels oftast ar:
– fler an ett
– inte nodvandigtvis samma som det/de uttalade
– inte nodvandigtvis ar aligned med konsumenternas men andock kan verka i samma riktning
Darav foljer min kritik mot att det ju liksom ar litet for enkelt att pasta att det offentliga systemet alltid ar (uttalat eller ej) enbart “kvalitetsmotiverat”, vi vet ju att det finns gott om olika incitament for olika aktorer inom det offentliga precis som inom privata verksamheter, samtidigt som det privata alltid ar enbart “vinstmotiverat” och varfor det senare skulle nodvandigtvis skulle sta i konflikt med ett kvalitetsutfall.
Jag skulle till och med ga sa langt som att saga att incitamenten for kvalitet normalt ar lagre inom offentlig sektor an inom privat sektor. Man behover ju liksom inte bry sig sa mycket om kvalitet nar man far betalt anda.
Jag håller nog med dig Emil om att incitamenten för kvalitet normalt är lägre i offentlig än i privat sektor, men det är ju inte samma sak som att säga att kvaliteten i välfärdstjänsterna skulle bli bättre om de överfördes från den offentliga till den privata sektorn.
Hur ser du på incitamenten till kvalitet för brottmålsadvokater? De är ju en offentligt betald privat organiserad tjänst som i mitt tycke verkar dela många men inte alla bekymmer med välfärdstjänster.
Drar man in mer pengar som skicklig brottmålsadvokat än som oskicklig?
“Jag håller nog med dig Emil om att incitamenten för kvalitet normalt är lägre i offentlig än i privat sektor, men det är ju inte samma sak som att säga att kvaliteten i välfärdstjänsterna skulle bli bättre om de överfördes från den offentliga till den privata sektorn.”
Korrekt, min poang var ungefar pa andra hallet: dvs att man inte kan saga att den offentliga sektorn alltid ger battre kvalitet eftersom den ar “kvalitetsmotiverad” och inte “vinstmotiverad”.
“Drar man in mer pengar som skicklig brottmålsadvokat än som oskicklig?”
Bra fraga, som jag tyvarr inte har nagot bra svar pa.
Emil det är LOV som gäller för kommun o Landsting.
Andra villkor får inte ställas.
Nu tappar Carema ett vårdställe i Stockholm tror jag, o i samma kommun har dom vunnit ett annat vårdställe.
Att Carema INTE håller vad dom skriver får inte vara med i bedömmningen, utan anbudspapperet gäller.
Dom kan köra på en tid tills kritiken ‘flyter upp’, varje anbud, så länge dom vill.
Nils, jag forstar tyvarr inte vad detta har att gora med mina inlagg.
Emil du skrev:
2011-11-16 den 15:46
clip{
“Vore det inte battre att tanka i termer av att gynna de som leverar bast kvalitet oavsett deras motivation?”
}
Jo, det är ju så vi tänker o vill, kvalitet.
MEN
Kommuner o det ‘offantilag’ är vingklippta till att ta bästa pris.
Inte ens att Carema ‘fuskar’ gör att dom kan uteslutas.
Skriver dom på papperet att dom ska ge bra vård så är det det som gäller, papperet alltså, inte att dom hitintills bevisligen KANSK gjort fel.
Med ‘Carema-fusk’ menar jag inte att vinsterna förs utomlands, det är en skattegrej, utan att åldringarna får ligga i piss o skit i uppåt ett dygn.
Det kan vara som det ska vara det, än har vad jag vet detta inte utretts o förbjudits i domstol.
Alltså tanken är god men regelverket förbjuder.
“Alltså tanken är god men regelverket förbjuder.”
Fast hela debatten handlade ju om huruvida regelverket bor forandras eller inte och i sa fall hur…
Problemet är väl att hitta rätt incitament för aktörer där kvalitet direkt översätts till pengar. Jag gör ett försök för verksamhet inom utbildning:
Vad vill samhället ha ut av utbildningsverksamheten? Låt oss ta definitionen “högt sysselsatt arbetskraft av hög kvalitet”.
En lösning skulle kunna vara att ge de utbildande företagen del av den utbildades framtida inkomst (hög kvalitet) samt en grundersättning om den utbildade är sysselsatt (hög sysselsättning). Detta skulle administreras genom Skatteverket. Lite likt systemet som grabb-fotbollsklubbar får ersättning när ett senior-proffs säljs senare i karriären.
“Beskattningsrätten” skulle bli ett standardiserat värdepapper som gäller för en hel årskull från en skola. Dessa kan säljas vidare, så troligtvis kommer skolan inte att behövs vänta 20-30 år på att få sina pengar utan kan sälja dom till finansiella aktörer några år efter att kullen börjat fasas in på arbetsmarknaden och prognosen för den kan ställas lite säkrare.
Denna verksamhet skulle främst locka till sig långsiktiga aktörer som har starka incitament att förbättra framtidsutsikterna för de barn och ungdomar som de utbildar.
Många frågor kvar att lösa innan alla problem med idén fixats, men den har egenskapen att de grundläggande incitamenten finns där och inte behöver regleras in.
En fråga som inte tagits upp på Ekonomistas är Caremas och andra vårdkapitalisters skattefuskande genom skatteparadis. Det handlar om mycket stora summor. Vilka olika slags åtgärder mot bolags och högavlönades skattefusk diskuteras inom ekonomisk forskning numera?
Straffsatserna i Sverige för förmögna bolags och personers skattebrott ter sig mycket låga. Skattefuskande rika verkar vara en grupp av grovt kriminella som lämnas i fred.
Varför införs inte ett angiveriprogram med stora belöningar och/eller straffrihet till de som lämnar information som leder till åtal mot förmögna skattefuskare? Den gruppen av skattefuskarna har sannolikt professionell hjälp och i ett litet land vet eller misstänker troligen en hel del andra vad som pågår och vilka som är insyltade.
sax: angående skattefusk bör ett par saker påpekas.
vinstbeskattning är för ett bolag en kostnad som skall minimeras, precis som alla andra kostnader. att skatteplanera är genom aktiebolagslagen också närmast en skyldighet som bolagsledningen har gentemot ägarna. kan avkastningen öka genom att exempelvis omstrukturera bolagets finansiering så skall detta göras.
dessvärre är det vanligt att det sätts likhetstecken mellan skatteplanering och skattefusk, vilket givetvis är en missuppfattning. när ett bolag lyckats etablera ett effektivt skatteupplägg så benämns detta ofta som en “aggressiv” skatteplanering, och därifrån tycks steget att benämna det hela som “skattefusk” vara väldigt kort. detta trots att bolagsledningen i själva verket bara uppfyllt sin skyldighet gentemot ägarna.
skattefusk implicerar att en lag har överträtts, och inom bolagens skatteplanering gissar jag att för högt satta räntor på lån från andra bolag är de vanligaste överträdelserna, dessa skall nämligen vara marknadsmässiga.
hur som helst, min poäng är skattefusk inte är detsamma som skatteplanering och att bolagsbeskattningen leder till att företag skatteplanerar, inte någon oetisk företagsledare eller ägare.
Gunnar Brandén: Det finns inget missförstånd. Det många apologeter kallar “skatteplanering”, “skatteminimering”, “skatteeffektivitet” och andra eufemismer är rent och skärt skattefusk. En moraliskt vidrig aktivitet som förtjänar hårda fängelsestraff och folks förakt. Enda lilla skillnaden är att det i det i vissa fall på papperet går att döma de inblandade för brottsliga handlingar och att det i andra fall finns avancerade kryphål som tar sig runt lagens grundläggande mål och funktioner. Det finns inga “skyldigheter” till att hålla på med samhällsdestruktivt skattefuskande. Hävdar ett bolags ledare/ägare något annat är de en del av problemet.
oversatt: alla som inte gor som jag tycker skall sitta i fangelse oavsett vad lagen sager.
Emil: skattefuskandet som storbolag och förmögna systematiskt ägnar sig åt är något som de flesta direkt inser är samhällsdestruktivt, osolidariskt agerande. Sånt ska det införas hårda straff mot, ja.
Skattefuskande ar redan straffbart, skatteplanering ar inte det. Precis som det skall vara
sax: så tokigt det kan bli! det var just för att föregå kommentarer av det slag som du nu levererat som jag skrev mitt inlägg i debatten, för att mana till lite eftertanke. uppenbarligen besitter jag inte den pedagogiska nivå som jag inbillade mig att jag gjorde!
jag kan sympatisera med den ilska som finns skriven mellan raderna i din kommentar eftersom du började diskussionen med att hänvisa till carema. det jag skriver har inte med carema att göra, utan ligger på en mer generell nivå. därför, med en dåres envishet, så skickar jag dig ännu en passning i riktning mot vad jag tycker är det största problemet i ditt resonemang.
det är sant att skatteplanering är en kostsam verksamhet för samhället: det upptar många arbetade timmar via konsulter, akademiker, domstolar, jurister, media och you name it. men tänk efter för ett ögonblick vad vinst är. det är det värde som skapats som överstiger de värden som förbrukats, alltså ett mått (inte det enda!) på hur mycket värde verksamheten tillfört samhället, netto. detta gäller för såväl skogsmaskinsförare med f-skattsedel som för ericsson. när så ett bolag skatteplanerar så innebär det att en större del av denna vinst, detta mervärde, tillfaller bolaget på statens bekostnad. men är detta nödvändigtvis “samhällsdestruktivt”? är det inte tänkbart att vinsten gör mer nytta i det bolag där det skapats, så att detta kan expandera och vidareutveckla sina produktionsprocesser och därigenom tillföra ännu större nettovärden till samhället?
det behöver inte vara så att vinsten gör mer nytta i bolaget än i statskassan, men är det inte åtminstone tänkbart?
Gunnar Brandén: Din pedagogik är exemplarisk. Jag förstår fullt ut din ståndpunkt. Det är bara det att jag avskyr den och finner den moraliskt oförsvarbar. Ett företag som konkurrerar genom att vara bäst på skattefusk slår ut andra företag som ägnar sig mer åt samhällsnyttig verksamhet än åt att investera i skattefuskexperter som hela dagarna letar kryphål i lagstiftningen. De utför en värdelös syssla som bara tär på samhällets reella resurser. Carema fuskar sig till konkurrensfördelar genom att skattefuska undan pengar i skatteparadis.
Gunnar Brandén:
“… vad vinst är. det är det värde som skapats som överstiger de värden som förbrukats, alltså ett mått (inte det enda!) på hur mycket värde verksamheten tillfört samhället, netto.”
Har du kommit på det själv eller har du någon referens på detta? Blir det inte lite problematiskt att se verksamheter och institutioner som inte går med vinst inte tillför samhället något netto?
“Blir det inte lite problematiskt att se verksamheter och institutioner som inte går med vinst inte tillför samhället något netto?”
Oh? Gunnar Branden var ju oerhort tydlig med att vinst inte ar det enda mattet
Vinst före skatt är ett mått på samhällsnytta? Tja, varför inte ett mycket dåligt mått på samhällsnytta. Bristande konkurrens som ökar vinsten leder det till ökad samhällsnytta? Korruption som leder till ökad vinst är det ökad samhällsnytta? Är de icke vinstdrivande skolorna inte samhällsnyttiga?
Dåliga mått är farliga mått då de kan leda till farliga felaktiga slutsatser.
“Vinst före skatt är ett mått på samhällsnytta? Tja, varför inte ett mycket dåligt mått på samhällsnytta.”
Nej, ett ganska bra matt. Vinst fore skatt innebar att andra personer tycker att de varor man erbjuder ar sa bra att man ar villiga att betala for dem.
“Bristande konkurrens som ökar vinsten leder det till ökad samhällsnytta?”
Det basta sattet att minska konkurrens ar genom statliga ingripanden, marknader utan statlig inblandning tenderar att vara mer konkurrensutsatta an marknader med statligt inblandning. Vidare sa ar ett forbjudande av vinst ett oerhort daligt incitament for okad konkurrens.
“Korruption som leder till ökad vinst är det ökad samhällsnytta?”
Aterigen; ingen stat, ingen korruption.
“Är de icke vinstdrivande skolorna inte samhällsnyttiga?”
Sic
“Dåliga mått är farliga mått då de kan leda till farliga felaktiga slutsatser.”
Vilket system medfor storst risk for daliga matt: ett toppstyrt eller ett dar konsumenterna sjalva far applicera sina varderingar och bestamma vad som skall belonas?
Utan stat inget näringsliv överhuvudtaget. Särskilt begränsat lär utrymmet för offentligfinansierade välfärdstjänster vara.
Emil: “Det basta sattet att minska konkurrens ar genom statliga ingripanden, marknader utan statlig inblandning tenderar att vara mer konkurrensutsatta an marknader med statligt inblandning. Vidare sa ar ett forbjudande av vinst ett oerhort daligt incitament for okad konkurrens.”
80-talet ringde och vill ha din falsifierade zombienyliberalism tillbaka!
Tycker att Kenneth Arrows ”Uncertainty and the Welfare Economics of Medical Care”. American Economic Review, 53 (5) fortfarande har mycket klokt att säga om varför privata intressen i välfärdssektorn inte alltid är en optinmal lösning på till stor del risk- och osäkerhetsbaserade problem.
http://larspsyll.wordpress.com/2011/11/18/kenneth-arrow-om-vinstdrivande-privata-vardforetag/