Efter räntesänkningen i torsdags kontaktades jag av tre olika tidningar som ville ha kommentarer om vinnare och förlorare. Alla hade ungefär samma utgångspunkt: “Det är lätt att se vinnare på räntesänkningen, men det måste ju även finnas förlorare. Vilka är de?”.
Allt för ofta verkar media vilja se den ekonomiska politiken som ett nollsummespel där varje vinnare måste motsvaras av en förlorare. I själva verket syftar den ekonomiska politiken vanligen till att ge bättre förutsättningar för ekonomin som helhet. Ofta medför politiken viss omfördelning av resurser, men ibland är det helt enkelt så att alla vinner på en god ekonomisk politik.
Ekonomistas 
Du slog huvudet på spiken.
Är det inte det tabloida sättet att tänka som skapat journalisters besatthet vid att det aldrig kan finnas enbart vinnare eller förlorare av en förändring? Om någon blir rik har varje svensk lärt sig att alla andra blir relativt sett fattigare — att det enbart är ur ett relativperspektiv och ingenting annat kamoufleras genomgående av det ursvenska idiomet “klyftorna ökar”.
Aftonbladet och Expressen dikterar hur debatten förs, hur folk tänker i ekonomiska sammanhang och därmed vilken politik som förs. Vilken politiker vågar lansera åtgärder som inte kan förklaras med tio ord? Kan ett förslag förses med negativ etikett (t ex pig-avdrag) är det ännu svårare att lansera.
Jag bävar för det kommande rättarting tabloidmedia och SVT kommer att ha med alla som lyft löner högre än sjuksköterskas. Jag väntar med bävan på lagförslag om avkriminalisering av misshandel av finansanställda. “Det är ju de som har tjänat pengarna på vår olycka”, etc.
Ehh.. att det inte alltid är nollsummespel kan jag ju hålla med om. Handel har generellt två vinnare och ingen förlorare.
Men en räntesänkning innebär klara och oerhörda negativa följder samt framförallt extrema risker. Bara se de räntesänkningar som gjordes kring -01-03 som ändå är en av de största orsakerna till finansdelen av den aktuella krisen.
Men för att nämna de första jag kommer på
1) Alla med kapital i räntepapper (frånsett långa räntefonder) förlorar genom lägre avkastning.
2) Genom ökad inflation förlorar alla som har mer tillgångar än skulder (ja, även i ett deflationsscenario)
3) alla som köper importvaror (genom växelkursförsvagning)
4) ökad risk för framtida finanskrascher genom att stimulera ökad belåning
5) moral hazard genom att stimulera ökad belåningsgrad
6) välskötta icke-belånade privatpersoner/företag förlorar konkurrensmässigt jämfört med belånade
Nu ska sägas att en räntesänkning sannolikt var nödvändig och att vinsten i detta fall sannolikt överstiger förlusten. Men att oavhängigt förklara den som bra är en förenkling.
Philip: Att identifiera en effektiv ekonomisk politik är svårt. Jag menar alltså inte att räntesänkningen med säkerhet var rätt åtgärd, och jag håller med dig om att det finns risker med för stora räntesänkningar.
Ekonomin balanseras nu på en slak lina där vi på ena sidan riskerar att falla ned i en utdragen recession i kombination med fallande priser. På andra sidan hotar dels bestående problem med moral hazard etc, dels hyperinflation med åtföljande kaos.
Min, och många andras, bedömning är att räntesänkningen mest troligt håller oss kvar mellan dessa avgrunder. Även de som sparar i räntepapper eller importerar mycket från utlandet lär tjäna på det.
Jag menar att det står helt klart att åtgärden kommer att stegra inflationstakten och enligt mitt sätt att se på saken är en stegrad inflationstakt endast i mycket sällan förekommande undantagsfall förenat med fördelar ur det stora flertalets perspektiv.
Nu finns ingen sådan situation.
Ytterligare en möjlig vinkling av problemet är att anta att bankernas ovilja att låna ut pengar beror på att man allmänt befarar en högre inflation.
Om man tror att penningvärdet kommer att minska, vill man ju hellre spendera sina pengar än låna ut dem. Alltså stiger marknadsräntan/minskar viljan att låna ut.
Således kan man tänka sig att inflationspolitiken bidrar till den “djupfrysta” kreditmarknaden och att vi står inför ett stagflationsscenario. En slutsats som i så fall ligger nära till hands är att inflationspolitiken endast kommer att göra ont värre.
Varför tror en del på inflation? när krisen är över så kan man höja räntan snabbt.
Jag tror på inflation eftersom jag tror att Riksbankens styrräntor är för låga för att säkra fast penningvärde. Jag tror också att den djupfrysta kreditmarknaden indikerar att det råder inflationsångest. Ingen vill ju låna ut pengar vars värde tros minska.
Penningvärdet är det bra om det blir oförändrat?
Vi lyckades med flera devalveringar i historien,
Det är nog bra om importen blir dyrare, så vi inte köper så mycket importerat.
Inflation blir det bara en gång och inte löpande.