Det blev ju viss uppståndelse kring den artikel på DN Debatt om betygsinflationen på gymnasiet som Magnus Henrekson och jag skrev för några veckor sedan. Häromdagen fick jag en hög pressklipp och kunde då notera att Skolverket ville nyansera bilden vi målade upp. Visst, sa man, siffrorna är korrekta men ökningen ägde främst rum mellan 1997 och 2001 (eller 2002,  enligt en annan källa). Därefter fick man ordning på problemet genom att kriterier för MVG slogs fast.

Om man tittar på figuren nedan är uttalandet häpnadsväckande. Sedan 2001 (2002) har andelen elever med toppbetyg ökat 180 (150) procent. Räknar man i absoluta tal är ökningen från 2002 till 2007 större än ökningen mellan 1997 och 2002. Frågan man ställer sig är vilket intresse Skolverket har i att tona ner problemen. Och oavsett vad svaret är så väcks frågan om Skolverket är en myndighet att lita på?

Ingen fara på taket sedan 2001?

Ekonomistas gratulerar Hans Grönqvist på SOFI vars avhandling har tilldelats Upjohn Institute Dissertation Awards. Priset delas ut årligen till bästa doktorsavhandling som diskuterar frågor kring sysselsättning. Faktorer som belönas är policy relevans, teknisk kvalitet och presentation. Hans är i fint sällskap, då tidigare pristagare är t.ex.  Patricia Cortes, James X Sullivan och Jeff Smith.

Hans

Hans disputerade i Uppsala i februari 2009 på en avhandling med titeln ”Essays in Labor and Demographic Economics” som bland annat undersökter effekterna av familjetorlek på barnens långsiktiga utfall, av subventionerade p-piller på aborter och tonårsgraviditerer samt av bostadssegregation på den invandrade befolkningens hälsa.

På bilden presenterar Hans en av sina uppsatser på SOLE 2008 i New York

Bedrivs forskning bäst på ett fåtal stora universitet eller utspritt på mindre institutsbildningar? När universitetskanslern Anders Flodström tillträdde  gick han ut i media och propagerade för att Sverige borde ha färre och större universitet — för forskningskvalitetens skull. Men är det verkligen modellen vi vill ha? Kan inte även en flora av mindre, eventuellt privat finansierade, miljöer fostra såväl samhällsbejakande som internationellt konkurrenskraftig forskning? Jag tror det.

Igår firade Institutet för Näringslivsforskning (IFN), f d Industriens Utredningsinstitut (IUI), 70 år i aktiv tjänst. Förutom att IFN är min nuvarande arbetsgivare är det även exempel på just en mindre forskningsmiljö vid sidan av universiteten. IUI har sedan starten 1939 varit aktiv inom svenskt utrednings- och forskningsväsende, och satt rejäla avtryck i den svenska samhällsdebatten.

Det var t ex IUI som på 1940-talet initierade och skrev de första långtidsutredningarna fram till 70-talet när de togs över av finansdepartementet. På 1950- och 60-talen skrev IUI-forskare en rad uppmärskammade rapporter bl a om bilismen, televisionen och reklamens ekonomi.

På 1980-talet byggde IUI, med Birgitta Swedenborg som pådrivande person, upp en unik enkätbaserad databas över svenska multinationella företags utlandsinvesteringar. Med hjälp av dessa data kunde man visa att utlandsinvesteringarna inte trängde undan inhemska investeringar utan snarare var komplementära till de senare. Resultaten bidrog starkt till avvecklingen av de svenska valutaregleringen 1989.

Men det är inte alltid IUI:s forskning lett till förändring, även om så borde skett. IUI:s kanske mest omstridda rapport någonsin, Jordbrukspolitikens mål och medel skriven av Assar Lindbeck och Odd Guldbrandsen, förordade bl a en nedmontering av 1000-procentiga importskatter på jordbruksprodukter. Rapporten ogillades starkt av jordbruksnäringen (och föranledde ordföranden för Svenska Sockerbolaget att hoppa av IUI:s styrelse) och motarbetades t o m av fp-ledaren Bertil Ohlin med hänsyn till det borgerliga samarbetet.

Det finns idag ett flertal mindre forskningsinstitut av IFN:s karaktär i Sverige och världen. Även om många av dem är knutna till universitet utgör de komplement till de etablerade universiteten. Som exemplet IFN visar kan en mångfald i forskningsmiljöer och finansieringsformer bidra till forskningens långsiktiga kvalitet och samhällsnytta. Förhoppningsvis kommer även Anders Flodström i framtiden att instämma i det i såväl ord som handling.

Innehållet i dagens artikel på DN Debatt är välkänt för trogna Ekonomistas-läsare (se här och här). Eftersom det inte finns någon rapport som vi baserar artikeln på kan det vara läge att här beskriva hur vi gått tillväga för att ta fram underlaget.

För att beräkna andelen elever som går ut med toppbetyg har vi använt registerdata från SCB över avgångna gymnasieelever. Där redovisas avgångsbetyget för respektive elev och vi har helt enkelt tagit fram andelen som har toppbetyg. Det innebär att eventuella betygskompletteringar från Komvux inte syns i statistiken. Den totala andelen elever som i slutändan får 20,0 i snitt är alltså ännu högre än vad vi redovisar.

När vi redovisar andelen elever med toppbetyg per skola är det för tolkningen viktigt att justera för selektionen till dessa skolor. Vi har gjort det med hjälp av elevernas resultat på de nationella proven i årskurs 9 i ämnena matte och engelska. Varför inte svenska, kanske någon undrar? Orsaken är att inte alla skriver samma prov i svenska vilket skulle komplicera analysen.

Hur har vi då justerat? Rent tekniskt har vi kört en regression där den beroende variabeln är en indikator som tar värdet 1 om eleven gått ut gymnasiet med 20,0 i snitt och noll annars. De oberoende variablerna är resultaten på de nationella proven i matte respektive engelska, samt kvadraten av dessa resultat. Dessutom har vi en dummy för respektive skola. Rangordningen för den ”justerade” andelen elever med toppbetyg är baserad på denna skoldummy.

Det kan vara värt att poängtera att eleverna på de flesta av toppskolorna verkligen är väldigt duktiga när man ser till resultaten på de nationella proven. Därför är de absoluta värdena på skoldummisarna lägre än de ojusterade medelvärdena på toppskolorna (för Procivitas i Hbg är emellertid skillnaden mycket liten). Detta betyder att en del av den höga andelen toppbetyg kan förklaras av selektionen till dessa skolor men det är anmärkningsvärt att ungefär samma skolor fortfarande ligger i betygstoppen. Givet elevernas ingångsvärden sätter alltså dessa skolor högst avgångsbetyg.

Det största problemet med skoljämförelsen är att olika skolor erbjuder olika typer av program vilket påverkar snittet då de vänder sig till helt olika typer av elever. Till tämligen stor del bör vi dock hantera detta genom att kontrollera för elevernas ingångsvärden. En annan fråga är om man borde ta hänsyn till elevernas avgångsbetyg från nian snarare än de nationella proven. Vi valde att inte göra det då det i princip finns samma problem med betygsinflation i grundskolan som i gymnasiet. Problemet är kanske något mindre eftersom det finns nationella prov som återhållande kraft. Hur som helst är det inte otänkbart att elever som söker till ”toppgymnasierna” tidigare gått på grundskolor som specialiserat sig på att ge höga betyg. För att undvika detta valde vi det mest jämförbara mått vi har tillgång till; resultaten på de nationella proven.

Slutligen vill jag framhålla att vi varket kan eller vill ifrågasätta enskilda levers betyg. I stället vill vi peka på ett systemfel i dagens gymnasieskola.

Uppdatering: Här kommer en uppdatering av tabellen som publicerades i DN, med lite fler siffror (SvD12, DS).

För tio månader sedan presenterade jag siffror över andelen studenter som gått ut gymnasiet med betyget 20.0 i snitt. Nu har jag uppdaterat dessa beräkningar och kan meddela att ökningen fortsätter. Sedan 1997 har andelen elever som går ut med absoluta toppbetyg nu tjugoåttafaldigats. Och notera, detta är avgångsbetyg som inte inkluderar de eventuella betygskompletteringar som Jan Björklund nu vill begränsa.

Förutom avskaffandet av kompletteringsmöjligheterna finns det tyvärr inte mycket i det nya skollagsförslaget som kan råda bot på betygsinflationen i gymnasieskolan. Eftersom man ska hålla fast vid kursvisa betyg frånhänder man sig möjligheten att ha ett fungerande system av nationella prov. De nationella prov som trots allt ges ska även fortsättningsvis rättas lokalt och resultaten ska inte heller i framtiden samlas in på ett systematiskt sätt.

I grunden beror problemet på att betygen är viktiga vid antagningen till högre studier. Detta ger elever och föräldrar incitament att söka upp skolor som är generösa i betygssättningen. Samtidigt är gymnasieskolan konkurrensutsatt och då brukar kunderna få vad de efterfrågar. För att kunna motverka betygsinflationen krävs en gedigen kontroll av skolornas betygsättning, vilket är omöjligt inom dagens system.

Bättre än ökad kontroll vore dock att ändra kundernas incitament. Det kan göras genom att införa en gammeldags studentexamen som får ligga till grund för högskoleantagningen. Alternativt kan man låta högskolorna ta in studenter efter eget huvud. Då vet inte längre gymnasisterna exakt vad som kommer att gälla och den säkra vägen blir då att efterfråga en gedigen utbildning. Frågan är varför regeringen förefaller blind för gymnasieskolans problem?

På gårdagens DN-debatt tog Magnus Wiberg upp en grundläggande fråga i fildelningsdebatten: Behövs verkligen upphovsrätten? Det var bra gjort. Det är helt riktigt – vilket också noterades av Per Krusell och John Hassler på Ekonomistas i höstas – att denna grundläggande fråga ofta lyser med sin frånvaro i debatten. I den mån ekonomer inte bidragit med detta perspektiv så beror det inte på att frågan inte skulle figurera i den ekonomiska forskningen. Tvärtom kan man säga att synen på intellektuella äganderätter utgör en vattendelare mellan de två grundansatserna inom modern så kallad endogen tillväxtteori.

Å ena sidan finns det de som tar fasta på att idéer, precis som Magnus skriver, har de fantastiska egenskaperna att när de väl har tagits fram kan användas av hur många personer som helst samtidigt och dessutom att duplicerandet av dem kostar väldigt lite. Dessa egenskaper är nyckeln till att en idébaserad ekonomi kan växa utan att stöta på avtagande skalavkastning (för den som inte minns resonemanget om avtagande skalavkastning i Solow-modellen se detta tidigare inlägg).

Å andra sidan finns det de som, trots att de naturligtvis inser att idéer har speciella egenskaper jämfört med materiella tillgångar, menar att teorierna som bara ser till detta helt enkelt är lite naiva i sin syn på hur dessa idéer produceras. De menar att eftersom det tar tid och resurser att skapa nya idéer så skulle inte någon vilja ta dessa kostnader om deras idé omedelbart kunde användas av andra (som inte haft några kostnader för att ta fram den). I en sådan värld blir intellektuella äganderätter nyckeln för att kunna skapa incitament för att ägna sig åt idéproduktion. De inser naturligtvis att det finns en samhällsekonomisk kostnad med det tidsbegränsade monopol man ger ”idéproducenten” men att denna måste tas för att skapa de nödvändiga incitamenten.

Frågan handlar således inte om att förstå eller inte förstå vad Magnus kallar ”Humes kriterium för produkter som inte kräver äganderätter”. Alla förstår nog nackdelarna med att begränsa nyttjandet av produkter som kan användas av hur många som helst samtidigt till en obefintlig marginalkostnad givet att produkten finns. Den springande punkten är vad som krävs för att produkterna ska produceras.

Här tar Magnus upp några exempel. Det finns fler. Det är också helt säkert så att det finns många som ägnar sig åt idéskapande utan att vara primärt drivna av vinstmotiv. Det är dessutom så att stora delar av statlig inblandning i att stödja kultur och forskning grundar sig i just att man inte tror att allt av värde nödvändigtvis kommer av kommersiellt motiverad aktivitet. Men att av detta dra slutsatsen att ”den intellektuella äganderätten inte är nödvändig för att öka mängden innovationer” är tveksamt. Att den inte skulle kunna ”motiveras ur ett samhällsekonomiskt perspektiv” är direkt felaktigt (om man inte menar att motivet ”intellektuella äganderätter skapar incitament för innovationsverksamhet” inte ska räknas). Diskussionen borde handla om hur viktiga de är och hur detta kan tänkas variera mellan branscher och för olika aktiviteter. 

Har man ett sådant perspektiv kan man till exempel tänka sig att nedladdning av äldre musik ska vara ok för privatbruk medan nyproducerad musik skyddas under en tidsbegränsad period (sannolikt har Per Gessle redan fått bra betalt för sina äldre alster och jag kan inte tänka mig att prospektet ”om du blir en kommersiell framgång så kommer du bara tjäna massa miljoner” skulle avskräcka yngre musiker från verksamheten). Vidare kan man tänka sig att äganderättsskyddet är viktigare på områden där kostanderna för innovation är stor (läkemedel, film?) medan den kanske är mindre viktig där produktions kostnaderna är lägre och/eller andra drivkrafter kan tänkas vara viktigare (musik). Sådana resonemang kan sedan vara vägledande för hur man konkret ska lösa problemet utan att gå på vare sig den rena förbudsvägen eller på ”tekniken finns så tillåt allt” vägen.

Slutligen så är den retoriska frågan om inte ”all innovativ verksamhet [borde] kunna härledas till tidpunkten för lagstiftning på området…” lite problematisk. Frågan är som sagt inte om lagstiftningen är ett krav för att innovationer alls ska förekomma, utan hur viktig den är för att maximalt främja innovationer. Ser man till detta så är inte historien ett jämnt flöde av idéproduktion utan snarare en kraftig acceleration under de senaste århundradena, en tid under vilken också skyddet för intellektuella äganderätter förbättrades avsevärt.