USA på väg att få registerdata?

2010-10-30 av 5 kommentarer

Forskare från små länder har ofta svårt att övertyga andra om varför det är intressant att studera just deras förhållanden. Varför ska man bry sig om vad som händer i länder vars befolkning inte överstiger de stora ländernas huvudstäder?

Svenska forskare har dock haft tre unika fördelar, särskilt i förhållande till amerikaner, som betytt mycket för inte minst svenska nationalekonomers internationella framgångar. Dessa tre är:

  1. Svenska registerdata. Våra detaljerade individdata som täcker hela befolkningen ger oss möjlighet att studera frågor som andra länders forskare bara kan drömma om.
  2. Välfärdsstaten. Sverige har förmodligen haft världens ambitiösaste välfärdsstat och utgör en ständig referenspunkt i analyser av t ex beskattning och omfördelning.
  3. Nobelpriset. Om det finns något som triggar de internationella toppforskarna så är det chansen att få världens finaste vetenskapsutmärkelse. Här har svenska nationalekonomer lyckats kapa åt sig en del av mervärdet.

Men kanske är den kanske viktigaste av dessa komparativa fördelar, våra registerdatabaser, på väg att försvinna. Visserligen finns liknande databaser i våra nordiska grannländer (särskilt Norge och Danmark), men det jag tänker på är att navet i världens forskarsamhälle, USA, kan vara på väg att få en.

I ett öppet brev till USAs vetenskapsråd NSF skriver fyra framstående nationalekonomer, David Card (Berkeley), Raj Chetty (Harvard), Martin Feldstein (Harvard) och Emmanuel Saez (Berkeley), att det är hög tid att de amerikanska myndigheterna ger forskarna tillgång till de administrativa registerdatabaser som redan existerar. Under alltför lång tid har amerikanerna tvingats hålla till godo med pyttesmå enkätundersökningar för att studera viktiga frågor gällande människors socioekonomiska situation medan andra länders forskare kunnat använda större databaser. Detta utgör, enligt forskarna, en stort hot mot USAs position som värdens ledande forskningsnation.

Jag har svårt att bedöma om forskarnas krav kommer att tillgodoses. Men om så sker kommer vi svenskar sannolikt att på sikt få det betydligt svårare att bli publicerade i amerikanska topptidskrifter.

Filed Under: Metod

Ekonomipriset ifrågasatt (igen!)

2010-10-14 av 20 kommentarer

Ekonomipriset är traditionsenligt uppe för diskussion igen. Den här gången är det Alfred Nobels brorsbarnbarn Peter Nobel som tagit till orda. Det finns flera goda skäl att ifrågasätta ekonomipriset (t. ex. för att ämnet är för litet för ett så stort pris eller är alltför teoretiskt), men Peter Nobel anför två argument som vi inte bör fästa någon vikt vid.

För det första hävdar Peter Nobel att Alfred Nobel förmodligen inte skulle givit sitt samtycke till ett pris till nationalekonomer eftersom han ”ogillade ekonomer”. Det är relevant att fråga sig i vilken utsträckning ekonomipriset är förenligt med vad Alfred Nobel hade velat. Visserligen ser jag inget starkt moraliskt skäl att respektera döda människors vilja, men vi bör göra det ändå eftersom det finns en slags tidsinkonsistensproblematik. Respekterar vi inte vad Alfred Nobel ville kommer nu levande inte lita på att vi kommer respektera deras vilja när de dött — en tanke många nu levande inte mår bra av och som dessutom kan få dem att tveka att skänka bort pengar till välgörande ändamål. (Trots detta har vi faktiskt en arvslagstiftning som inte respekterar dödas vilja, vilket jag kritiserat tidigare.)

I vilket fall som helst går det inte att veta vad Alfred Nobel hade tyckt om införandet av ett ekonomipris. Han förefaller ha varit en framsynt karl som borde kunna ha förstått att det är viktigt för mänsklighetens väl och ve att inte bara förstå hur naturen fungerar, utan även hur människor och samhällen fungerar. Hade han fått uppleva samhällsvetenskapernas utveckling under 1900-talet hade han kanske förordat pris till både psykologer, ekonomer och sociologer, vem vet?

Peter Nobels andra argument mot ekonomipriset är mer märkligt. Han hävdar att ”något måste ändå vara fel, när alla ekonomipris utom två tilldelats västerländska ekonomer”. Sverker Lenas på DN Kultur stämmer också in i kritiken och köper helt detta argument och kritiserar dessutom priset för att vara politiskt, bland annat genom det nästintill löjeväckande påståendet att priset ”hedrade ekonomerna bakom regeringens arbetslinje”.

Denna skeva fördelning till förmån för västerländska forskare gäller dock alla Nobelprisen, vilken en titt på följande lista visar med all tydlighet. Detta är också ganska naturligt med tanke på att en stor andel av den vetenskapliga forskningen bedrivs i västvärlden. Kanske är andelen västerlänningar som fått ekonomipriset något större än bland de andra prisen, men Peter Nobels argument förefaller gälla alla prisen.  Är det månne så att Alfreds ättlingar vill att vi ska sluta dela ut Nobelpris över huvudtaget?

Slutligen vill jag också påpeka att jag inte kan se att vi har någon som helst moralisk skyldighet att fästa vikt vid vad Alfred Nobels ättlingar tycker om ekonomipriset. Ättlingarnas åsikter skulle kunna vara relevanta utifall de har bättre kunskap om Alfred Nobels vilja än vi andra, men i det här fallet tror jag inte det är på det viset (bland annat för att Peter Nobel är född 35 år efter att Alfred Nobel dog).

Filed Under: Kuriosa, Metod

En stilla vädjan till landets journalister

2010-10-13 av 11 kommentarer

Så här en dag efter att budgeten presenterats känns det berättigat att komma med en uppmaning till landets alla journalister. Snälla, beskriv verkligheten i andelar och inte i rena siffror.

Tänk så praktiskt

Ange inte hur många som är sysselsatta utan hur stor andel av befolkningen i arbetsför ålder som arbetar. Ange hur stor del av arbetskraften som är arbetslös och inte hur många de arbetslösa är. Ange inte hur många kronor som avsätts till kulturen — eller någon annan sektor — utan hur stor andel av BNP eller statsbudgeten som går till denna verksamhet.

Det finns ingen anledning att ta efter den amerikanska ovanan att ange de faktiska siffrorna i dessa sammanhang. Sådana siffror döljer ofta mer än de avslöjar.

Filed Under: Kuriosa, Metod

Arbetsinkomst och arbetsutbud är inte samma sak

2010-09-03 av 48 kommentarer

Vi har på Ekonomistas skrivit en hel del om hur toppinkomsterna ökat under de senaste decennierna (se här, här, här och här). En populär förklaring till att exempelvis företagsledarnas inkomster ökat så kraftigt är att ägarstyrningsproblem gjort att de kunnat belöna sig själv ymnigt. Svagheten med denna förklaring är att det mesta tyder på att ägarstyrningen är betydligt bättre idag än förr.

En artikel av Austan Goolsbee från 2000 ger en liten fingervisning om vad som — åtminstone delvis — skulle kunna förklara utvecklingen. Han visar att företagsledare via aktieoptioner har stora möjligheter att kortsiktigt manipulera sina inkomster. Mer allmänt kan man säga att individer som tjänar mycket också har relativt stora möjligheter att påverka sina egna inkomster och sin egen arbetssituation. Inte minst förefaller möjligheterna till detta vara stora i den ytterst välavlönade finansiella sektorn.

Samtidigt är det inte kostnadsfritt att försöka driva upp sin egen lön — oavsett om detta sker via förhandling, byte av arbetsplats eller manipulation. Rimligen torde därför incitamenten för detta öka när maginalskatterna är låga. Det är därför intressant att de högsta marginalskatterna sjunkit markant runt om i världen parallellt med att toppinkomsterna ökat. I USA låg denna skatt på 91 procent (!) fram till 1964 medan vi i Sverige toppade kring 85 procent i början på 1980-talet.

En möjlighet är därför att sänkta marginalskatter gett högavlönade individer starkare incimatent att lägga sin energi på att roffa åt sig en större del en given kaka, snarare än att försöka göra denna kaka större. Om så är fallet är det inte självklart att arbetsinkomster är ett vettigt mått för att studera hur arbetsutbudet påverkas av skattesänkningar, vilket är det man i allmänhet gör. Det är därför möjligt att de stora utbudseffekter av sänkta skatter man finner bland höginkomstagare till viss del inte beror på en ökning av produktivt arbete.

I extremfallet skulle faktiskt en sänkning av skatten kunna minska det effektiva arbetsutbudet då energin läggs på att försöka påverka sin inkomst snarare än att jobba. I ett mindre extremt fall så kanske en akademiker som inte orkar ta betalt för en extern förläsning när marginalskatten är 80 procent faktiskt tar betalt när skatten ligger på 50 procent. Eftersom föreläsningen går av stapeln oavsett så har skattesänkningen bara resulterat i en runtskyffling av inkomster i systemet.

Nu är detta spekulationer men de skulle kunna förklara varför toppinkomsttagarnas andel av bruttolönerna tenderar att öka när marginalskatterna sjunker (vilket halva Ekonomistas finner i en artikel). Att andelen av nettolönerna skulle gå upp av en sådan förändring är uppenbart men att inkomstandelen även före skatt skulle öka är mindre självklart. Riktigt bra svar på om denna mekanism är viktig eller ej får vi emellertid inte förrän vi kan mäta arbetsutbudet på ett vettigt sätt. Frågan är om det någonsin kommer att hända.

Filed Under: Arbetsmarknad, Metod, Välfärd

Skattefusk – lätt att tro på men svårt att mäta

2010-08-31 av 2 kommentarer

Förra veckan hölls en stor internationell konferens i offentlig ekonomi i Uppsala. Tema för årets konferens var ”Tax Evasion, Tax Avoidance and The Shadow Economy”. Detta är ett ämne som är av oerhörd vikt för beslutsfattare att förstå sig på men som bjuder på mycket stora forskningsmässiga utmaningar. Det har länge funnits teorier som försöker förklara vad som styr människors skattefusk; konferensen inleddes t ex av professor Agnar Sandmo som redan 1972 satte upp en teoretisk modell för att förklara skattefusk. Däremot ligger den empiriska forskningen långt efter teorin och det har saknats empiriska test av många av teorins grundläggande prediktioner (t ex att högre skattesatser inte nödvändigtvis leder till mer skattefusk).

En anledning till att det är så svårt att empiriskt mäta skattefusk är naturligtvis att de som fuskar gör sitt allra bästa för att undvika upptäckt. Daniel har tidigare här på Ekonomistas diskuterat hur man mäter den svarta sektorns storlek med hjälp av nationalräkenskaper. Professor Joel Slemrod diskuterade på konferensen hur trovärdig mer mikrobaserad empirisk forskning inom området kan bedrivas. 

Först och främst kan man försöka mäta skattefuskets omfattning genom stora skatterevisioner och helt enkelt slumpmässigt plocka ut ett antal personer och sedan granska dessas deklarationer i detalj. Problemet är naturligtvis att detta dels är kostsamt, dels att det fortfarande kommer att finnas delar av fuskande som man inte kommer åt. Ett annat sätt är helt enkelt att utgå från att både sann inkomst och fuskandet i sig själv lämnar spår och helt enkelt leta efter dessa spår.

Ett sätt är att hitta spår av folks sanna inkomst är att undersöka deras konsumtion av t ex mat och jämföra denna med deklarerad inkomst. Denna metod har Bertil Holmlund och Per Engström använt sig av i Sverige. Genom att  jämför egenföretagares matkonsumtion med andra individer som har svårare att skattefuska finner de att den förra gruppen verkar underrapportera sin inkomst med 30 %. 

Ett tredje och lovande sätt är att använda sig av diverse randomiserade experiment. Även denna metod har tillämpats i Sverige av Per Engström, Patrik Hesselius och Malin Persson i ett uppdrag för FUT-delegationen. Genom att skicka brev till ett slumpmässigt antal föräldrar och berätta att deras eventuella VAB-uttag skulle komma att kontrolleras mot förskolan och sedan faktiskt gå in och genomföra sådana kontroller kunde de konstatera att fusket var betydligt större än vad man tidigare hade trott.

Slemrod slutade sin föreläsning med en uppmaning om hur framtida empirisk forskning i ämnet bäst skulle bedrivas i följande fyra punkter:

  1. Utgå från teori
  2. Var kreativ och hitta på nya sätt att mäta spår av skattefusk
  3. Var tydlig med vilka antaganden er metod utgår från och vad ni kan och inte kan mäta med er metod
  4. Genomför randomiserade experiment i samarbete med skatteverket
Filed Under: Metod, Offentlig sektor

Är pojkar mer tävlingsinriktade än flickor?

2010-08-25 av 7 kommentarer

Det finns många studier som finner att män är mer tävlingsinriktade än kvinnor (t.ex. här, här, och här). Detta har i sin tur ofta anförts som förklaring till att män innehar en majoritet av toppositionerna (och inkomsterna) i samhället.

Varifrån kommer dessa skillnader? Är det något som är medfött eller är det något man lär sig? Är det något som utvecklas över tiden (av biologiska eller andra skäl) eller något man har från början? För att börja svara på dessa frågor så vill man förstås se om det finns skillnader i tävlingsinriktning mellan män och kvinnor mellan olika samhällen och om barn beter sig annorlunda än vuxna. Precis detta är ansatsen i ett pågående forskningsprojekt där Anna Dreber Almenberg, Emma von Essen och Eva Ranehill studerat hur tävlingsinriktade barn är i olika länder.

I en första studie på svenska barn i 7-10 års åldern har de jämfört hur pojkar och flickor svarar på att man inför ett tävlingsmoment införs i löpning. Resultatet är att både pojkar och flickor presterar lite bättre men att det inte finns några skillnader mellan grupperna. De testade också mer ”flickiga” aktiviteter som hopprep och dans och resultaten där var de samma (förutom att både pojkar och flickor gjorde lite sämre ifrån sig när dansen blev ett tävlingsmoment).

Dessa resultat skiljer sig från en tidigare studie på barn i Israel där man fann att pojkar var mer tävlingsinriktade vilket lätt kan leda en att spekulera i riktningen att denna typ av könsskillnader försvinner i mer jämställda samhällen. Så lätt tycks det dock inte vara.

I en ny studie tillsammans med Juan Camilo Cardenas (från vilken Anna presenterade preliminära resultat på ett seminarium igår) har de jämfört barn i 9-11 års åldern i Columbia och Sverige. Denna gång jämfördes aktiviteterna löpning och hopprep, samt matematikproblem och ”hitta-ord-problem”. Man skiljde också på situationer där barnen ”tvingades” in i en tävlingssituation och där de själva fick välja om de ville tävla. Resultaten denna gång indikerar att svenska flickor om något svarar mer positivt än pojkar i tävlingssituationen när de hoppar hopprep. Både pojkar och flickor presterar oftast bättre i tävlingssituationer men märkbart är att svenska pojkar uppvisar en mycket liten förbättring när de tävlar i matte jämfört med när de inte tävlar medan de svenska flickorna presterar bättre i matte när de tävlar. Detta är festligt därför att när barnen själva får välja om de vill tävla eller inte så är svenska pojkar de som är mest ivriga att tävla i både matte och i att hitta ord. Således finner de inga könsskillnader i den Colombianska kontexten och endast ett fåtal situationer med könsskillnader i den svenska kontexten och i dessa går resultaten i olika riktningar.

Vad är kontentan? Jo, att könsskillnader i hur man reagerar på tävlingssituationer av allt att döma är något som uppstår efter barndomen (det är således inte medfött vilket dock inte utesluter att det finns biologiska faktorer som bidrar till skillnaderna mellan vuxna). I den utsträckning dessa skillnader är kulturellt skapade är det dock inte så enkelt som att ett mer jämställt samhälle har mindre skillnader i detta avseende. Vi behöver dock många fler studier på detta för att komma närmare sanningen.

Filed Under: Beteendeekonomi, Metod

Lästips om empirisk metod

2010-08-03 av 4 kommentarer

En nyanserad och lättillgänglig diskussion kring huruvida randomiserade experiment kan påverka våra kunskaper om samhället står att finna i senaste numret av City Journal. Artikeln avspeglar väl den ökade skepsis som kommit att prägla samhällsvetarnas syn på experimentella metoder. För några år sedan var tongångarna annorlunda, exempelvis som i en triumfatorisk artikel i Policy Review. Äntligen skulle vi kunna få svar baserade på sann kunskap, ofärgad av ovidkommande faktorer som forskarens ideologiska övertygelser!

För den som vill fördjupa sig i den akademiska diskussionen kring dessa frågor kan med fördel ge sig i kast med senaste numret av Journal of Economic Perspectives där företrädare för olika ståndpunkter utvecklar sina argument (tyvärr krävs prenumeration). Även på Ekonomistas har vi skrivit en hel del på detta tema, se exempelvis Jespers inlägg om Angus Deatons kritik av randonomisterna.

Uppdatering: Som Dennis påpekat pågår diskussionen även i senaste numret av Journal of Economic Literature.

Filed Under: Lästips, Metod

Foul judgement in the NBA

2010-06-15 av 4 kommentarer

För några månader skrev jag om en studie som använde baseballstatistik för att identifiera omfattningen av diskriminering. Genom att studera ett mycket stort antal kast och hur dessa bedömts av domare (”strike” eller ”ball”) kontrollerat för allt man kan tänka sig, visade det sig att sannolikheten att kastet skulle bedömas som ”ball” (alltså felaktigt) var större om domare och kastare hade olika etnisk bakgrund.

I en snarlik studie som accepterats för publicering i Quarterly Journal of Economics har Joseph Price och Justin Wolfers tittat på hur vanligt det är att domare i den amerikanska elitserien i basket, NBA, dömer ut personliga fouls. Återigen ger mängden data möjligheter att kontrollera för ett stort antal andra saker som skulle kunna påverka denna frekvens (som spelar-, domar- och match-fixa effekter). Resultatet är tydligt; domare är hårdare mot spelare av annan etnicitet än deras egen och effekterna är tillräckligt stora för att sannolikt påverka matchutfallet.

Filed Under: Arbetsmarknad, Beteendeekonomi, Kuriosa, Metod

Jämställdhet och ekonomisk utveckling

2010-06-09 av 1 kommentar

Förra veckan var det som sagt stor utvecklingsekonomikonferens i Stockholm. Årets ABCDE (Annual Bank Conference on Development Economics) bjöd på idel kända talare med flera Nobelpristagare som de stora affischnamnen. Dessa stod sig dock slätt jämfört med konferensens bästa talare, årets John Bates Clark medaljör Esther Duflo från MIT, som också höll årets Myrdalföreläsning (och som tidigare porträtterats här på Ekonomistas). Hon var klar, tydlig, på forskningsfronten och samtidigt policyrelevant (jag tror inte man kan säga att t.ex. Joeseph Stiglitz i sitt framförande uppfyllde något av dessa krav).

Ämnet för hennes presentation var ”Gender Equality in Development”, ett ämne som genomsyrat mycket av hennes forskning. Den tydligaste manifestationen av bristen på jämställdhet mellan män och kvinnor i världen är det faktum att det finns ett underskott på mellan 60-100 miljoner kvinnor i världens befolkning. Fenomenet ”missing women” (ett begrepp myntat av Amartya Sen i en NYRB artikel 1990) beror till viss del på selektiva aborter (”Gendercide” som The Economist kallat det), till viss del på vad Duflo kallar ”cumulative neglect”, d.v.s. att kvinnor, speciellt i kristider och i nödsituationer, åsidosätts i större utsträckning än män. Utöver detta är också kvinnor globalt sett underrepresenterade inom utbildning, på arbetsmarknaden, och framförallt inom politiken.

En vanlig hållning i frågor kring vad vi bör göra åt detta är att vi inte behöver göra något speciellt utöver att satsa på utveckling i allmänhet. Det är trots allt så att jämställdheten är mycket högre i ekonomiskt utvecklade delar av världen. Utveckling kommer således, enligt den logiken, att leda till jämställdhet. En annan vanlig uppfattning är att vi bör satsa speciellt på åtgärder som ökar jämställdheten, inte bara för att det är bra i sig utan också för att jämställdheten skapar bättre tillväxtförutsättningar. Enligt denna logik är det jämställdhet som leder till utveckling.

Esther Duflos första poäng var att det säkerligen finns ett samband och att det till och med finns kausala samband i båda riktningarna, men att detta inte ska förväxlas med att det finns vare sig positiva eller negativa spiraler. Utveckling i sig räcker inte för att uppnå jämställdhet samtidigt som satsningar på jämställdhet inte är lösningen på alla utvecklingsproblem.

Som exempel på det första tog hon det faktum att många länder, t ex Kina, som utvecklas väldigt snabbt för närvarande också är länder där problemen med underskotten på flickor blivit värre. Ett annat exempel på utveckling som haft negativa effekter är relativt billiga ultraljudsundersökningar som kan bestämma kön på barn. I Indien annonseras denna möjlighet under den smaklösa rubriken ”Spend 500 rupees now and save 50000 rupees later” där det överkomliga 500 Rupee beloppet är kostnaden för ett ultraljud medan 50000 syftar på den hemgift som brudens familj förväntas stå för.

Det finns många studier som visar att kvinnor ofta använder resurser och fattar beslut på sätt som är mer positiva för utveckling, flera av dem författade av Duflo. Trots detta var hennes samlade bild att män och kvinnor förvisso väljer att investera i olika saker men att det inte är klart att den ena profilen är bättre för utveckling jämfört med den andra (i en av Duflos egna artiklar finner hon t ex att kvinnor investerar mer i att skaffa tillgång till rent vatten, medan män investerar mer i skolor och vägar. Det är inte tydligt vilket av dessa som är att föredra ur ett effektivitets perspektiv).

Vad ska vi göra då? Som vanligt, menade Duflo att det finns avvägningar med allt och i slutändan måste man göra ett val. Att använda resurser för en god sak betyder att ta resurser från en annan god sak. För att uppnå jämställdhet kommer det, sannolikt under lång tid framöver, vara nödvändigt att gynna kvinnor på mäns bekostnad. Detta bör vi satsa på trots att detta sannolikt inte kommer att kunna motiveras endast av effektivitetsskäl. ”I slutändan kommer vi förmodligen behöva det politiska modet att stå för att jämställdhet är ett mål i sig”.

Filed Under: Internationellt, Metod, Välfärd

Esther Duflo

2010-04-23 av 2 kommentarer

 

Esther Duflo

I det akademiska livet är vi förtjusta i utmärkelser och under fredagen delades en av de mest prestigefyllda ut: John Bates Clark-medaljen till bäste ekonom under 40 som är verksam vid ett amerikanskt universitet. Årets pristagare är Esther Duflo från MIT som främst får priset för sitt arbete med mikroorienterade fältexperiment i utvecklingsländer.

Duflo är en av de ledande forskarna som i grunden reformerat vad empiriskt orienterade utvecklingsekonomer håller på med. Genom kontrollerade experiment har hon — tillsammans med olika medförfattare — försökt utvärdera vilka typer av utvecklingsprojekt som fungerar och varför de gör så. Här på bloggen har vi exempelvis skrivit om hennes forskning kring effekterna av nivågruppering i kenyanska skolor.

Hennes långa publikationslista visar att hon även skrivit om exempelvis kvinnlig politisk representation, dammbyggen, mikrokrediter och företags kreditrestriktioner, bönders användning av konstgödsel och hur man ska få lärare att komma till jobbet. Dessutom har hon skrivit en mängd metodpapper kring denna typ av utvärderingsforskning och intressanta deskriptiva uppsatser om levnadsförhållandena för fattiga och medelinkomsttagare runt om i världen.

Även om forskningen som Duflo håller på med är väldigt intressant (och lätt att blogga om) har fältexperiment som metod blivit ifrågasatt. Här på bloggen skrev Jesper om Angus Deatons hårda kritik och liknande synpunkter har länge framförts av bland andra James Heckman. Svaren har dock inte låtit vänta på sig.

En av de viktigaste poängerna i kritiken är att randomiseringen som metod kraftigt begränsar vilka frågor man kan undersöka vilket knappast är önskvärt. Detta skulle dock säkert Duflo hålla med om. Däremot är det svårt att hävda att experiment inte kan ge värdefulla insikter i de fall de är möjliga att genomföra.

Vi kommer säkert att återkomma till Duflos forskning och den pågående metodstriden framöver. Själv ser jag närmast fram emot hennes framträdande på den stora Världsbankskonferens som hålls i Stockholm i början av juni.

Filed Under: Metod
«Föregående sida
Nästa sida»