Ekonomipriset är traditionsenligt uppe för diskussion igen. Den här gången är det Alfred Nobels brorsbarnbarn Peter Nobel som tagit till orda. Det finns flera goda skäl att ifrågasätta ekonomipriset (t. ex. för att ämnet är för litet för ett så stort pris eller är alltför teoretiskt), men Peter Nobel anför två argument som vi inte bör fästa någon vikt vid.
För det första hävdar Peter Nobel att Alfred Nobel förmodligen inte skulle givit sitt samtycke till ett pris till nationalekonomer eftersom han “ogillade ekonomer”. Det är relevant att fråga sig i vilken utsträckning ekonomipriset är förenligt med vad Alfred Nobel hade velat. Visserligen ser jag inget starkt moraliskt skäl att respektera döda människors vilja, men vi bör göra det ändå eftersom det finns en slags tidsinkonsistensproblematik. Respekterar vi inte vad Alfred Nobel ville kommer nu levande inte lita på att vi kommer respektera deras vilja när de dött — en tanke många nu levande inte mår bra av och som dessutom kan få dem att tveka att skänka bort pengar till välgörande ändamål. (Trots detta har vi faktiskt en arvslagstiftning som inte respekterar dödas vilja, vilket jag kritiserat tidigare.)
I vilket fall som helst går det inte att veta vad Alfred Nobel hade tyckt om införandet av ett ekonomipris. Han förefaller ha varit en framsynt karl som borde kunna ha förstått att det är viktigt för mänsklighetens väl och ve att inte bara förstå hur naturen fungerar, utan även hur människor och samhällen fungerar. Hade han fått uppleva samhällsvetenskapernas utveckling under 1900-talet hade han kanske förordat pris till både psykologer, ekonomer och sociologer, vem vet?
Peter Nobels andra argument mot ekonomipriset är mer märkligt. Han hävdar att ”något måste ändå vara fel, när alla ekonomipris utom två tilldelats västerländska ekonomer”. Sverker Lenas på DN Kultur stämmer också in i kritiken och köper helt detta argument och kritiserar dessutom priset för att vara politiskt, bland annat genom det nästintill löjeväckande påståendet att priset ”hedrade ekonomerna bakom regeringens arbetslinje”.
Denna skeva fördelning till förmån för västerländska forskare gäller dock alla Nobelprisen, vilken en titt på följande lista visar med all tydlighet. Detta är också ganska naturligt med tanke på att en stor andel av den vetenskapliga forskningen bedrivs i västvärlden. Kanske är andelen västerlänningar som fått ekonomipriset något större än bland de andra prisen, men Peter Nobels argument förefaller gälla alla prisen. Är det månne så att Alfreds ättlingar vill att vi ska sluta dela ut Nobelpris över huvudtaget?
Slutligen vill jag också påpeka att jag inte kan se att vi har någon som helst moralisk skyldighet att fästa vikt vid vad Alfred Nobels ättlingar tycker om ekonomipriset. Ättlingarnas åsikter skulle kunna vara relevanta utifall de har bättre kunskap om Alfred Nobels vilja än vi andra, men i det här fallet tror jag inte det är på det viset (bland annat för att Peter Nobel är född 35 år efter att Alfred Nobel dog).
Ekonomistas 
Finns inget mer att tillägga än: Väl rutet!
Bloggade på samma tema i morse: http://www.metrobloggen.se/jsp/public/permalink.jsp?article=19.15583279
Jag tycker inte högervinkeln på årets pris är speciellt rättvist (även om det kanske är historiskt logiskt med tanke på Anders Borgs och ett antal svenska nationalekonomers gemensamma intresse socialförsäkringar).
Ett av det mest intressanta bidragen i sök- och matchningslitteraturen är Hosios-villkoret. Det säger att arbetsmarknaden sällan eller aldrig befinner sig vid välfärdsoptimum. Detta eftersom den negativa trängsel-externalitet som ett företag skapar när det träder in på marknaden inte självklart vägs upp av att nya företag också skapar fler jobbtillfällen. Bara under mycket speciella (och inte speciellt logiska) parameterantaganden är arbetsmarknaden vid ett socialt optimum i jämvikt.
Hosios-villkoret svarar alltså på frågan om en marknad som kännetecknas av fri konkurrens, men där det är svårt att mötas, behåller de välfärdsoptimala egenskaper som Arrow-Debreu ekonomin besitter. Och svaret är nej, oftast inte.
Sökteorin skulle alltså kunna fungera som ett argument för staten att intervenera på arbetsmarknaden. Men eftersom vänstern tycks ha lämnat walk over i nationalekonomiska spörsmål hemfaller man istället åt traditionell bashing av den typ som låter så tjusigt för de redan invigda men som knappast lockar över några tvivlande. Det är synd.
Han förefaller ha varit en framsynt karl som borde kunna ha förstått att det är viktigt för mänsklighetens väl och ve att inte bara förstå hur naturen fungerar, utan även hur människor och samhällen fungerar.
Jaha, och sedan när vet ekonomer något om hur människor och samhällen fungerar? Jag har under de senaste 35 åren inte sett någon ledande ekonom som vet något alls om dessa områden.
Hej
Varför läser du denna blogg? Du är medveten om att alla de som skriver inlägg på denna blogg är nationalekonomer? Är det bara för att få gnälla lite?
Andreas, jag är ekonom och håller både med, och inte med, Kerstin, på en och samma gång.
Jag håller med Robert Östling i det här fallet. Speciellt hans kommentarer nedan.
Jake – nu skriver du om dig själv igen. Hur orkar du?
ja du, om du inte förstår det i sammanhanget…
Jag håller med er Niklas och Robert om att priset till stor del felvinklats i media. På var och varannan nyhetsplats har man läst “Priset en seger för Anders Borg”, “Nobelpris till jobbskatteavdraget”, etc och att pristagarnas huvudupptäckt är att höjd a-kassa ökar arbetslösheten. Det är klart att dessa poänger är det som är kanske mest naturligt att trycka i media (tyvärr), men de tillhör för det inte matchningsteorins egentliga bidrag.
Jobbskatteavdragets relevans kommer väl i huvudsak direkt av en förhandlingsmodell, typ Nashförhandling, där lönesättarna tar hänsyn till disponibel inkomst. Och vilken tidigare ekonomisk modell med någon som helst action på utbudssidan har inte visat att a-kassans storlek påverkar arbetslösheten? Det matchningsmodellen t.o.m. kan visa är ju faktiskt att en för låg a-kassa under vissa antaganden kan vara negativt då det gör arbetssökande för otåliga och ger sämre matchningar (det blir rationellt för civilingenjören att ta jobb på mcdonalds om det är det första erbjudandet, t ex).
Kerstin, det där var väl ändå en kraftig överdrift? Skulle du säga att Jonas Vlachos inte vet något om hur skolan fungerar, effekten av betyg m.m.? Hävdar du på allvar att Assar Lindbeck och Lars Calmfors inte har en betydligt djupare kunskap om hur ekonomin och ekonomisk politik fungerar än de flesta andra? Teoretiskt lagda ekonomer som jag själv skulle jag dock inte vända mig till i första hand, så på den punkten kanske du har rätt.
Jag ska nog förtydliga det där. Jag tycker naturligtvis själv att jag har fått en betydligt bättre förståelse för hur samhället och ekonomin fungerar genom att ha studerat nationalekonomi, men däremot kan jag inte göra anspråk på att ha en särskilt djuplodande empirisk kunskap.
Niklas och Martin, jag håller helt med er på denna punkt. Jag utvecklade inte varför Sverker Lenas påstående var löjeväckande, men jag tycker ni förtydligat det på ett bra sätt.
Jag vill gärna kommentera ett par saker. Angående prisets politiska inslag står följande att läsa här på bloggen:
Ekonomipriset 2010: Ett pris till arbetslöshetsforskning
2010-10-11 av Daniel Waldenström
… “En annan politisk fråga som pristagarnas sökmodeller lyfter fram är storleken på arbetslöshetsersättningen. Enligt teorin blir arbetslösa mindre intresserade av att ägna tid och kraft åt att söka efter nya jobb om de har hög ersättning som arbetslösa. En sänkt ersättning skulle i sådana fall öka deras sökaktivitet (och sänka reservationslönen); i förlängningen skulle arbetslösheten minska.”
Om priset är apolitiskt så kan man fråga sig varför denna aspekt av sökteorins implikationer dyker upp här på ekonomistas presentation av priset istället för det av Niklas Bengtsson den 2010-10-14 vid 23:11 tidigare nämnda Hosios-villkoret, eller den av Martin Nybom 2010-10-15 vid 8:44 föreslagna slutsatsen att sänkt arbetslöshetsersättning kan leda till sämre matchningar?
Kanske är detta ett orättvist sätt att bedömma Daniel Waldenströms presentation av priset, som jag för övrigt är tacksam för, men likafullt pyr det en aning i mina kroniskt kritiska nerver.
Nästa punkt berör ekonomiprisets existensberättigande utifrån Alfred Nobels vilja. Här förefaller den etiskt försvarbara frågeställningen vara vad Alfred Nobel faktiskt ville, snarare än en kongenitalt subjektiv tolkning av vad han skulle kunna tänkas vilja om han levt idag?
Lite medvetet provocerande kan man ju fråga sig om inte Alfred Nobel insett vikten av fotbolls-vm som välståndsbringande kosmopolitiskt fenomen och delat ut en diamantboll om han levt idag?
Blåögt påstår jag därför att Alfred Nobel inte ville att det skulle delas ut något Nobelpris i ekonomi, helt enkelt för att han inte uttryckte någon sådan vilja när priskategorierna fastställdes 1895.
Måhända förtjänar ekonomi att prisas på ett liknande sätt som fysik, kemi, litteratur, fredsarbete och medicin men det är enligt mig irrelevant för frågan huruvida det bör finnas ett Nobelpris i ämnet. Det var helt enkelt ganska fräckt och lite fegt att kapa Nobelpriset som varumärke istället för att etablera ett nytt enbart för ekonomi, enligt min åsikt. Kanske hade tvånget att bryta ny mark för ekonomipriset varit till godo för prisets utveckling och anseende?
Gunnar, jag förstår inte riktigt vilken din poäng är. Jag skrev att priset har viss politisk relevans och exemplifierade det på några olika sätt.
Men givetvist kan en så pass kort översiktstext som min knappast bli heltäckande. Just därför refererade jag till priskommitténs betydligt utförligare och mer genomarbetade texter som specifikt handlade om prisets relevans såväl vetenskapligt som samhällspolitiskt. Om du väntar ett halvår kommer dessutom en artikel i Ekonomisk Debatt på samma tema.
Gunnar, Daniel får förklara själv varför han valde just det som exempel, men angående frågan om Nobels vilja så håller jag med om din distinktion. Vi vet att han inte instiftade något pris i nationalekonomi, vilket han skulle kunna ha gjort om han velat. Eftersom vi alla vet det och Peter Nobel ändå skriver ett debattinlägg om Alfred Nobels vilja får man väl förmoda att han menar det i den bemärkelse jag diskuterade i inlägget, dvs vad han faktiskt hade tyckt om dagens nationalekonomi.
Jag håller med att man kan ifrågasätta om det var rätt att lägga till ett pris 67 år efter att de första prisen delades ut (oavsett vilket ämne det skulle kunna tänkas handla om). Jag har länge undrat hur det var möjligt att göra detta och jag hoppas att någon historiker nån dag rotar i den saken. Peter Nobel drar upp några anekdoter och det vore intressant att veta om det verkligen var fråga om den utpressingsliknande situation som han verkar hävda.
Sen har jag i och för sig väldigt svårt att uppröras särskilt mycket över att man inte till fullo respekterar en död mans vilja ett halvsekel efter hans död; som jag nämner i inlägget ser jag inget intrinsikalt moraliskt värde i att respektera döda människors vilja.
Som jag nämnde inledningsvis tycker jag också att man kan diskutera huruvida det är just nationalekonomi som ska belönas och dessutom indirekt med skattebetalarnas pengar, men inte av de skäl som Peter Nobel och Sverker Lenas anför.
Som en (hyfsat) stor vän av nationalekonomiska litteraturen och dess bidrag, undrar jag ibland om ekonomipriset inte ställer till med mer skada än nytta. De tre prisen i medicin, kemi och fysik är ofta rimligt enkla att förklara på ett populärvetenskapligt sätt hur de bidragit till kunskapsutvecklingen och (ibland/ofta) gjort världen till en bättre plats.
Ta årets medicinpris som exempel. Avancerad forskning ligger förstås bakom, men nästan alla kan förstå poängen (även om det finns kritiker) med provrörsbefruktning.
Till skillnad från exempelvis årets ekonomipris, där även många ekonomer verkar ha svårt att på ett begripligt sätt förklara poängen med forskningen som belönats. Jag läser priskommitténs populärvetenskapliga sammanfattning och trots nationalekonomisk utbildning är det ganska svårt att helt tillgodogöra sig beskrivningen av deras modeller och vad det faktiskt i praktiken inneburit i ”nytta”. De ”två insikter som kommit att framstå som centrala” som beskrivs i den populärvetenskapliga motiveringen är ju intressanta, men oklart hur det omsätts i praktiken till policy eller lagstiftning som kan ”göra världen bättre”.
Det är, i den här ibland dogmatiska debatten, kanske inte fel att poängtera att man kan vara kritisk mot ekonomipriset i nobels ära, utan att mena att nationalekonomin är nonsens. Tvärtom, tycker jag själv att nationalekonom, åtminstone bland samhällsvetenskaperna, är outstanding både vad gäller vetenskaplig kvalitet och ”nytta” för praktisk tillämpning. Men det hjälper inte mot känslan av att årets pris (och många tidigare), t.ex. i jämförelse med medicinpriset, närmast får nationalekonomin att se löjligare ut än vad den förtjänar. Kanske är detta ett resultat av att ett pris om året helt enkelt har blivit för mycket för nationalekonomin (forskning i t.ex. medicin är ju i omfattning också så gigantiskt mycket större än att det rimligen inte bör vara möjligt för t.ex. nationalekonomi att konkurrera om antalet (men inte andelen banbrytande forskning).
Intressant att tårna är så ömma.
Ingen nämnd ingen glömd.
Om vi går till själva huvudfrågan så kan man ju verkligen fråga sig vad fredspriset eller ekonomipriset har med ökad mänsklig kunskap att göra?
När det gäller fredspriset, så kan man nog undra om inte dess betrydelse från pris för lång och trogen tjänst, har förvandlats till politisk hävstång. Gärna synpunkter tack.
När det gäller ekonomipriset, så kunde vemsom helst av 1500 ekonomer varje år få det, som har publicerat någonting, bra eller dåligt de senaste åren.
Det är egentliogen på sin höjd en handfull som över huvudtaget haft en sådan betydelse att den talas om fortfarande efter ekonomipristagarens död.
Inget egentligt inlägg om ekonomiprisets vara eller ick vara, bara om dess egentliga betydelse. Om ekonomer vill ha ett pris, a la bonheur, varför inte?
Jag är rätt säker på att många nationalekonomer skulle instämma i Peter Nobels kritik om man instiftade ett nobelpris i sociologi, antropologi, ekonomisk historia etc. Det är faktiskt ganska märkligt att priset finns. Så länge det finns ett nobelpris i litteratur kan man knappast klaga på att nationalekonomi inte skulle vara vetenskapligt nog – det går så att säga att dikta ihop en story och bli betydligt mer respekterad och lyssnad på än en simpel kemist, fysiker eller ekonom – men är det inte uppenbart att priset i ekonomi är varumärkessnyltning? Om jag langade upp 200 miljoner vars avkastning skulle gå till ett Rydlands pris i musik till Alfred Nobels minne – vore det verkligen OK?
Att respektera dödas vilja eller inte är en intressant fråga. Men faktum är att många lagar stiftades av nu döda människor. Den amerikanska konstitutionen lever än idag, fastän maskarna för länge sedan ätit klart på stiftarnas benknotor.
“Rydlands pris i country och bluegrass till Alfred Nobels minne”. Så skall det låta!