Så här en dag efter att budgeten presenterats känns det berättigat att komma med en uppmaning till landets alla journalister. Snälla, beskriv verkligheten i andelar och inte i rena siffror.
Tänk så praktiskt
Ange inte hur många som är sysselsatta utan hur stor andel av befolkningen i arbetsför ålder som arbetar. Ange hur stor del av arbetskraften som är arbetslös och inte hur många de arbetslösa är. Ange inte hur många kronor som avsätts till kulturen — eller någon annan sektor — utan hur stor andel av BNP eller statsbudgeten som går till denna verksamhet.
Det finns ingen anledning att ta efter den amerikanska ovanan att ange de faktiska siffrorna i dessa sammanhang. Sådana siffror döljer ofta mer än de avslöjar.
Ekonomistas 
Amen, hade jag sagt om jag var kristen. Väl talat säger jag istället.
Jag håller med och ändå inte.
Vad är BNP? I mitt vardagsliv (vilket antagligen gäller alla som inte är nationalekonomer) så har det inget värde som jag förstår. En tusenlapp däremot, det är en hotelnatt, en månads dagis, mat för en vecka till familjen, något något jag kan relatera till.
Sedan håller jag med om att XXX miljoner till kulturen inte säger någt om det inte jämförs med lämpligtvis hur mycket som gick till kulturen förra året eller kostnaden för försvaret.
Robert: Jag tror det är just denna typ av hänsyn som ligger bakom journalisternas nya sätt att rapportera. Man utgår från att folk i allmänhet inte kan förhålla sig till abstrakta storheter utan all rapportering måste ha förankring i deras egen vardag (samma föreställning verkar för övrigt även vara vanlig i skolan).
Förutom att jag tror att de flesta kan förstå begrepp som “det samlade värdet av varor och tjänster som produceras i landet” så kanske journalisterna kan bli lite kreativare i stället. Om en arbetslöshet på 10 procent anses för svårt så säg “det är som om tre personer i din högstadieklass skulle vara arbetslösa” eller något annat konkret. Alternativt kan man säga “9 miljarder är jättemycket: 1000 kronor per invånare i Sverige, barn som vuxen”.
Eller så ställer man krav på utbildningsväsendet att lära eleverna basal abstraktionsförmåga.
Varför inte ange både antal och andel? Om andelen arbetslösa är konstant men antalet arbetslösa sjunker säger det också något intressant om läget.
Ett bra exempel är brottsstatistiken – ca 17% av alla brott som anmäls klaras upp, men antalet uppklarade brott har ökat relativt mycket de senaste tio åren. Många gnäller på att polisen inte blir bättre på att klara upp brott när de i själva verket har blivit mycket bättre (räknat i t.ex. antalet uppklarade brott per helårsarbetskraft). Det är bara det att allmänheten väljer att anmäla fler brott i dag än för tio år sedan. Kanske delvis för att polisen klarar upp fler brott.
Men visst, andelar kanske beskriver bättre om totalen (arbetskraften t.ex.) håller sig konstant. Men det gör den inte alltid.
Stopp! Inte alls ett bra exempel.
Jag kan bara hitta personuppklarningsprocenten i exakta siffror fr.o.m. 2002, och sedan dess har den legat i intervallet 15-18 %. Det måste vara denna du avser med ca 17 %, eller hur? Antalet uppklarade (och för den delen andelen uppklarade) brott är något helt annat. Ett polisärende är även uppklarat om det polisanmäls, polisen ser över ärendet och lägger ned det med motiveringar som t.ex. spaningsuppslag saknas, gärningsmannen har lämnat landet och förväntas inte återkomma, o.s.v. Personuppklaringsprocenten är inte en procentandel av de uppklarade brotten utan av det totala antalet anmälda brott.
Se http://www.bra.se/extra/measurepoint/?module_instance=4&name=Uppklarade%20brott_09.v4.pdf&url=/dynamaster/file_archive/100331/7ab96a79635c79a7adcfd6ca702b3b9d/Uppklarade%2520brott%255f09.v4.pdf .
På sidan 4, fig 1, syns klart och tydligt att personuppklarningsprocenten ligger nästan konstant sedan 1995 (man ser inte årtal före det) medans uppklarningsprocenten stigit från ca 25% till nästan 40%. Det betyder krasst att polisen har blivit effektivare på att lägga ned ärenden! Det betyder absolut inte att en allt större andelen av de anmälda brotten blir personuppklarade.
Däremot har antalet anmälda brott ökat under perioden och därmed det reda antalet personuppklarade brott. Men att påstå utifrån det att polisen blivit effektivare eller duktigare är knappast seriöst. Deras anslag torde ha ökat, liksom folkmängd. En rad andra parametrar finns också att beakta. Inte minst att DNA under denna period kommit att bli tekniskt hjälpmedel.
Uppklaringsmåttet är dåligt, dessutom skiljer det mellan några enstaka procent för vissa brott upp till över 60% för andra brott.
Om polisen blivit effektivare på att skriva av brott är det också en mycket viktig upplysning. Det är nämligen den kanske viktigaste uppgiften polisen har; att få bort de anmälningar som inte kan eller ska utredas så snabbt som möjligt så att de kan lägga tiden på brott som kan utredas.
Det jag ville påpeka var bara att andelsmått är farliga för de döljer ofta problem som ligger i både täljare och nämnare. Du belyser effektivt problemet med att avgöra vad som är ett uppklarat brott, men ännu större problem ligger konstigt nog i att få fram en vettig nämnare (många anmälningar är över huvudtaget inte utredningsbara eller utgör inte brott).
Varför är kvoten farligare än att använda absoluta tal? Min uppfattning är att talen ger en viss känsla för vilka siffror man har räknat med. En siffra på 17% uppklarade brott blir lättare att förstå om man inser att det ligger 1500000 anmälningar per år bakom.
Vad man kan se är att i absoluta tal ökar antalet färdiga brottsutredningar som går från polis till åklagare och handläggningstiderna sjunker också. Så ser utvecklingen ut för riket som helhet, men mellan landets 21 polismyndigheter är det mycket stora variationer. Statistiken för riket som helhet beskriver egentligen inte verkligheten inom någon polismyndighet i landet. På många håll är man siffrorna bättre och i storstäderna (särskilt Stockholm) är de klart sämre.
Det betyder dock inte heller att man generellt arbetar sämre i storstäderna. Det är bara det att man arbetar på olika sätt, bl.a. därför att man har olika förutsättningar.
Min poäng, i den mån jag har någon, är att det bakom en enkel kvot som rör sig uppåt eller nedåt finns otroligt många felkällor och svårigheter. Man ska låta bli att dra slutsatser av att en kvot ökar från 16 till 17%. Därför ser jag hellre att journalister redovisar absoluta tal, så kan jag räkna ut kvoten själv vid behov…
Paul Krugman tycker i frågan (från i går):
http://krugman.blogs.nytimes.com/2010/10/12/special-bulletin-fractions-have-denominators/
Jag tänkte precis göra ett identiskt inlägg. Antar att en viss typ av bloggar drar till sig ungefär samma läsare.
Krugman visar ju hur vanskligt det är om man bara anger andelen.
Både antal och andel borde anges.
Men jag håller med om att det finns ett problem i till exempel valrörelsen när det slängs runt miljarder hit och dit i satsningar. Det låter imponerande men är det oftast inte.
I debatten framställs det som att den miljard som skiljer partierna åt är skillnaden mellan himmel och helvete. De första 99 miljarderna i den budgeten är tydligen helt värdelösa.
Vi är genetiskt dåligt anpassade för att ha en god intuitiv förståelse för tal som kraftigt avviker från ett.
Man kan dock i viss mån träna upp sig om det är tal som används i sammanhang man ofta funderar på, som t ex i relation till sin egen inkomst. Det kan därför vara helt befogat att tala om hur stor förändringen är för en individ i t ex kronor per månad (och detta tal är ju f ö ofta inte heller så stort).
Däremot tror jag de flesta har en mycket dålig förståelse av om utgifterna för något område ökat eller minskat med 100 miljoner per år.
Det förklarar förmodligen till del varför journalister inte sällan blandar ihop miljoner med miljarder kronor, medan man aldrig skulle blanda ihop kronor med tusental kronor, trots att det i både fallen rör sig om ett fel på tre tiopotenser.
Det finns en bra bok som heter “A Mathematician Reads the News” som handlar om just det här och andra matterelaterade debattproblem.