I en värld där människor i allt högre utsträckning kan tänka sig att bo på andra platser än där de är födda framstår frågan om vad som gör en plats attraktiv som allt viktigare. Vad är det då som gör en plats är bättre än en annan? Vilka städer i världen är bäst? I senaste numret av tidskriften Monocle ges svaret (eller åtminstone en subjektiv men sannolikt inflytelserik ranking)…Och vinnare är…New York? Paris? Tokyo? Nej, Köpenhamn (!) med Helsingfors på femte och Stockholm på en inte oäven sjunde plats.
Vad är det då som enligt Monocles panel som värdesätts högst? Stora köpcentra? Låga skatter kanske? Nej, saker som fungerande kollektivtrafik, möjligheter att gå och cykla, bra miljö, bra sjukvård, bra arkitektur, miljömedveten och tolerant befolkning, etc. är sånt som höjer betyget. Och vad av detta är relativt dåligt i Stockholm? Jo, cykelmöjligheterna och diskriminering av invandrare på arbetsmarknaden.
De politiska implikationerna är solklara. Glöm det här med nya shoppinggallerior. Att det är mer än två tunnelbanestopp till närmaste HM går att leva med. Fram för mer spännande arkitektur (typ INTE som det nya området vid Vasaparken), lägg inte ner barnsjukhus, gör det möjligt att cykla utan att riskera livet, osv. Se där, sådant som värderas av moderna världsmedborgare.
Stockholm, Stockholm, stan i världen…
Obegripliga problem med filmstödet
Få saker verkar svårare än att finna en lämplig modell för det svenska filmstödet. Därför ska det utredas igen. Vad som upplevs vara ett problem är emellertid inte att dagens modell skapar ett filmutbud som är mer kommersiellt än vad marknaden själv kunnat åstadkomma (mer om detta här och här), utan att video- och DVD-distributörerna inte är med på dagens filmavtal.
Detta förefaller vara ett nonsensproblem. Rimligen har video- och DVD-branschen avtal med filmbolagen och betalar för de filmer som hyrs ut och säljs. Om distributörerna bidragit till filmavtalet hade deras marginaler varit lägre och ersättningen till filmbolagen skulle justerats ner. Skillnaden mellan de båda modellerna ligger alltså inte i hur mycket pengar som distributörerna bidrar med, utan i vilken form pengarna kommer och vem har har makt att fördela dem.
I dagsläget påminner distributörernas bidrag om det efterhandsstöd som Filminstitutet betalar ut: mest pengar till de filmer som säljer bäst. Naturligtvis kan man vilja ha en filmpolitik som fördelar pengar efter andra kriterier, exempelvis filmisk kvalitet, men i så fall vore det rimligaste att kritisera dagens modell för efterhandsstöd. Vilket inte görs.
Kanske lider kulturpolitiken av bristande kompetens när det gäller att bena ut de incitament som olika system skapar? I så fall finns säkert en massa nationalekonomer som gärna skulle bistå med att reda ut begreppen.
Lådvin – bättre än du tror
Såhär i sommartider är det på sin plats att viners förtjänster och tillkortakommanden diskuteras. Ekonomistas-Daniel uppmärksammade forskningsfronten häromdagen och nu är det dags att slå ett slag för billiga viner.
En ny studie av bland andra Stockholmsdoktoranderna Johan Almenberg och Anna Dreber visar nämligen att folk i allmänhet tycker bättre om billiga än dyra viner. Resultatet är baserat på en genomgång av mer än 6000 vinprovningar där avsmakarna inte visste vilka viner de hade i glasen.
Rutinerade experter har inte riktigt samma uppfattning som folk i gemen utan verkar kunna uppskatta ett dyrt vin. Eller snarare: experterna tycker inte systematiskt att billiga viner är godare än dyra.
Eftersom vi tidigare refererat en studie som visar att man tycker bättre om viner som man tror är dyra hamnar vi i ett svårlöst dilemma. Lösningen är väl att värden får köpa hem ett billigt lådvin. Detta dekanteras i smyg och inför gästerna hävdas att vinet är väldigt dyrt.
På så sätt får folk både vad de vill ha och vad de tror att de vill ha.
Vinets ekonomi – nya forskningsrön
Kan en välkänd vinexpert påverka priset på dyra viner? Hur viktig är egentligen geografin i förhållande till teknologin för vinets kvalitet? Varför spelar inte väderförhållanden eller vinproducenten någon roll för omogna viners priser medan de förklarar nästan hela prisnivån efter det att vinerna mognat?
Svaren på dessa intressanta frågor står att finna i juni-numret av den brittiska nationalekonomiska tidskriften Economic Journal. I tre artiklar granskas vinets och vinframställningens ekonomi, där forskarna m h a omfattande datamaterial och sofistikerade statistiska analyser försöker utröna om vinmarknaden fungerar som det ska eller inte (se fortsättningen på inlägget nedan).
För mer lättillgängliga översikter till vinets ekonomi kan man besöka denna tyska hemsida och för lite mer ingående om oenometri (ekonomisk analys av viner) bör man gå hit American Association of Wine Economists.
(F)nattrea
Cykelringens ohederliga realisationer har blivit något av en följetong här på Ekonomistas (tidigare inlägg: del 1, 2 och 3). Jag hade egentligen inte tänkt kommentera deras nattliga rea som börjar ikväll eftersom jag var rädd att trötta ut er läsare. Under da
gen verkar det dock som en hel del personer har sökt efter Ekonomistas kommentar till den senaste rean. Den här gången utlovar Cykelringen 50-75 procents rea om man släpar sig dit kvällstid, och den här gången verkar de faktiskt rea ut cyklarna på riktigt, även om den verkliga rabatten är långt ifrån vad som utlovas. Cykeln till höger kostade förut 2995:- och enligt annonsen i dagens Metro är den nu uppenbarligen sänkt till 1995:-, det vill säga hela 33 procents rabatt! Så pass verklig har nog aldrig Cykelringens rea varit förut.
Vattenfyllda grönsaker
Aftonbladet upprörs över att det finns en massa vatten i sommarens grillkorv. En nutritionist på Livsmedelsverket går så långt att hon kallar grillkorv för ”en märklig produkt”. Nu får man hoppas att de snart granskar frukt- och grönsaksindustrin. Exempelvis innehåller både gurka och tomat uppåt 95 procent vatten och apelsiner säkert runt 85 procent. Inget annat än en skandal.
Uppdatering: Via Paulún hittar jag livsmedelsverkets egen lista över vatteninnehåll i olika livsmedel. En ren biff består av 75 procent vatten. Livsmedelsverket har många väderkvarnar att slåss emot.
Semestertider
Trots regn och rusk är det snart semestertider och Ekonomistas kommer att lägga in en lägre växel till slutet av augusti, men en del inlägg från hängmattor, stränder och segelbåtar lär nog dyka upp ändå. Inför semestern skadar det dock inte att fundera lite mer på det här med semester. DN bjöd häromdagen på en mycket intressant historisk överblick om varför vi tar semester, men jag tänkte fokusera på när vi tar semester.
I Handelshögskolans korridorer är det tydligt att det är semestertider — det är tomt i nästan varenda kontor. Det är dock inte bara akademiker som tar ledigt just nu. I Sverige är juli alltjämt den stora semestermånaden, även om många också tar ledigt sista veckan i juni och de första veckorna i augusti. Men varför tenderar vi att ta semester samtidigt? En bra bok att ta utgångspunkt i om man vill förstå sig på sociala konventioner som denna är sociologen Peter Hedströms bok Dissecting the Social: On the Principles of Analytical Sociology.
Det första man bör fråga sig är om gemensamma semestertider överhuvudtaget är en social konvention. Det kan ju vara så vi alla föredrar, oberoende vad alla andra gör, att ha huvuddelen av semestern just i juli — trots att det är årets regnrikaste månad.
I Peter Hedströms ramverk finns tre principiellt skiljda anledningar till att en social konvention existerar. För det första kan det handla om att våra trosuppfattningar (beliefs) påverkas när vi ser vad andra gör — vi kanske påverkas att tro att juli faktiskt är den bästa semestermånaden när så många andra tar semester just då. Eller så påverkas våra begär (desires) direkt av vad andra gör — det blir roligare på semestern om vi kan umgås med semestrande vänner eller så vill vi helt enkelt göra som andra och ta semester när andra gör det (kanske för att vi är oroliga att annars bli betraktade som konstiga). Den tredje förklaringsfaktorn är att våra möjligheter (opportunities) att ta semester påverkas. Det kan vara svårt att få nåt gjort när alla kollegor och kunder är borta och vi tvingas helt enkelt att ta semester. Men i en del yrken är det förstås precis tvärtom: inom många serviceyrken kan ju faktiskt inte alla ta semester samtidigt.
När det gäller våra semestertider spelar säkerligen alla dessa faktorer roll. Det gäller nog för övrigt de flesta sociala konventioner. Men det skadar ändå inte med lite analytisk sociologi i bagaget när man ligger i hängmattan och funderar över varför man ligger där just då (även om en del säkert snarare vill kalla mitt resonemang för rational choice i ny förpackning).
Fotbolls-EM gör oss (män) lyckligare
Stora idrottsevanemang engagerar men kostar samtidigt mycket pengar. Kritiker menar att samhället inte borde stå för hela notan. Men nu finns forskning som visar att om det är något som gör oss lyckligare så är det att arrangera stora mästerskap såsom fotbolls-EM och -VM.
Det är den erfarne idrottsekonomen Stefan Szymanski som tillsammans med medförfattare kopplat samman nationella lyckoforskningsdata med data över medaljer, arrangörsstatus etc från de senaste 30 årens fotbolls-EM och -VM samt OS.
Något överraskande är det inte i första hand idrottsliga framgångar som ger tydligast avtryck i befolkningens lyckonivåer. Istället är det starkaste resultatet att folk i länder som arrangerar mästerskapen påverkas mest av evanemangen.
Effekten är dock inte densamma för alla. Det är nämligen enbart män (oavsett utbildningsnivå, ålder eller arbetsmarknadsstatus) som upplever förhöjd lycka av ett mästerskap, medan kvinnor överlag är indifferenta.
Policyrekommendation: Idrottsminister Lena Adelsohn Liljeroth borde tilldela kampanjmedel för att Sverige ska bli värd för framtida fotbollsmästerskap, och dessa medel bör finansieras med hjälp av en mansskatt!
Levande legender
Under förra veckan hade jag förmånen att lyssna till två levande legender. Den ene var Assar Lindbeck vid utdelandet av den första Assar Lindbeck-medaljen till bästa unga (nåja, under 45 år) svenska nationalekonom. Den andra personen var Dolly Parton som spelade på Stockholms Stadion i fredags.
Det är kanske inte så mycket som förenar dessa två. 
Dolly tackade 
publiken för att vi betalat dyrt för att lyssna på henne och sade att hon behövde pengarna eftersom det är dyrt att se så billig ut. Det var inte riktigt vad Tore Ellingsen (46 år och norrman!) sa när han tog emot en check på 200 000 kronor och en medalj gjord av 750 gram silver.
Det finns dock en del som förenar Asssar och Dolly. När man lyssnar till dem finns andra legender i publiken. Vid medaljutdelningen deltog Lundaekonomen Ingemar Ståhl och under Dolly-konserten satt jag inte långt i från herrtidningsfotografen Bingo Rimér. Dolly sa även något som Assar kanske skulle kunna skriva under på — hennes råd till de som vill satsa på en karriär inom showbiz var: ”Keep your day job!”
Det som verkligen förenar Assar och Dolly är dock deras enorma begåvningar inom sina respektive områden och att de trots stigande ålder inte slutar att visa prov på sin talang. Jag är full av beundran för båda två.
Lästips: Grannbloggaren Niclas Bergren gillade också Dolly-konserten. Tyvärr kommer inte Tore Ellingsens och Assar Lindbecks utmärkta föredrag vid prisutdelningen inte i tryck förrän till hösten, men håll utkik i Ekonomisk Debatt då.
Ekonomistas 
Senaste kommentarer