Expertgruppen för Studier i Offentlig Ekonomi, ESO, släppte idag ytterligare en rapport om den svenska ekonomin. Denna gång om sjukskrivningar, hur vi kan förstå dem och agera för att de ska minska. ESO ger årligen ut ett antal genomarbetande undersökningar som utgör ett viktigt komplement till regeringens utredningar och intresseorganisationernas rapporter eftersom de skrivs av akademiskt verksamma forskare. Det kan vara värt att påminna om att ESO behövs i det svenska utredningslandskapet, eftersom ESO ju lades ned av regeringen för drygt tio år sedan på oklara grunder, och det vore olyckligt om så skedde igen.
Behovet av genomarbetade undersökningar av den svenska samhällsekonomin som kommer från författare utan direkt koppling till politiska partier, intresseorganisationer eller näringsliv är större än någonsin. Anledningen är att just dessa andra grupper (politik, särintresse, näringsliv) öser ur sig rapporter och “analyser” i media, en del vettiga och en del rent vilseledande.
Rapporterna från ESO tar sig ofta an frågor som få andra kan göra på ett trovärdigt sätt. Självfallet kan de kritiseras (och så sker också, både internt och externt), och en del av de förslag som rapportförfattare lyfter fram bör aldrig blir mer än just förslag. Men detta skiljer ju knappast ESOs rapporter från många andra utredningar!
Här är ett axplock från de senaste årens ESO-rapporter (samtliga finns nedladdningsbara här):
- 2015:5 Familjepolitik för alla? En ESO-rapport om föräldrapenning och jämställdhet
- 2015:3 En förlorad generation? En ESO-rapport om ungas etablering på arbetsmarknaden
- 2014:3 Företagandets förutsättningar – en ESO-rapport om den svenska ägarbeskattningen
- 2011:4 Avtalsbestämda ersättningar, andra kompletterande ersättningar och arbetsutbudet
- 2010:3 Polisens prestationer – en ESO-rapport om resultatstyrning och effektivitet
- 2009:3 Invandringen och de offentliga finanserna
Ytterligare ett argument för ESO är att dagens konkurrensutsatta forskarmiljö driver forskare att prioritera publiceringar i internationella vetenskapliga tidskrifter (vilket är nog så viktigt!) framför utredningar om Sverige, och här kan ESO skapar förutsättningar för forskare att omprioritera.
Det faktum att ESO faktiskt lades ned i början av 2000-talet (varför är för mig fortfarande oklart), och det än idag finns röster som kräver ESOs nedläggning, är i mina ögon ett viktigt skäl att lyfta fram ESOs förtjänster.
Ekonomistas 
Sjukfrånvaron under de första 14 dagarna omfattade på den tid när dessa fortfarande redovisades på samma sätt som följande, ungefär hälften av de avslutade sjukfallen, under vilka ungefär hälften av samtliga sjukpenningdagar förbrukades (1) . Därför borde de båda professorerna ges tillfälle att förklara hur de anser att de kan ställa förslag utan att redovisa någon kännedom om denna del av villkoren för hela tiden med ersättning vid sjukfrånvaro.
Vare sig utbetalningar, sjukdagar eller sjukfall under arbetsgivarperioden finns någonstans redovisade i offentlig statistik. Däremot har ESSPROS statistik (2) som visar hur mycket som arbetsgivarna anses ha betalat ut totalt och hur mycket som betalats ut från försäkringskassan. Och så finns uppenbarligen något slags uppgift från SNS 2005, som de båda rapportförfattarna nämner i en fotnot. ”SNS (2005) beräknade att drygt 34 procent av totala utbetalade beloppen för sjukfrånvaro 2005 betalades av arbetsgivarna.”
Uppgiften om 34 % från SNS borde kontrolleras eller jämföras med någon annan källa. Men det sker icke i ESO-rapporten. Inte heller redovisas något om fördelningen enligt ESSPROS siffror, där det framstår som att arbetsgivarna i genomsnitt för perioden 1993 till 2013 bara har betalat ca 14,2 procent av de sammanlagda utbetalningarna för sjukpenning och sjuklön.
(1) Se tabellen för 1991 sidan 5 i inscanningen av RFV Anser http://www.fredtorssander.se/fredpress/wp-content/uploads/2012/07/RFV.pdf
(2) Finns som Excelfil på SCB:s hemsida http://www.scb.se/NR0110/ ”ESSPROS-tabeller för 1993–2013”
“Det faktum att ESO faktiskt lades ned i början av 2000-talet (varför är för mig fortfarande oklart)…”
Jag tycker att du själv ger ett troligt svar på varför detta hände genom argumentationen i den kritiska länken. Knäckfrågan är nog huruvida ESO uppfattas som politiskt neutralt. Att föreslå åtgärder som sänkta sämre minimilöner, sämre ersättningar för sjuka etc är knappast en opolitisk fråga.
Hur gärna än nationalekonomer vill se sig som objektiva och sakliga i alla sina rekommendationer så är det knappast så det upplevs. Läs gärna Robert Östlings utmärkta “Är nationalekonomin ideologisk?” för ökad förståelse för (rimlig) kritik mot ESO 🙂
2002 måste s söka mps stöd för att kunna regera. Fulla av entusiasm och våldsamt självöverskattande drog mp in i förhandlingarna. Det stod snart klart att finansdepartementets slipade tjänstemän drog mp genom chokladen genom att huvudsakligen lova sådant som antingen var ogenomförbart eller redan var bestämt. På så sätt fick man ihop en ganska lång lista över åtgärder som till synes var framgångar för mp.
Men på några punkter gick s med på kraven eftersom de i allt väsentligt låg i linje med vad man själv ville. Mest spekuklärt var ju hur man brutalt körde över sina partikamrater i Stockholm och införde trängselskatten trots att Billström i valkampanen lovat att så inte skulle ske. Ett annat fall var just ESO. Bosse Ringholm gillade inte ESO. Han erkände visserligen att många studier var värdefulla men sådana gjordes också i universitet och fristående forskningsinstitutioner. Det fanns ingen planering inom RK för att behandla och implementera resultat från ESO. Det vore bättre, tyckte Ringholm, att låta en statssekreterare i Fi styra forskningen så att det blev “ett mera handlingsinriktat resultat.” Då passade det ju bra att mp ville ha en grupp som sysslade med miljökonsekvenser av offentlig verksamhet. (Jag vet inte hur det senare blev med den gruppen som skulle heta ESS.) Så blev det en punkt till på listan.
En sammanfattning av hur diskussionen gick finns i en DN-artikel: http://www.dn.se/nyheter/politik/ringholm-ersatter-fristaende-tankare-med-intern-grupp/
En detaljerad beskrivning av ESOs öden finns i Marja Lemnes avhandling från 2010 “För långt från regeringen – och för nära. Expertgruppen ESO:s födelse, levnad och död.” (googla).
Jag får erkänna att jag är rätt jävig eftersom jag publicerade två ESO-rapporter om utvidgningen av EU under det tidiga 2000-talet. Men det borde väl vara preskriberat vid det här laget. Jag ser nedläggningen som en feg dolkstöt mot någonting unik svenskt som man egentligen borde varit stolt över: en budgetfinansierad institution som fick kritiskt och offentligt granska den egna verksamheten