Hej då till lockpriser?

”Aj, aj, aj, nu blir livet komplicerat”, tänkte nog en och annan nationalekonom nyligen. Antonio Rangel presenterade då hårda bevis för att folk tycker att vin som de tror är dyrt smakar bättre än vin de tror vara billigt. Inte bara påstod de grundlurade försökspersonerna att det ”dyra” vinet var godare, den förhöjda smakupplevelsen kunde även observeras i hjärnans lustcentrum.

Att priset påverkar upplevelsen av – och därmed efterfrågan på – en vara gör att vår traditionella beskrivning av hur utbud och efterfrågan bestämmer priset blir tokig. För att inte tala om hur svår en analys av välfärdseffekterna blir – priserna går upp, det konsumeras mindre men man uppskattar det man får mer. Hur tusan ska man reda ut denna härva? Måste vi börja om från början och bygga upp en helt ny analysapparat?

Även om vår uppgift som forskare är att förstå verkligheten, inte att leverera enkla analyser baserade på felaktiga antaganden, måste man fråga sig hur vanliga denna typ av effekter är. Blir en biltur verkligen mer njutbar om jag tankat på en dyr bensinmack? Känns huset varmare och skönare för att jag missat extrapriset på mineralull vid tilläggsisoleringen? Skulle den olycka en arbetsgivare upplever av att ha råkat anställa en slarver mildras av att denne samtidigt råkat få alldeles för hög lön?

Nja, det är väl tveksamt. Snarast beror det nog på att just vindrickande är behäftat med så mycket status och att tvivlet på den egna smakförmågan stort. Men det är bäst att vara på sin vakt. Man vill ju inte att midsommarfirandet ska förstöras av att man lockats att köpa (för) billig sill.

Comments

  1. pontus says:

    Helt riktigt, Jonas. Man undrar hur utbrett detta fenomen verkligen är.

    En annan fråga är förstås konkurrens och efficiency traders: det måste finnas sk ”efficiency buyers” som verkligen känner till varans riktiga/objektiva kvalitet. Det går kanske att lura testpersoner en efter en i ett lab, men hur lätt är det att lura en hel marknad när det finns experter där ute som är beredda att syna din produkt om du skarvar med sanningen.

    (ett exempel där marknaden dock verkar utnyttja detta fenomen är vodka: grey goose har mycket gjort sig ett namn medelst ett högt pris. samma kan man inte observera (och jag tror inte heller det hade varit gångbart) för vin, rom, whiskey etc. kan det vara en avsaknad av efficiency buyers på denna marknad som skapar detta? Å andra sidan valde jag grey goose själv i ett egenkonstruerat blindtest mot absolut vodka … den smakade helt enkelt aningen bättre (=mindre, lenare).)

  2. Camilo von Greiff says:

    En relaterad (nåja, det var vad jag kom att tänka på när jag läste Jonas inlägg åtminstone) fråga är efterfrågan på lyxvaror. Den i mina ögon grundlurade Rolexklockaägaren vill förstås visa upp social status och egen förmögenhet. Smart nog har dessa lyxprodukter ofta enorma garantier, typ under hela sin livstid kan man för sin trasiga klocka ringa mitt i natten så kommer en budfirma och hämtar klockan, lämnar en ersättningsklocka, och återkommer med en reparerad klocka inom 24 timmar och klocka garanteras också att dra sig mindre än en millisekund på 1000 år (ok, något överdrivet). Detta gör att ägaren kan låtsas som att produkten han/hon har köpt har en sådan kvalitet och service kopplad kring sig att det motsvarar det höga priset. På så vis behöver man inte erkänna för sig själv och andra att man köpt den av statusskäl…

  3. Jag äger inte nån Rolex (just nu…) men vill invända lite mot Camilo.

    Det finns (minst) två typer av Rolex-ägare, vi kan kalla dem ”nörden” och ”stekaren”. För nörden är det det mekaniska urverket som spelar roll, ”Faszination der Mechanik”, där har just Rolex en historia av hög kvalitet och framförallt stryktålighet. Rolex är också den klart största tillverkaren av mekaniska armbandsur sen länge, vilket gör att reservdelar och service går att köpa till en rimlig penning var som helst. Detsamma gäller inte andra fabrikat som Audemars Piguet eller Vacheron Constantin tex, där kostnaden för att äga klockan är betydligt högre. Det gör att andrahandsvärdet och driftskostnaderna på en Rolex är helt okej.

    Gångnoggrannheten skiter nörden fullständigt i, i princip alla kvartsur är mer exakta, och alla har ju klocka i mobilen. Armbandsuret är mera en kinetisk skulptur för nörden. Glasbaksidor, som göra att man kan betrakta urverket i all sin prakt har blivit otroligt populära i den nya vågen av mekaniska klockor. Några extensiva garantier har jag inte hört talas om.

    De flesta nördar som har en Rolex har oftast många andra (vintage) klockor och säkert dyrare men inte lika framträdande och gissningsvis avskräcker märkets brand image lika många nördar som det lockar.

    Stekaren har såklart en Rolex för statusen men det gäller väl i princip alla smycken, kläder, bilar och mer avancerad hemelektronik? En beg. Submariner som alla har på Stureplan kostar typ 25′ vilket i förhållande en bostadsrätt på Östermalm, en vecka i Verbier, en Porsche Boxster, en Magnum skumpa på krogen eller vad det nu är som ger status måste betraktas som väldigt billigt…

    Dessutom är ju andelen ”sunk cost” relativt låg i en Rolex, kanske är det därför folk med hög men osäker inkomst väljer Rolex? Borde inte status (om nu status = pengar) vara mycket högre på produkter med riktigt stor andel sunk cost, tex Louis Vuitton-väskan som är helt omodern om två år? Om det är så, så skulle jag säga (och marknaden verkar hålla med) att för att köpa ”status” så är en vintage 80’s Rolex RIKTIGT billig!!! Om man vill och kan kasta bort sina pengar så köper man en splitter ny Hublot, Chopard eller JLC, och de riktigt stabilt rika har sällan Rolex tror jag, inte för att impa på sina gelikar iallafall….

  4. Peter says:

    Jag säger som Tyler Cowen. Det finns en anledning till att man använder just vin för att få fram sådana där testresultat; folk kan inte mycket om vin. Försök säga till en person att en bil värd 30 000 kr egentligen kostar 3 miljoner… Det betyder att det är ett mycket litet fenomen som förstoras in absurdum av nationalekonomer utan sans, vilket väl bara är att vänta då det ses som ytterligare ett redskap för att kunna tvigna fram mer paternalistisk von oben-politik.

  5. Hur vanligt det är?

    Ungefär lika vanligt som det är att spelteori, som många (bl a ekonomer) fortfarande verkar seriöst arbeta med, faktiskt funkar för att beskriva beteende eller prediktera utfall. D v s…väldigt sällan.

  6. pontus says:

    Bo,

    Du har uppenbart ingen aning om vad du pratar om.

  7. Pontus>

    Det var säkerligen väldigt orättvist (och inte initierat sagt) av mig i trötthet. Dock, min större poäng handlar om hur mycket av nya resultat som går emot rådande modern teori besvaras med ”ja, men det är bara ett extremfall som inte har någon bäring för den generella förklaringskraften i våra modeller”. och så var vi av med det, typ. I det här fallet verkar det rätt rimligt att det kanske är så (så min poäng passar väl inte så bra just här).

    Men man använder väldigt olika måttstockar för att utvärdera dels dessa nya mer psykologiskt grundade resultat, jämfört med de modeller som är matematiskt ankrade och hamnat i textböcker.

    Jag tycker mycket av t ex matematisk kontraktsteori och makromodeller som lärs ut i populära textböcker (och en del spelteori utöver grundmodellerna) helt enkelt inte håller (en del av det, skulle jag säga, är faktiskt rent nonsens som aldrig håller). Vad gäller spelteori kanske resultatet kan stå sig empiriskt, men då inte p g a att individer agerar enligt spelteorins modeller, utan för att den evolutionära processen slår ut de icke konkurrenskraftiga beteendena. Jag skulle önska att mer av den skepsis som ses mot användbarheten i ”behavioral econ genren” också tillämpades på rådande modeller i många av sub-disciplinerna.

  8. pontus says:

    Bo,

    Allright. Men spelteori är helt enkelt teorin över strategiska interaktioner. Allt handlar om vad man lägger in som pay-offs. Spelteori kan förklara allt och ingenting. Jag tycker von Neumann, Schelling etc. har gjort ett enormt bidrag till samhällsvetenskapen. Det var förresten på Schellings inrådan den röda telefonförvindelsen mellan Washington och Moskva inrättades; spelteorin indikerade att informationens hastighet kunde vara av yttersta vikt i krissituationer.

  9. pontus says:

    Förövrigt håller jag med; en viss del av modern makro är rent nys. (tillexempel är jag djupt oimponerad av de modeller som försöker förklara ”home bias” i equity medelst covarians med arbetsinkomst … ) Men det är också så att en viss fraktion av behavioral delen är kidnappad av de mattehatare som aldrig förstod många grundläggande insikter i ekonomisk teori. Dessa individer är extremt måna om att vifta bort klassisk ekonomisk teori vid minsta vink. Trots detta tycker jag behavioral delen har mycket att bidra med. Men det är alltså synd på så rara krusbär.

  10. Bjørn Tyrefors says:

    Det verkar igen vara en experiment dær man lurar folk. Det syns mig att vi ser mer och mer tillæmpningar med dessa metoder, vilket ær mycket skadligt før experiment som metod i långa loppet. Om jag anvænde mig av experiment som empirisk metod skulle jag vara fly førbannad på dessa fripassagerare som på sikt riskerar att førstøra hela fundamentet før experiment. Kommentar någon som sysslar med experiment?

  11. Oj vad många kommentarer! I princip håller jag med Pontus: denna typ av resultat är intressanta och det vore ovetenskapligt att bortse från dem. Samtidigt är det tveksamt hur stora växlar man kan dra på dessa anomalier vad gäller den praktiska utformningen av politiken (eller vår analysapparat för den delen).

    Björn tar upp en intressant fråga som jag vet mycket lite om. Vad säger alla experimentörer – är detta oetisk forskning?

  12. Otto Medin says:

    @Bjørn/Jonas: Man kunde ha undvikit det etiska dilemmat (vilket jag håller med om att det handlar om) genom att använda sig av två grupper, där den ena får korrekta prisuppgifter för vinerna och den andra inte får några prisuppgifter alls.

Trackbacks

  1. […] Mörk Att vi tycker att vin som vi tror är dyrare smakar bättre har vi tidigare skrivit om här på Ekonomistas. En förklaring till detta fenomen som Ekonomistas-Jonas lyfte fram var att vindrickande är […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s