Få saker verkar svårare än att finna en lämplig modell för det svenska filmstödet. Därför ska det utredas igen. Vad som upplevs vara ett problem är emellertid inte att dagens modell skapar ett filmutbud som är mer kommersiellt än vad marknaden själv kunnat åstadkomma (mer om detta här och här), utan att video- och DVD-distributörerna inte är med på dagens filmavtal.
Detta förefaller vara ett nonsensproblem. Rimligen har video- och DVD-branschen avtal med filmbolagen och betalar för de filmer som hyrs ut och säljs. Om distributörerna bidragit till filmavtalet hade deras marginaler varit lägre och ersättningen till filmbolagen skulle justerats ner. Skillnaden mellan de båda modellerna ligger alltså inte i hur mycket pengar som distributörerna bidrar med, utan i vilken form pengarna kommer och vem har har makt att fördela dem.
I dagsläget påminner distributörernas bidrag om det efterhandsstöd som Filminstitutet betalar ut: mest pengar till de filmer som säljer bäst. Naturligtvis kan man vilja ha en filmpolitik som fördelar pengar efter andra kriterier, exempelvis filmisk kvalitet, men i så fall vore det rimligaste att kritisera dagens modell för efterhandsstöd. Vilket inte görs.
Kanske lider kulturpolitiken av bristande kompetens när det gäller att bena ut de incitament som olika system skapar? I så fall finns säkert en massa nationalekonomer som gärna skulle bistå med att reda ut begreppen.
Ekonomistas 
dagens efterhansstöd är verkligen en märklig konstruktion. det pekar i rakt motsatt riktning mot vad som borde vara grunden för ett statligt åtagande på området, nämligen att staten stöder produktion av filmer som politiskt (demokratiskt om du så vill) bedöms som viktiga men som under marknadsmässiga förutsättningar inte blir producerade. snarare kan man tycka att principen borde vara att ju större kommersiell bärkraft en film har, desto mindre stöd är den berättigad till.
staten kanske i stället borde garantera fördelaktiga kreditvillkor för filmprojekt. jag tycker att det är ganska surt om mina skattepengar hamnar rakt i fickan hos stora mediekonglomerat. det känns på något sätt som om de klarar sig ändå. ta filmen arn. att en film vars erbarmliga uselhet bara överträffades av dess framgång på svenska biografer och produktionsbolags marknadsandel och banksaldo (Bonniers SF) fick så mycket stöd är faktiskt upprörande.
Tanken är väl att kvalitetsförväntningar belönas i genom förhandsstödet och sedan ska efterhandsstödet belöna att det faktiskt blev något av det hela. Efterhandsstödet höjer värdet på investeringen vilket gör att mer film producerats. Inget fel i det, men det finns ju en klar risk att stödets publikbaserade utformning direkt motverkar de konstnärliga ambitioner man försöker uppnå med förhandsstödet. Det är ju inte otänkbart att filmer som Arn blir så usla just pga filmstödets utfomning (i varje fall om man inte delar smak med den breda massan).
Att betala ut stöd till vuxna människors underhållning har jag svårt att de värdet av. Likaså ser jag inget egenvärde i en svensk fimlproduktion. Däremot kan det finnas argument för att stödja konstnärlig filmproduktion som har svårt att bära sig kommersiellt. Att helt förlita sig på förhandsstöd öppnar för (än mer) nepotism och godtycke varför ett efterhandsstöd kan vara bra. Det bör då naturligtvis baseras på konstnärliga meriter, vilket jag diskuterat här (och här).