Mer om ungas inträde på arbetsmarknaden

Vi har i tidigare inlägg diskuterat de svenska ungdomarnas sena inträde på arbetsmarknaden. I går presenterade OECD en landrapport om Finland. Där verkar finnas mycket material som är lika relevant för Sverige. I kapitel 6 noterar de att finländska universitetsstudenter är gamla och tar god tid på sig. Figuren nedan visar t ex andelen 27-åringar som är inskrivna vid universitet eller högskola i olika länder. Vi ser Finland, Danmark och Sverige i toppen.

Bland OECD:s åtgärdsförslag kan vi läsa:

Tuition fees would offer considerable benefits including: greater financial resources for educational institutions; improved incentives for students to graduate quickly; improved incentives for them to select their courses of study based on labour market potential; higher expectations by students and greater responsiveness of institutions to students’ preferences.

(För övrigt diskuteras åtgärder för att höja ungdomars arbetsmarknadsdeltagande även på DN Debatt i dag.)

Påskyndad universitetsutbildning

I en underlagsrapport till Globaliseringsrådet, sammanfattad på SvD Brännpunkt idag, efterlyser Thomas Lindh åtgärder för att påskynda ungdomars universitetsstudier och tidigarelägga deras arbetsmarknadsinträde. Han föreslår kortare lov, mer resurser till universiteten för att förbättra undervisningen, och generösare lånevillkor för studenterna så att de blir mindre beroende av extraknäck.

Jag instämmer i Lindhs problembeskrivning. Svenska studenter verkar ta orimligt lång tid på sig (se tidigare inlägg). Men jag tvivlar på effekterna av hans förslag. Kanske kan det fungera om generösare lånevillkor kombineras med terminsavgifter och strikta återbetalningskrav. Ökade anslag till universiteten har jag förstås inget emot, men det viktiga är nog att ge universitet och högskolor incitament att hjälpa studenterna att bli klara inom utsatt tid.

Löner och utbildningsval

Man läser vilka lönenivåer män i delar av LO-kollektivet kommer upp i och jämför detta med de högskoleutbildade sjuksköterskornas löner. Plötsligt framstår inte de problem utbildningsväsendet verkar ha att hantera pojkarnas situation som fullt så allvarliga. Sina taskiga skolresultat till trots verkar ju grabbarna vara helt kapabla att göra rationella långsiktiga val. Som att välja bort högre utbildning.

Vägar till billig barnomsorg

I förra inlägget beskrev Eva den förundran generositeten i den familjepolitiken kan väcka hos utländska betraktare. Lika förundrade är vi svenskar över att människor utanför Norden överhuvudtaget kan skaffa barn — och kombinera detta med ett yrkesliv. Hur lyckas exempelvis hårt arbetande amerikaner egentligen nå upp till nästan samma födelsetal som vi?

Ett svar ges i en studie av Patricia Cortes som i morgon presenteras vid en konferens i Vaxholm. Hon visar tämligen övertygande hur den stora inflyttningen av lågutbildad arbetskraft till USA pressat kostnaderna för hushållsnära tjänster. Detta har i sin tur fått högutbildade kvinnor att arbeta mer. De riktigt stora effekterna på arbetsutbudet finner Cortes främst hos läkare, advokater och liknande grupper. Andelen kvinnor som arbetar mer än 50 timmar i veckan ökar även den markant där inflödet av billig arbetskraft varit stor.

Sättet Cortes identifierar orsakssambanden på är dock inte klockrent. Hon utgår från att nya immigranter söker sig till städer där det redan finns många invandrare. Detta är rimligt, men samtidigt har de tidigare immigranterna sökt sig till dessa städer av en anledning. En sådan anledning är antagligen att det där redan tidigare funnits en stor efterfrågan på barnpassning och trädgårdsarbete.

Vi väntar därför med spänning på en kreativ IFAU-rapport som analyserar effekterna av avdraget för hushållsnära tjänster på det svenska arbetsutbudet. Har vi nått den grad av jämställdhet att även män börjar arbeta mer när man kan leja ut dagishämtandet?

Sverige ur chilenska ögon

Hög kvinnlig förvärvsfrekvens, en generös föräldraförsäkring och billig barnomsorg för alla är saker som vi i Sverige inte höjer på ögonbrynen speciellt inför. Men det är lätt att glömma bort att detta system är tämligen unikt för Sverige och våra nordiska grannar. Ibland kan det därför vara spännande att se på Sverige med någon annans ögon.

Förra veckan föreläste jag om subventionerad barnomsorg för ett gäng chilenska statstjänstemän som är i Sverige en månad för att lära sig mer om det svenska välfärdssystemet. De verkar rätt förundrade över generositeten i t ex den svenska föräldraförsäkringen och utifrån deras reaktioner är jag inte säker på att de verkligen trodde mig när jag berättade att svenska föräldrar har rätt att vara hemma 16 månader med sina barn. I Chile har man rätt till 1 timma om dagen för att gå hem och amma. En viss skillnad onekligen. Endast 30 procent av kvinnorna förvärvsarbetar och landet oroar sig idag dessutom för födelsetal som börjar skjunka ner mot 2 barn per kvinna för första gången i historien. Mot den bakgrunden ter sig det svenska samhället tämligen annorlunda.

En annan anekdot från det chilenska besöket belyser andra skillnader mellan Sverige och Chile. När våra gäster fick höra att det, sen ett par veckor tillbaka, pågick en omfattande vårdstrejk i Sverige såg de nämligen mycket förbryllade ut. Var befann sig egentligen alla dessa strejkande sjuksköterskor? Inte ett enda bildäck hade de sett brinnande på Uppsalas gator. Var det verkligen en strejk som pågick.

Dags för högskoleavgifter?

I Finanspolitiska rådets rapport diskuterades en höjd pensionsålder som en naturlig reaktion på den längre livslängden och den stigande andelen gamla i befolkningen. Detta är förstås ingen ny tanke. Det är också något som redan i viss utsträckning hanteras av vårt nya pensionssystem där man kan välja att arbeta till 67 års ålder.

Figur 6.3 i Svensk finanspolitik 2008. Antal arbetade timmar per person i olika grupper i förhållande till antal arbetade timmar per person i hela befolkningen.Data visar följaktligen att de äldre arbetar allt mer (relativt andra grupper). Som Dagens Nyheter påpekar är det kanske ungdomarna vi i stället ska fokusera på. De arbetar betydligt mindre än för några decennier sedan.

Att ungdomarna arbetar mindre beror i hög utsträckning på att de — speciellt kvinnor — utbildar sig mer än tidigare, vilket är en välkommen utveckling. Men man kan fråga sig om incitamenten att klara av utbildningen på utsatt tid är tillräckliga. En möjlig åtgärd för att tidigarelägga ungdomars inträde på arbetsmarknaden kan vara att införa terminsavgifter för högre utbildning. Sådana avgifter skulle förmodligen bidra till att ungdomars högskolestudier både påskyndas och effektiviseras.

Uppdatering 2008-05-22: Dagens Nyheter skriver idag om utbildningstrender i OECD-länderna. Bl a kan vi läsa att medianåldern för högskolenybörjare är högst i Sverige och Island, liksom andelen studenter över 30 år.

Det där med barnarbete

Nu ska vi alltså uppröras igen av att företag använder sig av barnarbete. Denna gång är det Ericsson och Telenor som avslöjats och de krishanterar snabbt med att säga upp kontrakten med de felande underleverantörerna. Undrar vad som händer med barnen nu?

I senaste Ekonomisk Debatt konstaterar Heather Congdon Fors att barnarbete har komplexa orsaker. Rena förbud och bojkotter riktar sig mot enbart mot symptomen på bakomliggande problem och löper därför stor risk att försämra situtationen för redan utsatta barn och familjer.

I södra Afrika arbetar ungefär en fjärdedel av alla barn och i Asien cirka en femtedel. Av alla arbetande barn är det emellertid bara några procent som arbetar med produktion av varor som går på export och som därmed överhuvudtaget kan bojkottas. En bojkott kommer därför med stor sannolikhet enbart att tvinga in barnen i ännu sämre arbetsförhållanden. Congdon Fors sammanfattar forskningsläget med orden:

Vad som står helt klart är att sådana förbud och bojkotter inte kommer att ge de önskade resultaten om barnen och deras familjer inte har alternativa möjligheter. Ett slående exempel på detta är föräldralösa barn som i många fall måste arbeta för att försörja sig själva och kanske även yngre syskon. Att hindra dem från att arbeta utan att ge dem alternativa möjligheter kommer utan tvekan att leda till förödande konsekvenser för dessa barn (min markering).

Man undrar stillsamt vilka åtgärdsprogram SVTs Uppdrag Granskning har i bakfickan för de barn som nu gjorts arbetslösa.

New York Stories II: Ger ökad konkurrens ökad jämställdhet

image

Vad gör vi i New York förutom att köpa kläder? Idag presenterade Helena Svaleryd ett papper om diskriminering hon skrivit med Fredrik Heyman och mig. Helt i linje med Beckers teori om diskriminering (som diskuterades här för någon dag sedan) finner vi att ökat konkurrenstryck gynnar kvinnors position på arbetsmarknaden.

Framförallt verkar ägarbyten bland företag i icke-konkurrensutsatta industrier öka andelen kvinnor som ett företag anställer. Detta stämmer bra med att den ursprungliga ägaren har särskilt stora möjligheter att diskriminera kvinnor om konkurrensen är låg. Å andra sidan är det ineffektivt att diskriminera och en ny ägare har sannolikt intresse att driva företagen effektivare. Det är dock inte i företagens topp som den kvinnliga närvaron ökar, utan främst bland medelutbildade.

Vi hittar även belägg för att ökad konkurrens minskar lönegapet mellan män och kvinnor men effekten är liten, så ökad konkurrens är knappast ett alexanderhugg för en jämnare lönefördelning mellan män och kvinnor.

Publiken jublade.

New York Stories: I

Vad är diskriminering?

På debattsidan i Dagens Nyheter redovisas idag en undersökning som visar att svenskarna upplever att diskriminering är väldigt vanligt och att de inte tycker att tillräckligt mycket görs för att komma till rätta med det. Men vilka åtgärder är egentligen mest effektiva för att komma till rätta med diskriminering? Svaret beror till stor del vad man tror att diskrimineringen beror på.

Låt oss uppehålla oss vid ett enkelt exempel. I New York sägs det att svarta har mycket svårare att vinka in en taxi på gatan än vita amerikaner, i synnerhet under kvällar och nätter. Vad är anledningen till att taxichaufförerna stannar i mindre utsträckning för svarta? Det finns åtminstone fyra tänkbara förklaringar.

  1. Den allra enklaste förklaringen som man kanske först kommer att tänka på lanserade Gary Becker redan 1957. En förklaring till taxiförarnas beteende är helt enkelt att de hellre vill ha vita än svarta människor i sin bil, och därför hellre plockar upp vita än svarta personer. Detta lämnar naturligtvis frågan varför man hellre vill ha vita än svarta personer i sin bil, men det kan man förstås ha lite olika teorier om. Lösningen på hur man kommer till rätta med problem beror därför helt på vad man har för teorier om vad som orsakar dessa ”vita preferenser”.
  2. En annan förklaring handlar om att taxiförarna har fördomar om att svarta är kriminella och att de inte kommer betala för sig. Denna förklaring handlar alltså om en informationsaspekt och det kan vara så att taxichaufförerna agerar utifrån felaktig information. Om detta är fallet kan korrekt information avhjälpa problemet, till exempel genom att informera taxiförarna om att svarta inte rånar dem i större utsträckning än vita.
  3. Problemet är förstås om det finns ett korn av sanning i de fördomar som taxiförarna hyser. Taxiförarna har begränsad information och om det de facto är så att svarta rånar taxiförare i något större utsträckning än vita så kan det vara optimalt för taxiföraren att inte stanna för svarta personer (i brist på bättre information om personen som står på gatan). Detta kallas statistisk diskriminering och har i olika varianter varit den dominerande teorin i den nationalekonomiska litteraturen om diskriminering (Edmund Phelps och Kenneth Arrow lanserade idén oberoende av varandra). För att komma åt den här typen av diskriminering räcker det inte med mer information om svarta och vitas brottslighet, det krävs att få mer information om just de individer som står där på gatan (olika typer av klassmarkörer fyller till exempel den funktionen).
  4. Glenn Loury, som bland annat är upphovsman till begreppet socialt kapital, har i en mycket läsvärd bok fört fram en mer sofistikerad variant av statistisk diskriminering. Om taxiförarna praktiserar statistisk diskriminering är det inte otroligt att taxikunderna kommer att reagera på detta. Om svarta vet att det är mindre sannolikt att en taxi stannar för dem, kanske de kommer att söka sig till andra transportmedel. Svarta taxirånare, däremot, kan man misstänka är något mer uthålliga än de som inte har för avsikt att råna en taxiförare, och om detta är fallet så kommer andelen rånare bland svarta taxikunder vara högre än bland vita. Taxiförarnas uppfattning att det är mer sannolikt att svarta är taxirånare blir en självuppfyllande profetia eftersom svarta kommer förändra sitt beteende på grund av taxiförarnas beteende så att profetian besannas. Även om taxiförarnas uppfattning var en fördom utan någon som helst substantiellt innehåll kan de få rätt eftersom deras förväntningar kan bli självuppfyllande. Glenn Loury argumenterar för att den sistnämnda typen av mekanism förekommer i en rad sammanhang när det gäller förhållandet mellan svarta och vita i USA. Problemet är förstås vad man kan göra åt det? Kan vi fördöma taxiförarna och kommer det att hjälpa? Nej, knappast om det är så att taxiförarna tar en stor risk om de väljer att stanna för en svart person. Den här typen av onda cirklar kan naturligtvis vara oerhört svåra att komma ur, men det är likväl viktigt att fundera på om något liknande kan förekomma eftersom varken informationskampanjer eller fördömande av ”rasistiska preferenser” kommer att komma runt problemet.

Det finns säkerligen fler sätt att se på diskriminering, men troligtvis är den underliggande förklaringen olika i olika sammanhang. Det är därför inte helt lätt att leverera generella politiska lösningar för att minska diskrimineringen. 

Bör pensionärerna vara upprörda?

Landets pensionärer är upprörda då pensionsinkomster inte omfattas av jobbskatteavdraget (även om pensionärer som arbetar får dubbelt jobbavdrag, vilket Nonicoclolasos skriver om). Orsaken till upprördheten är att principen att beskatta pensioner och lön på samma sätt har frångåtts.

Principen har troligen frångåtts då regeringen velat få maximal utdelning i termer av ökat arbetsutbud av jobbavdraget. Sannolikt hade ett jobbavdrag för pensionsinkomster fått pensionärerna att jobba än mindre än idag, så ur denna synvinkel är det naturligtvis rätt att inte låta avdraget gälla pensionerna.

Men ändå. Med samma typ av argumentation skulle vilka skattehöjningar som helst på just pensionsinkomster kunna motiveras. Varför inte höja skatten till 80 procent? Det skulle ju öka både pensionärernas arbetsutbud och skatteintäkterna. En sådan åtgärd hade nog fått fler än PRO att tala om konfiskation. Den mekanism som motverkar denna typ av konfiskation är just principen om lika beskattning av löne- och pensionsinkomster.

Daniel har rätt i att inget talar för att dagens pensionärer som grupp är särskilt missgynnad; tvärtom tyder det mesta på motsatsen. Trots detta finns det alltså skäl att vara emot jobbavdragets utformning. För även om konfiskation kan vara en effektiv form av beskattning är det knappast en sund princip, vilket även Martin skriver om i Ekonomisk Debatt.