Andersson och Jonungs annorlunda resultat beror på ett elementärt fel i deras metod

Uppdatering 2014-11-22: Några kommentarer till övriga punkter i Anderssons och Jonungs kritik har lagts till. Slutsatsen är att de har fel även på dessa punkter. Dessa punkter har dessutom  bemötts tidigare.

Det enda substantiella i Anderssons och Jonungs mångordiga kritik är att de med en annan metod får ett annat resultat i skattningar av Phillipskurvan än vad jag får i en uppmärksammad uppsats. Men skälet till detta är av allt att döma att Andersson och Jonung gör sig skyldiga till ett elementärt fel sin ekonometriska metod. Detta fel medför att deras regressioner blir otillförlitliga och får en missvisande tendens till att inte ge signifikanta resultat. Det är deras resultat som är otillförlitliga och skakiga, inte mina. 

Det elementära fel Andersson och Jonung gör är att inte testa för så kallade svaga instrument i deras regressioner med instrumentvariabler. Deras instrumentvariabler underkänds nämligen med stor marginal av standardtestet för svaga instrument. Med svaga instrument kan skattningarna av koefficienterna för förklaringsvariablerna bli snedvridna, få stora osäkerhetsintervall som innehåller nollan och således ge intryck av att koefficienterna inte är signifikant skilda från noll. Det är precis detta som händer när man tittar närmare på deras regressioner. Men detta intryck är missvisande och beror på att instrumenten är svaga. Detta utreds närmare i denna not.

Andersson och Jonungs slutsats är att ”olika metoder ger olika utfall. Det är skälet till att Svenssons påståenden om robusta resultat och hög precision inte övertygar.” Men som jag upprepade gånger visat (t.ex. här, här och här), mitt resultat om att lägre genomsnittlig inflation än målet under 1997-2011 lett till omkring 0,8 procentenheter högre genomsnittlig arbetslöshet (motsvarande ca 38 000 jobb) håller med och utan inflationsförväntningarna som förklaringsvariabler, för kvartalsinflation såväl som för årlig inflation, och för inflationen mätt med prisindexen KPI, KPIX/KPIF och KPIF såväl som för BNP-deflatorn. Den enda substantiella invändning mot mitt resultat som Andersson och Jonung presterat är de får andra resultat med deras metod för att skatta Phillipskurvan med årlig inflation. Det är den enda metod som ger ett annorlunda utfall. Men på grund av att de begår ett elementärt fel i sin metod är deras resultat och deras metods utfall i detta sammanhang av noll och intet värde.

Uppdatering 2014-11-22:

Andersson och Jonung skriver: ”Det centrala budskapet med våra skattningar är att valet av metod påverkar resultaten på ett sådant sätt att vi inte kan dra bestämda slutsatser om penningpolitikens effekter.” Stödet för detta påstående är att deras egna skattningar med 2SLS och årliga data ger andra resultat än mitt. Men ovanstående ekonometriska fel medför alltså att samtliga regressioner Andersson och Jonung gör med 2SLS och årlig inflation – deras paradnummer och deras substantiella kritik – är otillförlitliga. När man istället korrigerar regressionerna och gör om skattningarna med årlig inflation bekräftas mitt resultat.

Andersson och Jonung tar dessutom upp några andra punkter, samt skriver i sitt gästinlägg:

Svensson diskuterar inte dessa fem punkter i sina svar till oss. Han lägger all energi på att försvara sina skattningar av den ursprungliga Phillipskurvan. Det vore värdefullt för debatten om han även tog upp viktiga frågor utanför sin modellansats.

Andersson och Jonung bortser från att jag redan kommenterat kontentan av dessa punkter i tidigare inlägg. För fullständighets skull tar jag dock kortfattat upp deras fem punkter även här.

Inflationsförväntningarnas roll: De problem Andersson och Jonung nämner här gäller de välkända problem som årlig inflation istället för kvartalsinflation medför, dvs. att feltermerna blir glidande medelvärden. Detta är främst ett argument för att använda kvartalsdata. Andersson och Jonung vill dock inte använda kvartalsdata eftersom inflationsförväntningarna gäller årlig inflation. Enklaste lösningen på detta är att forfarande använda kvartalsinflation samt göra det rimliga antagandet att den förväntade inflationen under det närmaste året är ungefär densamma under årets fyra kvartal, som jag implicit gör i min uppsats. Den andra lösningen är att använda årlig inflation och skatta ekvationerna med OLS med Newey-West-fel, som jag gör här.

Men eftersom mitt resultat blir ungefär detsamma med både kvartalsinflation och årlig inflation (när korrigerade regressioner för årlig inflation andvänds), samt med och utan inflationsförväntningarna som förklaringsvariabler, är det klart att de möjliga problem som Andersson och Jonung nämner inte påverkar resultatet. Inflationsförväntningarnas roll har redan diskuterats tidigare, t.ex. här och här, men Andersson och Jonung bortser från denna diskussion.

Andersson och Jonung gör affär av att lutningen på den långsiktiga Phillipskurvan beror på när urvalsperioden börjar, beroende på att data är något extrema i början på urvalsperioden. De missar dock att detta hanteras noggrant i uppsatsen genom att välja en konservativ skattning av den långsiktiga Phillipskurvan för att undvika att överskatta den ökade genomsnittliga arbetslösheten.

Genomsnittet: Här upprepar Andersson och Jonung tidigare påståenden. Dessa har bemötts här. Deras påståenden om måluppfyllelsen utgår från ett annat prisindex, KPIF, än det officiella målindexet, KPI. Att genomsnittlig KPI och KPIF skiljer sig åt beror på en välkänd realekonomiskt motiverad långsiktig global trend nedåt i svenska och internationella räntor från mitten av 90-talet. Den utgär inte utgör någon ursäkt för att missa inflationsmålet.

Begränsad modell: Andersson och Jonung hävdar liksom tidigare att min ekonometriska modell skulle vara för enkel. Men det naturliga är ju att låta data bestämma vilken modell som passar bäst, och data stöder min enkla modell.

Andersson och Jonung bortser också från att Riksbankens mycket komplicerade standardmodell, Ramses, ger samma resultat som min skattning, vilket diskuteras här. De hänvisar till en studie av Söderström och Vredin, och citerar en mening från den, men de nämner märkligt nog inte att en noggrann läsning av deras studie visar att den stöder mitt resultat. Söderström och Vredin visar nämligen att med Ramses ger 0,2 procentenheter lägre genomsnittlig KPIF-inflation 1997-2011 upphov till ungefär 0,25 procentenheter högre genomsnittlig arbetslöshet under samma period. Men 0,2 procentenheter lägre genomsnittlig KPIF-inflation under 1997-2011 leder också till 0,2 procentenheter lägre genomsnittlig KPI-inflation under denna period. Den nedåtgående trenden i reala bolåneräntor under denna tid, som ju förklarar nivåskillnaden mellan KPI- och KPIF-inflationen, ändras ju inte i experimentet, så det betyder att genomsnittlig KPI- och KPIF-inflation ändras lika mycket. Men det betyder att 3 gånger 0,2 = 0,6 procentenheter lägre KPI-inflation leder till 3 gånger 0,25 = 0,75 procentenheter högre genomsnittlig arbetslöshet. Det är mycket nära min beräkning på 0,8 procentenheter. Vid en närmare granskning bekräftar således Söderström och Vredin med Ramses mitt resultat (dock märkligt nog utan att de nämner den saken). Att Andersson och Jonung inte nämner saken, trots att jag upprepade gånger påpekat sakförhållandet, är förstås inte förvånande.

Osäkerheten i data: Andersson och Jonung tvivlar på att 0,6 procentenheter lägre KPI-inflation kan ge ungefär 0,8 procentenheter högre genomsnittlig arbetslöshet. Men det följer som sagt av att data säger att lutningen på den långsiktiga Phillipskurvan är ungefär 0,75 procentenheter. Osäkerheten hanteras och konfidensintervall beräknas med helt normala metoder i min uppsats och ger upphov till ett konfidensintervall för skattningen av den högre genomsnittliga arbetslösheten mellan 0,55 och 1,5 procentenheter. För övrigt anses nog osäkerheten i inflations- och arbetslöshetsdata vara betydligt lägre än osäkerheten i många andra makroekonomiska data.

Det långa perspektivet: Andersson och Jonung gör poängen att det under tidigare perioder inte funnits något stöd för en stabil icke-vertikal långsiktig Phillipskurvan. Precis! Detta diskuteras i uppsatsen och här, med hjälp av denna figur. Där ser man med blotta ögat att den långsiktiga Phillipskurvan verkar vara vertikal under 70- och 80-talet, rimligtvis för att inflationsförväntningarna då ganska snabbt anpassade sig till faktisk inflation. Det är först när den nya inflationsmålsregimen etablerats och blivit trovärdig, i meningen att inflationsförväntningarna förankrats vid målet oavsett vad faktisk inflation är, som vi får en stabil nedåtlutande Phillipskurva. Det är en mycket viktig poäng i min uppsats.

Lucaskritiken: Andersson och Jonung gör poängen att den långsiktiga Phillipskurvan inte skulle vara stabil om inflationsförväntningarna anpassades till faktisk inflation. Precis! Min poäng är ju att den lutande långsiktiga Phillipskurvan uppstått genom att inflationsförväntningarna varit förankrade vid målet och inte anpassats till målet. Detta dokumenteras och diskuteras noga i uppsatsen, liksom att löneförhandlingarna i Sverige av allt att döma utgår från att inflationen ska bli 2 procent oavsett vad faktisk inflation varit.

På senare tid har den låga inflationen och Riksbankens bristande måluppfyllese fått stor uppmärksamhet. Inflationsförväntningarna har skiftat ned och inflationsmålet tappat i trovärdighet. Det är möjligt att inflationsförväntningarna framöver anpassas mer till faktisk inflation och blir sämre förankrade vid målet. Då skulle den långsiktiga Phillipskurvan luta mer och kanske bli vertikal.

Comments

  1. Ulf Severinus says:

    När jag läser inläggen här på Ekonomistas så förstår jag bättre varför ekonomer så sällan tycks vara överens. De ekonomiska modellerna är fyllda av utrymme för antaganden av alla de slag, tolkningen av resultaten är om möjligt än friare och prestigen hos ekonomer tycks vara enorm. Inte en tum viker jag från min ståndpunkt, detta tycks vara en grundregel. Om krig brukar man säga att krig är en alltför viktig fråga för att anförtros åt generaler (eller rent av militärer i allmänhet). På samma sätt bör man nog säga att ekonomi är en alltför viktigt för att anförtros åt ekonomiprofessorer (eller rent av ekonomer i allmänhet). Osäkerheten i antaganden och modeller tycks man vilja kompensera med oförsonliga attityder och stelbenthet. Är detta god vetenskap?

    • Ulf, jag tror inte man ska generalisera som du gör utifrån just denna debatt med Lars Jonung. Hans debatteknik är ganska speciell, i och med att han ignorerar de bemötanden han fått tidigare i sakfrågan, undviker en sakdiskussion och istället bara på nytt upprepar sina ursprungliga generella anklagelser. Detta för onekligen inte debatten framåt. I detta fall är som vanligt det bäst att se vilken av debattörerna som har analys och fakta på sin sida.

      När det gäller den mer inomvetenskapliga sidan av debatten finns det vissa goda regler för hur man för den framåt. Om det t.ex. gäller tvivel på en uppsats empiriska resultat, som i detta fallet, säger dessa regler att man tar kontakt med författaren och diskuterar saken, skaffar sig exakt samma data som författaren använt (t.ex. genom att få dom från författaren), börjar med att reproducera författarens resultat (med flera decimalers precision, inte bara ungeför), sedan förklarar varför dessa resultat skulle vara fel eller missvisande, noga förklarar sina egna förslag till förbättringar och revideringar och sedan visar hur dessa leder till andra och mer tillförlitliga resultat än författarens ursprungliga. Dessa regler har Jonung och hans medförfattare Fredrik N.G. Andersson inte heller följt. För att möjliggöra denna sorts inomvetenskapliga granskning av empiriska resultat är det numera kutym och för publicering i vissa tidskrifter till och med ett villkor att data och program görs tillgängliga för granskning och reproduktion. Mina zip-fil med mina data, program och instruktioner finns att ladda ner här.

  2. Fredrik says:

    Finns det några radio- eller tv-debatter mellan dig och en oliktänkande? Har med stort intresse läst igenom RB:s protokollen och ert tankeutbyte där. Vore mycket intressant att se en vidare diskussion. Varför inte en filmad SVT-Forum-debatt mot Jonung?

    • Fredrik, det finns tyvärr ingen radio- eller tv-debatt av detta slag. Just när det gäller Jonung är det ju dessutom så att en diskussion om elementära ekonometriska fel vid användningen av instrumentvariabler knappast lämpar sig för radio eller TV.

      Det som kommer närmast är nog ett evenemang den 11 maj 2012, ordnat av Nationalekonomiska föreningen i Handelshögskolan där direktionsledamöterna satt på rad och efter varsitt inledningsanförande försökte göra reda för sig. Diskussionen/debatten redovisas här. Mitt inledningsanförande finns här.

      Jag tyckte detta evenemang var en utmärkt idé och att det bidrog till ett visst personligt ansvarsutkrävande av ledamöterna. Av någon anledning blev det dock ingen uppföljning i maj 2013. Somliga närvarande ekonomer bland åhörarna har framfört att ledamöterna bortsett från Karolina Ekholm och mig hade litet svårt att förklara sig. Jag vet inte om detta påverkade beslutet att inte ha någon uppföljning.

Trackbacks

  1. […] Lars E O Svensson svarar på kritiken här. […]

  2. […] 2014-11-19: Vid närmare granskning visar sig Anderssons och Jonungs annorlunda resultat bero på ett elementärt ekonometriskt fel. […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s