Det finns gott om bevis för att autokrater världen över skor sig själva och sina närmaste genom att utnyttja sin politiska maktposition. En studie från Financial Action Task Force (FATF/OECD) listar 32 fall av korruption i mycket stor skala (s.k. “grand corruption”) som alla handlar om fall där enskilda ledande politiker (ofta presidenter) förskingrat belopp i storleksordningen miljarder dollar.
Ofta kommer dessa pengar från ett lands naturresursinkomster. Till exempel finns oljerika Nigerias ex president Sani Abacha på FATFs lista och de uppskattar att han, lågt räknat, under sina dryga fyra år som president överförde mellan 2 och 4 miljarder dollar till sig själv. Pengarna kunde spåras till privata konton i inte mindre än 12 olika skatteparadis. De enskilda fallen innehåller mängder av pikanta detaljer. I en rättegång mot kopparrika Zambias tidigare president Frederick Titus Chiluba noteras att han betalat en enskild skräddare mer än 1 miljon dollar vilket är ungefär fem gånger hans sammanlagda officiella lön under hans tid som president.
Trots att det finns gott om anekdoter av detta slag så är det förstås väldigt svårt att kvantifiera den totala omfattningen. I ett pågående forskningsprojekt görs dock ett mycket finurligt och trovärdigt försök. Genom att använda sig av data på finansiella flöden mellan länder från Bank of International Settlements (BIS) lyckas Jörgen Andersen, David Dreyer Lassen, Niels Johannesen, och Elena Paltseva kvantifiera inflödet av pengar till skatteparadis från diktaturer och genom att koppla dessa flöden till fluktuationer i naturresursräntor (de fokuserar på olja) och politisk risk så kan de göra troligt att det handlar om flöden knutna till korruption. Mera precist finner de att när en autokratis oljeinkomster ökar med en dollar så hamnar 2 cent av detta i ett skatteparadis i form av kontanter. Givet att vi att relationen mellan gömda tillgångar i skatteparadis är ungefär 25 procent kontanter och 75 procent värdepapper så betyder det att runt 8 procent av landets naturresursinkomster konverteras till privat förmögenhet för dess ledande politiker.
De finner också intressanta resultat knutna till risken att inte få sitta kvar. Året innan ett val ökar flödena från autokratier till skatteparadis med 8 procent, kontrollerat för en rad andra faktorer. Anledningen är helt enkelt att när sannolikheten att inom en relativt snar framtid inte längre ha möjligheten att förskingra pengar så ökar man takten. Resultaten gäller intressant nog bara för autokratier. De finner inga liknande mönster för naturresursrika demokratiska länder.
Ekonomistas 
Så om man inte kan få en maktbalans som tillåter en fungerande demokratisk stat, så är det näst bästa ett ärftligt envälde för att minimera rövandet? Låter som Mancur Olsons idéer.
Fast hur övergången mellan rövarminima maktbalans/arvmonarki skall gå till är förstås en annan och mera komplicerad sak. Don’t mess with Mr In-Between.
Maktbalansen i en naturresursrik demokratisk stat är också sannolikt mera kostsam än i naturresursfattiga. För Norge, som exempel på en naturresursrik demokratisk stat, är regionalpolitiken som förutsättning för den nödvändiga maktbalansen en dyr post. Är det så också i andra naturresursrika demokratiska stater?
Sverige är visserligen inte lika naturresursrikt som Norge, men det är ändå anmärkningsvärt hur mycket mindre resurser som läggs på regionalpolitik. Frågan är om det är ett stabilt tillstånd, eller om vi borde lära av Norge?
“Sverige är visserligen inte lika naturresursrikt som Norge, men det är ändå anmärkningsvärt hur mycket mindre resurser som läggs på regionalpolitik. Frågan är om det är ett stabilt tillstånd, eller om vi borde lära av Norge?”
Jag missar kanske någonting uppenbart här, men varför är det stabila tillståndet att lägga *mer* pengar på döende landsändar? Utveckla gärna den tanken.
#Micke
Naturresurser och befolkningstäthet samvarierar inte i Sverige. I länder där det är så uppstår så gott som alltid separatistiska rörelser. De “döende landsändarna” du nämner är de där skog, malm och vattenkraft finns. Bevisbördan för att (den fåtaliga) befolkningen i de landsändarna inte börjar fundera över för- och nackdelar med att tillhöra Sverige kontra “köra själv”, ligger nog på dem som menar att nuvarande tillstånd är statsrättsligt stabilt. Jag tror det inte, och regionalpolitik/samhällsservice perifert handlar om att mota sådana tendenser i grind. När/om EU faller isär talar åtminstone dynamiken för att sönderfallet inte stannar vid de gamla nationsstrukturerna utan går längre än så. “Väcker frågan” i alla fall.
Jag har ofta undrat över om det finns, och om inte, varför i så fall, någon nationalekonomisk beräkning över om stödområdet/Norrland skulle kunna ha en fungerande(“viable”) ekonomi som andra råvaruberoende nationer, fristående från Sverige. Kanske vore det en alltför politiskt känslig forskning inom de nationalekonomiska institutionerna? En c-uppsats som räknar på det kanske vore intressant? Utifrån några olika framtida energiscenarier, “oljetopp” eller inte.
Har inte hittat någon sådan studie i alla fall.
Eftersom det inte är 1873 längre tror jag att norrländska separatister skulle bli gruvligt besvikna om de bröt sig ut från Sverige. Jag skulle i vart fall inte stå i vägen för dem.
Men vi får väl se hur det hela slutar i Skottland. De vill tydligen bryta sig ut från UK, men behålla pengar och EU-medlemskap, dock utan att först förankra med någon utanför Skottland om det är OK eller inte. Låter inte riktigt som den mest genomtänkta av planer…
Kanske skulle citera Mancur Olson:
“Even when there is a balance of power that keeps any one leader or group from assuming total control of a large area or jurisdiction, the leader of each group may be able to establish himself as an autocrat of a small domain. A dispersion of power and resources over a large area can result in a set of small-scale autocracies but no democracy.”
Här skall man nog inte hänga upp sig på att en decentraliserad styrelseform nödvändigt måste vara autokratisk. Utan Olsons poäng är att om resurser och intressen inte är jämnt fördelade (“scrambled”) över en yta, sker ett sönderfall.
Click to access olson.pdf