Slarviga slag mot Slagen Dam

Det här är ett gästinlägg av Olle Folke, forskare i statsvetenskap vid Columbia University och Institutet för Näringslivsforskning (IFN), Petra Ornstein, doktorand i statistik vid Uppsala universitet och Johanna Rickne, forskare i nationalekonomi vid IFN. Uppdatering 2013-08-26: Bo Rothstein bemöter inlägget i kommentarstråden (länk).

Att bli utsatt för våld kan ge både fysiska och psykiska skador och att förebygga våld är en viktig samhällsfråga. De årliga telefonundersökningarna från Brottsförebyggande rådet har visat att den mest våldsutsatta gruppen i samhället är unga män som utsätts för våld av främlingar och på offentliga platser. Den näst mest våldsutsatta gruppen är unga kvinnor. De utsätts främst för våld i sitt eget hem och av nuvarande eller före detta partners.

En brist med telefonintervjuerna är att de bara mäter våld som inträffat under de senaste tolv månaderna. Därför initierades under 2000-talets början forskning för att mäta utbreddheten av våld mot kvinnor över hela deras vuxna liv. En grupp forskare, där sociologiprofessor Eva Lundgren ingick, fick finansiering för att genomföra en enkätstudie. Gruppen valde ett enkätformat som tidigare använts i exempelvis USA, Kanada och Finland och som har utgjort basen för ett antal välciterade  forskningsartiklar (se exempelvis Johnson 1996, Tjaden and Thoennes 2000 och Bowlus and Seitz 2006). Statistiska centralbyrån genomförde undersökningen bland 10000 slumpvis utvalda kvinnor och svarsfrekvensen uppgick till 70 procent.

Resultaten om utbredningen av våld mot kvinnor redovisades år 2001 i rapporten Slagen Dam. Mäns våld mot kvinnor i jämställda Sverige: En omfångsanalys. Den visade att utbredningen över kvinnors livstid är stor. Nästan hälften av alla kvinnor har någon gång utsatts för en våldshändelse från en pojkvän, partner, före detta partner eller främling. Utbredningen var också omfattande i alla skikt av exempelvis utbildning och inkomster, både när det gäller kvinnornas och männens karaktäristika.

År 2005 bestämde Uppsala universitet att Eva Lundgrens forskning skulle granskas. Detta var en unik händelse i den bemärkelsen att det var den första, och hittills sista, granskningen i sitt slag. I stället för att utlösas av en anklagelse om forskningsfusk påbörjades den efter en debatt i media i vilken Eva Lundgren ansågs ha gjort kontroversiella uttalanden. Universitetsledningen utsåg två personer till att granska om Lundgren hade agerat vetenskapligt ohederligt i sin forskning. Granskarna breddade dock på eget bevåg sitt uppdrag till att också behandla forskningens kvalitet.

Den här texten är en granskning av granskningen av Eva Lundgrens forskning, närmare bestämt av den stora del som handlar om hennes bok Slagen Dam. Föreställningar om vad granskningen kom fram till verkar nämligen ha levt ett eget liv, både i dåtidens och i nutidens debatt, och vi vill klargöra vissa missförstånd. Till vår hjälp har vi hela det datamaterial som låg till grund för studien.

I sin helhet kom granskningen fram till att Lundgren var oskyldig till vetenskaplig ohederlighet. Beskedet om att forskningen var av bristande kvalitet har dock hängt kvar.

Vi utgår från två dramatiska påståenden om granskningen av Slagen Dam som lever kvar i dagens debatt, och vi citerar Bo Rothsteins nyligen publicerade debattartikel på Newsmill:

  1. Granskningen av Lundgrens egna data visade att siffran för hur många kvinnor som utsätts för våld har överdrivits mellan fem och tio gånger!
  2. Det framstår […] som helt missvisande att Lundgren m fl har avlivat en myt om att det är särskilt vissa män som slår kvinnor. Det är tvärtom så att vissa män utgör ett större hot mot kvinnorna än andra.

Är graden av våldsutsatthet överdriven?

Den första utsagan kan vi omedelbart avvisa. Granskningen av Slagen Dam diskuterar överhuvudtaget inte om Lundgren m.fl. överdrivit utbreddheten av våld.  Det stämmer inte heller att Bo Rothsteins påståendehör ihop med resultaten i Slagen Dam, även om det ofta antagits så av andra debattörer. I kommunikation mellan oss och Bo Rothstein hävdar han i stället att påståendet syftar på en del av granskningen som diskuterar en helt annan del av Lundgrens forskargärning.

I studier som bygger på intervjudata har Lundgren funnit att personer som upplever våld i en nära relation med tiden uppfattar detta som mer normalt än andra, vilket ses som en av många förklaringar till varför personer som utsätts för våld stannar kvar i den våldsamma relationen (Lundgren 1993). Rothstein menar att granskarna inte fick lyssna på alla intervjuer, vilket skulle påvisa  att resultaten överdrivits med 5 till 10 gånger. Eftersom denna teori gäller hur kvinnor i våldsamma relationer upplever sin egen utsatthet, snarare än utbreddheten av våld i samhället, är det dock svårt att se innebörden av kritiken. För en mer ingående diskussion av granskningen av de kvalitativa bidragen i Lundgrens forskning hänvisar vi till den debatt om granskningen som initierades av sociologer.

Felaktiga slutsatser från enkla regressioner

Påstående nummer två har en betydligt starkare förankring i granskningen. Det ifrågasätter om Slagen Dam drar en korrekt slutsats i att våld förekommer inom alla samhällsklasser. Att det är ett missförstånd att det är särskilt ”vissa män” som är våldsamma.

Jörgen Hermansson,  professor i statskunskap vid Uppsala universitet, ansvarade för granskningen av den statistiska analysen och sammanfattade resultaten med att ”slutsatsen borde vara den motsatta”. Våld är inte allmänt förekommande, utan ”tvärtom så är vissa män ett större hot mot kvinnor än andra”. Vidare framhölls detta som ”en mycket allvarlig kritik som vi riktar mot Lundgrens forskning” och föranledde uttalandet att ”[h]ennes arbete [..] brister [..] i ett bestämt avseende i kvalitet”.

Vi anser att det finns stora brister i analysen och tolkningen som leder fram till granskarnas slutsats. Detta kommer vi att diskutera genom att 1) göra om granskarnas analys men ändra definitionen av referenskategorin och 2) diskutera tolkningen av intercept och regressionskoefficienter.

Här vill vi förekomma den uppmärksamma läsaren med att vår replikering inte stämmer helt överens med granskningens siffror. Anledningen till detta är otyligheten i hur variablerna specificerats. Vi fick inte tillgång till någon information från Jörgen Hermansson om detaljerna för hans analys, och inte heller fick vi några kommentarer då vi skickadeen detaljerad beskrivning av våra specifikationer. Ironin i detta är slående med tanke på den starka kritik som granskarna själva riktade mot Eva Lundgren för att ha undanhållit information om sin metod.

I tabellen nedan visar vi resultatet av att replikera Hermanssons regression för förekomsten av våld i en partnerrelation under de senaste 12 månaderna och mannens karaktäristika (granskningens Tabell 1). Utfallet är antingen noll eller ett och skattningen är genomförd med OLS (att istället använda logit påverkar inte våra slutsatser). Vi kan notera statistiskt signifikanta korrelationer mellan våldsutsatthet och om mannen är arbetslös, utrikesfödd och dricker mer alkohol. Sådana korrelationer är accepterade fakta inom forskningen om våld mot kvinnor. Däremot bevisar de inte att Lundgrens slutsats om våldets utbreddhet är felaktig.

För att reda ut missförståndet kan vi ta ett exempel. Ponera att vi vill undersöka vilka grupper i Sverige som är de mest röststarka i riksdagsvalet. Här skulle vi antagligen hitta att det största antalet röster kommer från personer utan doktorsexamen, men att personer som har en sådan examen röstar i större utsträckning. Vill man få maximal utdelning på sin valkampanj vore det därför ett misstag att rikta all uppmärksamhet mot dem som har examina eftersom de är så pass få.

Lundgren m.fl. menar att den största delen av våldshandlingarna i parrelationer drabbar kvinnor som är gifta med svenskfödda män som har jobb och som inte missbrukar alkohol. Därför borde förebyggande åtgärder riktas brett. Att det är en marginellt större sannolikhet att utsättas av en man med alkoholmissbruk säger alltså inte mot Lundgrens slutsats. Det handlar istället om två olika forskningsfrågor, fördelningen av våldsutsatthet i absoluta antal och sannolikheten för utsatthet i olika grupper.

För att förtydliga att granskningens resultat i själva verket INTE motsäger Lundgrens följer nu en mycket grundläggande kvantitativ illustration. Vi gör om variablerna från granskningens analys så att interceptet i regressionsekvationen motsvarar ”typmannen”; just den typman som Hermansson verkar lika ivrig att frikänna som han påstår att Lundgren är att fälla. Han har gymnasieutbildning, arbetar heltid, har en alkoholkonsumtion som sällan uppnår två gånger i veckan och är lika gammal som medelåldern i stickprovet (53 år).

Det skattade värdet för interceptet är 4.0, vilket visar att det är fyra procent av kvinnorna som är gifta med en typman som också utsatts för våld under de senaste 12 månaderna. Detta ställs mot stickprovets medelvärde som är 4.6 procent. Sannolikheten är alltså nästan lika hög bland typmännen som i det representativa urvalet av hela befolkningen. I och med att typmannen är den mest förekommande typen innebär det naturligtvis också att fler våldshändelser skett i sådana relationer, i absoluta tal. Analysen i granskningen ger därigenom stöd för Lundgrens tes att ”[f]öreställningen om att män utövar våld mot en viss typ av kvinnor och att dessa män främst är invandrare, har alkoholproblem eller är lågutbildade är en myt (sid. 72)”.

Några enkla genomsnitt från data visar tydligt att detta stämmer. Nio av tio som blivit utsatta för partnervåld under de senaste 12 månaderna har en make eller sambo som arbetar heltid. Åtta av tio har en partner som är född i Sverige och sex av tio har en partner som sällan dricker alkohol.

Tabell 1

Tvärvetenskapliga kvalitetsgranskningar som mått på professorers kompetens – Nej tack

I den här texten har vi diskuterat två påståenden i debatten om granskningen av Slagen Dam. Det första visade sig vara helt taget ur sitt kontext såtillvida att det inte alls gällde boken i fråga. Det andra visade sig bygga på en bristfällig tolkning av lösa empiriska resultat. Att dessa påståenden i många sammanhang tolkats som den slutgiltiga sanningen gör oss förvånade, inte minst för att de bemöttes av Eva Lundgren redan när granskningen skrevs.

Det är anmärkningsvärt att ingen av de två professorer som utsågs att granska Eva Lundgren själva var sociologer (det ämne i vilket hon hade sin professur vid Uppsala universitet) eller religionsvetare (det ämne i vilket hon tidigare innhavt en professur). Ett antal sociologer ifrågasatte i en debattartikel detta val genom att ställa frågan om vi ”lika lättvindigt [skulle] låta en etnolog, med intervjuer som specialitet, få avgöra trovärdigheten i nationalekonomiska kalkyler?”. Vi tycker att bristerna i granskningen av Slagen Dam visar på problematiken med att låta personer från andra ämnen göra formella bedömningar av forskares kompetens. Vi håller inte med om att analysen i granskningen någon grund för slutsatsen att Slagen Dam brister i kvalitet.

Enstaka vetenskapliga bidrag i en forskargärning ska inte heller ligga till grund för helhetsbilden av en forskares kompetens. Därför borde inte heller att bristerna i granskningens analys och tolkningen av dess resultat utgöra en grund för att bedöma Jörgen Hermansson eller Bo Rothsteins kompetens som statsvetare. Vi hoppas också att framtiden innehåller en mer respektfull inställning till varandras arbete inom professorskollegiet, oavsett om man tillhör olika discipliner.

Uppdatering 24/8: Bo Rothstein bemöter inlägget i kommentarstråden nedan (länk). Kommentarsfunktionen är avstängd på detta inlägg sedan 2013-08-28.

Comments

  1. Tack för detta klargörande bidrag, som illustrerar att Lundgren har rätt när hon säger att det baserat på hennes datamaterial är en myt att våldsutövande män främst är invandrare, har alkoholproblem, eller är lågutbildade.

    Jag är inte så väl insatt i detta forskningsfält, men tycker att frågan är metodologiskt intressant. Här är rapporten med Hermanssons analys: http://people.su.se/~snce/texter/2005_slut_MH.pdf. Utifrån hans logistiska regressionsanalys har jag beräknat att oddskvoten för arbetslöshet var 2,80 och för svenskföddhet 0,46.

    Även om det bara var 7% av de våldsdrabbade kvinnorna som hade en arbetslös partner och 21% som hade en utlandsfödd ter det sig ju viktigt och intressant att dessa variabler medförde en påtaglig riskökning för våld. Detta kan emellertid inte utläsas ur Lundgrens analys. Är det inte en kvalitetsbrist att signifikanta samband med ganska stor magnitud inte har analyserats och diskuterats i Lundgrens rapport?

    För övrigt håller jag med om Hermanssons avslutande kritik av sin egen rapport: ”Hur skall man se på att forskning blir utsatt för detta slags kvasijuridiska granskning? Min bestämda uppfattning är att detta är en synnerligen olycklig lösning. Att börja tala om ohederlighet och fusk, när man uppfattar vissa forskningsresultat som märkliga eller kontroversiella, riskerar att förstöra ett av det mest grundläggande både inom vetenskapen och i den offentliga debatten, nämligen att vi försöker bemöta och kritisera varandra i sak.”

    • Johanna Rickne says:

      Tack för kommentar! Vi håller också med dig och Hermansson om den avslutande kritiken. Däremot är det inte så att detta med en högre våldsutsatthet bland kvinnor som är gifta med utlandsfödda män har utelämnats ur rapporten. På s. 68 står följande: ”Bland de män som enligt kvinnornas rapportering har utövat våld mot sin nuvarande maka/sambo är flera av grupperna för små för att några slutsatser skall kunna dras. I de grupper där jämförelser kan göras är skillnaderna små. Undantaget är kvinnor vars nuvarande makar/sambos är födda i Norden och Asien. De har en högre rapportering om erfarenheter av våld från sin nuvarande make/sambo, 21 procent respektive 25 procent, än genomsnittet (11 procent) för hela gruppen kvinnor som utsatts för våld av sin nuvarande make/sambo.”

      • Tack Johanna! Jag läste tydligen för hastigt. Men man kan förstås fortfarande invända att flera andra samband är statistiskt signifikanta, vilket är svårförenligt med påståendet att grupperna är för små för att slutsatser skall kunna dras, och att skillnaderna inte är små (oddskvoter 2,80 respektive 0,46).

  2. Kalle says:

    Redan från början är det uppenbart en ideologisk fråga, som till största delen handlar om vad man vill tro och som inte handlar om någon egentlig vetenskaplig grund. Redan första anslaget är i sig ideologiskt politiskt och saknar egentlig vetenskaplig intressegrund. Men så är det inom mycket samhällsvetenskap (något grov generalisering) det mesta har inget egentligt intresse utanför den lilla skara akademiker som pysslar med område såvida det inte är ideologiskt och därmed kan användas som ”fakta” i den ideologisk debatt.

    Riskfaktorer är ingen lätt analys eller förståelse och politisk ideologi bör inte kidnappa forskning för egna ändamål. Sedan kan jag i det närmaste undra varför denna ”artikel” hamnade på en blogg som Ekonomistas. Det är som att bloggen ideologiserar sitt egna utrymme.

    • Johanna Rickne says:

      Hej Kalle! Vi anser inte att det är ideologi att våld i nära relationer kan leda till fysiska och psykiska skador eller att forskning inom detta område per definition är/blir ideologiserad. Däremot håller vi med dig om att det är svårt att tolka kvantitativa forskningsresultat om riskfaktorer, men det gör att vi tycker vi att det behövs mer debatt om den saken, inte mindre. Om du känner till den forskning som finns om följderna av våldsutsatthet på personers beteenden: arbetsmarknadsdeltagande, sjukskrivningar, osv. är den nationalekonomiska relevansen av forskningsområdet uppenbar. Du behöver heller inte leta länge för att hitta publikationer inom fältet i de främsta nationalekonomiska tidskrifterna.

      • Kalle says:

        Redan vid tilldelningen av anslag så tenderar den ideologiska inslagen att vara tydliga. Vilka är det som finansierat, och varför har de finansierat dessa artiklar som du pratar om i de främsta nationalekonomiska tidskrifterna? Enligt ditt resonemang så kan även all forskning inom medicinsk forskning kopplas till nationalekonomi. T.ex. effekten av en viss antibiotiska generaliserat till en lands population och hur mycket ökat/minskat produktionsbortfall detta medför i relation till kostnaden för preventiv behandling.

        Ingen skulle få för sig att presentera att de flesta som får en viss sorts cancer är fullt normala människor som aldrig varit i närheten av kända riskfaktorer inom deras cancerområde. Den mesta cancer är inte som lungcancer är de flesta som drabbats faktiskt är rökare, vilket i sig är en klar minoritet av befolkningen. Med tanke på vad som vanligtvis brukar presenteras som riskfaktorer verkar ha undanhållits eller betonats beroende på vad man ”velat komma fram till” så ligger det extremt nära till hand att kalla forskningsområdet för ideologiskt. Det är som att de som skrev den första rapporten i det närmaste gjorde som Sverigedemokraterna gör inom kriminalitet. De ser på ”absoluta antal” och negligerar andra faktor som t.ex. socioekonomisk sådana. Jag är skeptisk till att Eva Lundgren godkänt samma ”vetenskapliga approach” om det gällt invandring och brottsstatistik i Sverige. Det är därför som jag lite rent allmänt generaliserar området som ideologiskt. Grovt generaliserat anser jag att det går att notera att många accepterar en viss metod metoden inom ett visst område då det leder till ett argument talar för vad man själv tycker, medan inom ett annat område område så förkastar man samma metod då det talar emot ens egna åsikt.

      • Andreas Jangmo says:

        Mja, jag tycker ”Slagen dam” har en rätt öppenbar ideologisk grund, inte i det att den fokuserar på ”våld i nära relationer”, utan att det är just mäns våld mot kvinnor i nära relationer som står i fokus, alltså inte våld i nära relationer generellt. En viktig del av vad man kallar ideologi är ju hur man ser världen och det brukar ju också leda till att man ställer vissa typer av frågor. Inget fel med det, men sådana antaganden åtminstone tas upp? Hur ska man inkludera våld i homosexuella parrelationer? De fall, även om de är få (?), då mannen utsätts för våld av kvinnan? Det blir inte bättre av att den känsla man får när man läser ”Slagen dam” är att författarna redan är övertygade om vad de kommer att komma fram till.

  3. Er jämförelse av typmannnen mot medelvärdet är problematiskt och er slutsats om absoluta tal följer inte automatiskt utifrån denna. Det är mycket möjligt (och även troligt) att det gäller i ert fall men för att ta ett exempel för att visa att det inte gäller generellt: Antag att det finns 3030000 män i två grupper. Den ena, typmannen, består av 3000000 och av dessa har 30000 utövat våld. Den andra gruppen består av resterande 30000 och där har alla utövat våld. Medelvärdet bland typmännen är 1% och bland alla 2% och det skulle mycket väl kunna betraktas som en mindre absolut skillnad. I absoluta tal så är inte våldet vanligare hos typmannen än hos den andra utan lika stor. Detta är ju en mer teknisk kommentar…

    En annan kommentar är att det inte heller nödvändigtvis följer att eftersom det största antalet som utövar våld är svenska män, som har jobb och inte missbrukar alkohol så ska förebyggande åtgärder riktas brett. Som skattebetalare så vill jag gärna att skattemedlen används där det är störst sannolikhet att de har effekt.

    • Micke says:

      Är inte det märkliga att inte på något sätt differentiera mellan grader av och frekvens på våldet? Jämför med kriminalitet. Den vanligaste formen av brottsliga handlingar i Sverige torde vara olika former av trafikförseelser, framförallt fortkörning. Och, kan jag anta utan att iofs ha några undersökningar i ryggen, en majoritet av dessa fortkörningar begås av personer som annars är laglydiga på det stora hela.

      Betyder det att den viktigaste insatsen för att minska kriminaliteten i samhället är en massiv ökning av antalet fartkameror? Skulle en värld där fortkörning aldrig förekom men alla andra brott dubblades i frekvens vara bättre eller sämre än dagens situation? I det alternativa fallet torde antalet personer som begått olagliga handlingar ha minskat ganska kraftigt.

      • Johanna Rickne says:

        Hej Micke! Datamaterialet slagen dam innehåller väldigt många frågor om olika typer av våld samt dess frekvens. Kolla gärna i enkäten som finns i slutet av rapporten. Preventiva åtgärder utformas mot bakgrund av en stor medvetenhet om dessa skillnader. En grundläggande åtskillnad som brukar göras inom forskningslitteraturen är mellan per som grälar våldsamt och relationer där den ena partnern förtrycker den andra fysiskt och psykiskt under en lång tid. Det här är ett exempel på en sådan studie:

        Johnson, M. P., & Leone, J. M.  (2005). The differential effects of intimate terrorism and situational couple violence: findings from the national violence against women survey.
        Journal of Family Issues, 26, 322­349.

      • Då vill jag gärna passa på och rekommendera denna också.
        DIFFERENTIATION AMONG TYPES OF INTIMATE
        PARTNER VIOLENCE: RESEARCH UPDATE AND
        IMPLICATIONS FOR INTERVENTIONS
        Joan B. Kelly
        Michael P. Johnson
        http://2homekids.org/ARTICLE%20-Differentiation%20among%20types%20of%20intimate%20partner%20violence1.pdf

  4. doktorcecilia says:

    Fantastiskt välgjord och pedagogiskt presenterad analys! Tack!

  5. Lovisa says:

    Eva Lundgrens slutsats har syftet att väcka nya bilder om hur våld i en parrelation ser ut. Hon utgår ifrån att arbetslöshet, missbruk, och utländsk bakgrund är överrepresenterade i vår bild över våld i parrelationer. Givet att vi pratar om våld i parrelationer är denna bild inte representativ, eller instrumentell för att begripa hela problemets utbreddhet och dess lösningar. Specifika aspekter ingår i problemet, men är knappast nödvändiga ”ingredienser” för att våld ska uppstå, i de flesta fall av våld förekommer inte ens dessa ”ingredienser” (vilket måste betyda att vi bör ha ett bredare perspektiv); dock så ökar dessa aspekter sannolikheten för att våld ska uppstå.

    Våld i parrelationer kan ju inte endast vara ett problem i de fall då våld är mer förekommande än vad det är i hela populationen.

    Slutligen, Eva Lundgrens slutsats kan tyckas vara för stark, eller i sin rätt, beroende på vad ”myten” består av.

  6. Björn G says:

    För att nå sina extremt höga tal för kvinnomisshandel och i förlängningen kunna hävda att det är helt vanliga män som misshandlar så införde Lundgren en ny definition för Våld.
    Enligt Slagen Dam så är ”våld” även inkluderande varje ovälkommen beröring och även varje nedsättande kommentar under hela kvinnans livstid.
    Om du kvinna någon gång har blivit trampad på tån av en man i busskön eller om någon man har kallat dig för exempelvis ”latmask” så är du för alltid ett offer för manligt våld.
    Med en sådan hopplös definition så förstår jag inte hur NÅGON kvinna (eller man) kan hävda att man aldrig varit utsatt för , eller utsatt andra för, ”våld”.

    • Johanna Rickne says:

      Hej Björn! Här verkar det ha uppstått ett missförstånd. I frågan vi använder ingår visserligen hotelser med vapen samt att bli berörd sexuellt emot sin vilja. Men därifrån känns steget långt till dina exempel om ”latmask” och ”trampad på tån i busskön”.

      • Björn G says:

        Mitt fel.
        Knuffad i busskön skulle det stå.
        Fråga 26:5 ”med fysiskt våld ingår …. att bli knuffad” av en ej närstående man någon gång sen man fyllt 15.
        Fråga 51&62 ”kallar dig nedsättande saker”
        Till exempel latmask..,

      • Björn: ditt resonemang brister på grund av en betydelseglidning. Termen ”närstående” är tvetydig. Det kan betyda, ungefär, en person som du har familjära band till, t.ex. en sambo. Det kan även betyda bokstavligen närstående d.v.s. någon som står på en geografiskt närbelägen position. Ditt bussexempel använder den andra betydelsen. Lundgrens forskning tycks använda den första. I så fall är ditt exempel irrelevant.

        Om vi lämnar frågan om Lundgrens forskning för stunden så skulle jag själv vilja hävda att det är mycket rimligt att klassa en avsiktlig fysisk knuff (av en viss kraft) på någon annan i en busskö för en våldshandling.

      • Björn G says:

        Svar till erik två steg ner:

        Uttrycket ”ej närstående” var min sammanfattning av fråga 26 beskrivning ”en man som du inte har och inte har haft en sexuell relation med”

        Visst kan man anse att en avsiktlig knuff av någon drummel som tränger sig i busskön är en våldshandling. Speciellt om man vill maximera antalet ”våldsutsatta” kvinnor.

      • Björn G: ”Visst kan man anse att en avsiktlig knuff av någon drummel som tränger sig i busskön är en våldshandling. Speciellt om man vill maximera antalet ”våldsutsatta” kvinnor.”

        Dina sarkasmer pekar på att du inte håller med egentligen. Men föreslå då ett eget rimligare kriterium på begreppet våld då Björn. Som det är nu verkar du mindre intresserad av seriös diskussion och mer intresserad av bearbeta dina egna negativa känslor mot Lundgren.

  7. Intressant inlägg. Hursomhelst, Slagen Dam är ett exempel på hur det kan gå om man låter ideologi (i detta fall feminism) styra forskningen. Jämför med att ”kunskap om marxism-leninistisk forskning” skulle blandas in i något forskningsområde – det låter som något som man sysslade med på 1900-talet, eller hur?

    Ideologiska citat från Slagen Dam:

    ”I vårt arbete har den kunskap som feministisk forskning om våld och våldsutsatta kvinnor utvecklat varit av central betydelse”

    ”Att män utövar våld mot kvinnor kan alltså på ett strukturellt plan ses som ett uttryck för manlig överordning”

    ”Det våld män utsätter kvinnor för uttrycker dock inte bara över- ordningen, det bidrar också, enligt detta synsätt, till att återskapa den och till att forma mäns och kvinnors syn på vad det innebär att vara man respektive kvinna”.

    Följaktligen har studien inte undersökt det vetenskapligt neutrala fenomenet ”relationsvåld” eller ”partnervåld” (oavsett kön och sexuell läggning) utan det feministiska begreppet ”mäns våld mot kvinnor”.

    Studien innehåller därför inga lösningar på hur vi ska minska relationsvåldet i samhället utan är en cirkelbevisning av teorin om könsmaktsordningen. Eftersom könsmaktsordningen förutsattes existera undersöktes fall där män var förtryckare och kvinnor offer, och därmed fastslogs återigen könsmaktsordningen.

    Slagen Dams främsta värde är historiskt. Ett dokument över varför vi inte bör blanda ihop ideologi eller religion med vetenskap. Ideologi och religion hör ihop med tro, medan vetenskap bör handla om testbara hypoteser och teorier.

    • Adrian says:

      Du blandar ihop ideologi med teori. Att analysera empiriska data utifrån specifika teoretiska strukturer är grunden för en väldigt stor del av den forskning som utförs inom mer eller mindre alla vetenskapsfält. Feministisk teori utgår från manlig överordnad i samhället, och studerar sedan verkligheten genom denna lins, precis som nationalekonomisk teori utgår från rationalitet och nyttomaximering, och sedan studerar verkligheten genom den linsen.

      • ”Feministisk teori utgår från manlig överordnad i samhället”

        Men den teorin är inte testbar. https://ekonomistas.se/2008/06/13/vetenskapliga-dygder-ii-falsifierbarhet/

      • Lovisa says:

        Vetenskapliga teorier växer fram i en kontext där man har valt att studera omgivningen och samhället genom ett visst perspektiv, med ett visst språk och en viss retorik; en retorik som ibland kan signalera underliggande värderingar. Med matematiska formler, tror vi ofta att ett resonemang är objektivt, och glömmer samtidigt att nationalekonomi är en vetenskap som berättar en historia. Läs gärna McCloskeys tankar om nationalekonomisk retorik.

        Man kan testa massor med empiriska frågeställningar som kommer ut ett feministiskt perspektiv, precis som man kan testa empiriska frågeställningar ur ett nationalekonomiskt, Det är dock svårt att testa vilka av dessa perspektiv som är mest relevant för att beskriva verkligheten.

      • Min förra invändning kvarstår.

      • Ekvalist: om du läser inlägget från 2008 noga så ser du att det efterhand även problematiserar falsifieringskriteriet. Det påstår även på att flera andra teoriinriktningar troligen brister i falsifierbarhet: ”hela rational choice-paradigmet … all spelteori … Ricardos teori om komparativa fördelar … Evolutionär teori ”.

        Påståenden om strukturella kausala faktorer är samhällsvetenskapligt studerbara. Det finns socialpsykologiska empiriska studier på t.ex. hur grupptryck och reklam fungerar kausalt och neurologiskt. Ett struktur-kausalt påstående som preciseras i termer av sådana socialpsykologiska mekanismer kan falsifieras eller verifieras via sådan forskning.

        Det underläggar att inse att påståenden om strukturella förklaringar i grunden är påståenden om att biologiska varelsers, människors, hjärnor och kroppar har vissa egenskaper som i mellanmänskliga sociala situationer, kan transmitteras direkt via visuella, audiella och andra kroppsliga signaler eller medierat via skapade artefakter, t.ex. informationsteknologiska och att de kausala nätverken har vissa mätbara systematiska effekter. Det är i grunden kausala skeenden som är i princip mätbara och falsifierbara.

  8. Det är två olika fakta som står emot varann i debatten: För det första frågan om kvinnomisshandel där en metod för jämförelse finns genom BRÅ. Enligt kapitlet Våld mot Närstående http://www.bra.se/bra/publikationer/arkiv/publikationer/2012-12-14-brottsutvecklingen-i-sverige-2008-2011.html gäller att ”Polisrapporterat våld i nära relation riktat mot kvinnor är fyra gånger vanligare än våld i nära relation mot män även i absoluta antal. Troligen är dessa resultat dock överskattningar, särskilt för männen,eftersom brottskoderna har visat sig inte alltid användas på rätt sätt.”
    För det andra radiointervjun som Bo Rothstein citerar ur: ”Reportern: Men Eva Lundgren är också kontroversiell sedan hon i början av 90-talet vittnade om hur barn skulle ha offrats i ritualmord.
    Lundgren: Det är inte bara att det sker i ungdomsmiljöer, det vill jag gärna understryka, dessa grymma ritualer, där fostret skärs ut, styckas, offras. …” osv. ad nauseam.
    När det konsekvenserna av professorers påståenden – dvs. för professorerna själva – finns en sedelärande historia från Uppsala. Det var när Olof Rudbeck gick till kungs och fick sitt forskningsresultat fastslaget av kalle dussin. Som en del i försvaret av nationens intresse. http://www.ukforsk.se/subjects/hednatempel.htm

  9. Män med vissa egenskaper slår kvinnor.

    Män med andra egenskaper slår inte kvinnor.

    Läser man ovanstånde så verkar vetenskapen sakna insikt om egenskaper.

    Det är väl slutsatsen eller?

  10. Antalet utsatta är säkert stort om man definierar partnervåld som en knuff av en partner eller före detta partner någon gång. Och det är så att partnervåld förekommer i alla typer av relationer sas.

    Bristerna som jag ser det är ju andra än de som granskades.

    1. Att man inte urskiljer partnervåld och definierade och skiljer på episodiskt partnervåld och relationsterror.

    – Allt våld i relationer är inte partnervåld. Och allt partnervåld är inte relationsterror (uppskattat till ca 10% av det totala partnervåldet).

    2. Att man inte hade med anknytningsmönster, personlighetsstörning och andra psykiska variabler när man försökte urskilja typiska förövare.

    – Mycket tyder på att de med dessa störningar är överrepresenterade. Partiledare, överläkare och professorer kan lida av dessa störningar. Även om det kanske är så att fler med dessa störningar lever socialt utsatt, också.

    3. Att man valde att bara undersöka partnervåld av man mot kvinna.

    Problemet med detta blir förhoppningsvis fler och fler uppmärksammade på. Men nej det var ju inte syftet med ”Slagen dam”.

    Om det är ohederligt att göra lungcancerstudier bara på män vet jag inte. Däremot tycker jag det vore undermålig ”vetenskap”.

  11. Björn G says:

    Den siffra som hela Slagen Dam bygger sina slutsatser på är att 46 % av kvinnorna någonsin har utsats för våld. Denna siffra används för att bevisa att våld minsann är vanligt i alla grupper i samhället och att alla typer av män slår kvinnor. Siffran 46% är dock påfallande hög, men förklaras med att man har en extremt bred definition av ”våld” där en knuff i tunnelbanan är lika allvarlig som ett mordförsök.
    Det hela avslöjas dock på sid 59 där det framgår att bara 12% av kvinnorna har fått blåmärken/smärta/skador av det så kallade våldet!
    Tre fjärdedelar av de ”slagna” kvinnorna fick inte ont enligt egen utsago och kunde inte ens visa upp ett blåmärke efteråt!
    Med en sådan enorm felkälla i grundmaterialet går det inte att dra många slutsatser och den statistiska granskningen härovan blir meningslös.

    • Det värsta våldet enligt män och kvinnor utsatta för företrädesvis relationsterror är dock oftast det psykiska våldet. Där bl a hot om våld och rädsla för allvarligt våld och t o m dödshot är en typ.

    • Johanna Rickne says:

      Hej Björn! se svar ovan. Din invändning verkar bero på ett missförstånd om enkätfrågornas innehåll och karaktär.

      • Kalle says:

        Det finns ett problem med enkäter. De öppnar för tolkningar hos den svarande. Varje fråga uppfattas inte så som avsändare avsåg utan uppfattades på ett annat sätt. Det finns flera legitima svar på en enkätfråga än den som avsändare avsåg. Hade samma rätt att misstolka enkäten gällt som för de som skrev enkäten att misstolka svaren så hade det inte blivit något material alls att ens använda sig av. jag ”sänkte” själv tre frågor i en stor enkät. De var så ledande att även om man insåg problemet eller förnekade problemet som frågan handlade om så skulle man svara på samma sätt. Det fanns ytterligare c:a 10 av de 29 frågorna som var hämtade från ”state of the art forskning” beträffande normer attityder och beteenden som var så ”ledande” att jag kände mig direkt trakasserad av frågeställarens förutfattade meningar. Av det lilla jag kan se av Evas metodik så var det uppenbart att frågorna var vinklade och styrande på ett sådant sätt att hon skulle kunna få den slutsats hon redan bestämt sig för.

      • Björn G says:

        Och hur stor andel av kvinnorna som besvarade enkäten gjorde samma misstag?

    • ”… förklaras med att man har en extremt bred definition av ”våld” där en knuff i tunnelbanan är lika allvarlig som ett mordförsök.”

      Du blandar ihop (1) vilka handlingar som bör sorteras i den övergripande kategorin ”våld” och (2) påståenden om skillnader i grader av allvar mellan olika instanser i den övergripande kategorin. Från 1 följer inte någon specifik ståndpunkt i 2.

  12. rädslan says:

    Det här kommentarsfältet är identiskt med hur det ser ut på Flashback. Forskning som visar på minsta svaghet hos mannen väcker vrede hos pöbeln.

    • Tina says:

      Är det inte precis tvärtom? Slagen Dam undviker ju att behandla män som visat på svagheten att bli utsatt för våld av sin kvinna. Dessa män göms undan. De talas det inte om. Precis som i resten av samhället. Män som blir slagna av sin kvinna eller visar sig svaga på andra sätt blundar samhället för.

      • rädslan says:

        Nej Tina, mängderna på flashback är genomsnittsmänniskor av hankön som känner mer gemensamt med de slagna (och de som inte får knulla på krogen), är dom som spöar (och får ligga med snygga tjejer).

    • Om forskning på hjärtat bara inkluderade manliga hjärtan så skulle iaf jag se fram emot en väckt ”vrede hos pöbeln”.

      • Med begränsade resurser måste man göra prioriteringar, så fokus på kvinnor kan vara rimligt utifrån det. Dock kommer män att inkluderas i nästa undersökning. Så vi kommer veta mer efter det.

    • Björn G says:

      Till ”rädslan”
      I det här kommentarsfältet har inläggen varit seriösa(nåja).
      Den första som sänkte sig till nivån på Flashback var faktist du, när du kallade andra deltagare för pöbel…

      • Du har en blind fläck Björn G.

      • Kalle says:

        Kvalitén på inlägg hänger mycket ihop med om människor tar sina åsikter på allvar eller ej. Ju mer människor förväntar sig att deras åsikter är fakta hos andra desto mer pöbel blir det. Ödmjukhet och öppenhet inför fakta som man inte kände till från början är ytterst den avgörande faktorn. Generellt så tenderar inlägg med mycket högt kunskaps- och faktainnehåll att få människor som inte är insatta att just visa upp att de inte är insatta. Det är bara att gå till DN eller SvD debattsidor och se bland kommentarerna hur många eller vilka som kommenterar.

        Här finns ett antal välkända personer från de kretsarna, men här förblir de oemotsagda eftersom andra inser att de egentligen inget kan, varpå de är irrelevanta för debatten. Efter 10 år på börsen så lärde jag mig att inom aktiediskussioner så fick man läsa 50 kommentarer för att hitta 1 som var läsvärd. På aftonbladet är det i det närmaste 1 av 100. På SvD 1 av 25 och på DN skulle jag klassa det som 1 av 40. De två sistnämnda beror på att några få personer skriver riktigt många kommentarer och några av dem är vettiga och drar därmed upp deras siffror relativt aftonbladet. Fördelningen är ungefär densamma som man ser på skribenterna.

  13. Intressant. Vilken undersökning är det?

  14. Det exakta innehållet i verket och undersökningarna är mig inte bekannt (även om jag någon gång skummade igenom den). En detaljerad diskussion av argumenten ovan låter jag därför vara.

    Dock är det viktigt att betänka till

    1. Modern forskning utan en feministisk/genderteoretisk/m.m. befläckning visar att kvinnor är utövare av relationsvåld något oftare (!) än män, medan männen något oftare är offren.
    (Äldre eller sämre forskning har ofta använt en osund metodik, tex. att bara räkna polisanmälningar.) Se http://www.csulb.edu/~mfiebert/assault.htm för hundratals referenser.

    2. En mycket viktig grund att inte se bara på absoluta nummer är att feministisk retorik ofta försöker skapa en bild att alla män är våldsverkare, våldtäktsmän, eller liknande (med eller utan ett ”potentiella” framför dem respektive orden). En onyanserade utsaga som tex. ”våld mot kvinnor förekommer i alla samhällsskikt” spelar denna retorik i händerna. Kombinera sedan detta mesedan detta med en grovt missvisande utsaga om att hälften av alla kvinnor vore våldsutsatta och resultatet är en extrem verklighetsförvrängning och grov misandrism. (Dessutom är den missvisande för kvinnorna, som med en mer nyanserad utsaga skulle kunna sänka sin egen risk att bli utsatt för våld betydligt genom att de tex. avslutar ett förhållande med en alkoholiker efter mindre provokation än med en icke-alkoholiker.)

    • Mikael, i och med att det inte finns några undersökningar i Sverige om frågan känns detta helt enkelt som en relevant diskussion. Framförallt då vårt inlägg, eller slagen dam har något att säga om saken. Sen är det här med modern kontr omodern forskning en minst sagt spekulativ.

      • Mikael, har du några kommentarer som gäller inlägget ger vi gärna svar.

      • Kalle says:

        Du verkar i det närmaste har en förutbestämd åsikt där du väljer forskning som passar din åsikt och förkastar allt som inte passar in. Detta är typiskt återkommande inom genusdebatten. Dvs det finns rätt och fel åsikt. Sorry, verkligheten ser inte ut så. Fundera en gång till på vad du egentligen skrev.

  15. Andreas says:

    Apropå det här med slarvig kritik så är det på sin plats att kommentera de glidningar som skett i det här inlägget jämfört med granskarnas rapport.

    [citat från rapport] Vidare hävdar hon att man från kvalitativa studier vet (vår kursiv.) att våld är knutet till social normalitet; våldsamma män är välfungerande enligt de flesta sociologiska variabler. ”Detta gäller även det empiriska material som analysen i normaliseringsprocessen bygger på, det vill säga de kvinnor, män och barn som har berättat för mig. Denna våldsbild kan även säkerställas med siffror: Det går inte att hitta mönster som särskiljer misshandlare från andra män vad gäller alkoholkonsumtion, social utsatthet, utbildning, arbete, födelseort(Lundgren mfl. Slagen Dam 2001) – eller personliga egenskaper och barndom.” (s 17) [citat från rapport]

    [citat från rapport] I den mån någon substantiell slutsats skall dras är det emellertid snarast en som går emot den som Lundgren m.fl. drar. Flera av de faktorer som enligt Lundgren m.fl. ingår i en sakligt sett felaktig mytbildning kring våldet mot kvinnor, uppvisar faktiskt signifikanta effekter. I en trivial bemärkelse är det kanske så att vilken man som helst kan komma att slå sin kvinna, men den enda rimliga slutsatsen av Lundgrens m.fl. egna data är att sannolikheten eller risken för våld är högre om mannen konsumerar stora mängder alkohol, är arbetslös och inte är alltför gammal (i en av våra analyser hade även mannens födelseland en signifikant effekt). Det framstår därför som helt missvisande att Lundgren m.fl. har avlivat en myt om att det särskilt är vissa män som slår sina kvinnor. Det är tvärtom så att vissa män utgör ett större hot mot kvinnorna än andra. [citat från rapport]

    I inlägget ovan kan man sedan, något förvånande, läsa följande;
    ”Vi kan notera statistiskt signifikanta korrelationer mellan våldsutsatthet och om mannen är arbetslös, utrikesfödd och dricker mer alkohol. Sådana korrelationer är accepterade fakta inom forskningen om våld mot kvinnor. Däremot bevisar de inte att Lundgrens slutsats om våldets utbreddhet är felaktig.”

    Man anser sig alltså kunna avfärda granskarnas kritik genom att hävda att korrelationerna är accepterade fakta (vilket i och för sig kan anses korrekt), men problemet är att det är just sådana korrelationer som visar att tesen om våldet som normalitet är felaktig och som är del av myten som Lundgren mfl. anser sig ha avlivat. Det är också samma korrelationer som granskarna konstaterat och inget nytt har därför tillkommit.

    Vad gäller de ”uppblåsta” siffrorna så måste diskussionen med Rothstein ha varit särdeles förvirrad eftersom denna fråga återfinns på sidan 16 i granskarnas rapport och knappast kan misstolkas till att handla om annat än tesen om våldets kontinuum och hur denna tes påverkat enkätfrågor och analys. Att det ger betydligt högre siffror på ”utsatthet för våld” att ställa den typen av frågor som återfinns i enkäten jämfört med att bara fråga om det som klassas som brott är uppenbart och likaså att det ger betydligt högre siffror att fråga om allt som hänt efter någons 15-årsdag jämfört med att fråga om vad som hänt det senaste året. Utan att veta exakt var faktorn Rothstein skriver om kommer ifrån så kan man slå ihop kategorierna sexualbrott och misshandel från NTU, vilket ger ca 4% och alltså en uppblåsningsfaktor på ca 10 ggr.

    Slutligen så bör nog författarna fundera på vad förklaringsgraden i modellerna innebär för möjligheten att göra tolkningar kring interceptet, för mig framstår det som ett ganska förväntat resultat oavsett om Lundgrens tes stämmer eller ej. Tolkningsmässigt så förefaller det mer som att författarna visat att de inte kan säga något alls om överensstämmelsen, dvs de konstaterar ungefär att typmannen inte är signifikant skild från nollhypotesen, vilket inte bevisar någonting alls.

    • Johanna Rickne och Olle Folke says:

      Hej Andreas!

      1. Överrepresentation vs. majoriteten

      I din första kommentar visar du på exakt samma problem som vi vill lyfta. Granskarna har en felaktig framställning av innehållet i Slagen Dam. Deras citering/referent till boken, att ”[d]et går inte att hitta mönster som särskiljer misshandlare från andra män vad gäller alkoholkonsumtion, social utsatthet, utbildning, arbete, födelseort”, finns helt enkelt inte i originaltexten och vi kan inte hitta någon motsvarighet. Här är det också värt att påpeka att granskarna också uppfann ett namn på den tes de själva ansåg att boken/Lundgren hade, tesen om ”Våldets Allmängiltighet”. Innebörden skulle vara ungefär samma som i citatet.

      Problemet som uppstår finns återigen mellan de två olika frågorna, huruvida en grupp är överrepresenterad eller huruvida den utgör majoriteten. Det som Slagen Dam frågar är: vilka tillhör majoriteten. Det som granskarna påstår att boken frågar är: är någon grupp överrepresenterad. Ditt nästa citat från rapporten illustrerar förvirringen. Där hävdar granskarna att överrepresentation motbevisat bokens slutsats om vilka grupper som är i majoritet när de skriver att ”flera av de faktorer som enligt Lundgren m.fl. ingår i en sakligt sett felaktig mytbildning kring våldet mot kvinnor, uppvisar faktiskt signifikanta effekter. I en trivial bemärkelse är det kanske så att vilken man som helst kan komma att slå sin kvinna, men den enda rimliga slutsatsen av Lundgrens m.fl. egna data är att sannolikheten eller risken för våld är högre om mannen konsumerar stora mängder alkohol, är arbetslös och inte är alltför gammal”

      Saken är dock att en socioekonomisk grupp kan vara överrepresenterad bland våldsverkare men ändå inte ingå i majoriteten av dessa.

      2. Utsatthetens omfattning

      När det gäller huruvida utsattheten får våld har överdrivits är diskussionen på s. 16 i rapporten allmänt hållen och konstaterar ingenting när det gäller några specifika siffror. Granskarna konstaterar att det är problematiskt att mäta våld och att jämföra olika typer av våldshandlingar, och aggregat av våldshandlingar, med varandra. Det är nog ingen nyhet för någon i forskningsfältet och så klart en viktig diskussion att ha, både vetenskapligt och i den offentliga debatten. Däremot kan vi konstatera att den typen av enkät som ligger till grund för Slagen Dam har genomförts i många länder och legat till grund för många välciterade vetenskapliga publikationer. Frågorna spänner över ett brett spektra av våldserfarenheter och ger därför möjlighet att se omfattningen av många olika typer av utsatthet, frekvens, skadebild etc.

      När det gäller den konkreta siffra som du själv nämner kanske vi kan hjälpa dig att jämföra om du ger en tydligare referens. Vilka våldshandlingar och vilken tidsperiod gäller siffran 4 %?

      3. Statistiska metod, R2

      Den poäng vi vill göra med regressionerna är att granskarnas egen analys stödjer, snarare än motsäger, slutsatserna i Slagen Dam.

      Däremot är vi INTE av åsikten att regressionerna var en bra metod för att granska boken, men på grund av platsbrist i inlägget kunde vi inte före en diskussion om detta. Det låga förklaringsvärdet i modellen är i själva verket något som diskrediterar den analys som görs i granskningen och som granskarna själva tar upp(!) I princip kan med tolka deras resonemang som följer: Vi har väldigt lågt förklaringsvärde i den statistiska analysen, vilket gör det svårt att dra några klara slutsatser. Dock känner vi oss bekväma med att dra väldigt starka slutsatser angående den hypotes som de påstår att Lundgren ställt upp.

      • Andreas says:

        Om vi tar dem i ordning…
        Ert svar i 1. innebär alltså att större delen av er statistiska omräkning är helt meningslös för slutsatsen eftersom det inte är statistiken utan frågan som ska besvaras som ni anser vara felaktig. Jag tycker nog att bakgrunden till frågeställningen och kopplingen till normalitet som är av stor vikt i flera avseenden förklaras väldigt väl i granskarnas rapport och även i de första utdragen ovan. Om er kritik mot rapporten bygger på vad ni anser vara felaktiga citat så bör detta framgå tydligt istället för att snurra in i de statistika metoderna och resultaten som ändå inte skiljer sig från granskarnas. I ”Slagen Dam” (er länk ovan) återfinns på s. 14 bl.a. följande (i diskussion om de teorier som de framlägger ett alternativ till och senare försöker motbevisa) ”Fokus inom denna riktning läggs på sociala förhållanden på den våldsanvändande mannens sida, så som social utslagenhet, alkoholproblem, arbetslöshet.” att jämföra med de ni och granskarna funnit ”Vi kan notera statistiskt signifikanta korrelationer mellan våldsutsatthet och om mannen är arbetslös, utrikesfödd och dricker mer alkohol.”

        2. Nej, det är riktigt att inga specifika siffror diskuteras på s. 16, men det var antagligen därifrån uttrycket ”blåsa upp” kom ifrån och det var också just på grund av bristen på sådana siffror som jag gav en egen uppskattning av skillnaderna mellan tillvägagångssätten. (En sådan jämförelse är varken ny eller speciellt kontroversiell i sig men ger en fingervisning om vad det handlar om.) Anledningen till att frågan om att blåsa upp siffrorna är viktig är speciellt tydlig när normalitet diskuteras, om man utifrån tesen om ”våldets kontinuum” i sin definition av våld bakar in beteenden som dels inte är brottsliga och dels t.o.m. kan vara ”accepterade” och kanske inte ses som något konstigt eller fel av någondera part så kommer man ganska självklart att mer och mer närma sig genomsnittsbefolkningens beteende. Om undersökningen hade tillfrågat både män och kvinnor så hade detta antagligen utgjort ett mindre problem då man hade kunnat jämföra utfallen. (Undersökningar baserade på CTS-systemet, som i viss mån liknar det som använts i ”Slagen Dam” vad gäller enkätfrågornas omfång, men som ställs till både män och kvinnor visar också på liknande utsatthet.)
        Vad gäller NTU-undersökningarna så har jag gett exempel på vad man kan jämföra med, om ni vill göra en mer detaljerad jämförelse så föreslår jag att ni själva läser på vad som i ingår i deras olika kategorier, perioden som används är dock 12 månader.

        3. Det låga förklaringsvärdet i granskarnas modeller är inte ett problem för granskarna, däremot för undersökningen ”Slagen Dam” och de data som ligger till grund för denna. De påpekar också bristen på förklaringsvärde tydlig i utdraget jag tog med ovan. Det låga förklaringsvärdet är inte ett stöd för Lundgren mfl. tes, det innebär bara att man inte kan säga vare sig bu eller bä om denna, att någonting inte signifikant avviker från nollhypotesen innebär inte att nollhypotesen är sann utan just att man INTE VET, vilket är något ganska grundläggande för denna typ av analyser. Som jag diskuterar ovan så är detta inte heller ett speciellt oväntat resultat när man breddar definitionerna, vilket regressionsanalyserna på sätt och vis illustrerar. Att man trots de breda definitionerna fortfarande får signifikanta resultat för några av de variabler som Lundgren mfl. anser sig kunna avfärda innebär dock närmast att dra ur bottenpluggen i deras teser, om man däremot inte fått några signifikanta resultat så hade detta inte inneburit någonting m.a.p. stöd för teserna.

  16. Clint says:

    http://www.politiken.se/tidskrifter/sf/sf10/sf1003-02.pdf
    Ytterligare deprimerande fakta om den trist låga nivån som kritiken mot Slagen dam nådde. Puh att ni orkar forska!

    • Andreas says:

      Det är svårt att betrakta det inlägget som ”fakta” med tanke på att Westerstrand själv var inblandad i ”Slagen Dam”. Det är dock ett relevant med hennes syn på kritiken.

      Lite intressant är hennes kritik mot att granskarna utgår från ett riskperspektiv när upplägget i undersökningen inte möjliggör några andra perspektiv för att utvärdera normalitet respektive avvikelse (de frågor som ställs om männen utgår i sig från ett sådant riskperspektiv även om man valt att lägga till kategorier). Dessutom, får man, genom att man valt att INTE ställa frågor till män, dels den informationen filtrerad genom kvinnorna och dels ingen referens att jämföra våldsutsatta/gärningsmän med.
      En annan intressant sak att notera är att hon hävdar enkätens upplägg som neutralt trots att man i beskrivningen hävdar att man styrt in frågorna på ett relationsperspektiv (frågornas ordning bl.a.). Med tanke på kommentarerna om brottsperspektivets inverkan på svaren och hur pilotstudien tolkat enkätfrågorna så är frågan om perspektiv som kan påverka svaren viktig.

      Trots att Westerstrand kritiserar granskningen så ger hon inget som helst stöd för slutsatsen om normalitet, tvärtom så är de siffror hon hänvisar till fortfarande baserade på gruppen våldsutsatta (avvikelseperspektiv) snarare än populationen (vilket vore mer relevant för frågan avvikelse/normalitet). Hon ger inget stöd (mer än politiskt/ideologiskt) för den bredare definitionen av våldsutsatt mer än om sexuellt våld, men där beror det mer på vilken undersökning man jämför med. Jämförelserna som görs med andra undersökningar är, precis som den tidigare kritiken påpekar, som äpplen och päron. Tolkningarna saknar till större delen stöd i och med skillnaderna i definitionen av våld, det är t.ex. inte speciellt relevant att hävda brister m.a.p. gärningsmännens normalitet genom att jämföra kriminalstatistik med undersökningar som även inkluderar sådant som i art, grad eller omfattning inte betraktas som kriminellt.
      Diskussionen i början om perspektivets (normalitet/avvikelse) påverkan på vilka resultat som man försöker krama ur undersökningen är i högsta grad också relevant även för det perspektiv som anläggs i ”Slagen Dam”.

  17. Andrej says:

    En enkel fråga. Ni skriver ovan att ”Nio av tio som blivit utsatta för partnervåld under de senaste 12 månaderna har en make eller sambo som arbetar heltid. Åtta av tio har en partner som är född i Sverige och sex av tio har en partner som sällan dricker alkohol.” Nu är det väl rimligt att anta att grupperna som ni tar upp överlappar till viss del. Men det hade ändå varit intressant att veta hur många procent av de som blivit utsatta för partnervåld som har en man som en svenskfödd man som arbetar heltid och sällan dricker alkohol. Om författarna till slagen dam ska driva hem sin tes att de flest män som misshandlar är svenskfödda män som har jobb och sällan dricker alkohol så går de väl inte för sig att jämföra varje egenskap för sig. Rimligen borde man väl slå ihop egenskaperna så man får fram den jämförelsegrupp man vill uttala sig om.

    • Andreas says:

      Till att börja med så behöver man kunna särskilja vad som är normalt/onormalt, både i form av beteende, ”våld” och social situation. Om man t.ex. skulle definiera ”våld” som allt där någon part blir ledsen (enligt den generella definitionen påverkar negativt) så skulle ytterst få relationer hamna i gruppen icke-våld och följaktligen skulle det i princip inte gå att få ett annat resultat än att ”våld” är normalt, men det skulle inte vara speciellt relevant. Samma sak med liknande definitioner av annat beteende och social utsatthet.

      • Andrej Kokkonen says:

        Håller med dig i princip. Men det är ju ändå rätt intressant att veta om Slagen Dam faller på eget grepp med den definition av våld som utredningen använder sig av. Om nu tesen är att majoriteten av allt våld mot kvinnor utförs av svenskfödda män, som jobbar heltid och sällan dricker alkohol så borde ju man visa att det förhåller sig på det viset. Det faktum att redan fyra av tio kvinnor som utsatts för våld har män som dricker alkohol i hög utsträckning gör ju att man kan tvivla på att så är fallet. Men hur det förhåller sig går inte att utläsa av Slagen Dam då utredningen bara gör parvisa jämförelser med de olika riskfaktorerna. Men Olle och Johanna som sitter på datan kanske kan hjälpa oss att göra den jämförelsen. Det vore intressant att veta om den data Slagen Dam använder sig av faktiskt ger stöd åt de slutsatser som dras i utredningen. Jag väntar nyfiket på svar.

  18. Johanna, Olle och Petra says:

    Hej Andrej! Vi rekommenderar Jennys Westerstrands text som länkades här ovan där det står massor om mätenheter av olika typer av våld i Slagen Dam, kontraster mellan boken och granskningen etc. Det är viktigt att komma ihåg (som vi skriver ovan) att den så kallade tesen om ”våldets allmängiltighet” var något som granskningen hittade på. Slagen Dam syftade inte till att bevisa eller motbevisa hypoteser om män med särskilda socioekonomiska karaktäristika.

    I sin diskussion av resultaten från bokens omfångsundersökning skriver författarna att: ”Föreställningen om att män utövar våld mot en viss typ kvinnor och att dessa män främst är invandrare, har alkoholproblem eller är lågutbildade är en myt” (s. 72). Denna slutsats är alltså korrekt så länge som majoriteten av de som utövar våld inte är invandrare, har alkoholproblem eller är lågutbildade.

    Det som blir lite komplicerat med vår text är att vi vill visa att granskarnas analys inte (ens) kan motbevisa den tes som de själva hittat på att Slagen Dam har och som du verkar återge en variant av. I vår re-analys har vi definierat normalmannen som en person med approximerade normala dryckesvanor, nämligen sådana som dricker alkohol ”1-2 gånger per vecka” eller ”någon gång i månaden”. Sex av tio våldsutsatta uppger att deras partner tillhör någon av dessa två kategorier. Om vi vill komma åt män som dricker alkohol i hög utsträckning måste vi gå ut i ena svansen på fördelningen och då blir siffrorna de följande. Tre procent av kvinnorna har utsatts av en man som dricker alkohol ”varje dag” och elva procent har utsatts av en man som dricker alkohol ”två till tre gånger i veckan”.

    Hoppas att detta besvarade frågan,

    • Johanna, Olle och Petra says:

      För att vara på med det klara med att vi inte försöker slingra oss från din fråga har vi nu även kollat på den tes du ställde upp. 67.8% av de kvinnor som uppgett att de utsatts för en våldshandling av sin partner det senaste året hade en partner som varken var arbetslös, deltidsarbetande, sjukskriven, född utanför Sverige eller har allvarliga alkoholproblem (dricker varje dag eller 2-3 gånger i veckan). Det vill säga 32.2 procent av de män som utsatte sin partner för en våldshandling har någon, men inte nödvändigtvis alla av dessa egenskaper.

      • Andrej Kokkonen says:

        Tack för svar. Ska jag tolka diskrepansen som uppstår när man räknar samman siffrorna som att ni har valt att räkna bort de kategorier som inte dricker alls i er jämförelse (dvs. att det egentligen är mer än åtta av tio män som utövar våld som dricker måttligt eller inte alls)?

      • Det stämmer. Att vi i vår regressionsanalys uteslöt de som aldrig dricker från definitionen av typmannen är för att de inte tillhör typgruppen. Detta gäller även våldsutövning, vilket tydliggjorts i Slagen Dam ”I de fall kvinnan har uppgivit att maken/sambon dricker oftare än 1-2 gånger i veckan, liksom när mannen inte har druckit alkohol under det senaste året, finns en något högre rapportering om våld jämfört med genomsnittet för kvinnorna i gruppen totalt” sid 70. Vår siffra i kommentaren ovan bygger på vad du föreslog som definition av typmannen.

      • Andrej Kokkonen says:

        Då förstår jag. Vad händer om man lägger till kategorin lågutbildade (som Slagen Dam själv tar upp) – siffran 32.2 procent borde rimligen öka ännu mer?

      • Olle, Johanna och Petra says:

        Andrej, nu innehåller din grupp av onormala män 40,7 % av de manliga partnerna till kvinnorna i samplet och 45.3 procent av samplet av de män som utsatt sin partner för våld. Detta är väl också vad man skulle förvänta sig utifrån vår regressionsanalys?

        Lägger vi till några kategorier till i kategorin av icke typmän borde de rimligen utgöra en majoritet av båda grupperna! Skulle det innebära att Slagen Dam faller på eget grepp?

      • Andrej Kokkonen says:

        Nja, nu var det väl författarna till Slagen Dam – och inte jag – som definierade gruppen onormala män som lågutbildade, arbetslösa, alkoholiserade och utlandsfödda. Det var också Slagen Dam som tyckte det var viktigt att motbevisa att det främst är dessa grupper som slår kvinnor genom parvisa jämförelser. Tur för författarna att de inte räknade med män med andra kända riskfaktorer som psykisk sjukdom och kriminalitet i i gruppen onormala.

    • Johanna, Olle och Petra says:

      1. Slagen Dam definierar ingen grupp av ”normala män” (vi börjar faktiskt tvivla på att du ens läst den).
      2. Slagen Dam har inte som syfte att försöka bevisa eller motbevisa hypoteser om hur vanligt det är med våld i olika socioekonomiska grupper.

      Det som är bisarrt med granskningen var att man tillskrev boken en ny forskningsfråga och hypoteser, och det blir lika bisarrt när samma sak görs här i diskussionen.

      • 1. Sant, men det ändrar ju knappast något i sak (jag anpassade mig bara till ert tal om min referensgrupp som ”onormal”).

        2. Slagen Dam ägnar ett helt kapitel (med titeln ”Myter om våld?) åt att försöka motbevisa hypotesen att det främst är vissa grupper som står för våldet mot kvinnor. Kapitlet avslutas med slutsatsen att ”Det frågetecken vi satte i rubriken till detta avsnitt kan enligt våra resultat plockas bort. Föreställningen om att män utövar våld mot en viss typ kvinnor och att dessa män främst är invandrare, har alkoholproblem eller är lågutbildade är en myt. (s. 72)” Vi är väl överens om att detta är en viktigt slutsats i utredningen? Mina inlägg har bara handlat om huruvida författarna har belägg för sin slutsats, och huruvida de hade fått dra en annan slutsats om de inkluderat fler riskfaktorer i sin jämförelse. Några andra hypoteser har jag, mig veterligen, inte tillskrivit författarna.

  19. Clint says:

    Jag fastnade när jag nu skummade rapporten igen för kvinnornas svar att typ 25 procent av de män som utövat våld inom en relation hade universitetsutbildning, med examen. Va? Är inte det intressant? Hahaha! Sedan tycker jag att det är väldigt märkligt med det extrema nagelfarandet av Slagen dams resultat, för det första utan att att dessa ens tolkas korrekt, och för det andra utan att de långt mer uppenbara problemen som behäftar stormen mot studien, granskningsbeslutet och, som visas i artikeln ovan, granskarnas rapport väcker instinkten att vara kritisk. Är proportionalitet ingen som nationalekonomer bryr sig om?

    Med andra ord: Slagen dam var å ena sidan metodologiskt nydanande och för ett svenskt sammanhang tämligen avancerad i sina analyser (bara en sådan sak som att ingen, mig veterligen, som sysslade med statistik, innan Slagen dam hade haft ödmjukheten att skriva ”enligt kvinnornas svar” när resultaten presenterades. Istället har exempelvis Brå presenterat mängder av statistiska data om våld som avspeglingar av verkligheten). Å andra sidan har Slagen dam förstås också svagheter och kan kritiseras, så är det ju med all forskning inom denna genre. Men att det fortfarande efter denna artikel och Westerlunds, letas efter grandet i Slagen dam medan bjälken i kritiken/medias reaktioner/universitetets agerande/granskarnas rapport lämnas därhän, det oroar ju. – Ideologi, sa Bull.

  20. Magnus Strömgren says:

    Men, vad fan? Har pajasen Eva Lundgren och hennes bisarra adept Jenny W. dykt upp via proxies som gubbarna i lådan — långt, långt efter att denna incident och debatt synbarligen (men olyckligtvis uppenbarligen inte) lagts till handlingarna?

    Det är väl fullständigt trivialt, att om det finns fler av en viss grupp i absoluta tal, så påverkar det antalet subjekt som blir eller gör det ena eller det andra. Det intressanta måste ju vara överrepresentationen, eller — om man så vill — överrisken. Vilken alltså föreligger.

    Det senkomna ”försvaret” för ”omfångsundersökningen” ”Slagen Dam” faller alltså antingen på eget grepp, eller också var räkneövningen helt meningslös till att börja med.

    P.S.: Varför göra en OLS-regression på ett binärt utfall?

    • jake says:

      Ponera att tusentals människor far illa av att andra, vanliga människor beter sig illa. Ponera sedan att det finns en viss grupp som är överrepresenterad bland förövarna, men att det finns så få inom den grupp att enbart en individ far illa av deras beteende. Ska då fenomenet bagatelliseras iom att det finns grupper bland förövarna som är överrepresenterade? Hur intressant är här ”överrisken”?

      Anledningen till att göra OLS-regressioner på binära utfall är för att det i regel genererar samma resultat som de andra fancy alternativen.

      • Micke says:

        Det är måhända värt att fundera en smula på att det är ungefär samma grupp av människor som å ena sidan i detta sammanhang låter antyda att det är så få personer i de överrepresenterade grupperna, t.ex. arbetslösa, men å andra sidan i andra sammanhang med emfas hävdar att massarbetslösheten är värre än någonsin.

        Vän av ordning skulle kunna invända att man inte kan ha båda dessa åsikter samtidigt, om man vill vara konsekvent.

      • jake says:

        Med få personer menas närmast kombinationen av att det är en minoritet samt i detta avseende ej deterministisk i utfallet. Snittet är litet. Det finns väldigt många arbetslösa i absoluta tal. Kanske onödigt många.

      • Poängen är i slutändan att feministiska grupper ofta driver en retorik som går ut på att alla män är våldsamma. Om man ville fokusera på majoritetet enbart för att optimera motåtgärder vore detta kanske förnunftigt. Det finns dock goda skäl att misstänka att detta inte är huvudsyftet—och resultatet blir med en sådant fokus definitivt missbrukat av den feministiska rörelsen. (Jmf. även min förra kommentar.)

      • Kalle says:

        Jag tror inte du skulle resonera på samma sätt om det gällde cancer och olika risker för att drabbas av cancer. De flesta lever inte under en riskgrupp, men de som har högre risk drabbas i högre utsträckning av det. Det är avvägningar mellan riskperspektivet och att prata om absoluta antal. Det stora talet män som slår någon i Sverige är vita heterosexuella män. Ingen revolutionerande slutsats att detta antal även är det största när det gäller våld mot kvinnor. Vad Eva och författarna till detta inlägg vill göra är att politisera och ideologisera detta. Jag tror inte dessa tre författarna vill stigmatisera vita män, men när det handlar om Eva så är det i det närmaste många förutser. Förutfattade meningar om galna hypoteser som till varje pris ska bevisas finns det gått om. Andra tenderar att i stilla ro bortse från dessa avarter inom forskningen.

    • Petra Ornstein says:

      Syftet med Slagen dam var att göra en deskriptiv studie för att ge ökad kunskap om det våld som kvinnor utsätts för i Sverige. Inte en riskanalys, utan en kartläggning. Då det inte gjorts någon tidigare studie med livstidsperspektiv om kvinnors våldserfarenheter i Sverige så saknades kunskap om 1) vilka kvinnor som utsatts för våld 2) vad för våld de utsatts för 3) i vilka relationer och situationer det skett samt 4) av vilka män.

      Slagen dam grundar sig på en stor enkätstudie med representativt urval och förvånansvärt lågt bortfall – det går att göra många analyser på det datat och riskanalys är en möjlighet. Rapporten Slagen dam är dock en deskriptiv studie, den är ett svar på ett regeringsuppdrag att utföra en deskriptiv studie, den bör rimligen diskuteras (och granskas) som en deskriptiv studie.

      Ang vårt val av statistisk metod var vårt syfte att replikera granskningens resultat.

      • Andreas says:

        Det är väl just som deskriptiv studie och i förhållande till detta relaterade utsagor som den granskats?

      • Andreas says:

        Och vidare…
        Varför replikera resultaten när det inte är resultaten i sig som er kritik riktas mot?

  21. Bo Rothstein says:

    På Ekonomistas websida har Olle Folke och Johanna Rickne nyligen (15/8) kritiserat den kritik av rapporten ”Slagen dam” som utfördes av de två professorer som Uppsala universitet tillsatte för att granska professor Eva Lundgren forskning år 2005. De tar sin utgångspunkt bland annat i en artikel jag publicerat på Newsmill (22/3) där jag hävdat att Lundgren i sin forskning utifrån sina egna data överdrivit omfattningen av mäns våld mot kvinnor ”mellan fem och tio gånger”. Folke och Rickne har reanalyserat datamaterialet som ”Slagen dam” byggde på och menar att min och granskarnas kritik inte har fog för sig. Min kritik av Lundgren har emellertid aldrig byggt på vad hon skrivit i rapporten ”Slagen dam” utan vad hon framfört i sina andra skrifter och, inte minst, vad hon hävdat i den offentliga debatten om omfattningen av rituellt avlivande av foster och spädbarn i Sverige och Norge.

    Det är i denna diskussion viktigt att inse att i Eva Lundgrens forskning utgör den typ av statistisk analys som ”Slagen dam” använder sig av ett tämligen sällsynt undantag. Lundgrens huvudsakliga forskargärning består istället av analys av kvalitativa intervjuer – jag skulle säga att 98 procent av hennes publicerade forskning grundar sig på sådant kvalitativt intervjumaterial. Jag menar därmed att det är mest rättvist att kritisera henne för hennes kvalitativa forskning och de slutsatser hon dragit från denna.

    I en av sina mest kända böcker (”Gud och alla andra karlar”) skriver Lundgren inledningsvis att hennes kritik av den svenska bilden av problemet med mäns våld mot kvinnor bygger på att man i Sverige anser ”att misshandel utgör ett begränsat problem – begränsat i omfång, begränsat till vissa grupper”. Lundgren hävdar i boken att hon med sin kvalitativa forskning kan visa på motsatsen, dvs att mäns våld mot kvinnor är ett normalbeteende inte bara i den särskilda grupp hon studerade utan generellt. Av vad som framförs i boken står det helt klart att Lundgren utifrån sina kvalitativa studier uttalar sig vad som ska anses vara normalt beteende för hela gruppen heterosexuella män i Norden, termen hon använder är ”i vår könskultur” (s 223). Såhär sammanfattar hon:

    ”I vår könskultur är den manliga sexualiteten konstruerad på ett bestämt satt och har ett bestämt innehåll….Föreställningar om virilitet, aggressivitet och våld blev knutna till den manliga sexualiteten, medan kvinnans sexualitet knöts till känslor, omsorg – och smärta. Med den konstruktionen har maskulinitet, våld och sexualitet kommit att bli utomordentligt nära förbundna med varandra. Med andra ord: Mannen blir mera karl om han ‘tar kvinnan hårt’ och fullföljer våldsantändningen i samlaget” (s 223).

    Det står således av sammanhanget helt klart att med ”vår könskultur” menar Lundgren hela det svenska samhället, inte den speciella grupp hon intervjuat. Samma sak gäller hennes slutsats om maskulinitetens konstruktion i boken. När Lundgren vid granskningen av hennes forskning inte ville visa upp mer än en bråkdel av datamaterialet (intervjuerna) hon byggt dessa generella slutsatser på (och denna bråkdel av intervjuerna förelåg dessutom bara i redigerad form), så anser jag att min kritik rimlig. Det vill säga att hon måste ha, utifrån sina egna kvalitativa studier, överdrivit sina slutsatser om omfattningen av mäns våld mot kvinnor i nära relationer med någonstans mellan 5 och 10 gånger. När Folke och Rickne nu hävdar att denna del av Lundgrens forskning enbart ”gäller hur kvinnor i våldsamma relationer upplever sin egen utsatthet, snarare än utbreddheten av våld i samhället så visar det bara att de inte har satt sig in i denna den helt dominerande delen av Eva Lundgrens forskning.

    Likaså problematisk är deras idé är att forskare från olika discipliner inte bör tillåtas ”göra formella bedömningar” av andra forskare kompetens. Låt mig då påminna om att detta görs ständigt och är ett reguljärt inslag i det svenska och internationella forskningssystemet. Vid disputationer för doktorsexamen är det snarast regel att någon av ledamöterna i betygsnämnden skall hämtas från någon annan discplin är den som avhandlingen skrivits inom. Samma sak gäller för bedömningar av ansökningar till det förmodligen mest prestigefyllda forskningsanslaget som i Europa verksamma forskare kan få, nämligen Europeiska forskningsrådets sk. ”Advanced Research Grants”. Således, både ”högst upp” och ”längst ner” i formella bedömningar av forskning gäller den interdisciplinära principer som Folke och Rickne menar är otillbörlig. Deras idé bryter mot själva universitetsidén som princip och skulle som jag ser det bara öka den inomdisciplinär inskränkthet som man dessvärre ofta stöter på.

    Bo Rothstein

    • Magnus Strömgren says:

      ”Att man trots de breda definitionerna fortfarande får signifikanta resultat för några av de variabler som Lundgren mfl. anser sig kunna avfärda innebär dock närmast att dra ur bottenpluggen i deras teser”

      Det har du alldeles rätt i, Andreas! Trots att man räknar in fan och hans moster som ”mäns våld mot kvinnor”, får man förväntade signifikanta resultat i regressionsanalysen. Det här skeppet (förlåt: ”omfångsundersökningen”; hela sex träffar på google för bregreppet) sjönk för länge sedan, och förtjänar inte ett bättre öde än Estonia.

  22. Clay says:

    Vad menas med ”fan och hans moster” i våldsdefinitionen? Kritiken mot att räkna knuffar är ju rent märklig och inte så lite provocerande. Knuffar är en extremt farlig våldsform som ofta resulterar i skador. ”Puffar” däremot är väl det flera personer här ovan tycks tro har inkluderats.

    Bo Rothstein tror ju tillexempel att resultatet att 46 procent av kvinnorna rapporter att de någon gång sedan 15-årsdagen har utsatts för våld av en man, är det som ”brukar kalla våldets normaliseringsprocess”. Tillåt mig stanna upp en stund för att ta in detta. Det känns lite som – äsch koloxid och koldioxid är väl samma sak, det låter så för mig i alla fall och förresten är växhuseffekten ett påhitt. Professor Rothstein har ju också trott att resultatet 46 procent våldsutsatta kvinnor sedan 15-årsdagen, av någon man, betyder att Slagen dam har sagt att 47 procent av kvinnorna ”utsätts för våld av sin partner”. Ska man skratta eller gråta?

    Det är oseriöst av en akademiskt verkande person att ta så fullkomligt fel när man går till storms mot andras forskning. Bör vi inte analysera dessa felläsningar från en av studiens argaste kritiker, liksom medias heltokiga utspel om resultaten, som ett resultat i sig värt att begrunda? Nu visar också granskningen ovan av granskningen att den kritik granskarna levererade är ute och far. Och fortfarande är människor arga på Slagen dam… Ju mer jag tar del av denna cirkus desto mer besynnerlig verkar ilskan.

    • Andreas says:

      Apropå oseriös kritik så framstår inte din kritik som speciellt seriös heller, mer som ett försök att förlöjliga.
      En knuff kan innebära allt från en lätt (ofrivillig) sammanstötning i busskön till att skicka någon baklänges med full kraft in i en betongvägg, det är inte per definition en ”extremt farlig våldsform”. Puffa handlar om ytterligare en nivå lägre i kraft/”våld” och på gränsen till vad någon ens uppfattar, dvs vad ett barn eller husdjur kanske gör för att fånga någons uppmärksamhet. Bakgrunden till våldsdefinitionerna kan du dessutom läsa i början av rapporten om det nu skulle vara någon tvekan om att det inte var enbart farligt ”våld” eller ens fysiskt våld som avsågs.

      Att bara 70 % av de 46 % våldsutsatta gäller partners, i alla fall i den form som går att utläsa i rapporten, är i och för sig riktigt, men det vore kanske på sin plats att hänvisa till var dessa citat skulle komma ifrån om du nu vill använda dem för att kritisera Rothstein.

    • Här måste jag verkligen hålla med Andreas. Knuffar i tex. en full busskö har en mycket låg trolighet att vara farliga eller ens orsaka skador—och är ofta oavsiktliga. (Jag minns ett liknande scenario när jag själv hade bråttom ur en spårvagn, en stående passagerare böjde sig ned utan att se sig om, och min axel slog ned hans glasögon på golvet.) Vidare är knuffar tillräckligt subjektiva att olika människor som upplevt sådana vid fyllandet av ett omfråga kan ge helt olika svar. Om inte annat är andelen av såväl kvinnor som män som skulle omfattas så stor att redan denna enda punkt gör statistiken missvisande.

      Därutöver bör vi betänka en stark tendens i feministisk ”forskning” och retorik att medvetet utvidga definitioner så långt som möjligt och sedan kombinera dem stora talen för den vida definition med en farobild som byggs på en betydligt snävare definition. Det är en sorglig nödvändighet att läsa alla påståenden som kommer från detta håll med en blick på det finstilta.

      Som en sidobemärkning håller jag det för mycket olyckligt att enskilda fall (av annat än grovt våld) mätt över årtionden ger ett positivt utslag, av liknande grunder. Ett mätande av upprepat våld vore betydligt intressantare.

  23. Clint says:

    Ok. Jag surfar-upp boken på nätet och läser frågeenkäten. Där är frågorna om våld – bla knuffar – ställda inom ramen för att det handlar om våldsamma uppträdanden. När det gäller okända män lyder frågan tex

    ”…utsatt dig för fysiskt våld (Med fysiskt våld avses att bli slagen i ansiktet eller på kroppen, att bli knuffad, att bli upptryckt mot en vägg, att bli sparkad, fasthållen för att bli slagen, biten, att bli knivskuren eller skjuten.)”

    När det handlar om nära relationer heter det:

    ”Har din nuvarande make/sambo någonsin uppträtt våldsamt mot dig på följande sätt:
    – kastat något på dig, något som skulle kunna göra dig illa,
    – knuffat dig, hållit fast dig eller släpat dig,
    – slagit dig med knytnäven, slagit dig med något hårt föremål, eller sparkat dig,
    – tagit stryptag på dig eller försökt kväva dig,
    – bankat ditt huvud mot något,
    – hotat med eller använt kniv, skjutvapen eller annat vapen,
    – varit våldsam på något annat sätt, ange vilket.

    Det är ju i utgångspunkten frågor om våld. Vad är problemet? Är det inte så att det är Sveriges kvinnor du underkänner om du anser att det är ”knuffar i busskön” de berättat om som svar på dessa frågor?

    För det andra har Slagen dam missat att fråga om slag med öppen hand. DET är kritikvärdigt anser jag och kan ha gjort att våld har underrapporterats. Sedan är väl definitionerna hämtade från en nordisk studie, för att vara jämförbara?

    Det går förstås att påstå att man inte borde ställa sådana här frågor till kvinnor, men nu när det är gjort tycker jag att man borde uppröra sig över resultatet. Hos mig är det alla skeva läsningar och felaktiga utfall rapporten verkar omgärdas av som blir det som intresserar mest. Och, måste jag säga, ilskan över att fråga om knuffar i ett sammanhang där man talar om våld. Jag blev överraskad av att läsa enkäten och dess frågor om våld givet de hånfullheter om våldsdefinitionerna i Slagen dam som jag har hört.

    Lundgren et al har vidare vad jag ser öppet redovisat sina metodologiska och teoretiska utgångspunkter. Bara för att tidigare våldsstudier inte har gjort det betyder det ju inte att dessa saknar utgångspunkter. De är bara dolda för läsaren (och kanske för författarna själva). Att därför kalla Slagen dam ”forskning” medan andra studier skulle vara forskning, är vetenskapligt omoget.

    Är du nyfiken på Rothsteins utspel i frågan är det bara att googla. DN-debatt var det i alla fall 2007-08-21, där Rothstein vill lägga ner Uppsala universitet för att Eva Lundgren forskar där:

    ”Eva Lundgren hade till exempel hävdat att hon i sin forskning hade belägg för att nästan hälften (47 procent) av alla kvinnor i Sverige utsätts för våld av sina manliga partners och att det inte är någon skillnad mellan de män som utövar våld mot sina kvinnliga partners och de som inte gör så. Granskningen visade att detta helt saknade grund.”

    Varför rädda dessa konstiga påståenden med att 70 procent av 46 skulle handla om partnervåld? Det är mäkta generöst, må jag säga. Därtill håller det inte: Det är ju inte bara våld inom en relation Bo Rothstein påstår att Slagen dams resultat om 46 procent beskriver, utan våld inom en pågående relation. Den redovisade siffran i Slagen dam är vad jag förstår någonstans runt tio procent. Det låter väldigt oseriöst tycker jag, att fara ut i så kraftigt med totala felaktigheter och med krav på repressalier mot en annan. Men jag noterar också att hans försvar ovan var blekt värre om inte helt obegripligt.

    • Clint says:

      …dessutom är det runt tio procent av de kvinnor som lever i en relation som uppger att de utsatts för våld av sin manliga partner, och de som lever i en relation är väl knappast 100 procent av kvinnorna i Sverige? Därför blir ”47 procent av Sveriges kvinnor” ytterligare konstigt att säga i sammanhanget.

    • Andreas says:

      Utgångspunkten är att ”som man frågar får man svar”, luddiga frågor leder till luddiga svar och det går inte i efterhand att få reda på vad dessa egentligen innebär. Om du backar tillbaka i rapporten till s.14-15 så ser du i diskussionen om våld vad bakgrunden till frågeurvalet är. Om man dessutom förutom de luddiga frågorna väljer ett långt tidsperspektiv, så blir resultatet än mer osäkert.
      Vad gäller dina försök att förgifta brunnen med sexistretorik så är svaret nej, ansvaret ligger hos de som sätter ihop enkäten.
      Det är givetvis så att det är skeva läsningar och märkliga tolkningar av resultaten som ligger bakom problematiken, men dessa börjar i själva rapporten, vilket är ungefär vad granskarnas kritik går ut på. Att utgångspunkten i metodologi och teori i sig är ett problem är i och för sig också riktigt, men en annan diskussion. Att de skulle ha redovisats öppet är inte helt korrekt om man läser rapporten, det finns ingen sådan redogörelse för vad som ingår i de olika definitionerna, man kan gissa sig till mycket, men de har inte redovisats öppet.

      Din oseriösa argumentation fortsätter, jag har inte gjort några försök att ”rädda” några konstiga påståenden, det är en halmgubbe som du intalar dig sjäv och du leker dessutom fritt med definitionerna för att i efterhand kunna välja det som passar din ståndpunkt. Det jag har räknat ihop som partnervåld är det relativt vedertagna ”våld från nuvarande eller tidigare partner” och en skiss över uppdelningarna finns på s.8 i rapporten. Reducerar man det till endast nuvarande så blir siffran istället 26% av dessa ursprungliga 46%, eller 12% av totala antalet.

      • Clint says:

        Jomen det Rothstein påstår i sin artikel är ju att Eva Lundgren har hävdat ”att att nästan hälften (47 procent) av alla kvinnor i Sverige utsätts för våld av sina manliga partners”. Det är ju en siffra som dels rör pågående relationer, och dels inkluderar samtliga Sveriges kvinnor (istället för bara gruppen som lever i en relation). Väldigt fel med andra ord, och det hade ju en noggrann person som du kunnat notera istället för att förbigå kritiken – eftersom vi ju befinner oss i en diskussion om kritiken mot Slagen dam, där Bo Rothstein får sägas vara studiens mest ihärdiga – och mest ohederliga – kritiker medan du alltjämt hellre drar siffror som skulle lindra hans magplask. Men men. Jag medger att du inte har någon skyldighet att erkänna hans misstag, det bara förvånar mig att du förbigår dem med en överslätande kommentar.

        Sedan: Att du uppfattar de teoretiska/metodologiska utgångspunkterna för studien som ”luddiga”, kan det bero på din ringa kunskap inom fältet? Vad jag förstår – och jag förstår i alla fall lite om det här eftersom jag arbetat internationellt med närliggande ting – är Slagen dam en i raden av många nationella studier, av vilka inga har genererat den hysteriska kritik som drabbat Slagen dam och där Slagen dam är en refererad och respekterad rapport av andra forskare som sysslar med liknande ting i sina respektive länder. Det är förstås ok för dig, och andra utanför fältet, att känna sig vilsna i möte med rapporten, men då läser man ju lite till, och lite till, tills man bättre kan få ett grepp om det forskningssammanhang i vilket alstret har tillkommit. Eller?

        Jag tycker dock att Slagen dam har ett pedagogiskt problem i det att den var så långt före sin tid. Men, i rättvisans namn borde det inte drabba den och dess författare mer än som en kritisk kommentar. Att det nu blev fuskgranskning efter tämligen förryckta utspel (eller har du ett bättre ord för det Bo Rothstein ägnar sig åt mot studien?), borde väl både du och jag beklaga. Och hälsa halmgubben från den slagna damen, hon lär veta vad påhitt och låtsasfajter är.

  24. Johanna, Olle och Petra says:

    Bo Rothstein:

    Tack för svar på vårt inlägg!

    För korrekthetens skull vill vi börja med att påpeka att inlägget har tre författare och inte två.

    Eftersom vårt inlägg handlar om Slagen dam, medan ditt svar handlar om Eva Lundgrens forskning i stort, riskerar det här att bli en förvirrande diskussion. Därför vill vi också hålla oss till diskussionen av boken även om vi har stora invändningar mot exempelvis hur du tolkar Lundgrens forskning om våldets normaliseringsprocess. Vi håller inte med dig om att Slagen dam hade en undanskymd roll i granskningen av Lundgren. Snarare är kritiken vi vänder oss emot en av granskningens huvudsakliga komponenter och ett huvudsakligt skäl till att Lundgrens forskning utmålades som av ”bristande kvalité”.

    Det känns bra att det nu är utrett att ingen av den tidigare kritiken som du riktat mot Eva Lundgren gällde Slagen dam. Men varför har vi fått den uppfattningen? Antagligen för att du själv skriver det ordagrant, exempelvis i din debattartikel med Arne Jarrick. Vi citerar:

    ”Under många år har genusforskaren Eva Lundgren och kretsen kring hävdat att de har vetenskapliga belägg dels för att nästan hälften (47%) av alla kvinnor i Sverige utsätts för våld av män, huvudsakligen då av sina manliga partners. Dels att det inte är någon skillnad mellan de män som utövar våld mot sina kvinnliga partners och de som inte gör så. Det sistnämnda har man kallat ”våldets normaliseringsprocess”. Dessa båda teser, som innebär att det närmast skall ses som ett normalbeteende av män att misshandla sin partner, har fått ett mycket stort genomslag i svensk politik. Rapporten (betitlad Slagen dam) har beställts och bekostats av en statlig myndighet (som också sett till att den fått internationell spridning genom att bekosta att getts ut på engelska), den har varit ett stort nummer i av regeringen tillsatta utredningar, den har åberopats som grund för ett otal riksdagsmotioner och interpellationer av riksdagsledamöter från de flesta av riksdagspartierna. Regeringen som ivrigt backat Eva Lundgren har svalt hennes teser med hull och hår. Thomas Bodström och Margareta Winberg har t ex hävdat att ”av utredningen Slagen dam som genomfördes i Sverige 2001 vet vi också att dessa män kommer från alla samhällsklasser och att våldet är relativt likartat oavsett vilken kultur männen kommer från” (Folket 3/9 2003). När nu trovärdigheten i Lundgrens forskningsresultat granskats visar det sig att ingen av teserna överhuvudtaget har stöd av hennes egna data. Granskningen visar att siffran för hur många kvinnor som utsätts för våld har överdrivits mellan fem och tio gånger av Lundgren och hennes medförfattare! Vad gäller Lundgrens huvudtes om ”våldets normaliseringsprocess” visar granskningen av hennes egna data att tesen ”saknar empirisk grund”. Men det är faktiskt värre än så: Granskarnas analys av det dataunderlag som Lundgren använt kommer fram till att ”slutsatsen borde vara den rakt motsatta. Risken är signifikant högre att vissa grupper av män utsätter sina makar för våld”. Till exempel är risken att utsättas för våld är klart högre för kvinnor vars partner är arbetslösa och/eller har en hög alkoholkonsumtion.”

    I andra tongivande artiklar, exempelvis den vi nämner i inlägget, refererar du återigen till dessa siffror, 47%, samtidigt som du skriver att Lundgrens ”egna data” motsäger hennes hypotes och visar att hon överdrivit våldet med mellan fem och tio gånger.

    Vi uppskattar att det nu klargjorts att dessa artiklar inte handlar om Slagen dam. Möjligen skulle detta kunna förtydligas i debatten eftersom missförståndet onekligen verkar delas av många andra.

    Vad det gäller vår syn på tvärvetenskaplighet har vi kanske varit otydliga. Vi anser att tvärvetenskapliga samarbeten är bra, vilket kan illustreras av att vi representerar tre olika vetenskapliga ämnen. Att forskningsutlysningar som spänner över flera ämnen bör ha utvärderare från flera discipliner ser vi också som en självklarhet. Vi tror dock att det vore en väldigt dålig idé att exempelvis helt utesluta statsvetare från de kommittéer som behandlar ansökningar från både statsvetare och nationalekonomer. Att en granskning av en forskares sammanslagna gärning ska göras av forskare från helt andra discipliner anser vi likaså vara en dålig lösning, vilket bristerna i granskningen av Eva Lundgren tydligt visar.

    Bo Rothstein, vi uppskattar ditt fokus på kritisk granskning av forskning. Vi hade dock gärna sett en tillämpning av samma kritiska tänkande när det gäller rapporten som granskade Eva Lundgrens forskning. Då hade flera klara missförstånd inte behövt uppstå.

    Texten vi citerar ur är tillgänglig via Bo Rothsteins hemsida http://www.rothstein.dinstudio.se/text1_2.html, och har titeln ”Uppsala universitet friar sig själv”. Andra texter där det är lätt att tro att Bo Rothstein kritiserar Slagen dam finns här:
    http://www.dn.se/debatt/uppsala-universitet-maste-laggas-ned/ http://www.newsmill.se/artikel/2013/03/22/maria-sveland-k-nskriget-och-sanningen-1

  25. Bo Rothstein says:

    Olle Folcke, Johanna Rickne och Petra Ornstein (FRO) kan uppenbart inte läsa innantill. De stycken de citerar av mig ovan är ur artiklar där jag kritiserat Uppsala universitets hantering av sin granskning av Eva Lundgrens forskning vilket självklart är något annat än min egen kritik av hennes forskning (se t ex min artikel i DN 2005-06-03 som enligt många var ett skäl till att Uppsala universitet valde att granska Lundgrens forskning) . Bakgrunden var att enligt Uppsala universitets regler gällde frågan om Eva Lundgren hade sysslat med ”förfalskning eller fabrikation av data”. Granskarna kom då fram till att detta inte kunde beläggas. Vetenskapsrådet hade emellertid en annan definition av vad som räknas som ”oredlighet i forskning” nämligen ”förvrängning av forskningsprocessen på annat sätt (t ex genom felaktig inklusion eller exklusion av data, eller genom missvisande analys av data som förvränger tolkningen)”. Läser man då vad som faktiskt står i granskarnas rapport återfinns följande passus: ”Det framstår därför som helt missvisande att Lundgren m.fl har avlivat en myt om att det särskilt är vissa män som slår sina kvinnor. Det är tvärtom så att vissa män utgör ett större hot mot kvinnorna än andra”. Lundgren sysslade således enligt universitetets egen granskningen inte bara med missvisande analys av data utan hennes forskning är ”helt missvisande”. Den slutsats som därför borde ha dragits var enligt min mening att universitets egen granskning just kommit fram till att Eva Lundgren gjort sig skyldig till vad som enligt Vetenskapsrådet klassades som ”oredlighet i forskningen”, nämligen just ”missvisande analys av data som förvränger tolkningen”. Min kritik handlade om att universitet på detta sätt valde att fria sig själv istället för att låta Vetenskapsrådet granska ärendet, vilket som sagt är något annat än min egen kritik av Lundgrens forskning.
    Jag finner det fortsatt bisarrt av FOR att försöka ärerädda Lundgren genom att bortse från 98 procent av hennes publicerade forskning. De har i sitt svar ovan ingenting att säga i sakfrågan, nämligen att i denna hennes kvalitativa forskning drar hon slutsatsen bruk av våld är ett normalbeteende av män mot kvinnor i nära relationer. Och de tycker inte det är märkligt att Lundgren undanhöll minst 80 procent av dataunderlag som hon byggde dessa slutsatser på från granskarna. Eftersom denna kvalitativa analys låg till grund för den teoretiska modell som ”Slagen dam” byggde på kan FOR inte friskriva sig från att på detta sätt negligera huvudparten av Lundgrens forskning i sitt försök att återupprätta henne.
    Mitt intryck av deras här publicerade analys av rapporten ”Slagen dam” är att det är ett för mycket av modern nationalekonomisk forskning typiskt drag, nämligen att tro att man kan skyla över brister i konceptualisering och teori genom att använda mer metodisk avancerade analystekniker. Det är som att tro att man kan rädda ett hus som är byggt på lösan sand och/eller med usel arkitektur genom att förbättra dragningen av elkablarna och rörledningarna. Om definitionerna av de centrala begreppen är bristfälliga i både omfång och innebörd oc så blir ingenting bättre av att man som FOR förfinar den statistiska analysen av materialet. GIGO regeln gäller alltjämt (garbage in, garbage out).
    Skall man då ha något förtroende för deras slutsats att Lundgren har rätt i att det generellt inte finns några särdrag (typ arbetslöshet, missbruk, psykiska problem) hos de män som utövar ”relationsbaserat” våld mot kvinnor. Knappast. Anledningen är att om så var fallet skulle väl den internationella feministiska forskningen på området uppmärksammat resultatet från ”Slagen dam”. Men så är enligt tillgängliga citeringsdatabaser inte alls fallet. Till detta kommer att den analys som utförts av Brottsförebyggande rådet om dödligt våld mot kvinnor i nära relationer som visar på rakt motsatta resultat, nämligen att bland de manliga förövarna är män med ovan relaterade typ av problematik starkt överrepresenterad. Jämfört med den typ av enkätmaterial som FOR nu väljer att utgå ifrån har ju analys av ”dödligt våld” en, skall vi säga, högre validitet. Det stärker inte FORs trovärdighet att de valt att inte nämna dessa välkända resultat i sin diskussion av hur ”normalt” det är att män utövar våld i sina nära relationer med kvinnor.
    Slutligen vad gäller vilka som borde ha utsetts att granska Lundgrens forskning där FOR är kritiska till att ingen sociolog var med. De väljer även här att bortse från kända fakta (även av dem själva!), nämligen att Eva Lundgren visserligen var anställd på sociologiska institutionen i Uppsala men utan att själv alls ha någon forskarutbildning i sociologi. Lundgrens forskarutbildning är i teologi, att hon fick professur i sociologi var ett utfall av en av de mest märkligt politiserade utnämningarna i svensk universitetshistoria. Att välja en sociolog att granska hennes forskning hade sålunda inte uppfyllt deras krav och att hitta en teolog med kunskaper för att kunna åta sig detta var med all sannolikhet inte möjligt. Det är konstigt att FOR driver denna tes när de faktiskt känner till dessa märkliga omständigheter kring Lundgrens tjänst vid Uppsala universitet.

  26. Olle, Petra och Johanna says:

    Hej Bo,

    Vi ber om ursäkt om missförstått dina tidigare inlägg i debatten. Vi tolkade det helt enkelt som att du tyckte att granskningens slutsatser om slagen dam var viktiga i och med att du upprepat dessa flera gånger. Härmed vi vill gör några förtydliganden:

    • Vi anser att vårt inlägg inte är en ”mer avancerad” version av granskningen. I själva verket är det en replikation där vi visar att det citat du nämner: att hennes forskningen i Slagen Dam är missvisande, helt enkelt är fel. Vi väntar fortfarande på sakliga argument för att detta inte stämmer. Att bara upprepa granskningens utsago gör den inte korrekt.
    • Vi förstår inte varför du hänger upp dig på att vår granskning av granskningen av Slagen Dam måste handla om Eva Lundgren personligen. Även om vi ville det skulle det inte vara möjligt då det ligger långt bortom vårt komptensområde att granska hennes kvalitativa forskning.
    • Vi anser att man kan granska ett enskilt forskningsalster utan att granska en forskares hela forskningsgärning, också inklusive uttalanden i pressen. Om inte så vore fallet skulle hela refereeprocessen bli ytterst märklig.
    • Vi menar att man i Slagen Dam aldrig drivit tesen att alla män skulle ha samma marginella sannolikheter att begå våldshandlingar mot sina partners. Det vill säga, i Slagen Dam driver inte tesen att vissa grupper av män är överrepresenterade bland våldsutövarna jämfört med sin andel i befolkningen. I själva verket påpekas just detta förhållande både i boken och i vårt inlägg, vilket du verkar välja att förbise.
    • Som vi skrev redan i vårt förra inlägget fortsätter vi gärna diskussionen om Slagen Dam, men vi kommer inte att diskutera Eva Lundgrens forskningsgärning som helhet.
    • Som en parantes kan vi tillägga (igen, för vi har ju redan mailat med dig om saken) att det verkar råda ett missförstånd om vad teorin om våldets normaliseringsprocess innebär. Så här sammanfattas den på ROKS hemsida: ”Eva Lundgren, professor i sociologi, har myntat begreppet våldets normaliseringsprocess. Den innebär kortfattat att våldet normaliseras, både av den som misshandlar och den som blir misshandlad. Misshandeln blir en process som ofta börjar med kontrollerande beteende från mannens sida. Han kritiserar kvinnan, hindrar henne från att umgås med vänner, och kräver att hon ska anpassa sig efter hans behov. Gradvis isoleras kvinnan. Så småningom börjar mannen hota och ta till våld, och kvinnan tvingas anpassa sig ytterligare för att inte bli utsatt för mer våld.” Om man vill kritisera en annan forskares ansatser borde man inte förvränga dem på det sätt som du gör. Normaliseringsprocessen innebär inte att våld är en handling som ”normala” personer begår. Det innebär att det är en handling som med tiden kan uppfattas som normalt av offret.

  27. Clint says:

    Hej författartrio! Tonläge i all ära men att kalla er läsning ”missförstånd” är trevligt (och måhända ironiskt) men det underminerar nästan era forskarröster eftersom det är uppenbart att det inte är så. Men jo jag känner (också?) att man blir rädd av att läsa Bo Rothsteins inlägg så kanske är det bäst att inte bråka, eller att göra det anonymt.

  28. Bo Rothstein says:

    Hej FOR.
    Jag har vad jag vet aldrig använt termen ”våldets normaliseringsprocess” eller diskuterat denna del av Lundgrens teori – vad jag ifrågasatt har varit de slutsatser hon dragit från sina kvalitativa studier att det är normalt för män ”i vår könskultur” att utöva våld mot kvinnor som de har sexuella relationer med (se mitt första inlägg ovan). Det ”missförstånd” ni påstår att jag varit orsaken till han ni således konstruerat helt på egen hand. Eva Lundgren (eller ni) kan ju knappast ha ett monopol på hur man får använda en term som ”normalt”. Vad jag har ifrågasatt är om man som Lundgren, utifrån intervjuer med en tämligen avvikande (religiöst extrem) grupp kan dra slutsatsen att det är normalt, i betydelsen en del av ”vår könskultur”, för män i vår del av världen att använda våld i nära relationer med kvinnor. När Lundgren för granskningen bara kunde (eller ville) låta dem ta del av ett mycket begränsad antal av dessa för hennes forskning helt centrala intervjuer blev jag ytterligare kritisk.
    Det är möjligt att er kritik av granskarnas analys av Slagen Dam kan ha visst fog för sig – jag är som anförts ovan tveksam utifrån vad jag vet om annan forskning på området och hur ”Slagen dam” mottagits internationellt (rapporten finns i en engelskspråkig version under titeln ”Captured Queen: Mens violence against women in ‘equal’ Sweden) samt har jag inte möjlighet att själv reanalysera eller granska materialet. Men det hindrar inte det rimliga i en kritik som bygger på att ett universitet måste ta ansvar för de resultat som deras egna granskare av en sak som denna lade i dagen 2005. Det ville inte Uppsala universitet göra och för detta har jag kritiserat dem.
    Kan man analysera ”Slagen dam” utan att diskutera Lundgrens övriga forskning. Knappast eftersom teorin i studien bygger på de resultat hon anser sig ha fått fram från den kvalitativa forskningen. Dessutom har ni själva bjudit i till denna debatt om granskningens legimitetet genom att på synnerligen svaga grunder hävda att granskarna inte hade rätt ämneskompetens.

  29. Hej igen Bo,

    vi vill tydliggöra att vi inte fabricerat eller hittat på att du använt dig av begreppet våldets normaliseringsprocess. I den text du skrivit med Åka Jarrick skriver du ordgrant:

    ”Under många år har genusforskaren Eva Lundgren och kretsen kring hävdat att de har vetenskapliga belägg dels för att nästan hälften (47%) av alla kvinnor i Sverige utsätts för våld av män, huvudsakligen då av sina manliga partners. Dels att det inte är någon skillnad mellan de män som utövar våld mot sina kvinnliga partners och de som inte gör så. Det sistnämnda har man kallat ”våldets normaliseringsprocess”

    I Newsmill artikeln skriver du:

    ”Vad gäller Lundgrens huvudtes om ”våldets normaliseringsprocess” som Sveland uppfattar som riktig så visade granskningen att denna ”saknar empirisk grund”.

  30. Bo Rothstein says:

    Hej Olle
    mitt misstag, det medges oförbehållsamt. Men det framgår samtidigt tydligt av meningen du citerar att jag inte med termen avser den psykologiska processen utan just ”att det inte är någon skillnad mellan de män som utövar våld mot sina kvinnliga partners och de som inte gör så, dvs precis vad jag skrivit ovan..

  31. Bäste Bo,
    Som varande den argaste kritikern av Lundgrens forskning är det minst sagt anmärkningsvärt att du haft så bristfällig kännedom om centrala begrepp i hennes produktion som de återgivna citaten visar. Det behöver väl inte påpekas att det inte är accepterat inom vetenskapen att ta ett vedertaget begrepp inom en forskares produktion och använda det för att beskriva helt andra delar av samma forskares arbeten. Eller, är det din inställning att du förfogar fritt över begrepp, tillika när du själv går till rasande angrepp mot det som begreppet ska representera?

    Det ligger nära till hands att tänka sig att Bo Rothstein har hoppat över ledet ”resonera”, och agerat direkt på en stark känsla av att ha rätt. En politisk hållning helt visst, vilket också går att spåra i flera av hans tidigare lika ursinniga angrepp på kvinnliga professorer (Widerberg, Hirdman, Eduards, Franke, för att nämna några namn). Dessvärre stannade det inte vid arga och icke-initierade inspel i media för Eva Lundgrens del. Därtill var opinionen mot hennes forskning för stark. Jag vill därför tacka Olle Folke, Johanna Rickne och Petra Ornstein för er granskning av granskningen av Slagen dam, och av delar av Rothsteins utspel om denna forskning. Det är fler än jag inom akademien som upplever det inträffade som mycket obehagligt.

    Utan att gå in i allt som framstår som ytterst märkligt i denna sak märks nu att Bo Rothstein här på Ekonomistas påstår att han inte intresserat sig för Slagen dam. Det är inte kring den rapporten hans utspel om att våldet har överdrivits ”fem till tio gånger” hör. ”Fem till tio gångeröverdrifts”-anklagelsen handlar, säger han, om forskningen av Lundgren som ligger till grund för tal om ”att mäns våld mot kvinnor är ett normalbeteende”.

    Förutom att detta inte avspeglar hur Lundgren tolkas av någon inom den forskningstradition där hon används är det svårt att förstå hur denna (påhittade) hållning från Lundgren av Rothstein kan angripas med att ”hon har överdrivit omfattningen av mäns våld mot kvinnor fem till tio gånger”. Vad ska det ens betyda?

    Den som läser Bo Rothsteins debattalster ska finna en upphängdhet vid Slagen dam. Som citatet ovan visar ur artikeln med Jarrick, där han långt om länge ordar om Slagen dam, har hans kritik varit upptagen vid att denna rapport ska fuskgranskas. Det har varit hans önskan och huvudfokus för flera debattartiklar. Så ynkligt att han nu inte låtsas om det. Men jag förstår honom, för det är ett riktigt undermåligt forskarjobb han har gjort.

    Dock, hans argumentation börjar som han själv säger i en tro på Evin Rubars knasklippning: Att Eva Lundgren skulle ha talat med hundratals kvinnor offer för rituella mord (ja så lär det vara!). Fokus förskjuts dock efter vart, och efter ett tag är det Slagen dam som står i skottgluggen.
    Ytterligare en fråga som väntar på sitt svar är därför hur Rothstein tänker när han presenterar de klandervärda resultaten i Slagen dam. ”47 procent av alla Sveriges kvinnor” visar sig vara någonstans kring 12 procent av de kvinnor som lever i en relation (vilka uppgår till 4771 av 6996 kvinnor). ”Utsätts för våld av sina manliga partners” visar sig handla om all våldsutsatthet, i alla relationer, sedan 15-årsdagen.

    Återigen har Bo Rothstein agerat efter en stark och för honom skrämmande bild i sitt huvud. Han tillskriver Lundgren åsikter och uppfattningar som ingen som använder henne i forskningssammanhang gör, och som baserar sig på i bästa fall ett teveprogram – här fanns det i alla fall en ljudsekvens som motsvarar det Rothstein tror har hänt, om än att den är en klippning som i sig är dels vansinnigt och dels utan motsvarighet i vad Lundgren påstår i sin forskning – och i sämsta fall på rena påhitt. Det är alltigenom sorgligt.

    Slutligen: Begrunda följande citat:
    ”I vår könskultur är den manliga sexualiteten konstruerad på ett bestämt sätt och har ett bestämt innehåll….Föreställningar om virilitet, aggressivitet och våld blev knutna till den manliga sexualiteten, medan kvinnans sexualitet knöts till känslor, omsorg – och smärta. Med den konstruktionen har maskulinitet, våld och sexualitet kommit att bli utomordentligt nära förbundna med varandra. Med andra ord: Mannen blir mera karl om han ‘tar kvinnan hårt’ och fullföljer våldsantändningen i samlaget” (s 223).
    Lundgren säger också, kan jag läsa:
    “Könskultur handlar om de stränga – uttalade och underförstådda – gränser för vad vi får göra, säga, tänka och känna för att vara äkta, normala kvinnor som representerar positiv kvinnlighet, och de stränga gränserna för en man som vill vara man.” (s 245) Könsgränserna förtydligas lite tidigare i texten: ”Vi skapar oss själva som kvinnor och män både när vi följer normerna och när vi bryter mot dem, det vill säga när vi gör något som vi inte får enligt de strängt reglerade könsgränserna. Vi kan dessutom göra bådadera…” (s 222)

    Är det alltså så här vi inte får bedriva analys, i det fria västerländska samhället? Det är lätt att bli rädd.

    Det är nu, när delar av Bo Rothsteins utspel satts under lupp, inte lätt att förstå vad Rothstein själv menar att han sagt och inte har sagt och ärligt talat känns framkomligheten begränsad vad gäller att diskutera saken med just honom. Det är rörigt vad jag kan läsa, han vet inte själv och det försvar som bjuds fördjupar bara eländet. Det känns underligt att få associationen, ja kusligt, men inte förr än Bo Rothstein får en man att adressera i ett «Hej Olle» verkar det släppa och han kan retirera på en punkt där han ändå är överbevisad. Jag säger inte det för att det framstår som det bästa argumentet, men väl en möjlig tolkning av en för mig opak forskarsjäl som så illa ser på att forskare forskar fritt.

    Karin Widerberg, Maud Eduards, Yvonne Hirdman, Sigbritt Franke, Eva Lundgren och Lisbeth Larsson. Kvinnliga professorer med genus i profilen. Alla har de, en efter en och i flera rasande debattartiklar publicerade på medial frontplats , angripits av Bo Rothstein. Könsfascism (Widerberg), forskningsfusk (Hirdman), manipulerade statistiska studier (Franke), hot mot fri forskning (Larsson) och gud vet allt Bo Rothsteins utspel har handlat om, men generöst med debattutrymme har han givits genom åren med sina polemiska och extrema krav på brännmärkning/avsked av produktiva, innovativa kvinnliga forskare i hög ställning. Eva Lundgren saknade som jag förstår saken den uppbackning som krävdes för att klara angreppet, tvärt om var hon öppet villebråd efter Rubars program. En ödelagd forskarkarriär var resultatet. För att hon fuskat? För att hennes forskning «brast i kvalité»? Nej, för att hon var en kontroversiell forskare inom ett högt kontroversiellt fält – mäns våld mot kvinnor i familj och samhälle.

    Är det inte dags att någon tittar närmare på aktören Bo Rothstein, när nu en av hans senaste och mest älskade utspel – det mot Lundgren och Slagen dam – också har visat sig bestå av luft och arga fantasier. Eller kan vi i alla fall reflektera över vilken roll han har tillåtits spela i den akademiska och däremd samhälleliga striden om tolkningar och makt. Den är inte vacker, om det är som forskande subjekt vi betraktar den förföljelse av olikforskande han har tillåtits iscensätta i den vetenskapliga trädgården.
    Hälsningar en som vill vara anonym

    • …eller förstås: Bo Rothstein har ju själv bjudit in, som han säger, till denna breda debatt. Han vill diskutera Lundgrens hela forskning istället för de egna konstiga/faktalösa utspel som FOS tagit upp. Då är steget kort till att diskutera den större bakgrunden där Rothsteins resonemang och modus operandi blir av intresse – det är ju genom hans förvridna lins vi annars ska få del av ”Lundgrens forskning” här i spalterna.

Trackbacks

  1. […] has happened heree is one of the most depressing and perfidious cases of censorship I have seen in a long […]

  2. […] som sådan. Detta torde vara dödsstöten för den högerextrema mytbildningen. Se exempelvis den här genomgången och själva granskningen. Att våldtäkter, sexualbrott och våld i nära relationer är utbrett […]

  3. […] flera punkter. Detta torde vara dödsstöten för den högerextrema mytbildningen. Se exempelvis den här genomgången och […]

  4. […] flera punkter. Detta torde vara dödsstöten för den högerextrema mytbildningen. Se exempelvis den här genomgången och […]