Deklarerad förlustaversion

Ett fenomen som många studenter tycker är lite häftigt när man redogör för är människors tendens till förlustaversion, dvs att vi tenderar att värdera det vi har mer än det vi inte har. Att detta är fallet visar t ex laboratorieexperiment där försökspersoner antingen har fått uppge hur mycket de skulle betala för t ex en kopp kaffe alternativt avstå från den kopp de har fått. Det visar sig att personerna tenderar att värdera kaffet högre om de har koppen i sin ägo än om inte har det (se, t.ex. Kahneman et. al 1990 i Journal of Political Economy).

I en ny uppsats från Uppsala universitet visar Per Engström, Katarina Nordblom, Henry Ohlsson och Annika Persson(Katarina presenterade en preliminär version av denna uppsats på den nationella konferensen i höstas) att förlustaversion inte bara är ett fenomen som dyker upp i laboratorieexperiment, utan även förekommer i verkliga beslut. Det har studerar i vilken utsträckning personer gör särskilda avdrag i sina deklarationer och i vilken utsträckning detta beror på om de har fått veta att de ska betala restskatt eller få pengar tillbaka.

image

I figuren ser vi sannolikheten för att man ska begära ett sådant avdrag och hur den förändas med det preliminära skattebeskedet. Redan av denna beskrivande figur kan man urskilja ett tydligt mönster: de som får beskedet att de kommer få restskatt gör avdrag i större utsträckning än andra. I uppsatsen analyseras detta närmare och även en ambitiös placeboanalys genomförs. Slutsatsen av analysen är att den skattade förlustaversionen ligger mycket nära tidigare estimat från laboratorieexperiment.

Till saken hör att det är tämligen riskfritt att göra avdrag. Det som kan hända är att avdraget avslås. Dessutom granskas endast ett fåtal av de avdrag som görs, så sannolikheten att få igenom avdraget får betraktas som stor.