Konferens om korruption

På måndag och tisdag nästa vecka (31 augusti -1 september) ordnar SITE – denna gång tillsammans med nätverket aswede – sin årliga akademiska konferens. Efter förra årets mycket lyckade tillställning på temat ”Economics of Inequality”, med huvudtalare som Branko Milanovic, Richard Freeman och Anders Björklund, är det väldigt roligt att kunna följa upp med ännu ett intressant forskningsfält och minst lika namnkunniga deltagare. [Read more…]

Behöver man oroa sig för korruption i Sverige?

Ett grundläggande mekanism i många teoretiska modeller i politisk ekonomi är att politiker, eller i alla fall en del politiker, försöker roffa åt sig resurser (så kallade rents) för egen vinning på skattebetalarnas bekostnad. Forskningsfrågan är sedan ofta att analysera i vilken utsträckning väljarna förmår lösa detta problem antingen genom att förhindra sådant beteende eller genom att rösta bort korrupta politiker från makten. När man undervisar om denna typ av modeller möts man ofta av frågan om vad dessa så kallade rents består av och om detta är en rimlig beskrivning av den svenska verkligheten.

I senaste numret av Ekonomisk Debatt hävdar Gissur Erlingsson och Jonas Linde att det faktiskt finns ett svenskt korruptionsproblem och att detta i förlängningen hotar legitimiteten hos den svenska demokratin. De bygger sin slutsats på två faktorer. För det första visar enkätundersökningar att svenskar i större utsträckning än de nordiska grannarna  tror att det är vanligt att kommunpolitiker och kommuntjänstemän missbrukar sin makt och tillskansar sig resurser på kommunens bekostnad. Det kanske mest uppseendeväckande är att nästan 90 procent av svenskarna (eller av dem som har besvarat enkäten) tror att folk får behandling från offentliga tjänstemän beroende av vem/vilka de känner. För det andra har det som författarna benämner frestelsestrukturerna blivit mer gynnsamma, till exempel på grund av att allt mer av offentlig verksamhet upphandlas eller läggs ut på entreprenad. Detta har dels inneburit att de ekonomiska vinsterna som är möjliga att göra har ökat, dels att det offentligas insyn försämrats.

Oroas jag över slutsatserna i artikeln? Visst finns det anledning till självrannsakan i det svenska samhället och inte bara utgå från att det faktum att vi kommer väl ut vid internationella korruptionsjämförelser är en garanti för att Sverige är fritt från korruption. Det jag saknar i artikeln är dock en diskussion om storleken på den svenska korruptionen.  Det är inte uppenbart att problemet oxh därmed lösningen är desamma om många fuskar lite än om ett fåtal roffar åt sig stora belopp. Min slutsats efter att ha läst artikeln är att det vi framför allt bör oroa oss för är huruvida det svenska myndighetsutövandet är rättssäkert och garanterar att alla människor behandlas lika oavsett finansiella och sociala resurser. Dessutom skulle ett förstärkt meddelarskydd vara på sin plats kanske framförallt för att uppmärksamma brister i verksamheten men även för att flagga för korruption.