Idag släpper IFAU en ny rapport som jag skrivit ihop med Linus Liljeberg. I den har vi med hjälp av registerdata kartlagt personer som tog emot ekonomiskt bistånd (socialbidrag) under 2009 och undersökt i vilken utsträckning dessa också är inskrivna vid Arbetsförmedlingen och/eller tar emot ersättning från Försäkringskassan.
Vi finner att endast en fjärdedel av de som får ekonomiskt bistånd inte är antingen registrerade vid Arbetsförmedlingen eller får bistånd från Försäkringskassan. 16,5 procent är både registrerade vid Af och får ersättning från Fk.
En slutsats av dessa siffror är att det är viktigt att systemen är synkroniserade och till exempel bedömningen av arbetsförmåga går till på ett liknande sätt hos alla aktörer.
Ekonomistas 
“Vi finner att endast en fjärdedel av de som får ekonomiskt bistånd inte är antingen registrerade vid Arbetsförmedlingen eller får bistånd från Försäkringskassan.”
?
Möjligt att jag är lite oklar här. Det jag vill säga är att endast tre fjärdedel av mottagarna också är antingen registrerade vid Af eller har ersättning från Fk, vilket i sin tur medför att de måste vända sig till flera aktörer för att få sin ersättning. Dels kan detta ta mycket tid i anspråk, dels finns en risk att ingen aktör tar huvudansvaret och ser helheten
Mycket tid som i >40h/vecka?
Eva, du säger att “det är viktigt att systemen är synkroniserade och till exempel bedömningen av arbetsförmåga går till på ett liknande sätt hos alla aktörer”. Studier indikerar att 4 av 10 diagnoser är felaktiga, och när 37 socialsekreterare bedömde en identisk ansökan om ekonomiskt bistånd biföll ca 50 procent ansökan medan ca 50 procent avslog. I andra produktionsled som påverkar Sveriges hälsa och ekonomi, exempelvis hos Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen, är kvalitetsavvikelserna ungefär desamma eller ännu större. Samtliga aktörer har således resultat som är avsevärt sämre än dem vi förväntar oss att andra aktörer som påverkar människors hälsa ska leverera – jag tänker exempelvis på läkare, biltillverkare, producenter av produkter för barn, livsmedelsföretag, vissa företag inom besöksnäringen och många andra.
Två frågor:
1. Vad betraktar du som det egentliga problemet? Tänker du att variationen i fråga om bedömningar är det största problemet? Exempel: NN är arbetsskadad och måste arbeta med hälsan för att inte skadorna ska förvärras och kostnaderna öka. FK säger att NN inte behöver arbeta med hälsan och att NN kan förvärvsarbeta. AF säger att NN behöver arbeta med hälsan och att NN inte kan förvärvsarbeta. Om “bedömningen av arbetsförmåga går till på ett liknande sätt hos alla aktörer”- sedan du har föreslagit detta – och resultatet är att NN nekas ersättning och tillståndet försämras, varpå arbetsförmågan försämras långsiktigt, anser du då att du har uppnått en vinst för samhällets räkning? Har du löst problemet? Nej, det har du förstås inte, så vad är det egentliga problemet?
2. Ser du något empiriskt stöd för att [1 system med stora kvalitetsavvikelser] + [1 system med stora kvalitetsavvikelser] = [2 samordnade system med hög kvalitet]?
Förtydligande: med “samtliga aktörer” avsåg jag medverkande i försäkringsproduktionsprocessen, inkl. socialtjänsten. Konsekvenserna av den medicinska vetenskapens begränsningar och läkares felaktiga diagnoser beror på hur diagnoserna används och begränsningarna hanteras. Diagnos är inte detsamma som resultat.
Svar på dina frågor:
1) Naturligtvis är det allra största problemet om en felaktig bedömning görs. Jag tror dock att risken för en sådan är större om en bedömmande myndighet också vet att de genom att göra en viss bedöming kan skjuta över såväl finansieringsansvaret och det praktiska till en annan aktör.
2) Nej, det har jag ingen. Min huvudpoäng är att arbetet skulle underlättas och bli mer rättsäkert framför allt om man från professionellt håll utvecklade ett bättre bedömningsverktyg som samtliga aktörer kunde tillämpa
Tack för svaren, Eva!
Du har helt rätt i att beslut ska fattas där ansvaret finns, för att effektivitet och goda resultat ska uppnås. I praktiken övertas ofta det medicinska ansvaret av icke medicinskt utbildad personal på FK, som i vissa fall överlåter ansvaret till icke medicinskt utbildad personal på AF och Soc.
FK, AF och Soc orsakar vårdproducenter stora kostnader: stress som genereras i organisationerna orsakar ohälsa och stressade personer besöker läkare oftare än icke stressade. Samtidigt orsakar vårdproducenter försäkringsorganisationer kostnader, när vården inte produceras effektivt. Förslag har därför framförts om att samma organisationer ska ha ansvaret för vård och försäkringar, som du vet. Fördelar:
1. Läkare kan med ett sådant system ordinera exempelvis vila och fysisk aktivitet; behandlingar som vid många tillstånd är kostnadseffektiva men som i dag kräver “extern finansiering”, som läkaren och patienten i praktiken är ansvariga för att skaffa – dessa får ta konsekvenserna om finansiering saknas.
Kommentar: Det säger sig självt att [vila och annat hälsoarbete] och [finansieringsarbete] som regel inte kan utföras samtidigt. Finansieringsarbetet i fråga orsakar ofta stress som försämrar hälsan och ökar behovet av finansiering. Patienten hamnar i en situation som påminner om hur vissa låntagare, exempelvis vissa småföretagare i utvecklingsländer, fastnar i skulder som finansieras med nya lån, som innebär ökade skulder som är svåra att ta sig ur.
2. Vårdproducenterna får incitament att förebygga såväl skador som längre sjukskrivningsperioder, när de belastas med kostnaderna för uteblivna tjänster eller sen behandling.
3. Administrationen effektiviseras och kostnaderna minskas.
Om FK, AF och Soc samordnas kan de fortfarande “skjuta över såväl finansieringsansvaret och det praktiska till en annan aktör”, till juridiska och fysiska personer. Förespråkar du att samma personer ska ansvara för finansieringen – inklusive försäkringar som är nödvändiga för vårdens utförande – och det praktiska utförandet av vården?