Vad får man om man om man korsar en svensk folkpartist med en finsk kommunist?* Svaret är en mycket läsvärd bok om inkomstfördelning. I 2011 års Välfärdsrapport redogör Anders Björklund och Markus Jäntti för inkomstfördelningen i Sverige både över tid och i jämförelse med andra länder. De visar bland att nedanstående graf över Gini-koefficienten för disponibel inkomst som visar att Sverige var som mest jämlikt 1980-1981:
De visar vidare att förklaringen till den ökade ojämlikheten därefter främst beror på ojämnt fördelade kapitalvinster.
I boken får man också veta hur bilden förändras om man istället analyserar inkomst över en längre tid, och hur stor betydelse familjebakgrunden har för framtida inkomster. Jag rekommenderar alla att läsa denna bok! (Läs också Ekonomistas Daniels ED-artikel tillsammans med Therese Nilsson om ojämlikhetens hälsoeffekter)
* Denna presentation av de bägge författarna har jag stulit från Markus Jäntti själv.
Ekonomistas 
fast grafer som inte borjar pa 0 far underkant da de visuellt missrepresenterar resultatet
Håller med! och upptäckte till min fasa i veckan när jag presenterade min senaste SNS-publikation att det var likadant i våra grafer. Alltså skyller jag på SNS 😉
Ja, runt 1980 gick ju svensk ekonomi som tåget.
Jag upphör aldrig att förvånas över hur statistik missbrukas och/eller misstolkas.
De ökade inkomstklyftor vi ser enligt GINI beror nästan uteslutande på förändringar av hur inkomster beskattas. Vid extremt hög beskattning som i Sverige mellan 1968-1989 var skatteplanering legio, dvs kapitalinkomster skjöts i möjligaste mån på framtiden. Investerignar valdes som inte gav direktavkastning, var lågbeskattade eller var befriade från skatt. Mellan åren 1968 fördes stora summor ut ur Sverige till skatteparadis, 90 % via lagliga metoder. Enligt guesstimates har svenskar per capita mest pengar placerade i skatteparadis som en följd av den svenska drakoniska skattelagstiftningen 1969-1993.
Under dessa år valde höginkomsttagare att köpa pensionsförsäkringar med 85-95 % avdragsrätt. Kapitalförsäkringar var befriade från arvs- gåvo och inkomstskatt. Jordbruksfastigheter var på samma sätt ett skattefrälse. Vidare var det full avdragsrätt för utgiftsräntor på lån vilket ledde till att reavinsger rullades år från år genom att individen lånade upp 100 tals miljoner den 31 december för att återbetala lånet den 1 januari påföljande år. Reavinsten förskjöts på så sätt varje år, i princip kunde det ske i all oändlighet.
Det allra vanligaste var dock att köpa fastigheterna och förbättra dessa. Låneräntorna var fullt avdragsgilla och det fanns statliga bidrag som gav direkt avdrag. De gav en skattemässig dubbeleffekt, du fick tillbaka 1-2 ggr mer än du betalt i skatt.Det innebar att i princip betalade staten all ombyggnad och allt övervärde tillföll fastighetsägaren, I princip stod staten, skattebetalaren för hela investeringen, risken. En metod som den socialdemokratiske finansministern Gunnar Sträng använde sig av i stor skala i Gamla Stan.
Pga av de extremt höga inkomstskatterna 95-102 % på marginalen, Pomperipossa effekten, valde många att sätta sig på bolag. På så sätt skjuta på vinstuttag, deras kapital vinster och förmögenheter blev istället bolagsinkomster och bolagsförmögenhet. Den beskattningsbara inkomsten och förmögenhete var bara en bråkdel av den verkliga inkomsten och förmögenheten.
1990 förändrades läget 180 grader vilket tydligt visas i av grafen. Istället för att skatteplaneraa och skjuta inkomster i framtiden valde höginkomsttagare investeringar som maxiemerade avkastningen istället för investeringar som minimerade skattebelastningen. Avdragsrätten för lån begränsades kraftigt, vilket gjorde det olönsamt att låna till investeringar. Det fanns heller inga behov av att rulla reavinster eftersom de nu inte beskattades som inkomst 95-102 % utan som kapitalinkomst till 30 %. Avdragsräten för pensionsförsäkringar försämrades radiklat och kapital försäkringar var inte längre något alternativ.
Den ökade sk inkomstojämlikheten i Sverige och även i USA är en ren chimär. Den beror uteslutande på omklassificering av inkomster, inte en verklig förändring av inkomster och förmögenheter.
Alex: jag är allt för okunnig i skattesystemets historia (delvis pga av min ålder), men stämmer den beskrivning du framför är det synnerligen intressant. Känner du till om det gjorts några mer reguljära studier av inkomster som tar hänsyn till detta? Kan tänka mig att det är tekniskt ganska svåra undersökningar att göra…
Att jämföra inkomstojämlikheten mellan 1990 och 1991 är förstås problematiskt pga förändrade skattebaser och inkomstbegrepp. Men i perioden efter det är jämförelser relativt rättframma — och det är ju här som ökningen i kapitalvinster är som störst. Att det rör sig om reella kapitalvinster stöds dessutom av att de i princip följer internationella börsindex, vilket också återspeglas i figuren över ginikoefficienten ovan.
Kapitalvinster burkar dock anses vara problematiska inom ojämlikhetsforskningen av andra anledningar. Dels kan man argumentera för att man ska diskontera värdet av kapitalvinster då de återspeglar uppskjuten konsumtion. Dessutom kan de placera individer temporärt i toppen av inkomstdistributionen trots att dessa individer inte brukar vara där (tänk skärgårdsänkor). Helst ska man mäta kapitalvinster och kapitalinkomster när de växer och inte när de realiseras, men det brukar inte gå med registerdata.
Det finns ett papper av två av ekonomistasbloggarna (Daniel och Jesper) som handlar om det här (”On the Role of Capital Income Gains …”). Jag tror även att Jesper skrev ett inlägg om detta här på bloggen. Deras forskning tyder på att det faktiskt är samma individer som realiserar kapitalinkomster år efter år, i alla fall i den absoluta toppen av inkomstfördelningen, vilket är ett argument för att ha med dessa i studier av inkomstojämlikhet. Jag tror också att författarna i SNS-rapporten konstruerar mer permanenta mått på individinkomster för att få bukt på den transitoriska komponenten i kapitalvinsterna, utan att slutsatserna ändras.
Jag förstår inte riktigt vad Alex menar med att det är ”chimär” att ojämlikheten var som störst det år Nasdaq nådde all-time-high. Trenden är ju tydlig oavsett om man använder 1989, 1990, 1991, 1992, 1993 eller 1994 som basår.
Alex, visst har folk skatteplanerat i Sverige. Detta medgav ju t o m Gunnar Myrdal i sin klassiska artikel i Ekonomisk Debatt från 1978. Men din slutsats att detta skulle innebära att den ökade ojämlikheten är en “chimär” följer inte av detta.
Uppskattningar av skattedrivna kapitalflöden från Sverige sedan 1970-talet är av naturen svåra att göra. Men det finns försök, och de visar att folk gömt undan kapital i en omfattning att utlandsförmögenheterna idag kan vara så stora som 300 miljarder, kanske ännu större.
Vilka är det då som stått för denna kapitalflykt? Eftersom det dels krävs att man har eller har tjänat pengar och att det kostar att gömma undan pengar utomlands, är det rimligt att anta att det i huvudsak är folk i den översta tiondelen i termer av synliga inkomster och förmögenheter som stod för kapitalflykten. Om vi nu lägger till dessa undagömda förmögenheter, och tillhörande kapitalinkomster, till svenskar i Sverige innebär emellertid ju det att ökningen i ojämklikhet faktiskt är ännu större än den som uppmätts i SCB:s officiella statistik! Vi lägger ju till ytterligare inkomster till den grupp som redan i synliga termer dragit ifrån de övriga, inte sant?
Hur mycket större är då den “sanna” ojämlikheten, dvs om hänsyn tas till den skatteplanering du åsyftar? Tja, det svaret har ingen, men även här finns uppskattningar. I en artikel om toppinkomsternas andel räknar Jesper Roine och jag på detta och finner att topptiondelens andel ökar endast marginellt (3%) om vi lägger till inkomster från utlandskapital. Men om vi tror att det rör sig om en ännu mer exklusiv skala, t ex de 70,000 med högst inkomst, ökar deras inkomstandel med en fjärdedel.