Ineffektiv generös flyktingpolitik

Den senaste veckan har jag likt många andra drabbats av översvallande känslor inför de stora flyktingströmmarna och människorna som dör på vägen mot Europa. Medkännande med flyktingarna, maktlöshet och ilska över krigets fasor har blandats med frustration över förvirringen både hos mig själv och i den offentliga debatten. Jag gick till demonstrationen på Medborgarplatsen vars syfte jag inte riktigt förstod. Där talade Stefan Löfven och meddelade att Sveriges flyktingpolitik ligger fast. Hur jag än vrider och vänder på saken kan jag dock inte komma på något sätt att försvara Sveriges nuvarande linje i flyktingpolitiken.

Den enklaste invändningen att göra är att vi inte har någon rätt att sätta upp gränser mot omvärlden och alla som vill borde få komma hit. Även om jag inte vet hur man skulle bemöta detta argument (vilket jag avhandlat i ett tidigare inlägg), tänkte jag nu lägga det åt sidan. Det finns nämligen två andra problem med den förda politiken.

Det första problemet med flyktingpolitiken är att den bara är generös om man lyckas ta sig till Sverige och har asylskäl. Däremot är politiken ytterst snål mot de som har asylskäl, men som inte lyckats ta sig till Sverige. Det torde knappast ha undgått någon att det är både mycket dyrt och väldigt farligt att ta sig hit som flykting. Detta medför att vi framförallt är generösa mot flyktingar som har möjlighet och resurser att ta sig hit, men bara i liten utsträckning hjälper de i svagare position som saknar möjlighet och resurser att ta sig hit. Rimligtvis borde vi rikta vår generositet mot de som är i störst skyddsbehov, till exempel genom att ta emot en större andel kvotflyktingar. Generositeten mot de som lyckas fly hit stärker också incitamenten att ta sig till Europa på illegal väg, vilket leder till att fler dör på flykten. Hur stor betydelse Tysklands och Sveriges generositet spelar för att locka hit fler flyktingar vågar jag inte sia om, men viss betydelse måste det rimligtvis ha.

Det andra problemet är att vi för närvarande tar pengar från biståndsbudgeten för att lägga pengarna på att hjälpa relativt få flyktingar här i Sverige. Samtidigt finns det ett skriande behov av mer resurser till t.ex. UNHCR:s flyktingläger. Varje ytterligare skattekrona som vi kan ge till UNHCR gör rimligtvis mycket mer nytta än om de läggs på att hjälpa flyktingar här i Sverige. Naturligtvis har vi råd att både hjälpa på plats och hjälpa de som kommer hit, men att ta från biståndsbudgeten och använda pengarna till flyktingmottagande i Sverige är inte försvarbart.

Sverige tar emot fler flyktingar per capita än något annat EU-land och det är frestande att nöja sig med detta och peka på att andra länder bör ta större ansvar. Men ovanstående argument talar starkt för att Sverige med nuvarande flyktingpolitik inte gör så mycket nytta som vi skulle kunna göra. Hur flyktingpolitiken bör förändras låter jag vara osagt, men nuvarande ordning ska vi inte nöja oss med oavsett vilken politisk utgångspunkt vi har. Jag inbillar mig inte att det finns några enkla lösningar, det finns mängder av praktiska, juridiska och humana dilemman att ta hänsyn till, till exempel hur vi ska hantera de som kommer till Europa illegalt även om fler legala vägar öppnas.

Några lästips som bidragit till min egen förståelse av läget: Hans Rosling i intervju i ETC, nationalekonomen Joakim Ruist om varför flyktingkonventionen är utformad som den är och varför vi bör överge den, statsvetaren Björn Östbring om blinda fläckar i debatten, nationalekonomen Paul Collier om hur man bäst hjälper på plats, filosofen Karim Jebari om att upprätta en svensk ekonomisk frizon, Johan Norberg om vårt kollektiva uppvaknande och nationalekonomen Tino Sanandajis analys och förordade policyrecept.

Comments

  1. jahaja says:

    ****OT****
    Kan detta bli det mest kommenterade och/eller delade inlägget på Ekonomistas någonsin? Välkommen till ”skitstormen” i alla fall, du kommer bli lynchad.
    ****Slut på OT****

    Den enklaste invändningen att göra är att vi inte har någon rätt att sätta upp gränser mot omvärlden och alla som vill borde få komma hit. Även om jag inte vet hur man skulle bemöta detta argument (vilket jag avhandlat i ett tidigare inlägg), tänkte jag nu lägga det åt sidan.

    Detta kan bemötas med en motfråga: med vilken rätt tar staten ut skatt? I synnerhet när den uppenbarligen inte förmår leverera varken intern eller extern säkerhet.

    I övrigt håller jag med fullständigt. Såg någonstans att Sverige lägger 35 miljarder enbart på synliga kostnader för invandring i Sverige samtidigt som bara 320 miljoner går till lägren runt Syrien. 99% av pengarna går till 1% av flyktingarna, och vice versa. Det hela är absurt. Allt för att folk ska få den där mysiga känslan i kroppen av att de är goda.

    • Man kan ha olika uppfattning om det är absurt eller inte att lägga 35 miljarder, eller ca 3500:- per person (räknade jag rätt nu?), på att hjälpa flyktingar här i Sverige. Personligen tycker jag inte det är absurt, och jag tror många svenskar skulle kunna tänka sig att betala det genom t.ex. högre skatt. Det som däremot alla borde hålla med om är att det är fel att ta dessa pengar från biståndsbudgeten.

      • jahaja says:

        Det är en nolla för lite om du räknar med 100 000 flyktingar. Men jag håller med dig, siffran känns väldigt låg. Bara försörjningsstöd för en vuxen går väl på knappt 100 000:- om året så 35 miljarder syftar nog på något annat. Däremot är siffran för bistånd till lägerflyktingar korrekt. Jämför dessa siffror med UNHCR:s nedskärningar som beskrivs i denna Fokus-artikel http://www.fokus.se/2015/09/desperat-flyktinglage/

      • Jag avsåg att 35 miljarder motsvarar ungefärligen 3500 kronor per invånare (om vi avrundar befolkningen till 10 miljoner kronor).

      • cormentia says:

        Jag tycker att det är absurt att höja bidrag av olika slag, när pengarna skulle kunna re-allokeras till de som har det sämre än svenskarna. Några saker som jag tycker att man borde kunna göra för att få mer pengar är:

        1. Avskaffa ränteavdragen i rask takt (>=5% per år). (Krasst sett; är du beroende av ränteavdraget för att ha råd med din bostad så har du inte råd med din bostad. Har du inte råd med din bostad bör du ändra till en billigare boendeform.)
        2. Reducera dagissubventionerna. (Svenskarna är rikare en någonsin, oavsett ”klass”. Har du inte råd att betala t.ex. 1000 kr mer för dagis bör du kanske inte skaffa barn.)
        3. Avskaffa barnbidraget. (Har du inte råd att ha barn – med alla de kostnader som det innebär – bör du inte skaffa barn.)
        4. Slopa planerade höjningar av allehanda bidrag.

        Generellt sett skulle vi behöva revidera hela skatte- och bidragssystemet, men det är en annan diskussion.
        Ovan ändringar skulle frigöra en hel del kapital, som sedan kan användas för att hjälpa de som har det sämre än oss. Jag skattar gärna om det möjliggör utbildning och fristad för dem som behöver det, men även för att hjälpa människor på plats. (När vi ändå är igång kan vi ta bort transportöransvaret.)

      • Markus says:

        Du borde istället räkna om din siffra till att gälla de som förvärvsarbetar. Att räkna in även barn, arbetslösa eller studerande är inte OK.

      • Markus: Du har helt rätt att det vore mer rättvisande att jämföra alla som betalar skatt eftersom jag relaterade till skatter. Mitt syfte var dock egentligen bara att försöka begripliggöra ungefär hur mycket 35 mdr kronor är. Med viss avrundning består arbetskraften av 5 miljoner, så den rätta jämförelsesiffran ligger någonstans mellan 3500 och 7000 kronor.

      • Mårten says:

        Även om vi slutar ta pengar från biståndsbudgeten så kan man för varje tusenlapp man lägger på flyktingar i Sverige fråga sig om den skulle göra mer nytta om den gavs till UNHCR (är svaret ja?). Det finns ju egentligen ingenting heligt med den nuvarande budgeten egentligen förutom att vi bör ta hand om de som redan är här.

        Samma sak gäller om man väljer att öka den totala mängden pengar till flyktingar, är det någonsin rätt att inte lägga om alla pengar till hjälp på plats? Det är ett spännande etiskt dilemma.

      • Andreas SO says:
      • Hej Robert,
        Jag är lite tveksam till din siffra 35 miljarder för nuvarande flyktingpolitik. Gissar att det kommer från Ruists beräkning om att transfereringar + offentlig konsumtion för de som kommit hit som flyktingar och anhöriga till flyktingar fram till 2007. I så fall tror jag det är en underskattning med flera magnituder. För det första, denna siffra bygger på en nivå av mottagning som förelåg före liberaliseringarna som Alliansen och MP genomförde. Nu ser det ut som att jämviktsnivån hamnar mångdubbelt över denna. För det andra tror jag inte behov av utbyggd infrastruktur är med i Ruists beräkningar. För det tredje är väl inte migrationsverkets kostnader med i Ruists beräkningar?

        Ps. Varför inte bjuda in Jan Ekberg eller Ruist att skriva ett inlägg om skattade totalkostnader vid olika nivår flyktingmottagning. Kunskapen om detta verkar ju vara obefintlig bland de flesta politiker/debattörer.

  2. Benny says:

    Bra inlägg, men jag får inte ihop ditt resonemang att ”Naturligtvis har vi råd att både hjälpa på plats och hjälpa de som kommer hit,..”.

    Förutsatt tesen att de i störst nöd har störst rätt till hjälp, vilken jag uppfattar att du driver, är väl detta långt från självklart? Det skulle innebära att vår hjälp först måste räcka till att begränsa nöden hos all världens befolkning som inte kommer till våra gränser till den grad att de som kommer hit är de med allra störst nöd.

    Vad som skulle krävas i form av monetär insats för att uppnå det har jag ingen aning om men jag gissar att få vill hävda att vi ”naturligtvis” har råd med detta då det tycks vara en monumental förändring.

    Trots detta kan det säkerligen vara rimligt att hjälpa både nöden framför ögonen och nöden i fjärran, men då ur ett rent humanitärt perspektiv som sannolikt tvingas acceptera en viss ineffektivitet.

    • Hugo André says:

      Huvudet på spiken!

      Utifrån detta perspektiv ter sig SD:s flyktingpolitik som den mest humanitära (även om deras motiv skulle kunna ifrågasättas).

    • Förståsigpåare says:

      Jag förstår inte heller riktigt hur Östling kommer fram till att vi ”naturligtvis” har råd med båda? Givet att behovet av att hjälpa flyktingar (samt internflyktingar) och andra utfattiga/katastrofoffer på plats i princip är att betrakta som oändligt när man ställer det ens bredvid hela den svenska statsbudgeten så synes det mig som att vi inte alls har råd med både och?

      Faktum är att inte ens om vi dirigerade om hela Sveriges BNP till att hjälpa till på plats så skulle behovet så att säga vara mättat. Vi har alltså per definition inte råd med både och? Skulle gärna höra Östlings svar på denna högst relevanta invändning.

      Men kudos till Östling som sticker ut hakan mycket modigt i och med detta inlägg.

      • Jag kanske var otydlig, jag syftade på att vi har råd utan att göra något större avkall på vår levnadsstandard att behålla flyktingmottagandet på nuvarande nivå utan att skära ner på biståndet. Vi har inte råd att rädda hela världen på egen hand, vare sig på hemmaplan eller ”på plats”.

      • markus says:

        Vi har inte råd att rädda världen på egen hand. Det är viktigt att komma ihåg.

        Överlag är det bra att ha lite koll på storleksordningarna här. Ta till exempel det här med extrem fattigdom. Runt miljarden människor lever i extrem fattigdom på under 1,25 PPP-dollar om dagen.

        Att ge var och en av dessa en extra dollar varje dag skulle kosta den rikaste delen av världen (USA, EU och Japan) 1 procent av sin BNP. Med lite ineffektivitet och lite dödviktsförluster om det skulle ske skattevägen, säg 1,5 procent.

        Extremt mycket pengar, med andra ord. Men å andra sidan blir vi ju normalt extremt mycket rikare varje år och att helt utrota den extrema fattigdomen vore ju extremt bra.

        Året vi bestämde oss för under året avskaffa all extrem mänsklig fattigdom skulle förmodligen gå till historien dels som ett av mänsklighetens allra bästa hittills men tyvärr också som ett rätt mediokert år vad gäller hur mycket helt nya skojigheter vi i den historiskt överlägset rikaste delen av mänskligheten kunde skaffa oss.

        Alltså, en procent av BNP räcker alltså till att avskaffa ”Sveriges del” av den extrema fattigdomen eller att ta emot hyggligt många flyktingar. Där har vi valet just nu, i alla fall enligt Magdalena Andersson i kvällens Rapport. (Eller om man ska vara lite mer nogräknad så sa hon inget om att avskaffa den extrema fattigdomen, hon sa något i stil med att den stora flyktingtillströmningen inte påverkar statsbudgeten på kort sikt eftersom man får avräkna det mot biståndet.)

        I övrigt fick man också se att regeringens prognos för tillväxten de båda kommande åren var 2,8 procent vardera.

      • markus says:

        Alltså. Det här är känns som lustiga siffror så man kan inte bara sluta räkna.

        En procent av Sveriges BNP räcker ungefär till:

        Att lyfta tio miljoner människor ur extrem fattigdom med direkta kontantbidrag.

        Att ta emot något i stil med 200 000 flyktingar.

        Under de två närmsta åren kan vi alltså, utan att bli fattigare än idag, ta emot 1 miljon flyktingar eller lyfta 50 miljoner människor ur extrem fattigdom.

        (Sveriges BNP något i stil med 500 miljarder dollar, lägre i PPP-dollar, kostnad för att lyfta en människa ur extrem fattigdom under ett år, 365 dollar, mycket grov uppskattning av flyktingkostnad som att flyktingen konsumerar hälften av vad en svensk konsumerar och inte bidrar med någon produktion, fem procents tillväxt under de två kommande åren. Men det är regeringens siffror och de rapporterar väl ändå tillväxt per capita, eller? Ren tillväxt vore väl en smula missvisande? Och jag fattar att man inte kan plocka ut fem procent av ekonomin och skicka den utomlands och tro att det inte påverkar, tja, ekonomin? Vilket ju gör att man undrar vad effekten på tillväxten nu blir av att man tar stora delar av biståndet som tidigare skickats utomlands och istället styr om till konsumtion i Sverige.)

    • Jonas Jäthing says:

      Att hjälpa i närområdet är mest kostnadseffektivt endast om närområdet klarar att hantera det. Att kasta pengar på ett katastrofområde är inte alltid kostnadseffektivt. Att avlasta området genom att låta en del av flyktingarna fly än längre bort kan tvärtom vara ett kostnadseffektivt sätt att göra närområdets flyktingmottagande mer effektivt.
      En helt annan sida av saken är att flyktingarna kostar mindre än ”nya svenskar”, dvs att det kostar mer att föda upp och utbilda svenska barn tills de kan generera skatteintäkter än att ta hand om flyktingar och gör dem till skattebetalare. Flyktingmottagandet blir i det perspektivet en av de mest lönsamma investeringar vi kan använda våra pengar till.

      • jahaja says:

        Kan du sätta siffror på att det skulle vara billigare att ta emot flyktingar? Det mesta barn kostar betalar ju föräldrarna, det är huvudsakligen (?) skolgång som kostar skattepengar för barn.

        I snitt dröjer det ju tydligen åtta är för uppnå 50% arbetskraftsdeltagande (och det krävs ju bara en timmes arbete i veckan respektive en del skattesubventionerade arbeten och åtgärder är inkluderade för att man ska anses vara sysselsatt) bland invandrare. Känns som att 9-12 års skolgång och 8 års försörjningsstöd för en vuxen i alla fall hamnar på ungefär samma kostnadsnivå (dvs, de skiljer sig i alla fall inte med någon magnitud).

  3. Marcus says:

    Bra och resonerande inlägg Robert.

    Du skriver: ”Det andra problemet är att vi för närvarande tar pengar från biståndsbudgeten för att lägga pengarna på att hjälpa relativt få flyktingar här i Sverige. Samtidigt finns det ett skriande behov av mer resurser till t.ex. UNHCR:s flyktingläger. Varje ytterligare skattekrona som vi kan ge till UNHCR gör rimligtvis mycket mer nytta än om de läggs på att hjälpa flyktingar här i Sverige. Naturligtvis har vi råd att både hjälpa på plats och hjälpa de som kommer hit, men att ta från biståndsbudgeten och använda pengarna till flyktingmottagande i Sverige är inte försvarbart.”

    Nu försvarar jag inte att man tar pengar från biståndsbudgeten, det finns förmodligen andra poster i statsbudgeten som gör mindre nytta per krona. Men jag kan tänka mig två invändningar mot ovanstående.

    För det första, så även om just UNHCRs arbete är effektivt och gör stor nytta, så är det inte säkert att det gäller för biståndsbudgeten generellt. Tvärtom så brukar ju det svenska biståndet återkommande få tung kritik för brist på insyn och svårigheter att utvärdera om biståndet gör nytta: http://www.riksrevisionen.se/sv/OM-RIKSREVISIONEN/Pressrum1/Nyheter1/2014/Brist-pa-insyn-i-bistand-till-internationella-organisationer/

    För det andra, så är det väl också en fråga om tidsperspektiv huruvida man gör mer nytta om man hjälper flyktingar på plats, eller släpper in dem i våra länder och låter dem jobba (jag påstår nu inte att Sverige ska ta in alla flyktingar på egen hand, men om man ser till hela EU, eller världen som helhet).

    Jag vet att filosofen Peter Singer också förordade att man ska hjälpa flyktingar i närområdet, eftersom det är billigare (http://www.project-syndicate.org/commentary/escaping-europe-refugee-crisis-by-peter-singer-2015-09), men en av grundarna av Effektiv Altruism-rörelsen, William MacAskill, menar tvärtom att man istället borde släppa in dem, eftersom det är mycket mer effektivt; I våra länder skulle de tjäna mellan tre och tio gånger mer än i sina fattiga hemländer: http://www.theguardian.com/commentisfree/2015/sep/04/help-refugees-donations-government-political-action?CMP=share_btn_tw

    Även om jag rent ideologiskt lutar åt MacAskills förslag, så tycker jag frågan är lite för komplicerad för att kunna ta definitiv ställning åt ena eller andra hållet. Men i vilket fall så verkar det inte vara uppenbart sant att det är mer effektivt att hjälpa ”på plats”, snarare än att släppa in dem i våra länder (och låta dem jobba). Det verkar vara en fråga om hur långt tidsperspektiv man har.

    • Mycket bistånd är säkert inte så effektivt, men ofta handlar utvärderingar av bistånd huruvida det leder till utveckling eller inte och inte bara omfördelningseffekten. Det finns också exempel där bistånd är kontraproduktivt, men jag har svårt att tro att en krona i en fattig människas hand i ett fattig land i de flesta fall gör betydligt mer nytta en en krona i en global sett rik svensk persons hand. Skulle det inte vara så bör vi ju dock skära ned på biståndet alldeles oavsett om vi tar hand om flyktingar här hemma eller inte.

      Du har rätt i att det är skillnad på lång och kort sikt, men det handlar ju också om vad man tror om framtiden för de i flyktinglägren som vi kan hjälpa just nu. Det är också en skillnad på flyktingmottagning i Sverige respektive UK eftersom integrationen på arbetsmarknaden fungerar så väldigt dåligt här. Och visst är det svårt att jämföra en person som får ett bra liv här i Sverige med ett stort antal flyktingar som får en lite mindre odräglig tillvaro under ett par års tid, men jag har ändå väldigt svårt att see att MacAskill skulle ha rätt. Hursomhelst, om vi är osäkra på den saken kan vi ju faktiskt göra både och, dvs inte knycka pengarna från biståndsbudgeten (vilket är vad jag personligen skulle förorda).

  4. Brännande frågor. Det här med att hjälpa flyktingar på plats, hur är det tänkt att fungera i praktiken? Jag vänder mig inte emot det teoretiskt utan jag har bara svårt att förstå hur det skulle gå till. Jag utgår ifrån att de som flyr från sina länder känner till sina flyktskäl bättre än oss som är flyktingar. Är det i Syriens fall lägren i Libanon? Eller hur skulle vi kunna hjälpa till på plats i en krigszon?

    • I dagsläget handlar det främst om flyktingläger i närområdet, t ex Libanon där bristen på resurser är enorm om jag förstårt det rätt.

      • oppti says:

        Hjälp till närområdet når fler och ger mer per peng. Matransonen i Libanon är nere på 114 SEK per månad. Det är klart att de som kan vill fly från dessa läger så länge omvärlden väljer att satsa stödet på dem som flyr från lägren. Samtidigt som samma länder inte vill sänka skyddet vis EUs gränser.
        Komplicerat läge där humanism kan leda fel.

  5. Tyvärr har du fel – den svenska politiken är lika generös mot dem som kan ta sig hit, men INTE har asylskäl. De är dessutom ca 90% av dem som söker asyl idag.

    • Mitt påstående handlade om de som tagit sig till Sverige jämfört med de som inte lyckats ta sig hit och inte ens kan ansöka om asyl.

      Av asylansökningarna hittills i år har Migrationsverket avslagit 45%. Jag har ingen insyn i de ansökningar som beviljats, men att 90% skulle sakna asylskäl låter orimligt i mina öron.

  6. Markus Stoor says:

    Jag tycker det verkar som att det finns utrymme för att förändra flyktingkonventionen.

    Vilka stater skulle motsätta sig en konventionsförändring i stil med den här?

    Ett stat som undertecknat konventionen kan byta från de normala reglerna om skyldighet att behandla flyktingar på statens territorium som flyktingar till ett annat regelset:

    1: En hög årsavgift till UNHCR, jag föreställer mig en storleksordning på 0,1 procent av BNP.
    2: Ett högt kvotflyktingmottagande, säg 10-20 procent av antalet årligen födda barn i staten ifråga.
    3: En lista på geografiskt närbelägna stater vars medborgare inte omfattas av förändringen utan som fortfarande ska behandlas enligt ursprungsreglerna.

    Staten ges då rätt att överföra flyktingar som kommer från världens övriga stater till UNHCR-stödd verksamhet i närheten av flyktingens ursprungsland.

    Om en sådan konventionsförändring skulle godkännas och Sverige skulle använda sig av möjligheten tänker jag mig att det skulle leda till något i stil med det här:

    Sveriges flyktingmottagande kan styras till personer med extra stort skyddsbehov. Jag är inte insatt, men jag föreställer mig att det i de flesta flyktsituationer finns personer som har det ännu större behov av en trygg tillflyktsort eller som inte kan få en trygg tillflykt i närområdet. Barn, politiskt aktiva, HBT-personer, minoriteter osv.

    Den svenska delen av incitamenten till flykt över Medelhavet försvinner, finns ingen poäng med det om det bara leder till att man skickas tillbaka till ett flyktingläger.

    Sverige har kvar det fulla ansvaret för att ta hand om flyktingar från närområdet, jag föreställer mig att det handlar om angränsande stater, dvs Danmark, Norge, Finland, Estland, Lettland, Litauen, Ryssland, Polen och Tyskland.

    På global nivå förväntar jag mig inga större förändringar för jag tror att endast ett litet fåtal stater vore intresserade av att byta regelverk, men det alternativa regelverket har den tilltalande egenskapen att det är tillräckligt för att lösa det globala flyktingproblemet om tillräckligt många stater byter. 140 miljoner födda barn skulle ge en årlig flyktinghanteringskapacitet på 14 miljoner personer vilket är mer än tillräckligt, en global BNP på 70000 miljarder dollar ger en UNHCR-budget på 70 miljarder dollar så det räcker med att bara USA och EU betalar (cirka halva globala BNPn) och de kan gå ner på 0,05 procent eller ännu lägre och ha ett mycket välfinansierat globalt system. Vidare finns skyddet för flyktingar i det geografiska närområdet kvar helt ograverat.

    Jag tror det är orealistiskt med en högre kvotflyktingandel än 10-20 procent av de nya människorna i ett land även om det är avsevärt lägre än vad Sverige ligger just nu, sett till vad andra stater utanför flyktingars närområde presterar.

    För Sveriges del föreställer jag mig att vi utöver kvotflyktingarna i ett sådant här scenario kan göra frivilliga åtaganden. Exempelvis tänker jag mig att man kan ha ett system där varje person som klarar ett svenskatest får möjlighet att resa till Sverige och söka arbete här. Betydligt mer positiva incitament, både för flyktingen själv och för Sverige än dagens Medelhavskorsningar. (Möjligen kanske man skulle behöva ha någon typ av förhandsregistreringssystem så att vi svenskar kan försäkra oss om att det inte handlar om miljoner nyligen svenskkunniga som flyttar hit (gärna miljoner på sikt, men inte på en några år.) och den presumtiva invandraren kan garanteras att reglerna inte ändras halvvägs in i det svenska språket och att arbetsmarknadssituationen inte fullständigt förändras av någon miljon nya arbetstagare med knagglig svenska.) Vidare tänker jag mig att vi utan ekonomiska problem kan bjuda alla 18-22 åringar i världens flyktingläger som klarar intagningskraven på ett visum och en betald svensk högskoleutbildning. Högt räknat kan det ju inte kosta mer än en miljon styck, och värdet av en extra högskoleutbildad person ur statens krassa skatteintäktsperspektiv lär ju vara det tiofaldiga så även om 80 procent sticker utomlands efteråt så är det nog en lukrativ affär för staten. Och ett gott incitament för flyktingar från medelinkomstländer som Syrien att satsa mycket flyktinglägertid på utbildning, vilket borde gå att organisera givet de kraftfulla incitamenten att lyckas. Där utgångsläget är avsevärt sämre är det dock nog ouppnåeligt, exempelvis i lägren söder om Somalia.

  7. Jag ser gärna att man återanvänder Tony Blair’s förslag från 2003.

    Safe havens anläggs utanför Europa, exempelvis någonstans i Nordafrika, Jordanien, östra Syrien eller liknande. EU leasar stora markytor i dessa länder på samma vis som UK gjorde när de hyrde Hong Kong av Kina på 99 år. Anläggningarna utförs som fungerande samhällen, dvs något mycket mer än läger för temporärt boende och de skyddas förslagsvis av västerländsk trupp.

    Samhällena kan hysa business, fabriker, skolor, bostäder, domstolar, polisväsende, fastighetsregister och precis all annan infrastruktur som kännetecknar ett västerländskt samhälle. Genom att varje migrant som saknar visum – på vilket sätt den än anländer till Europa, båt, tåg, bil, flyg, gåendes, cyklandes – omedelbart avtransporteras till detta samhälle utanför Europa kommer smuggeltrafiken automatiskt att upphöra och därmed de livsfarliga resorna. Genom samhällets solida utformning behöver asyl inte sökas till något särskilt land utan ett nytt skyddat liv kan enkelt påbörjas i denna fredade zon. Country shopping upphör.

    Naturligtvis kommer det inte på något vis att bli perfekt och svårigheterna kommer att vara avsevärda men skulle det verkligen kunna bli sämre än dagens situation där västerländska samhällen en vacker dag bryts sönder?

    http://www.statewatch.org/news/2003/apr/10safe.htm

  8. ”Den enklaste invändningen att göra är att vi inte har någon rätt att sätta upp gränser mot omvärlden och alla som vill borde få komma hit”.

    Nja, det är väl inte helt självklart. Om man tänker på Sverige som ett område som de svenska medborgarna äger gemensamt så borde vi väl ha rätt att sätt upp gränser? Eller har jag missat något här?

    • Men det väcker följdfrågan varför just vi som råkar ha fötts här har den rätten. Se kommentarstråden til mitt tidigare inlägg som jag länkar till för lite mer diskussioner på temat.

      • Sverige says:

        Kanske för att vi ärvt landet av våra förfäder?

        Skall du vara konsekvent i din tanke så borde du då förespråka att alla barn som föds slumpvis placeras ut i världen, allt annat vore ju orättvist, heller hur?

      • Slumpmässig utplacering av barn skulle inte göra världen mer rättvis, man kan redan se födseln som ett lotteri (har dock ett svagt minne av att det förts en moralfilosofisk diskussion om huruvida det är rimligt att se födseln som ett lotteri). Däremot tycker jag i princip det vore bra med en konfiskatorisk arvsskatt om det vore praktiskt möjligt. Nu är det streck i debatten för min del om detta, det är inte det som det här inlägget handlade om.

      • Jag håller med om invändningen och anser att om man avkräver svenskarna att öppna gränserna så borde man även avkräva alla att dela ut sitt arv från föräldrar och anhöriga lika till jordens befolkning.

        En angränsande problematik är att om Sverige ensamt ska öppna sina gränser, och inga andra länder gör det, så motsvarar det att du ensam skulle avkrävas att bli arvlös medan alla andra har rätt att ärva.

        Varför ska Sverige åsamka sig själv en så stor nackdel jämfört med andra länder? För att föregå med gott exempel? I så fall så tycker jag att den som har den åsikten själv först borde föregå med gott exempel och skänka bort det denne ärvt (eller kommer att ärva).

        Hur vet vi att den som avkräver att Sverige ensidigt ska öppna gränserna inte går annan nations ärenden (dvs att syftet är att försvaga Sverige)? Det behöver naturligtvis inte handla om att någon medvetet går fientliga intressens ärenden utan personen kan vara en sk ”nyttig idiot” som fallit offer för propaganda.

  9. Robert när du säger att nuvarande flyktingpolitik är ineffektiv så verkar du inte i ditt resonemang inte inkludera några realistiska bedömningar av vilka olika åtgärder som sannolikt skulle kunna genomföras i vilken utsträckning. Du verkar anta att det är en öppen möjlighet att ersätta nuvarande politik där en viss andel resurser används för flyktingmottagande inom landet med en politik där samma resursmängd flyttas till stöd i tältläger i närområdet till krigshärden Syrien/Irak. Men eftersom de grupperingar som kommer med ”hjälp i närområdet”-jargong så ofta är rasistiskt anstrukna finns en farhåga att jargongen från de grupperna bara är ett svepskäl för att sluta ge asyl här utan att sen ge politiskt stöd för, utan tvärtom motsätta sig, att använda motsvarande resurser utanför landets gränser. En sådan utveckling, inga resurser till hjälp varken här eller på annan plats, vore mindre effektiv.

    • Visst finns en sådan risk, men det finns också en möjlighet att det bidrar till att skapa opinion för att faktiskt återställa nivån på biståndet (med bibehållna asylregler). Personligen tror jag Ekonomistas skulle vara en tråkigare blogg om vi inför varje inlägg funderade på hur olika grupper skulle kunna dra nytta av det vi skriver politiskt.

      • Ja, det är också möjligt. Men är det sannolikt? För att bli praktiskt relevant behöver din effektivitetsjämförelse ta tag i det. Att fylla den luckan i ditt resonemang hade inte gjort det tråkigt.

  10. Tomas says:

    Mycket bra inlägg! Och som någon sagt ovan, kudos för att du vågar sticka ut hakan. Din ”enklaste invändning” – som du visserligen inte diskuterar i inlägget – är jag dock tveksam till. I en av kommentarerna ställer du dig frågande till att någon har rätt att sätta upp en gräns, bara för att hen är född inom dessa gränser. Jag tror den tanken leder fel. Det finns inga ”naturliga” eller gudagivna rättigheter eller skyldigheter, dvs rättigheter eller skyldigheter som existerar utan att någon bestämt att de gäller och tillhandahållit ett sätt att genomdriva rättigheten eller skyldigheten.

    I migrationsdebatten förekommer ofta hänvisningar till ”mänskliga rättigheter”, t ex att det är en mänsklig rättighet att söka asyl. Dessa hänvisningar har ofta en grund i någon konvention eller EU-rättsakt, men används i debatten som ett slagträ: ”din uppfattning strider mot en mänsklig rättighet, så den måste vara fel”. De konventioner och EU-rättsakter som ger upphov till dessa idéer om ”mänskliga rättigheter” är normer som fastställts på det sätt som staterna och organisationerna ifråga har kommit överens om. På samma sätt kan dessa stater och organisationer komma överens om att dessa normer – inklusive ”mänskliga rättigheter” – ska ändras eller upphöra. Att då diskutera statsgränser utifrån om den som fastställde gränsen hade rättighet att göra det eller inte blir märkligt. Inget hindrar den som vill fastställa en statsgräns att själv bestämma att han har rätt att göra det. För att förstå hur statsgränser fastställs och upprätthålls kan man alltså inte se till rätten att göra, utan man måste se till *förmågan* att göra detta samt *förmågan* att få andra att godta gränsen. Ett nyligt exempel är hur USAs flygförbudszon över norra Irak efter kriget 1991 gav kurdiska befrielseorganisationer *förmågan* att fastställa och upprätthålla en gräns runt Kurdistan, som idag är en de facto-stat.

    Den svenska statsgränsen har historiskt fastställts och upprätthållits på just detta sätt: genom förmågan att göra detta och förmågan att få andra att acceptera gränsen. Gränsen har möjliggjort för människorna inom gränserna att bilda staten Sverige. Staten Sverige har i sin tur möjliggjort bildandet av statsinstitutioner – rättsväsende, försvar etc – som medfört nettofördelar för medborgarna i staten Sverige. Dessa institutioner hade aldrig kunnat bildas eller upprätthållas, om staten Sverige inte hade haft förmåga att först fastställa och sedan upprätthålla gränserna kring det territorium som staten Sverige förklarat vara sitt.

    Kortare sagt: människor boende i östra delen av Skandinaviska halvön tog kontroll över området där de bodde, för att de tjänade på det. Därefter upprätthöll de med våld kontrollen över området och dess gränser, för att de ville behålla de fördelar detta medförde för dem. Några ”rättigheter” var inte på något sätt inblandade i detta.

  11. Elementary says:

    det här är tämligen enkel materia ifall man ändrar på geografin lite grand. Ponera att någon anfaller Sverige och halva befolkningen flyr till Danmark som då naturligtvis inte riktigt orkar ta hand om 4 miljoner svenskar på ett särskilt bra sätt. Om då t ex USA, Australien säger att tar ni er hit här med hjälp av människosmugglare i livsfarliga båtar så får ni asyl, scenario 1. Eller så säger de att nej ni får inte asyl men istället skickar vi flera miljarder för att fixa till flyktinglägren och dessutom säger att på sikt kan vi tänka oss att i ett kösystem ta emot svenskar ifall kriget blir långvarigt. Alternativen är rätt enkla egentligen.
    Sen det här att vi har råd med ditten och datten. Det är för mig en konstig diskussion, snarare bör det handla om vad är vi villiga att dra ner på för att ha råd? Inte tala om vad andra ska betala mer i skatt utan vad vi själva vill offra. Jag menar detta är trots allt ett land där vi på fullt allvar inte anser oss ha råd att betala för livsnödvändiga mediciner till sjuka människor för det är för dyrt. Så först måste vi nog reda ut vad vi har för prioriteringar.

  12. Robert,

    på en punkt förvånas jag över din relativa säkerhet. Du skriver ”Varje ytterligare skattekrona som vi kan ge till UNHCR gör rimligtvis mycket mer nytta än om de läggs på att hjälpa flyktingar här i Sverige”

    och i kommentarstråden

    ”väldigt svårt att see att MacAskill skulle ha rätt [i att det är effektivare att ta emot fler snarare än att ge mer i donationer till närområdet”

    Så fort jag lämnar ett väldigt kortsiktigt och statiskt perspektiv har jag iunga som helst problem med att se MacAskills poäng. Till att börja med bygger den ju på forskning av Clemens m fl (http://www.cgdev.org/publication/place-premium-wage-differences-identical-workers-across-us-border-working-paper-148 ) som visar hur stor betydelse institutionell kontext har för människors produktivitet (vi snackar flera hundra procents skillnad), vilket talar för att det är oerhört effektivt att bereda plats för människor i en fredliga, demokratiska rättsstater.

    Även om kalkylen för första generationen skulle tala för att stöd till flyktingläger är mer effektivt, betänk effekterna för kommande generationer som antingen föds och går i skolan i en västlig demokrati eller lever ett mycket osäkert liv.

    Till detta kommer det som stundom kallas samaritens dilemma, nämligen att det generellt sett är svårt att hjälpa genom gåvor, när målet för givandet är att den som stöds inte ska behöva gåvor längre. Om givandet inriktas på att bygga upp fredliga, demokratiska samhällen blir invändningen att vi inte vet hur man gör detta, så även i det fallet torde det vara effektivare att låta fler flytta till de fredliga demokratier som redan finns.

Trackbacks

  1. […] För inte så länge sedan ansågs reglerad invandring vara en självklar ståndpunkt. När en grupp i Centerpartiet 2012 lade fram ett programförslag som innehöll bland annat krav på fri invandring så uppstod skrattfest på Twitter. Idag kan en seriös debattör som Robert Östling på bloggen Ekonomistas skriva (11 sept 2015): […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s