Leif Östling skriver på DN-debatt ett mycket välformulerat svar på de senaste dagarnas diskussioner om hans egen skatteplanering och de allmänna frågorna kring detta. Rubriken får mig att tänka på en snart 20 år gammal DN-debattartikel av den dåvarande Volovochefen Leif Johansson som uttryckte det som att det var ”[Volvos] plikt att skatteplanera”. Båda texterna understryker det inte bara möjliga utan önskvärda i att, som Östling skriver, ”inom gällande regelsystem se om sin ekonomi”. Han uttrycker också sitt stöd för ett progressivt skattesystem; ”bara på så sätt kan ett samhälle hållas ihop” som han skriver.
Jag håller med om det mesta i dessa texter men tycker samtidigt att de illustrerar två grundläggande problem kring skattekonkurrens och specifikt problemen med avancerade skatteupplägg.
Det första handlar om resonemanget att konkurrensutsatta företag måste skatteplanera för att fortleva och utvecklas. Avslutningen på Leif Johanssons artikel från 1999 uttrycker det så här:
”Det är inte omoraliskt att skatteplanera i ett företag. Det vore däremot djupt klandervärt att inte göra sitt yttersta för att maximera företagens och industrins utvecklingsmöjligheter och att därigenom skapa den välfärd vi alla eftersträvar. Jag trodde att vi kunde vara överens om det.”
Alltså; ett företag som, i en internationell konkurrensmiljö, inte maximalt utnyttjar de lagliga möjligheter som finns till skatteplanering maximerar inte sin vinst, vilket i förlängningen betyder att de kommer konkurreras ut och ytterst skadar detta välfärden.
Haken är bara att om detta resonemang paras ihop med två andra omständigheter så framträder ett koordinationsproblem av stora mått. För det första tycks det i dagens miljö av låga transaktionskostnader och fri kapitalrörlighet vara möjligt för förtag, som tveklöst gör mycket stora vinster globalt, att i princip komma undan att betala skatt helt. Detta gäller långt ifrån alla men den globala trenden är ganska tydlig i termer av riktning. För det andra, så tycks en av de viktigaste faktorerna som förklarar varför vissa länder fungerar och andra inte gör det att ha att göra med staters möjlighet att ta in skatt. Så kallad ”state capacity” med allt vad det innebär i form av rättsväsende, infrastruktur, utbildningsväsende, etc., ytterst baserat på förmågan att beskatta, är grunden inte bara för välfärd utan av allt att döma även för företagande.
Utifrån ett sådant resonemang framstår det som minst lika viktigt för stora företag att långsiktigt verka för staters möjligheter att även framöver beskatta genom att uppmuntra samarbete och informationsutbyte, som att utnyttja de möjligheter som ges till skatteplanering.
Detta andra problemet handlar om skatteplanering i relation till skatteprogressivitet. En speciell aspekt av laglig, avancerad skatteplanering är att det handlar om en aktivitet med relativt höga fasta kostnader. Det betyder helt enkelt att för att överhuvudtaget få tillgång till vissa typer av tjänster, eller för att det ska löna sig att betala experter för att designa ett upplägg, så måste man ha ett minimum av inkomster eller tillgångar. När man väl har detta kan dock upplägget ofta appliceras på alla inkomster eller tillgångar över detta ”minimibelopp”. I praktiken resulterar detta i ett de facto regressivt skatteutfall. Så länge personer (eller företag) inte kommer upp till en nivå där skatteplanering lönar sig möter de en progressiv skatteskala (den officiella inhemska). När man däremot väl kommit upp i nivåer där investeringar i skatteplanering lönar sig blir marginalskatten på inkomster över denna nivå lägre (kanske t o m noll beroende på upplägg).
Det är möjligt att detta inte är något problem. Man kan t o m diskutera om det kanske är önskvärt att vara tydlig med att när man betalat ett visst (mycket högt) absolutbelopp i skatt så blir skatten på ytterligare inkomster lägre. Ett sådant upplägg skulle kunna styra intäkter som nu går till skatteplanering till att bli skatteintäkter, men skulle i praktiken förstås ha en lång rad problem och sannolikt möta stort motstånd politiskt. Alldeles oavsett illustrerar detta hur avancerad skatteplanering till sin natur skapar regressiv beskattning i den yttersta inkomsttoppen.
Kanske är den avancerade skatteplaneringens relativt höga fasta kostnader och dess avgränsning till att än så länge röra ett relativt fåtal personer anledningen till att många tycker att resonemang om att fenomenet på sikt kan vara ett problem för välfärdsstatens överlevnad är onödigt alarmistiska. Kanske är det så. Men ser man till fundamentala faktorer som transaktionskostnader och informationsteknikens möjligheter att tillhandahålla skatteplanering till allt lägre kostnader så tycks det mig oansvarigt att inte överväga möjligheten.
Ekonomistas 
Intressant analys, Jesper
Det förvånar mig bara att du inte ser var problemet ligger: beskattning av bolagsvinst. Varför i hela friden beskatta det beteende mänskligheten är beroende av – kapitaluppbyggnad? Ännu mer förvånande är att kapitalförstörelse inte beskattas. Bolagsbeskattningen baseras på en felsyn att bolagsvinster är jämförbara med hushållsinkomster. Det ena är kapitalbildning och det andra konsumtionsbas. Så länge vinsterna är inlåsta i företagen finns det ingen anledning att beskatta dem. Gör som Estland, beskatta bolagsvinsten när den delas ut. Mottagna utdelningar är skattefria. Det är en politiskt möjlig variant på temat: avskaffa bolagsbeskattningen. Se min artikel i Svensk Skattetidning 2017 s. 163 eller på niclasvirin.com/varförbeskattassvskt.shtlm
Jag vet inte om man ska ta ett litet blogginlägg som intäkt för att jag “inte skulle se var problemet ligger” 🙂 Detta handlade ju inte om vad som ska beskattas och hur, det är en lite annan fråga som jag ser det. Vad gäller problemen med att ta bort beskattning av vinster så kan jag se några möjliga invändningar. Ditt resonemang om att det handlar om att inte beskatta kapitaluppbyggnad utan bara det som är konsumtionsbasen borde i så fall resultera i att allt sparande ska undantas. Det stämmer att hushållsinkomster är konsumtionsbasen för hushåll men det är också basen för sparande och hushåll betalar skatt på inkomstflödet innan de kan sätta undan pengar till sparande. Ett resonemang av detta slag (som man absolut kan föra) hamnar som jag ser det i att det som i slutändan ska beskattas är konsumtion. Det är ju också något som ibland föreslås men det har ganska välkända fördelningsproblem. Sen förstår jag inte riktigt hur skatt på företagsvinster är en skatt på kapitaluppbyggnad. Företag kan ju göra investeringar och dessa dyker upp som kostnader i deras verksamhet och dras av innan man kommer fram till bolagets vinst (tillskillnad för situationen för hushåll som återigen måste betala skatt på inkomsterna innan de väljer att spara, investera eller konsumera). Vidare kan man tänka sig att en ordning där vinster inte beskattas alls så länge de är “inlåsta i företaget” resulterar i just inlåsningseffekter… Det finns mycket att säga om detta, men det var som sagt inte det som var huvudfokus i mitt inlägg. Ska dock med stort intresse läsa din artikel.
Jag menade bara att det är att gå över ån efter vatten när man diskuterar om skatteplanering (inom lagens gränser) är något hedervärt eller klandervärt. Bolagsbeskattningen är en anomali i det att den jämställs med beskattning av privatpersoner. Några skatteförluster behöver inte heller uppkomma i det långa loppet, eftersom de uteblivna skatteinkomsterna tas igen när bolagsvinsterna delas ut eller lönesumman ökar till följd av höjd lönsamhet och nya investeringar. En skattekredit blir det förvisso och beskattningen av de förhöjda utdelningarna och lönerna tillfaller måhända andra stater än dem där vinsterna uppkommit.
Jag kan inte se att allt sparande skulle behöva undantas beskattning bara för att bolagsvinster undantas. Hushållens utdelningsinkomster bör beskattas. Möjligen skulle räntor undantas – både på borgenärs- och gäldenärssidan; varje ränteinkomst är någons ränteutgift, så ränteskattebasen är =0, men eftersom den större delen av ränteinkomsterna – till skillnad mot räntekostnaderna – tillfaller skattefria subjekt och utlänningar, är räntebeskattningen en ren förlustaffär för staten. Men det är kanske omöjligt i ett land med bolagsbeskattning att inte medge avdragsrätt för räntekostnader.
Det är väl alldeles klart att bolagsbeskattningen är en skatt på kapitaluppbyggnad. Skattebasen är ju bolagsvinsten efter avskrivningar, dvs ökningen av det egna kapitalet. Investeringar är definitionsmässigt kostnader som balanseras, så jag förstår inte hur du kan säga att investeringar ”dyker upp som kostnader — och dras av innan man kommer fram till bolagets vinst”.
Varför skulle det bli större inlåsningseffekter om bolagsvinster inte beskattades? Det bli visserligen (till en början innan marknaden vant sig vid en bolagsskattefri miljö) större belopp för aktieägarna att behålla i bolagen, men incitamenten att hålla inne vinstmedlen ökar inte. Aktieägarna i det bolag som inte förräntar kapitalet tillräckligt bra kommer att vilja omplacera sig kapital. Inlåsningen (som finns redan idag) borde stävjas med avdragsrätt från utdelningsinkomster för nyplaceringar på aktiemarknaden. För fåmansbolag o likn kan jag tänka mig att det blir en ökad inlåsning, dvs en personlig skattekredit inom bolagets ram. Det kan man tycka illa om, och eftersom Sverige beskattar pensionskapital, skulle det troligen behövas någon form av schablonbeskattning av överkapitaliserade fåmansbolag om bolagsbeskattningen avskaffades. Men det är ett hanterligt problem. Annars vore det väl inte så dumt med en stimulans till privat pensionssparande.
Niclas, som du vet finns ett praktiskt skäl till bolagsskatten: det är ett sätt att beskatta utländska ägare som ju normalt sett beskattar sina utdelningsinkomster i hemlandet. I teorin spelar det annars ingen roll om skatten på företagens vinster betalas av företagen eller dess ägare eftersom de senare i slutändan ändå bär skattebördan.
Den större frågan om kapitalbeskattning är väldigt stor och inte det som Jespers inlägg primärt tar upp (även om det naturligtvis är relaterat). Konsumtionsbeskattning är i princip detsamma som arbetsinkomstbeskattning (antingen betalar arbetarna skatten innan de får lön eller efter de får lön), så den förändrar inte särskilt mycket (förutom att den förmodligen blir mer regressiv, som Jesper påpekar).
Noteras bör väl också att det inte är enbart kapitalskatter som påverkar kapitalbildningen. Även arbetsinkomstbeskattning gör det, men då humankapitalbildningen. Det finns skäl att fundera över vilken balans vi ska ha; både realkapital och humankapital behövs. Givet servicesektorns tillväxt och det stigande värdet av kreativitet och spetskompetens i en globaliserad ekonomi är det dock förmodligen minst lika problematiskt att beskatta ackumulationen av humankapital som att beskatta ackumulationen av fysiskt kapital.
Men, som sagt, detta är stora frågor som behöver diskuteras mycket mer.
Hej Jesper,
Intressant artikel, även om jag inte håller med på allt – som det ska vara här i tråden.
Ber om ursäkt redan nu om mitt inlägg tar upp Östling, på ett för några läsare kanske “raljerande” sätt, men tycker att en viktig poäng med de senaste årens avslöjanden är att det just rör enskilda, extremt förfördelade, personer. Att prata principer styr bort diskussionen mot det personliga ansvar som dessa Malta-, Luxemburg-, och Panama-personer har för sina handlingar – en nyckelprincip såväl i ett samhälles och ekonomiskt perspektiv. Som du indikerar så underminerar denna typ av extremt skatteplanerande långsiktigt trovärdigheten, funktionen och kapaciteten i samhällets och ekonomins institutioner – och det är samhällets plikt att se till detta intresse och klandra enskilda personer som skadar det. Inlägget fokuserar således på personer och inte företag, även om de uppdagade uppläggen i många företag också ska förkastas.
* Skatteplanering av så här utstuderad art ska visst bli ett skällsord. Det är inbetalningar av skatter enligt de demokratiskt framtagna regler som ska gälla i Sverige. Östlings försök att vända på steken, att han nästan gjort en samhällsgärning, är både skrattretande och falsk. Han har agerat utifrån sitt personliga egenintresse utan hänsyn till de större ekonomiska och samhälleliga konsekvenser detta ger. Det är först när han avslöjats som han, i ren efterkonstruktion, friskriver sitt personliga ansvar och skyller på systemet.
* Det är dessutom aktiviteter och upplägg som inte är möjliga för gemene man att bedriva. Undanhållande av skattepliktiga tillgångar kräver expertkunskaper, rätt kontaktnät och stora ekonomiska resurser, saker som endast de redan extremt berikade innehar. Om det nu vore “rättrådigt” att skatteplanera så skulle väl Panama- och Malta-svenskarna verka för att alla svenskar och småföretagare skulle få undanhålla skatt? Har vi då inte alla en plikt att undvika att betala de skatter som våra folkvalda beslutat i demokratisk ordning – eller spricker Malta-upplägget om alla gör det? Som du Jesper skriver så sjunker kanske transaktionskostnaderna i takt med teknologisk utveckling, så vi får väl se om en ny “folksport” är i antågande..
* Dessa aktiviteter kräver också ett mycket direkt uppsåt och att manga aktiva val görs för att gömma pengar. Det blir därför osmakligt när de som upptäckts i dessa “affärer” försöker omformulera personliga val till att handla om högre principer. Särskilt som en stor del av personerna i fråga i många andra sammanhang säkerligen skulle fnysa på argument av arten ”klandra inte denna persons agerande, hen är en produkt av systemet”…
* Detta är personer som i alla andra sammanhang inte skulle tveka att framhäva sin personliga förträfflighet, och det är precis därför som kritiken ska riktas direkt mot personerna. Detta är på många sätt smarta människor med stor möjlighet att välja vad de gör och inte, och inga ”offer” av systemet som inte kan hållas ansvariga för sina handlingar, tvärt om.
* Någon form av insikt har väl Östling, Gardell och de några tusen andra det rör sig om haft om att deras undanhållande av skattepliktiga inkomster och tillgångar krockar med samhällets och demokratins moral och finansiering. Att Gardell hävdar att ”jag har inget att dölja” blir ju skrattretande, för det är ju precis det han gjort. Och hade Östling varit ärlig i debattartikeln att han egentligen vill att frågan ska handla om det höga skattetrycket och vår ”plikt” att skatteplanera för att påverka skattesystemet så hade han ju skrivit artikeln samma dag han upprättade sina Malta-konton. Ett grovt försök att avleda kritiken mot de val han själv gjort, och som han också personligen ska ställas till svars för.
* Att man nu försöker flytta fokus till en principdiskussion om skattetrycket på företagande och entreprenörer, (Östling kanske för att rädda sin post på svenskt näringsliv), blir bara osmakligt. Om han och andra Malta- och Panama-personer betalade den skatt de enligt svenska regler ska, så skulle ju utrymmet för skattesänkningar för RIKTIGA företagare öka. Det skulle med andra ord vara mycket skadligt för organisationen, dess medlemmar samt alla andra företagare i Sverige om han sitter kvar. Han berikar sig på ärliga företags bekostnad.
* Slutligen får man uttrycka sin bestörtning att dessa personer förklarar sig, och ursäktas, genom argumentet att ”jo, men det är faktiskt inte emot lagen”. Tror inte dessa personer i några andra sammanhang vill leva i ett samhälle där denna minimumnivå gäller. Är det detta “livsråd” som dessa personer ger sina anställda, klienter, elever, vänner, barn – ”Så länge du inte uttryckligen bryter mot några lagar så är dina handlingar ok”?.. I tider som dessa krävs aktivt ansvar och agerande för att bevara demokratiska system och trovärdigt fungerande marknadsekonomier, vilket utkräver ett mer än “minsta möjliga” moraliska ryggrad hos alla samhällsbärare, INKLUSIVE de extremt berikade.
Många menar nu att det är politikernas, och oss väljares fel, att dessa personer har agerat som de gjort pga av de lagar som stiftats, men det är helt fel – dessa personer är fullt kapabla att göra sina val och ska nu stå för sina handlar – och rätteligen skämmas ut i det samhälle som otvetydigt upprörs. Dessa personer bryter mot samhällskontraktet och hotar marknadsekonomins trovärdighet och ska klandras, personligen.
Är verkligen de fasta kostnaderna så stora numera? Att registrera ett bolag i ett skatteparadis sker väl på ett ganska standardiserat sätt – och advokatbyråerna har nog redan färdiga upplägg i sina skrivbordslådor. Marginalkostnaden för advokatbyrån att registrera ytterligare ett bolag är därför nära noll, och även personer som “bara” har en tämligen måttlig förmögenhet kan kanske därför köpa en sådan tjänst?
Jag vet inte exakt hur det står till med de fasta kostnaderna men några saker tillsammans gör denna typ av aktiviteter speciellt attraktiva och möjliga för ett begränsat antal personer i toppen av fördelningen. För det första så krävs som sagt en viss förmögenhet eller ett visst inkomstflöde som man själv kontrollerar. Denna typ av aktiviteter funkar inte för den med liten eller ingen förmögenhet eller för den som får huvuddelen av sin inkomst genom en vanlig anställning. Redan här försvinner möjligheten för en majoritet. Vidare erbjuds inte denna typ av tjänster till alla kunder. Man måste typiskt sett visa ett visst “minimiengagemang” för att det ska bli aktuellt med denna typ av tjänster. Man kan spekulera i att i den mån det finns en risk även för den rådgivande parten att vara delaktig i något olagligt så vill det till att den som erbjuds tjänsten är värd det för dem. Denna typ av analys av utbudssidan av skatteflykt modelleras i t ex detta papper:
Click to access AJZ2017.pdf
Det gör att det inte bara är själva kostnaden som spelar roll (lite slarvigt skrivet av mig).
Slutligen så är just en av mina poänger att det finns inga skäl att tro annat än att denna typ av aktiviteter kan bli så “billiga” att ett större antal personer på olika sätta skulle kunna använda sig av dem. Det är huvudanledningen till att alla som säger sig värna om statens möjligheter att även framöver beskatta borde bekymra sig om detta fenomen.
Jag tror (i allafall historiskt) att det finns två olika former av skatteplanering som skapar en viss oreda.
Tittar vi tillbaka i Sverige så har det varit OK för storföretagen att ha avancerad skatteplanering. Jag minns en intervju med Odd Engström (f.d. vice statsminister för Socialdemokraterna) där han mer eller mindre sa att det inte låg i landets intresse att beskatta dessa företag, skatten skulle tas in som moms och inkomstskatt, företagen skulle skapa jobb.
Vad gäller personlig skatteplanering har det väl aldrig varit moraliskt ok. Men historiskt finns det ju ett antal skumma arrangemang vad gäller förmögenhetsbeskattning där staten gav sakttefrihet till stora ägarfamiljer beroende på vilken lista deras bolag var noterad på. Persolingen tror jag det under 1900-talet inom socialdemokratin fanns en insikt att man var tvungen att hålla viktiga ägarfamiljer om ryggen.
Detta baggage av vad som är OK och inte OK har skapat den situationen vi har idag. Jag försår att det inte är helt lätt att hålla koll på den moraliska kompassen.
Övervältringen av skattebördan handlar förutom skattereformerna och avskaffandet av arvs- gåvo- och förmögenhetsskatten mest om hur lagstiftarna sköter sin uppgift att så långt som möjligt förvandla ständigt nyskapade kreativa modeller för skatteplanering till skattefusk som kan gå att beivra. Samt om de resurser som ges till dem som har till uppgift att beivra fusket – och att undersöka och rapportera om planeringens omfattning och metoder.
Det allmänna rättsmedvetandet på området påverkas inte enbart av propagandan för “Economic man”-filosofin, utan också av hur den politiskt beslutade verksamheten genomförs.
Däremot torde det inte finnas någon möjlighet att förhindra skattebrott eller fusk. “Erst kommt das Fressen, dann kommt die Moral.”, som Bertholt Brecht uttryckte saken.
Vem betalar främst bolagsskatten i ett land, aktieägarna i form av lägre utdelning relativt aktiekursen eller de anställda i form av lägre löneutrymme?
Om de senare är det väl lättare att ta bort bolagsskatten och dra in pengarna från inkomstskatten istället, som väl är lättare att beskatta?
Om man ser detta ur en strikt moralfilosofisk synpunkt tycks det mig ganska svårt att ro i hamn argumentet att skatteplanering, i bemärkelsen “betala mindre skatt än vad som är tänkt, men inom lagens ramar”, skulle vara moraliskt riktigt – eller åtminstone inte fel. Ur ett demokratiskt perspektiv har man ju inte en plikt att följa lagarna enbart därför att de är lagar, utan med hänvisning till vad de uttrycker: utfallet av en demokratiskt sammanställd folkvilja. I detta perspektiv är ju det rätta att svenskar ska skatta enligt svenskt skattesystem. Att juridiken sedan har problem att kodifiera denna folkvilja är ju ett praktiskt problem och inget som påverkar det moraliska.
I verkligheten funkar det självklart inte att lösa problemet med hänvisning till moral, men i teoretisk bemärkelse kan det ju vara intressant och där tror jag Östlings resonemang skulle vara ganska svårt att rättfärdiga.