I veckan har Finansinspektionens presenterat sin stabilitetsrapport, som är saklig och balanserad. En IMF-delegation har samtidigt, som ett led i den regelbundna s.k. Artikel IV-konsultationen med medlemsländerna, presenterat ett första utlåtande om svensk ekonomi och ekonomisk politik. Detta utlåtande är tyvärr osakligt och tendentiöst. Kontrasten mellan FI:s rapport och delegationens utlåtande kunde knappast vara större. (Inlägget uppdaterat 2014-06-18 med en jämförelse med IMF:s mycket annorlunda uttalande om Storbritannien.)
Finansinspektionen
Finansinspektionens stabilitetsrapport redovisade i torsdags FI:s bedöming av stabiliteten i det finansiella systemet. Beträffande hushållens skuldsättning skriver FI (s. 6-7):
Överlag är Sverige ett land med högt sparande, vilket bland annat kan ses utifrån att Sverige haft ett bytesbalansöverskott i många år. Hushållens skuldsättning är samtidigt hög. Höga bolåneskulder ökar risken i hushållens ekonomi genom ökad känslighet för bostadsprisfall, räntehöjningar och arbetslöshet. Hushållen har samtidigt stora tillgångar och god betalningsförmåga, vilket bland annat FI:s bolåneundersökning visar. FI:s stresstester visar att de flesta hushållen klarar stora räntehöjningar och hög arbetslöshet, även i kombination med bostadsprisfall. FI bedömer därför att hushållens skuldsättning framför allt innebär risker för realekonomin, snarare än stora kreditförluster på bankernas bolån.
Risken för realekonomin handlar framförallt om att skuldsatta hushåll som en följd av exempelvis ett boprisfall eller högre räntor kan komma att minska sin konsumtion. Detta får då negativa konsekvenser för tillväxten. För att minska samhällsriskerna med hushållens skuldsättning kan FI dels förbättra det finansiella systemets motståndskraft, dels påverka utbud och efterfrågan på bolån. De övergripande åtgärder FI har vidtagit for att stärka banksystemets motståndskraft när det gäller kapital och likviditet har här stor betydelse. För att särskilt adressera systemrisk i bolånen har FI under våren dessutom föreslagit höjda riskvikter for bolån till 25 procent. FI införde 2010 ett bolånetak, vilket har minskat riskerna med hushållens skuldsättning. 2013 la FI ett förslag om att alla banker ska presentera amorteringsplaner for sina bolånekunder, vilket nu genomförs av bankerna.
FI anser att de olika åtgärder som har vidtagits för att minska riskerna med hushållens skuldsättning i dagsläget är tillräckliga. Det är emellertid viktigt att följa hur utlåningen till hushållen utvecklar sig. I den fortsatta uppföljningen är FI:s årliga bolåneundersökning en viktig del. Om situationen tydligt försämras kan ytterligare åtgärder bli aktuella. Om en sådan situation skulle uppstå ser FI det som mest effektivt att adressera hushållens förmåga och vilja att ta på sig skuld, till exempel genom amorteringskrav, begränsningar av lånebelopp, räntebetalningar i förhållande till inkomst eller en skärpning av bolånetaket. Samtidigt skulle åtgärder som syftar till att öka utbudet av bostäder samt skatte- och avdragsförändringar förmodligen vara mer träffsäkra för att dämpa riskerna kopplade till hushållens skuldsättning på sikt. Eventuella nya åtgärder måste dock införas försiktigt, ett steg i taget, så att deras verkan kan följas upp och konjunkturåterhämtningen inte äventyras.
Beträffande risker med den låga inflationen skriver FI (s. 12, min kursivering):
Det låga resursutnyttjandet och den svaga återhämtningen har lett till successivt lägre inflation i bland annat euroområdet och Sverige, vilket även har börjat sätta sina spår i inflationsförväntningarna. En lägre inflationstakt än förväntat bidrar till att driva upp den reala skuldbördan, det vill säga skulder i förhållande till den allmänna prisnivån. Detta kan medverka till att bygga upp finansiella risker och försvåra för hushåll, företag, regeringar och länder att anpassa sina balansräkningar. I det fall inflationen blir negativ för en längre period uppstår deflation, där en ytterligare ökande skuldbörda och förväntningar om fallande priser kan leda till en vikande efterfrågan och därmed än lägre priser. Som utvecklingen i Japan sedan 1990-talet har visat kan det vara svårt att bryta en sådan spiral.
IMF-delegationen
Den delegation från IMF som just besökt Sverige är ett led i de s.k. artikel IV-konsultationer som IMF regelbundet har med sina medlemsländer. En fullständig rapport kommer att publiceras efter sommaren. I fredags presenterades ett första utlåtande.
Delegationen hävdar att den svenska inflation är låg därför att den globala inflationen är låg. Men den missar, som Martin Flodén betonat i ett tal, att med rörlig växelkurs och rätt penningpolitik blir den svenska inflationen oberoende av den globala inflationen. Den låga inflationen beror således på för stram penningpolitik och åtföljande stark krona.
Delegationen varnar för att bostadspriserna stiger. Men den missar att eventuella risker beror på orsakerna till att priserna stiger, särskilt om priserna stiger på grund av annat än fundamentala och trögrörliga faktorer. Delegationen missar också att bostadspriserna i genomsnitt fortfarande är lägre i förhållande till disponibel inkomst än de var 2007 (se detta uppdaterade inlägg och denna uppdaterade figur – inlägg och figur är uppdaterade med senaste data, april 2014 för bostadspriserna och kvartal 1 2014 för disponibel inkomst).
Delegationen hävdar att hushållens skulder växer kraftigt, men den missar att den nominella tillväxttakten faktiskt är normal (ungefär 5 procent per år), medan den reala tillväxttakten är hög på grund av för låg inflation. Den reala tillväxttakten är ungefär 5 procent per år, eftersom inflationen är ungefär noll. Den reala tillväxttakten borde istället vara 3 procent per år, med inflation på 2 procent; se detta inlägg och denna figur.
Delegationen hävdar att Riksbankens nya data skulle visa att hushållens skuldkvoter är höga i alla inkomstgrupper och att hushåll i låga inkomstgrupper skulle vara särskilt sårbara för störningar i form av inkomstbortfall, ränteökningar och bostadsprisfall. Men den missar att Riksbankens undersökning knappast visar något nytt, att Riksbankens undersökning bortser från att andelen skuldsatta är betydligt lägre i låga inkomstgrupper samt att Finansinspektionens detaljerade stresstest med individdata visar att de nya låntagarna, som ju är mer sårbara än de gamla låntagarna, har god motståndskraft mot just dessa störningar. Delegationen missar också att inkomstbegreppet i källan UC:s data överdriver skuldsättningen i förhållande till inkomsten, särskilt för låginkomsthushåll, eftersom skattefria bidrag (barnbidrag, studiebidrag m.m.) inte är inräknade i nämnaren.
Delegationen hävdar att det krävs ytterligare åtgärder för att hindra ökningen i hushållens skuldsättning, för att ”free the Riksbank to pursue its inflation target with less concern for financial stability”. I linje med detta hävdar den också att “absent decisive action to address financial stability concerns, the Riksbank is faced with a dilemma”, ett dilemma mellan för låg inflation och för hög skuldsättning. Men delegationen missar att FI redan vidtagit ett antal omfattande och av allt att döma effektiva åtgärder (som nämns ovan i citatet från FI) samt att som nämnts den nominella skuldökningen är normal men den reala är hög på grund av för låg inflation.
Delegationen hävdar t.o.m. att ”the current monetary stance appropriately balances price and financial stability risks”. Bakom detta ligger Riksbankens tanke att en lägre ränta skulle öka hushållens skuldsättning och öka risken för en framtida kris och ännu högre arbetslöshet. Men delegationen missar helt att enligt de beräkningar som Riksbanken nyligen publicerat har styrräntan bara en liten, om ens någon, effekt på skuldsättningen och därför en obetydlig effekt på eventuella risker med skuldsättningen. Delegationen missar också att, som framgår av citatet från Finansinspektionens stabilitetsrapport ovan, den låga inflationen i själva verket ökat hushållens reala skuldbörda och därför, om något, ökat eventuella risker.
Delegationen missar således att de höga kostnaderna av nuvarande penningpolitik, i form av för låg inflation och för hög arbetslöshet, inte motsvaras av några påvisbara intäkter i form av lägre risk för kriser och för den finansiella stabiliteten. Tvärtemot vad delegationen tycks ta för givet är således oro för finansiell stabilitet ingen reell restriktion för penningpolitiken i Sverige. Det finns helt enkelt inget dilemma för Riksbanken.
Delegationen hävdar att ”it is time for a comprehensive set of macroprudential actions that, gradually implemented, would help steer mortgage credit demand towards a sustainable path”. Men den missar att det inte finns något stöd för att kreditefterfrågan skulle följa någon ohållbar bana.
Delegationen föreslår ett antal åtgärder, men utan att kunna visa att de behövs. Den föreslår att bolånetaket på 85 procent bör sänkas till 75 procent. Men den missar att genomsnittlig belåningsgrad för nya bolån bara är ungefär 70 procent, med således en betydande egen insats och buffert mot bostadsprisfall på ungefär 30 procent av bostadens värde. Delegationen varnar för att låntagare kan undgå bolånetaket med blancolån, men den missar att blancolånen bara utgör drygt en procent av lånevolymen. Delegationen varnar för att låntagarna skulle amorterar för lite. Men den missar att hushållens sparande är historiskt högt och att amortering är ett bundet sparande, som inte alls behöver vara den bästa sparformen för varje individuellt hushåll. En likviditetsbuffert och/eller investeringar i olika finansiella tillgångar kan vara bättre alternativ. Delegationen föreslår begränsad avdragsrätt och ökad bostadsbeskattning som ett sätt att begränsa att hushållen ökar skulderna. Men den missar att avdragsrätt och sänkt bostadsbeskattning bara medfört ett engångsskift av nivån på bostadspriser och skulder och inte medför en stadigvarande ökning i bostadspriser och skulder. Delegationen föreslår också ett tak för skuldbetalningar i förhållande till disponibel inkomst, men den missar att behovet inte finns, eftersom FI:s bolånerapport visar att de nya låntagarnas betalningsförmåga och motståndskraft mot störningar är god.
För övrigt är IMF-delegationer till olika länder långt ifrån konsekventa. Man kan jämföra med IMF:s motsvarande men mycket annorlunda uttalande om Storbritannien. Man tar upp ungefär samma risker med hög skuldsättning i hushållssektorn och stigande bostadspriser, men man drar slutsatsen att det främst är ett problem för makrotillsynen och att det därför är helt rätt av Bank of England att forsätta med den mycket expansiva penningpolitiken (trots att Storbritannien är ett av få länder som inte har problem med för låg inflation). Se här för detta uttalande.
Som sagt, kontrasten mellan Finansinspektionens rapport och IMF-delegationens uttalande kunde knappast vara större.
Ekonomistas 
Angående utlåningen till hushållen…pressmeddelande från Bankföreningen: “Bankerna inför nu via Svenska Bankföreningen och i samarbete med SwedSec en licensiering för bolånerådgivare för att på så sätt ytterligare stärka konsumentskyddet.”
Innebär detta att Sveriges främste bolånerådgivare, Stefan Ingves, kommer att ånga på utan licens? 😉
När man tittar på det där utlåtandet så är det ju som att Ingves har suttit med pennan i handen, nästan lite skrämmande vilken makt en person kan ha över sådana här saker… Eller det kan ju också vara en fråga om hönan eller ägget.
Är det inte konstigt att man utmålar det som en risk att hushållen skulle minska sin konsumtion om räntorna steg? Det är väl själva syftet med en räntehöjning att kyla ekonomin. Om hushållen är högt belånade och har rörlig ränta borde väl det göra penningpolitiken mer potent än annars? Och dessutom så borde ju en mindre räntehöjning än annars behöva för att “lyfta ur” samma summa ur ekonomin om belåningen är hög vilket väl snarare pekar på att mindre räntehöjningar kommer att behövas för att hålla inflationen nere än om hushållen var lägre belånade? Eller tänker jag helt fel?
Ja, jag instämmer. Men jag förmodar att man i det fallet syftar på om räntorna stiger pga en yttre chock? Exempelvis rakade ju räntorna i höjden när Greklandskrisen briserade trots låga reporäntor pga allmän nervositet banker emellan. I ett sådant scenario kan man ju tänka sig att den höga skuldsättningen kombinerat med stor andel rörlig ränta kan ge en oönskad realekonomisk chock.
Instämmer också i den iaktagelsen, vore mycket intressant att höra Lars svara på det! Det skulle ju kunna vara så som Kristian skriver och det skulle väl också kunna vara så att man från RB:s håll (tillskillnad från FI) anser att det är “fel” individer som har höga lån i förhållande till sin inkomst och att de därmed utgör en risk för realekonomin via både egen konsumtionssänkning och kreditförluster för bankerna.
Rörliga bolåneräntor följer styrräntan med en spread, se denna figur
från detta inlägg
https://ekonomistas.se/2014/01/07/ar-hushallens-boranteforvantningar-for-laga/.
Eftersom bankerna är säkrare och stabilare nu (mer kapital och mer försiktig utlåning) än under krisen vore det mycket konstigt om denna spread i framtiden skulle skena iväg vid en kris. Greklandskris verkar helt osannolikt för Sverige, med hänsyn till både statsfinanser och banker.
Om rörliga bolåneräntor följer styrräntan betyder det att penningpolitiken blir mer kraftfull ju större andel bolånetagare som har rörliga räntor. Det betyder också att expansiv penningpolitik kan motverka eventuella konsumtionseffekter av bostadsprisfall, som diskuteras i detta inlägg
https://ekonomistas.se/2014/01/20/vad-blir-effekterna-av-ett-fall-i-bostadspriserna/
Ett annat sätt att se detta är att notera att bolåneräntor kommer att vara procykliska, högre i goda tider och lägre i dåliga tider. Det innebär att den totala risken minskar. Är tiderna sämre och hushållens ekonomi sämre, så blir bolåneräntorna lägre och hushållens boendeutgifter temporärt lägre.
Beträffande fördelningen av lånen och tillhörande risker så är Finansinspektionens bolånerapport med individdata och individuella stresstester, inklusive både låg- och höginkomsttagare, enligt min mening den bästa källan till en bedömning av riskerna. Och som bekant drar FI slutsatsen att nya låntagares betalningsförmåga och motståndskraft mot störningar är god.
Dessutom har vi Anna Hedborgs utredning med UC-data, som visar att de största skulderna finns hos de låntagare som har bäst förutsättningar att hantera dom, dvs. att de stora skulderna finns hos “rätt” låntagare.
Man ska inte glömma att hushållens skuldsättning är “hög” bara i förhållande till disponibel inkomst, inte i förhållande till tillgångar och nettoförmögenhet. Skuldkvoten är inget bra mått på eventuella risker, som diskuteras vidare i detta inlägg
https://ekonomistas.se/2014/05/17/skuldkvoten-ar-ett-olampligt-riskmatt-det-finns-mycket-battre/
Betr att belåningsgraden ” bara ” är 70% för nya bolån. Nya bolån innebär ju helt nya bolån vid förvärv av fastighet, bostadsrätt , men också höjningar av en mängd befintliga krediter. Att man har en betydande egen insats gäller ju enbart vid fastighetsförvärv ej vid höjningar där man behöver kredit för att finansiera ombyggnader, tillbyggnader eller kanske köp av andra kapitaltillgångar.
Denna fråga är litet komplicerad. I Bolånerapportens s.k. stickprov på nya låntagare inkluderas lån på befintliga säkerhetsobjekt, om belåningsgraden ökat med mer än 50% (se ordlistan i slutet på rapporten 2014). I rapporten ser man i panelen, som följts sedan 2011, att lånevolymen ökar som helhet och att belåningsgraden ökat något mellan 2012 och 2013 (fig 21). Resultaten här bör dock tolkas med viss försiktighet. Det finns ett selektionsproblem avseende de hushåll som lämnar panelen och betalat igen sitt bolån.
Av någon anledning kunde jag inte välja att svara på ditt inlägg från 2014-06-16 kl. 16:41, men det är det inlägget det här gäller.
Jag håller med dig om att FI är en klart bättre källa när det gäller en bedömning av riskerna med bolånen än Riksbankens Ingvesifierade produkt som visade på något så överaskande att en kvot blir högre om man minskar nämnaren…
Jag förstår dock inte vad du menar (detta kan vara en fråga om semantik) med att bolåneräntor kommer att vara procykliska. I min värld är något som är procykliskt något som förstärker konjunktursvängningarna och det är väl inte vad du menar, eller?
En annan sak som jag gärna skulle vilja att du skriver om, om jag får göra en önskelista (du kanske redan skrivit om detta)… Men det är en fråga som en Per Björklund ställde till dig på twitter nyligen, det gällde angående om inflationsförväntningar påverkar hushållens beslut och därmed t.ex. bostadspriser. Han angav att han aldrig sett diskussioner om inflationsförväntningar på nätforum om bostadsmarknaden eller i tidiningars guider till bostadsköp. För mig känns det väldigt logiskt att den nominella räntan och inflationsförväntningarna ska vara två viktiga faktorer när det gäller detta beslut, men det vore som Per efterlyste spännande att se empirsiska studier på detta, du kanske har någon länk till det?
Mats, med procykliska räntor menar jag bara att de är högre i goda tider och lägre i dåliga tider, dvs att de varierar positivit med konjunkturen.
Vilken roll inflationsförväntningarna spelar för hushållens bostadsköp och lånebeslut beror förstås på hur noga hushållen förbereder besluten. Den ränta som borde spela roll är real bolåneränta efter skatt. Om inte annat antar nog många hushåll att inflationen kommer att bli 2 procent. Om inflationen sen blir lägre än 2 procent blir lånen dyrare än man tänkt. Realräntan ex post, dvs med avdrag för faktisk inflation, blir högre än realräntan ex ante, dvs med avdrag för inflationsförväntningarna. Den ökade lånekostnaden läggs till skulden och visar sig i att real skuld blir större än man tänkt. I den s.k. brukarkostmodellen, en standardmodell för hur bostadspriserna bestäms som brukar passa data ganska bra, spelar förväntningarna stor roll, både om inflationen och om framtida bostadspriser.
Oj vad mycket tankevurpor de verkar göra i den där delegationen. Vad beror det på, Svensson?
IMF vet nog mycket väl att det går att förklara prisuppgången på bostadsmarknaden och skuldutvecklingen i Sverige med olika fundamentala faktorer. Men tonar man ned riskerna så tar man udden av de policyåtgärder som man ser som nödvändigt. Jag har svårt att se vad IMF, eller Riksbanken för den delen, tjänar på att hela tiden lyfta riskerna med hushållens skuldsättning om de inte värnar om den ekonomiska utvecklingen Sverige. De blir ju knappast mer populära av att göra det.
Kan det helt enkelt inte vara så att dessa aktörer har sett vilka problem som ett bostadsprisfall i kombination med en hög skuldsättning kan få för konsekvenser för ett land och vill därför undvika att en sådan situation överhuvudtaget ska uppstå i Sverige? Därav de hårda och policyinriktade uttalandena.
Beträffande riskerna med skuldsättningen så skrev, som du säker vet, Larry Summers för någon vecka sedan en hyllningstext i Financial Times till Atif Mian och Amir Sufi för sin bok “House of debt” ( se http://www.ft.com/cms/s/2/3ec604c0-ec96-11e3-8963-00144feabdc0.html#axzz34pEM10qy). Forskarna menade att det är skuldsättningen inom hushållssektorn som bidragit till att konsumtionen varit så svag i USA efter den finansiella krisen. Är dessa forskare helt fel ute när de ser risker kopplade till en alltför hög skuldsättning i hushållssektorn?
Kalle, när det gäller IMF:s mer seriösa analys (det finns sådan, men inte hos den senaste IMF-delegationen för Sverige), så är en intressant sak man kommit fram till att det bara är en stor skuldökning de tre närmaste åren innan en kris som har något förklaringsvärde för hur djup en kris blir. Se kapitel 3, ”Dealing with household debt”, i IMF:s World Economic Outlook, April 2012, som omnämns i detta inlägg:
https://ekonomistas.se/2014/01/28/tendentios-pm-fran-riksbanken/
Dvs. IMF har inte lyckats hitta något samband mellan själva nivån på skuldsättningen och djupet av en kris. Martin Flodén har visserligen hittat ett sådant samband, men ett så svagt samband att det inte har någon praktisk betydelse (1 procentenhet högre skuldkvot gör att arbetslösheten går upp med 0,02 procentenhet mer i en kris – sambandet är dessutom inte statistisk signifikant om man tar krisländer de senaste åren där bostadspriserna fallit).
Eftersom skuldkvoten i Sverige varit stabil sedan 2010 betyder det enligt IMF:s analys att en kris i Sverige inte skulle bli djupare på grund av nuvarande skulder.
När det gäller Mian och Sufis bok så handlar den om USA. Är det något man lärt sig de senaste åren är det att olika länder och ekonomier är mycket olika när det gäller finansiell stabilitet och risker med skuldsättningen. I USA var själva affärsidéen med subprime-lånen att låna ut till låginkomsttagare som inte kunde betala tillbaka lånen såvida inte bostadspriserna steg kraftigt och låntagaren kunde gradvis höja lånet för att betala räntorna på tidigare lån. Något sådant existerar inte i Sverige. Det vet vi tack vare Finansinspektionens noggranna bolånerapport. Därför kan man inte överföra Mian och Sufis slutsatser till Sverige. Man måste undersöka varje land och ekonomi för sig innan man vet något.
Tack för svaret!
Okej, det är alltså skulduppbyggnaden som verkar ha betydelse för om risker byggs upp. Då förstår man ju varför man i Sverige började oroa sig för hushållens skulder efter finanskrisen med tanke på den expansiva tillväxten av skulderna under mitten av 2000-talet. Då kanske det var tur att bolånetaket infördes och räntan höjdes under 2010 för att motverka att i skulderna tog fart ytterligare?
Beträffande Mian och Sufis bok så har jag tolkat det som att det inte nödvändigtvis handlar om de hushåll med låg kreditvärdighet (subprime) som har bidragit till nedgången i konsumtionen i USA som du refererar till. Snarare har det varit högt belånade hushåll som inte lämnat ifrån sig nyckeln till sina hus (som istället valt att bo kvar) som bidragit till den svaga konsumtionsutvecklingen. Då tyder det ju snarare på att det handlar om balansräkningseffekter, vilket inte nödvändigtvis motverkas av att hushållen har god betalningsförmåga och klarar att betala på sina lån. Då handlar det ju istället om psykologi. Denna risk borde ju även vara applicerbara på andra europeiska länder som Danmark, Storbritannien och Nederländerna som hamnat i problem de senaste åren till följd av ett prisfall på bostadsmarknaden. Sverige kan ju absolut ha andra förutsättningar, men jag förstår nog varför IMF ser dessa risker.
Kalle, bolånetaket och övriga åtgärder av FI har definitivit minskat eventuella risker. FI drar ju slutsatsen att nuvarande åtgärder är tillräckliga, men att den fortsatta utvecklingen ska bevakas.
Beträffande USA finns det många och viktiga skillnader utöver utlåningen till låginkomsthushåll. Kreditprövningen i USA var över huvud taget under all kritik, i vissa fall brottsligt missvisande. De flesta trodde nog också att bostadspriserna bara ökar och aldrig faller. Dessutom var sparandet ohållbart lågt, vilket tyder på att bolånen i betydande utsträckning använd till konsumtion. Då är det inte konstigt om en kris leder till ett stort fall i konsumtionen. I Sverige däremot har ju kreditprövningen varit mycket noggrann, bostadspriserna föll kraftigt under krisen, och de är i genomsnitt fortfarande lägre i förhållande till disponibel inkomst än 2007. Dessutom har ju hushållens och hela landets sparande de senaste åren varit historiskt högt. Det är svårt att tänka sig att sparandet skulle kunna bli mycket högre än det redan är. Det finns mer om skillnaderna i detta inlägg (uppdaterat med nyare data):
https://ekonomistas.se/2013/12/08/husprisbubbla-enligt-roubini-och-shiller-fakta-om-bostadspriserna-och-disponibel-inkomst/
IMF är långt ifrån konsekventa och därför i detta sammanhang inte särskilt seriösa. Man kan jämföra med IMF:s motsvarande uttalande för Storbritannien. Man tar upp ungefär samma risker med hög skuldsättning i hushållssektorn och stigande bostadspriser, men man drar slutsatsen att det främst är ett problem för makrotillsynen och att det därför är helt rätt av BoE att forsätta med den mycket expansiva penningpolitiken (trots att Storbritannien är ett av få länder som inte har problem med för låg inflation). Se denna länk:
http://www.imf.org/external/np/ms/2014/060514.htm.
Kalle, angående ditt första inlägg så tror inte jag heller att varken RB eller IMF har någon dold agenda, de (eller majoriteten som bestämmer på dessa institutioner) är nog ärligt bekymrade över t.ex. skuldökningarna i form av ökad skuldkvot. De håller nog inte med Lars om att skuldkvoten är ett dåligt mått på att risker byggs upp. De blir ju som du skriver inte särskilt populära genom att göra det, men det betyder ju inte att de har rätt. Det som de (RB och IMF) har att tjäna på att lyfta detta är ju dels att de tror att den ekonomiska utvecklingen gynnas av att de gör det, men det är ju också att de vill ju inte står där med skägget i brevlådan om skuldsättningen utlöser en ekonomisk kris, men det betyder ju dock fortfarande inte att de har rätt i att detta är väsentliga risker. Jag tror att de skulle tjäna på (få större genomslag) att vara mer nyanserade när det gäller den här och andra frågor också för den delen, en större nyansering skulle göra att fler lyssnar. Det verkar dock nästan inte vara möjligt på flera områden så länge Ingves sitter högst på toppen.
Inlägget har uppdaterats 2014-06-18 med en jämförelse i slutet med IMF:s mycket annorlunda uttalande om Storbritannien.
Har några funderingar angående dina påstående, vad utgår du ifrån för information att kreditprövningen var väldigt dålig i USA och att den är mycket noggrann i Sverige? I den information jag har läst så har de svenska bankerna just kritiserats för slarvig kreditprövning och felaktiga kalkyler. Är det inte också farligt att stirra sig så blind på det svenska sparandet och att det är historiskt högt, då detta är ytterst ojämnt fördelat?
NiMa, det är allmänt känt att kreditprövningen i USA före krisen var under all kritik. Det är t.o.m. några banker som blivit åtalade för att ha ljugit om låntagarnas kreditvärdighet när lånen packats och sålts vidare. Hela idén med subprimeutlåningen var att låna ut till låginkomsttagare med dålig kreditvärdighet. I Sverige granskar Finansinspektionen i bolånerapporten bl.a. bankernas kreditprövning och att låntagarna har god betalningsförmåga och god motståndskraft mot störningar. Vad är det för information som du har att den skulle vara slarvig?
När det gäller sparandet ger det aggregerade sparandet en indikation på om konsumtionen i genomsnitt är lånefinansierad eller inte. För att bedöma om det finns ett makroekonomiskt problem eller inte är det främst genomsnitt och aggregat som är intressanta. Ur konsumentskyddssynpunkt är det förstås de individuella hushållens situation ofta mer relevant.
Jag håller inte riktigt med dig om att IMF är inkonsekventa i sina utlåtanden. Exempelvis skriver de ju att: “Policy, however, might have to be tightened quickly if costs run ahead of productivity growth, slack is absorbed, or financial stability concerns cannot otherwise be addressed.” Där skriver de ju uttryckligen att penningpolitiken kan behöva ta hänsyn till finansiell stabilitet om inte makrotillsynen gör sitt, även om makrotillsynen ska vara “first line of defense”.
Jag tror att ingen menar att använda räntan som verktyg för att motverka risker på bostadsmarknaden eller hushållens skuldsättning är det bästa sättet. Men att påstå att räntan, som ju är priset på pengar, inte påverkar hushållens vilja att ta upp lån känns tveksamt tycker jag. Det är väl det som är själva målet för penningpolitiken, dvs. att påverka aktörers vilja att ta upp lån. Sen om intäkterna av detta överväger kostnaderna (högre arbetslöshet etc.) är en helt annan fråga.
Kalle, det är väl inte konstigare än att uttalandet om Storbritannien är mer balanserat medan uttalandet om Sverige är särdeles osakligt och tendentiöst. I Sverige är det ju onekligen så att FI har vidtagit ett antal av allt att döma effektiva åtgärder, så det går inte att säga om Sverige att makrotillsynen inte gjort sitt. Dessutom känner IMF-delagationen väl till Riksbankens egna beräkningar, enligt vilka styrräntan har en mycket liten effekt med osäkert tecken på reala skulder och skuldkvot (därför att täljare och nämnare påverkas i samma riktning). Den vet också att styrräntan enligt Riksbankens beräkningar har en betydande effekt på arbetslösheten. Delegationen är också medveten om att prisnivån dessutom blivit 5 procent lägre än förväntat de senaste två och ett halvt åren och att reala skulder därför blivit betydligt högre än förväntat. Men uppenbarligen har delegationen valt att ignorera dessa omständigheter. Som vanligt gäller det att se hela bilden istället för att ignorera en stor del av den.
Roger Josefsson har en kommentar till ett senare inlägg av mig som är relevant här:
Bot och bättring av IMF? http://www.imf.org/external/pubs/ft/wp/2014/wp14112.pdf