Ska han få bestämma ännu mer?
Jag var och lyssnade på ett föredrag av Stefan Ingves igår (går att läsa här). Han pratade bland annat om möjligheten för utlåningsberoende kapitaltäckningskrav. Idén bakom detta är att “kapitalkraven ökar när utlåningen [i hela ekonomin] tilltar för kraftigt, och minskar när utlåningen avtar. På det sättet tvingas banksystemet bygga upp kapitalreserver i goda tider, som i sin tur kan användas för att täcka förluster i sämre tider”. Då bankernas tillgångar verkar säkrare i goda tider än i dåliga verkar dagens riskbaserade kapitaltäckningsregler i motsatt riktning, vilket av många ses som en av de stora regleringsmissarna bakom krisen.
Idén är attraktiv men har en del tekniska problem (vilket geografiskt område som utlåningen ska beräknas på är ett). Det är inte heller säkert det funkar i en nedgång (i dagsläget är inte kapitaltäckningskraven bindande men bankerna lånar ändå inte ut). Riksbankschefen pekade emellertid själv på den stora politiska frågan: Vem ska besluta om ändrade kapitaltäckningskrav? När ekonomin går fint — arbetslösheten sjunker, tillgångspriser och utlåning stiger — är det politiskt svårt att dra i bromsen. Riksbanken har den rollen vad gäller räntan, men huruvida en oberoende aktör även ska få makten över bankernas utlåning är onekligen en svår demokratisk fråga.
Frågan ställer också problemet med marknadsmisslyckanden och politikmisslyckanden på sin spets. Även om marknaden har en benägenhet att skapa destruktiva bubblor är inte nödvändigtvis det bästa svaret att ge mer makt till det politiska systemet. Det finns ju faktiskt en risk att politikerna väljer att elda på bubblan ännu mer. Ungefär som de gjorde i USA, det vill säga.
Ekonomistas 
Det här förvirrar mig. Om en oberoende aktör sätter kapitaltäckningskraven(typ riksbanken) så hur kommer politik in i bilden?
Det känns som att vi nog bör vara extra vaksamma över finansmarknadernas utformning då vi i Sverige haft finanskris 1 gång tidigare och även om det nu dels handlar om utomstående krafters påverkan(red. världshandeln och USA) så är det nu så att våra svenska banker har nog varit för aggresiva i utlåningen i Baltikum.
Jag personligen tycker att den här bankkrisen fungerat bra som utsållning bland förlorare. Ta sparbanksstiftelserna som exempel, uppenbarligen så har dom inte i finansmarknaderna att göra med tanke på hur det gick för dom.
All hail the market!
Jag kanske var otydlig. Om man släpper in politiken på annat sätt än som en oberoende aktör så riskerar man att göra saker och ting än värre i framtiden eftersom politiker har incitament att elda på bubblor. Att låta kreditgivningen detaljstyras av en oberoende aktör (som Riksbanken) vore politiskt känsligt och det är knappast troligt att det kommer att ske. Dvs jag tror inte valet står mellan oberoende kreditreglerare och fri kreditgivning, utan mellan bereonde kreditreglerare och en fri kreditgivning.
Ett annat alternativ är att villkoren och reglerna för kreditgivning är resultatet av en förhandling mellan kreditsäljare och kreditköpare, i varje enskilt fall.
Varje kreditgivare får då själv besluta om sin egen riskexponering.