Nyligen fick jag svaren från en enkätundersökning som jag varit med att genomföra under hösten. En del av frågorna handlade om olika sakpolitiska förslag. Det som slog mig när jag tittade igenom svaren var hurpass stor samstämmigheten verkar vara mellan vad folk i allmänhet tycker och vad som förefaller vara den rådande uppfattningen bland rikspolitiker, debattörer och andra förståsigpåare i offentligheten. Två frågor stack dock ut i mina ögon: flyktinginvandring samt arvs- och fastighetskatt. Min enkätundersökning är gjord i ett annat syfte och är inte representativ, men lyckligtvis har statsvetare i Göteborg länge studerat politiska attityder bland både folk och riksdagsledamöter.
Göteborgarnas SOM- och riksdagsundersökningar har visat att det under lång tid funnits en diskrepans mellan folklig opinion och riksdagsledamöter när det gäller flyktinginvandring (se till exempel figurerna i Peter Esaiassons slutreplik på DN Debatt i fjol). Det finns dock även andra frågor där det finns en ungefär lika stor diskrepans. I ett kapitel av Sören Holmberg i boken Svenska politiker: Om de folkvalda i riksdag, landsting och kommun framkommer det att (i alla fall år 2010) en majoritet av folket, men en minoritet av riksdagsledamöterna, ville se hårdare fängelsestraff och sex timmars arbetsdag, medan en majoritet av riksdagsledamöterna (men inte folket) ville avskaffa vårdnadsbidraget och att Turkiet skulle bli medlem i EU. (Holmberg skrev för övrigt sin avhandling 1969 om just frågan hur väl politikerna representerar folkets åsikter.)
När det gäller arvs- och fastighetsskatten är samstämmigheten mellan folk- och riksdagsmajoriteten större. I 2004 års SOM-undersökning visade det sig att 70 procent av de svarande tycker att arvsskatten bör sänkas. Det var bara fastighetsskatten som var mer impopulär, 71 procent ville att fastighetsskatten skulle sänkas. Eftersom dessa skatter sedemera sänktes eller avskaffades var denna uppfattning uppenbarligen också i linje med riksdagsmajoriteten.
Däremot är skillnaden i syn på fastighets- och arvsskatt större mellan allmänhet och den gängse uppfattningen bland nationalekonomer. Motivet som nationalekonomer vanligtvis för fram för de två skatterna är dock olika. Fastighetsskatten motiveras av effektivitetsskäl. Fastighetsskatten är en favoritskatt för nationalekonomer eftersom den är mindre snedvridande än skatt på arbete. (Se även Paul Klein och Conny Olovssons gästinlägg på temat.) Till skillnad från fastighetsskatten gav arvsskatten försumbara bidrag till statskassan och brukar därför främst motiveras av rättviseskäl. En central rättviseprincip är att alla människor ska ha så lika livschanser som möjligt. Det går naturligtvis inte att utjämna livschanser fullständigt, men att beskatta arv är åtminstone ett sätt. Arvsskatten har alltså främst en symbolisk betydelse. Men om folk i allmänhet inte ser denna skatt som en positiv symbol för rättvisa, utan kanske till och med som en symbol för orättvisa, kan man naturligtvis starkt ifrågasätta det symboliska värdet av skatten.
En tänkbar förklaring till motståndet mot arvsskatten skulle kunna vara att den krockar med en annan omhuldad princip, nämligen att man fritt ska få förfoga över det man äger. Men denna förklaring motsägs av att det förefaller finnas ett starkt stöd för att arv ska delas lika mellan barnen. Som jag påpekade i ett inlägg för ett par år sedan är det enligt svensk lagstiftning inte möjligt att göra en del av sina barn arvslösa.
Att döma av dessa observationer är den dominerande folkliga synen på arv att man har rätt att föra vidare det man äger till nästa generation, men att man bör göra detta utan att förfördela något av sina barn. Eller annorlunda uttryckt: livschanser ska utjämnas, men bara inom familjen. Det förefaller inte helt lätt att hitta moralfilosofiska principer som legitimerar denna folkliga syn på arvsskatt. Men i en demokrati är det folket som bestämmer och de som likt jag gillar att luta sig mot vackra moraliska principer får surt bita i äpplet. (Viss försiktghet är dock påkallad. Det finns en majoritet för att sänka även andra skatter i SOM-undersökningen och möjligtvis är inte motståndet mot arvsskatten lika kompakt som jag ger sken av. Robert Frank har i en artikel i New York Times påpekat att det förmodligen spelar stor roll hur frågorna ställs.)
Såna som jag riskerar att få bita i det sura äpplet även i andra moraliska frågor. Detta är ett tema i två läsvärda moralpsykologiska böcker som jag nyligen läst, Jonathan Haidts The Righteous Mind (svensk sammfattning här) och Joshua Greenes Moral Tribes. Båda böcker handlar om hur människor faktiskt resonerar i moraliska frågor och att detta ofta står i konflikt med moralfilosofiska principer. Synen på arv avhandlas dock inte i dessa böcker.
Ekonomistas 
Kanske svårt att motivera utjämnade livschanser men bara inom familjen moralfilosofiskt, men väldigt enkelt ur ett evolutionärt perspektiv. En inte helt revolutionerande tanke är ju att vår uppfattning om rättvisa i grunden har ett evolutionärt ursprung – vi gör helt enkelt skillnad mellan människor beroende hur nära de står oss. Paradexemplet är väl staten/nationen, där människor som inte omfattas av staten/nationen behandlas distinkt annorlunda. Med samma moralfilosofiska utgångspunkt är staten/nationen orättvis i sig. Valet mellan kartan – moralfilosofin – och verkligheten – vad människan uppfatta som rättvist och inte – bör vara enkelt.
Jag tänkte inte på parallellen till nationell nivå när jag skrev inlägget, men du har rätt att det är helt analogt. I båda fall är det lätt att förstå utifrån ett psykologiskt (och evolutionärt) perspektiv, men klurigare att motivera utifrån gängse moralfilosofiska principer.
Och då inställer sig frågan om det är kartan eller verkligheten det är fel på? 🙂
Robert, tack för ett intressant inlägg! Jag har några kommentarer:
1. I en studie av mig, Mikael Elinder och Daniel Waldenström (återfinns här http://cepr.org/active/publications/discussion_papers/dp.php?dpno=11191 och kommer i Ekonomisk Debatt under våren) undersöker vi hur arv påverkar förmögenhetsojämlikheten bland arvingar i Sverige. Vi finner, i likhet med studier från bla USA och UK, att arven tenderar att minska ojämlikheten, en effekt som vi visar beror på att de med liten eller ingen förmögenhet ofta ärver belopp som är stora i förhållande till vad de redan har, medan detta sällan är fallet bland arvingar med betydande förmögenhet. Vi studerar även arvsskattens fördelningsmässiga konsekvenser och finner tecken på att den svenska arvsskatten bidrog till att öka, snarare än minska, förmögenhetsklyftorna. Vår förklaring till detta, uppseendeväckande, resultat är att de som inte hade någon tidigare förmögenhet men ärvde ett betydande belopp fick betala arvsskatt på arvet, vilken då ofta var stor i förhållande till den totala förmögenheten. Medan för förmögna arvingarna var arvskatten ofta obetydlig i jämförelse med förmögenheten. Det ska dock sägas att arvskattens inverkan beror på hur intäkterna används. Om skatteintäkterna omfördelas som bidrag till de med låg eller ingen förmögenhet blir skattens effekt istället utjämnande.
2. I en studie av Kuziemko m fl. (https://www.aeaweb.org/articles?id=10.1257/aer.20130360) rapporteras resultaten från ett survey experiment som visar att stödet för den amerikanska kvarlåtenskapsskatten ökar från 17% till 53% när deltagarna får information om att endast de allra rikaste betalar skatten (endast ca 0.1% av kvarlåtenskaperna beskattas). Nu var visserligen den svenska arvsskatten annorlunda i sin utformning än den amerikanska motsvarigheten, framförallt i det att en större andel betalade den, men okunskap om att skattebetalningarna i realiteten var små för de allra flesta kan ju tänkas ha varit en anledning till missnöjet.
3. Att lagen inte tillåter föräldrar att göra en del av barnen arvlösa stämmer inte helt. Ett testamente som inkräktar på barnens laglotter är inte ogiltigt. För att få ut laglotten i ett sådant fall måste barnet begära jämkning av testamentet. Laglotten behöver dock i sig inte utgöra ett hinder för föräldrar att få sin vilja igenom. Barnet har nämligen inte någon skyldighet att ta emot laglotten utan kan avstå den till förmån för testamentstagaren. Om barnen anser att förälderns vilja bör respekteras kan de avstå från att begära jämkning av ett testamente som inkräktar på laglotten. I en artikel i Ekonomisk Debatt visar jag och Henry Ohlsson att få föräldrar begränsas av lagstiftningen om laglott i sina val angående fördelningen av kvarlåtenskapen (se http://nationalekonomi.se/sites/default/files/NEFfiler/43-2-oeho.pdf). Endast lite drygt 4 procent av avlidna (med positiv kvarlåtenskap, minst två barn och testamente) har i testamente uttryckt en önskan om att ge mindre eller lika med laglotten till minst ett av barnen.
Intressanta synpunkter!
1. Era resultat är onekligen paradoxala och ytterligare ett argument för varför arvsskatten (iaf i dess svenska utformning) bara hade en symbolisk betydelse.
2. Kände inte till denna studie. I USA betalar man ju dock bara arvsskatt på stora arv, medan det i Sverige snarare var tvärtom. Men jag tror också att svenskar skulle köpa en arvskatt som främst drabbar rika i mycket högre utsträckning. Något liknande borde gälla fastighetsskatten. Omstöpningen från skatt till avgift innebär ju framförallt att de med dyra hus undslapp skatt, jag har svårt att tro att en majoritet av folk var för en sådan förändring om de förstod vad den innebar.
3. Ja, arvingar kan förstås acceptera att få mindre än sin laglott, men det ligger förstås i deras intresse att inte göra det. Siffran 4 procent är intressant och är nog över min förväntan — jag har främst tänkt på detta som en principiellt intressant men praktiskt irrelevant fråga. 😉
På tal om moralfilosofi. Då har jag ett klockrent lästips. Nämligen, boken: Lila-En studie i moral. Ett mästerverk skrivet av Robert M Pirsig. Författaren tar även upp en hel del andra intressanta saker. Pirsig har varit lärare på universitet i retorik och logik. När han var åtta år mättes hans IQ till 170 ( Stanford-Binet-IQ, som i första hand är ett vittnesbörd om individens förmåga till analytiskt manipulerande). Yttterligare ett tips är att om man läser boken vara lite ödmjuk och tänka, typ, att man nog inte är den smartaste människan som vandrat på denna jord, även om man har ett hyfsat resultat på ett IQ-test i bagaget 🙂