Liknelserna duggade tätt idag när Per Borg vid ett seminarium presenterade den första rapporten till den återuppståndna ESO. Bo Könberg, som var en av tre inbjudna kommentatorer, anklagade Per Borg för att ha bevisat att humlan inte kan flyga, medan Per Borg svarade med att likna Könberg vid en man som halvvägs i fallet ner från en skyskrapa konstaterar att hittills har allt gått bra.
Vad ligger då bakom dessa liknelser? I rapporten Den långsiktiga finansieringen – välfärdspolitikens klimatfråga, liksom idag på DN Debatt argumenterar Per Borg för att att den stora utmaningen för den framtida offentliga sektorna inte alls är den förändrade ålderssammansättningen med en allt mindre andel i förvärvsaktiv ålder. Det som ställer till de största problemen är i stället att vi i och med en stigande levnadsnivå också kommer att höja våra krav på de välfärdstjänster som det offentliga tillhandahåller. Samtidigt är välfärdstjänster personalintensiva, vilket innebär att kostnaderna för dessa per automatik stiger med BNP-tillväxten om lönerna inom den offentliga sektorn inte ska halka efter realt. Detta problem är känt som Baumols sjuka. Lösningen på detta problem, hävdar Borg, måste vara att vi i större utsträckning kommer att behöva förlita oss på utökat privat finansierande av välfärdstjänster.
Bo Könberg å sin sida hävdar att den finns gott om utrymme för effektivitetstillväxt inom offentlig sektor, vilket han exemplifierar med att dagens sjukvård är avsevärt mycket bättre än den på 80-talet, trots att kostnaderna inte stigit i motsvarande grad. Alltså, ingen anledning till oro.
De övriga två kommentatorerna, Irene Wennemo från LO och Maria Rankka från TIMBRO har, föga förvånande, diamentralt olika uppfattningar; medan Wennemo absolut inte vill se att viktig vård och omsorg finansieras privat välkomnar Rankka Borgs utredning och utläser till och med i Borgs budskap att det är dags att skrota välfärdsstaten.
Vem har då rätt? Ja, det får naturligtvis framtiden utvisa. Men med tanke på de potentiella svårigheterna som välfärdsstatens framtida finansiering står inför så skulle åtminstone jag vilja ha ett tyngre argument än att “det har gått bra tidigare” innan jag slappnar av och låter frågan bero.
Ekonomistas 
Du kan ju som Wennemo och Könberg stoppa huvudet i sanden. Wennemo av rent ideologiska skäl. Könberg lider av samma vanföreställning som Obama administrationen i USA, de tror att de kan effektivisera sig ur den kommande konstnads explosionen i sjukvården. Könberg och Obama är båda vänstersocialliberaler.
Borg har helt rätt det enda som kan hjälpa är en likadan reform som den inom pensionsområdet. 75 % statlig grundskydd fullt fonderat via en statlig försäkringslösning alla AP fonderna. Precis som PPM systemet gest du en rätt att för 25 % köpa en individuell tilläggsförsäkring. Vidare ska du precis som i pensionssystemet i dag ha rätt att teckna privata tilläggsförsäkringar på toppen.
Frankrike har ett motsvarande system, ett av de mest effektiva, billiga och med bästa medicinska resultateten. I Frankrike har man i botten en allmän sjukförsäkring med hög självrisk. Denna självrisk kan du ta bort genom att teckna tilläggsförsäkring som även ger dig bättre och snabbare kring service, men inte bättre vård. De som lever på socialbidrag slipper automatiskt den höga självrisken.
Det Borg skriver är sant. En rapport jag läste för 10 år sedan visade att 80 % av alla inkomster och förmögenhet kommer att ligga hos de över 55 år. Det är därför rimligt att de som så gynnades under de inflationsåren under 80 och 90-talen får bära en väsentlig större del av bördan än unga barnfamiljer.
Jag tappade själv 1/3 av min pension i övergången till det nya systemet men det priset var jag beredd att betala, annars hade jag fått se den reducerade med mer än 2/3. Nu har jag via PPM systemet investerat så att jag kommer att ändå få mer i pension än i det gamla systemet. Jag kommer att ha en snittavkastning på mellan 6-10 % årligt, topp 2 % av alla fondsparare. Där har jag legat under hela PPMs levnad. Jag ligger nu på 6 % trots att jag tappade 50 % av mina fondvärden men har haft en uppgång på 50 % sedan botten.
Jag har arbetat som pensionsfonds analytiker och fondanalytiker och det finns inget som irriterar mig mer än de som påstår att det inte går att slå index efter avgifter. Detta gäller endast när du mäter på breda aktiefonder som följer OMX eller DOW. När du läser forskning vad har de forskat på? Jo, breda indexfonder över en 3 års period. 3 år är ett skämt.
Men för en helt ointresserad är det mer relevant med strategisk tillgångsallokering än att välja fonder. Problemet med de ointresserade är att de har en helt skev uppfattning om risk i pensionsparande. De tror att säkert är obligationer när det är tvärtom. I pensionsparande gäller det att maximera risken eftersom tid och inflation spelar en helt avgörande roll.
Nu har jag inte läst hela Borgs rapport, men han påstår (s 9) att:
Om jag förstår honom rätt menar han att volymen offentlig konsumtion ska öka åtminstone i samma takt som BNP. Detta verkar mycket märkligt. Jag skulle förstå påståendet om han menade att medborgarna i framtiden bör vara beredda att lägga en lika stor andel av sin inkomst (eller av BNP) på välfärdstjänster. Men då uppstår knappast något finansieringsproblem om den demografiska strukturen är oförändrad.
Så, Eva, är du bättre insatt i Borgs resonemang? Missförstår jag vad han säger?
Om volymen ska öka som BNP så kommer kostnaderna att öka mycket mer. Det beror på att produktiviteten antas vara noll. Det är därför som of skattekvot inte räcker för att finansiera en sådan volymökning. Tron att högre historrisk produktivitet skulle lösa problemet, vilket Könberg hävdar, är en illusion. Om produktiviteten varit högre tidigare så ligger det i LU:s förutsättningar. Den utgår nämligen från of politik och of beteende. Om man ska ha ngn nytta av höjd produktivitet, vilket jag förutsätter, så måste man visa hur den ska kunna öka i framtiden. Jag försöker indikera hur en höjning skulle kunna åstadkommas och räknar med att höjd produktivitet (0,3 %per år) skulle kunna bidra att sluta finansieringsgapet.
LÄS GÄRNA RAPPORTEN. DEN ÄR LÄTTLÄST SÄGER DE SOM LÄST DEN
Per: Jag har läst de relevanta delarna i din rapport, och även i Fogels bok. Det är just påståendet att volymen ska öka åtminstone i samma takt som BNP som jag vänder mig emot. Det är enlig mig en orimlig utgångspunkt, och jag finner inte heller stöd för den utgångspunkten i Fogels bok som du refererar till. Fogels beräkningar tyder på motsatsen.
Man kan vända sig mot uppfattningen att människors välfärd kommer att öka konstant över tiden. Tror man detta har man antagligen ett allt för kort (och västerländskt) historiskt perspektiv. Man kan mycket väl tänka sig att sjukvården och äldreomsorgen under ett antal årtionden blir sämre. Detta trots befolkningens missnöje.
Den demografiska strukturen kommer inte att vara oförändrad framöver. Det stora problemet med den försämrade försörjningskvoten är den lägre ekonomisk tillväxt som följer, bl. a beroende på de undanträngningseffekter som uppstår då den basala sjuk- och äldreomsorgen måste öka. Detta leder i sin tur till en ond cirkel med mindre totala resurser att fördela till välfärdstjänster. Detta problem föreligger oavsett om vården bedrivs i privat eller offentlig regi.
En försäkringslösning för sjukvård och äldreomsorg ändrar inget i sig och skulle nu bli som att ”slänga in jästen efter degen”, då fyrtiotalisterna i princip redan arbetat färdigt.
Martin
Du tolkar Borg rätt. I kapitel 3 argumenterar han för den ståndpunkten och hänvisar bl a till den historiska utvecklingen i Sverige (väljarna röstade gång efter gång för att höja den offentliga konsumtionens andel av BNP) och Robert Fogels skattningar av inkomstelasticiteten för sjukvård i USA.
Jag tycker att han har många poänger, samtidigt som han blandar ihop begreppen lite. Ibland står konsumtion för utgifter och ibland står det för volym. Jag tror det är en anledning till att han hamnar i den ganska ologiska relationen mellan volym och BNP.
Tack Pär. Som du säger verkar Borgs text lite förvirrad på den här punkten. I synnerhet verkar han missförstå den inkomstelasticitet han hänvisar till. Enligt Fogel är inkomstelasticiteten för sjukvård och utbildning 1,6. Detta betyder att en ökning av inkomsten med en procent medför att hushållen ökar sina konsumtionsutgifter för dessa “varor” med 1,6 procent. Eftersom Borg antar att det inte sker någon produktivitetsförbättring inom dessa områden betyder det rimligen att konsumtionsvolymen ökar med 0,6 procent. Citatet ovan (se min tidigare kommentar) är alltså felaktigt: med denna elasticitet bör konsumtionen av välfärdstjänster öka långsammare än ekonomins tillväxttakt.
Borgs räkneexempel verkar alltså bygga på en överdrivet hög elasticitet, även om han själv menar det motsatta.
Jag har ju jobbat ett antal år med Bo Könberg, och det gör mig väl inte direkt opartisk här. Men efter att ha läst SKL:s rapporter, förra långtidsutredningen mm om detta ämne kan jag väl konstatera att den förvirring som Martin beskriver är mycket symptomatisk. Det ena besynnerliga antagandet efter det andra dyker upp, helt irrelevanta data påstås visa både det ena och det andra. Det mest absurda är väl påståendet att vården skulle ha obefintlig produktivitetstillväxt. Vad tror de att alla patenten på läkemedel och medicinteknik är till för, vad de tror de att de tusentals (miljontals?) människor som forskar inom medicin håller på med?
Den äldreexplosion som många befarar ska leda till kraftigt ökade kostnader har vi i stor utsträckning lagt bakom oss. Utan några ökade kostnader för vård och omsorg som andel av BNP. Vilken slutsats ska vi dra av det? Jag skulle inte gå så långt som att säga att det inte är någon fara. Däremot tycker jag det blir fånigt när folk blir alarmister.
Nationalekonomi är inte en vetenskap som lämpar sig för prognoser över huvud taget, mer än möjligen något år framåt i tiden. Det finns så oerhört många osäkra faktorer att det bara blir tramsigt sedan. Alla spektakulära prognosmissar från alla bedömare när det gäller tillväxt, sysselsättning etc, inte bara nu under krisen, borde kanske leda till lite ödmjukhet.
Missförstå mig rätt, det finns vettiga användningsområden för nationalekonomi. Men prognoser hör inte dit.
Och om det blir en kostnadsexplosion så får vi ju lösa det då. På vilket sätt skulle vi förbereda oss? Vad skulle det vara för poäng att bygga om våra välfärdssystem för en situation som eventuellt kan uppstå om 20 år? Vi pratar inte om att bygga komplicerad infrastruktur, utan om att ändra lite lagar och regler.
Andreas: Att vård- och omsorgskostnaderna som andel av BNP inte har stigit trots att befolkningen har åldrats är inte nödvändigtvis en framgång. Kanske har den svenska välfärdsmodellen förhindrat hushållen att lägga en större andel av sin inkomst på dessa områden trots att det är precis vad de vill göra.
Jag tycker alltså att huvudpoängen i Borgs rapport är viktig, trots att resonemangen som ska underbygga denna poäng verkar lite förvirrade. Samhället bör i möjligaste mån ge oss möjlighet att — på egen bekostnad — öka konsumtionen av t ex sjukvård, omsorg och utbildning om sådana ökningar inte ryms inom den offentligt finansierade verksamheten. Det är onekligen intressant och viktigt att fundera på om sådana lösningar kan förenas med den svenska välfärdsmodellen eller om mer genomgripande förändringar av denna är nödvändiga.
Andreas:
Den stora ökningen av antalet vårdkrävande äldre ligger definitivt framför oss. Notera också att med “vårdkrävande äldre” menas inte pigga 60-åringar. Kulmen på det demografiska problemet ligger snarare runt år 2030
Ditt påstående: “Den äldreexplosion som många befarar ska leda till kraftigt ökade kostnader har vi i stor utsträckning lagt bakom oss.” är ju helt felaktigt. Det är tvärtom så att vi de senaste åren haft mycket gynnsam demografi, sett ur ett kostnadsperspektiv för samhället.
Man skall naturligtvis inte måla framtiden i allt för svarta färger, men problemen har varit kända länge och det verkar finnas en stor ovilja från våra politiker att ta frågan på allvar.
Thomas: Kolla gärna t.ex. SCB:s befolkningsstatistik och prognoser. Jag tittade på 80-åringar och uppåt. De var 2,7 % 1975, steg till 5,4 procent 2005. En fördubbling, utan att vårdkostnaderna steg nämnvärt. Prognos för 2030 är 7,7 %, en lugnare utveckling oavsett om du vill titta på procentenheter eller procent.
Du kan välja någon annan åldersgräns eller ta någon avancerad modell med åldersviktat vårdbehov och få samma resultat så vitt jag har sett.
Martin: Fast vi har ju inget förbud mot att lägga pengar på mer vård. Tvärtom har ju en del av befolkningen, själva eller genom sina jobb, valt att skaffa sig privata vårdförsäkringar. Det de skaffar då är försäkringar som ger kortare väntetider. Väntetiderna i svensk vård har mycket lite med bristande resurser att göra, skillnaderna mellan landstingen är stora och visar inget större samband med kostnaderna. Det är mer en organisationsfråga. Många landsting har helt enkelt varit extremt ointresserade av att korta köer (och det finns förklaringar till det, men det kan vi ta vid något annat tillfälle). Observera också att det är en mycket liten andel av befolkningen som skaffar de här försäkringarna, trots att de är rätt billiga.
Så den efterfrågan vi kan se tyder på att folk är rätt nöjda med det de får för skattepengarna, vilket de också bör vara. För allting farligt ligger Sverige bland de bästa länderna i världen när man mäter vårdkvalitet. Köerna och bemötandet kan suga, men det handlar inte om pengar.
Och min huvudpoäng var att vi inte vet ett skvatt om framtiden, eftersom det finns alldeles för många okända parametrar. Vissa medicinska genombrott leder till kraftigt minskade kostnader, andra leder till ökade. Hur mycket man kan effektivisera har vi ingen aning om. Hur efterfrågan utvecklas beror på vad det mer dyker upp för roliga saker att efterfråga – vissa tror att folk kommer vilja lägga mer och mer pengar på tjänster “för folk har redan alla prylar de behöver”, men det är svårt att tro när mitt soprum fylls med fullt fungerande tjock-teveapparater. Etc.
Andreas:
Kostnaderna för sjuk- och äldreomsorg, som andel av BNP, har ju mer än fördubblats sedan 1975. Att säga att denna kostnadsökning “inte är nämnvärd” är väl ändå att ta i.
Väldigt sent svar: Enligt OECD har svensk sjukvård gått från 7,5 till 9,1 % av BNP 1975-2007. Äldreomsorgen nu är ca 4 %, summa ca 13 % av BNP. Hittar ingen siffra för äldreomsorg från -75, men för att få till en fördubbling av summan måste kostnaden har varit kraftigt negativ…
Den totala ökningen kan väl ligga på 10-20 %. Jämfört med den demografiska utvecklingen, och den enormt mycket mer avancerade sjukvård vi får för pengarna, så är det ju helt tvärtemot vad man skulle tro om man lyssnar på domedagsprofeterna.