Vi nationalekonomer lär ofta ut att välvilja gentemot andra inte behövs för att marknader ska fungera effektivt. Vi predikar att en osynlig hand leder själviska marknadsaktörer till det bästa tänkbara utfallet för samhället och vi citerar Adam Smiths påstående om att det inte slaktaren, bryggaren och bagarens välvilja som ger oss mat på bordet, utan deras omtanke om sig själva.
Men av denna viktiga insikt följer naturligtvis inte att marknadsaktörer nödvändigtvis är själviska. Bryggaren kan mycket väl vara motiverad både av att tjäna pengar och att brygga riktigt gott öl som människor uppskattar. Nationalekonomen Robert Sugden argumenterar i ett par artiklar (1 2) för att marknadsaktörer många gånger motiveras av en strävan efter att hitta ömsesidig gynnsamma lösningar. På marknader sammanfaller förstås egenintresset väldigt ofta med vad som är ömsesidigt gynnsamt (eftersom en nöjd kund oftast också är en lönsam kund). Men så fort det finns möjlighet för opportunism kommer själviska aktörer att utnyttja sådana tillfällen för egen vinning, medan de som strävar efter ömsesidigt gynnsamt utbyte inte kommer göra det i samma utsträckning.
Det finns gott om tillfällen för opportunistiskt beteende. Banktjänstemän kan lura på oss komplicerade finansiella produkter som vi först när vi går i pension förstår inte var särskilt bra. Forskare har stora möjligheter att manipulera sina forskningsresultat. Förskollärare kan sätta sig i ett hörn med en kopp kaffe i stället för att anstränga sig för att uppfylla läroplanens mål. Vårdare av demenssjuka kan behandla patienterna hänsynslöst utan någon större risk för att det kommer att uppdagas. I många av dessa fall förlitar vi oss i praktiken i stor utsträckning till människors yrkesstolthet, vilja att utföra ett gott arbete och strävan efter att göra det som gagnar båda parter. Om vi trodde att förskollärare och demensvårdare bara såg till sitt snäva egenintresse skulle vi nog tveka inför att lämna våra barn och demenssjuka föräldrar i deras händer.
Förmodligen skulle många marknader fungera sämre om marknadsaktörer anammande idén om den amoraliska marknaden till fullo och började bete sig helt själviskt. Att döma av en artikel i New York Times häromveckan gäller detta till och med på investmentbanken Goldman Sachs som är något av en arketyp för den mest förhärdade slags finanskapitalism. En f.d. chef förklarar att han valt att säga upp sig från banken på grund av att företagskulturen förändrats från en strävan att tillgodose kundens intressen så väl som möjligt till att pracka på kunden de produkter som är banken tjänar mest på. Han ger bland annat följande uppmaning till Goldman Sachs:
Weed out the morally bankrupt people, no matter how much money they make for the firm. And get the culture right again, so people want to work here for the right reasons.
Idén att bagaren bara drivs av egenintresse är potentiellt en farlig idé om människor uppfattar den normativt, det vill säga att man bör bete sig själviskt på marknader. På sätt och vis är det kanske därför ganska bra att de allra flesta människor lyssnar mer till sin egen moral än nationalekonomernas predikningar.
Ekonomistas 
Jag håller förstås med. Men du utelämnar också ryktesmekanismer som kan vara nog så viktiga. En klassisk referens: http://www.jstor.org/stable/1833028
Nej, resonemanget utelämnar inte ryktesmekinismer – det är ju en viktig anledning till att nöjda kunder oftast också är lönsamma.
Jag tänkte nog bara att många av de exempel du ger — som sträcker sig från sjukvård, och manipulerade forskningsresultat, till Goldmans benägenhet “att pracka på kunden de produkter som är banken tjänar mest på” — verka alla bygga på kortsiktig opportunism. En långsiktig opportunist kan mycket väl vara genomärlig i sin forskning, och ge kunden produkter som banken kanske inte omedelbart gör en enorm vinst på, men också ett rykta ett bry sig om dina kunder.
Jo visst, men en person som i grunden är självisk men agerar osjälviskt pga ryktesmekanismen kommer att agera opportunt närhelst sannolikheten att “åka dit” är tillräckligt liten. Jag tror det finns gott om sådana tillfällen – demenssjukvård är ett extremt exempel eftersom konsumenten ofta inte kan meddela sig ordentligt. Små barn i förskolan likaså.
Det håller jag ju förstås med om.
Ett par reflektioner:
1) Forskollarare och demensvardare kanns inte som de basta exemplen pa hur marknaden fungerar da de tillhor de omraden dar det finns minst marknad och mest stat (i form av reglering, finansiering och/eller direkt drivande av verksamhet)
2) Fragan ar val om bankdirektoren verkligen inte ar sjalvisk pa lang sikt? Vinstmaximering pa kort sikt leder ju inte alltid till vinstmaximering pa lang sikt. Snarare an att handla om moral tycks detta handla om snedvridna incitament for personal och agare (klassisk principle-agent) och om for lite marknad / bristande konkurrens (pga for mycket regleringar)?
Håller med om 1), men just de exempel jag tar upp skulle lika gärna ha kunna gälla om finansieringen var privat.
Jag håller med om lång/kort sikt, men det illustrerar faran av att ha “snäv själviskhet” som tumregel – i många fall ligger det inte i ens eget långsiktiga intresse. (Jag är medveten om att detta resonemang är en smula fluffigt.)
Tack för det här inlägget. Det behövs fler diskussioner om hur det nationalekonomiska språket påverkar vårt samhälle och mellanmänskliga förehavanden. Ett problem kopplat till det du beskriver är till exempel glidningen mellan nationalekonomers tekniska begreppsvärld och hur dessa begrepp används både i politiken och runt middagsbordet.
Nu sa ju iof. Adam Smith inte att bara egenintresset motiverar människor utan även “Man naturally desires, not only to be loved, but to be lovely; or to be that thing which is the natural and proper object of love. He naturally dreads, not only to be hated, but to be hateful; or to be that thing which is the natural and proper object of hatred. He desires, not only praise, but praiseworthiness; or to be that thing which, though it should be praised by nobody, is, however, the natural and proper object of praise. He dreads, not only blame, but blame-worthiness; or to be that thing which, though it should be blamed by nobody, is, however, the natural and proper object of blame.” i The Theory of Moral Sentiments.
/J
Absolut, men Smiths “andra bok” brukar nationalekonomer inte prata så mycket om…
Om jag förstår artikeln rätt så bör nationalekonomer ifrågasätta den utbildning som gäller för att bli nationalekonom.
Kan det vara så att nationalekonomer utbildas till att, så att säga, anamma den rådande samhällssynen på ekonomin?
Håller så klart också med om allt väsentligt Robert.
På slutet skriver du: “Idén att bagaren bara drivs av egenintresse är potentiellt en farlig idé om människor uppfattar den normativt, det vill säga att man bör bete sig själviskt på marknader”. Jag håller definitivt med, men jag vet inte om nationalekonomer i sin undervisning brukar hävda detta normativt. Å andra sidan är min bild att man ofta är allmänt otydliga vad gäller den positiva/normativa distinktionen, och här finns en klar förbättringspotential menar jag. Några timmars moralfilosofi borde varje nationalekonomistudent få med sig redan på grundnivån.
Jag anser emellertid även att “Idén att bagaren bara drivs av egenintresse är potentiellt en farlig idé” även om den uppfattas rent deskriptivt. Ett exempel är på klimatområdet där man kan hamna i helt omöjliga och onödiga låsningar om man utgår ifrån att rika länder och/eller individer aldrig någonsin kommer att gå med på åtgärder som innebär att man själva förlorar på dem. Mycket forskning visar ju att de flesta av oss kan gå med på sådant om vi t ex uppfattar det som rimligt rättvist.
Diskussionen om när och varför man som samhällsvetare ska fokusera på egennyttan hos individer går ännu längre tillbaka än Adam Smith. Smiths brevkompis David Hume skrev trettio år tidigare att:
”Political writers have established it as a maxim that, in contriving any system of government and fixing the several checks and controls of the constitution, every man ought to be supposed a knave and to have no other end, in all his actions, than private interest. By this interest we must govern him and, by means of it, make him, notwithstanding his insatiable avarice and ambition, cooperate to public good. […]
It is, therefore, a just political maxim that every man must be supposed a knave, though at the same time it appears somewhat strange that a maxim should be true in politics which is false in fact.”
Humes text handlar förvisso om hur vi ska förhålla oss till politiker, men ”every man must be supposed a knave” brukar ju citeras i detta sammanhang. Jag tycker personligen att Humes poäng fortfarande är vägledande hos de flesta nationalekonomer och nationalekonomiska utbildningar. Jag har i alla fall aldrig stött på en disputerad nationalekonom som tillstått att Hume och Smitth visat att det är viktigt att vi börjar bete oss mer själviskt i största allmänhet. Däremot har jag stött på rätt många disputerade halmgubbar med sådana åsikter. Jag misstänker att de är viktiga för att saluföra resultat som visar på existensen av ”other-regarding preferences”, när det som diskuterats i tre hundra år är relevansen.
Bra artikel Robert, men jag måste faktiskt hålla med Johansson-Stenman om att “Idén att bagaren bara drivs av egenintresse är potentiellt en farlig idé” även om den uppfattas rent deskriptivt och inte bara normativt. Kruxet här är ju också att dikotomin normativ/deskriptiv är svår att upprätthålla. Vårt språkbruk underlättar ju inte heller precis. Vem vill uppfattas som att man inte vill vara “effektiv” eller har “rationella” förväntningar? Valet av ord när vi ska sätta en stämpel på vår hypoteser är nog inte en slump …
Förmodligen är det ingen slump. Nationalekonomin och nationalekonomer gynnas troligtvis av denna begreppsglidning eftersom den underlättar när ekonomer ska skapa gehör för sina resultat, i politik och samhällsdebatt. Hur ska vi förändra detta?
Jag är inte övertygad om att ordvalen är så viktiga, men däremot tror jag det har betydelse vad man lägger tonvikten på i undervisningen. Det spelar nog en större roll om man fokuserar man på fångarnas dilemma-liknande situationer med en tydlig konflikt mellan själviskhet och goda utfall, eller om fokuserar man på fall då själviskhet och goda utfall tycks gå hand i hand.
Jag tycker själv att exempelvis “rationella förväntningar” är extremt missvisande, och dessutom ger utrymme för en oändlig mängd halmgubbar. “Modellkonsekventa förväntningar” är mycket mer träffande. Det är liksom lite svårare att argumentera att förväntningar bör vara inkongruenta med den modell som används …
Bra skrivet Robert! Rättvisa och moral utesluts tyvärr ur de makroekonomiska teorierna. Låt mig komma med ett exempel:
En dag snöar det väldigt kraftigt. Det uppstår en stor efterfrågan på snöskyfflar. Järnhandlaren väljer att höja priset på dem med 50%. Fråga: Är det rättvist?
Majoriteten (det har gjorts riktiga undersökningar) säger nej. Det är fel av järnhandlaren att utnyttja andra människors missöden (de måste ta sig till jobbet, skotta infarten till garaget etc) – järnhandlaren köper ändå in skyfflarna till samma pris som tidigare.
För en ekonom är ovanstående helt ointressant. Vanlig utbud och efterfrågan gäller. Duh.
“Riktiga undersokningar” som visar att folk inte tycker om att andra tjanar mer pengar ar relevant hur? Och inkopspris ar relevant hur? Att jarnhandlaren har snoskyfflar i lager adderar val anda mer varde nar snoskyfflar behovs an nar de inte behovs?
En nagot mer relevant analys ar nog anda denna: http://www.newsday.com/opinion/oped/boudreaux-don-t-curse-the-oil-speculators-1.3645329
Det har inget att göra med att andra tjänar pengar. Utan hur de gör det och hur mycket som anses vara en rimlig prishöjning. Det innebär i praktiken att handlaren behöver ta hänsyn till andra aspekter än vinst när varorna prissätts.
Kahneman, Knetsch, Thaler (1986) “Fairness as a Constraint on Profit Seeking”
Click to access Fairness_DK_JLK_RHT_1986.pdf
Varför är ovanstående helt ointressant för en ekonom? Tror tvärtom att ekonomen tycker det är mycket intressant. Inte minst om man ställer frågan lite annorlunda: under vilka omständigheter väljer handlaren att INTE höja priset. Alternativt: vad är rättviseaspekterna och välfärdseffekterna av att inte höja priset jämfört med att höja priset.
Själv diskuterar jag just precis detta fallet redan på grundkursen i nationalekonomi.
Lyssnar verkligen folk på nationalekonomernas predikningar? Jag föreställer mig att normer i t.ex. Gnosjö formas på ett helt annat sätt.
Nej, jag tror inte det (därav sista meningen i inlägget). Sen kan man också fråga sig likt Jan ovan i vilken utsträckning förhållandet är det omvända, dvs om det snarare är den rådande samhällssynen som präglar vad nationalekonomerna predikar.
Det varierar säkert. Jag har sett resultat från undersökningar från business schools som visar att studenterna tar till sig mer egoistiska värderingar från skolböckerna. Vissa skikt i samhället påverkas säkert av nationalekonomiskt tankegods. När det gäller övriga samhället finns det nog många andra krafter. Nästa vecka skall de prata på HHS om “Only-for-profit education? The social responsibility of business schools. Are business schools part of the problem? This question has been posed both by business people and academics ever more often after the global financial crisis and the recent scandals within Swedish health care… ” etc. Men jag måste säga att ren vinstmaximering kan kännas uppfriskande än all denna välgörenhet och galor för hemlösa…
Hej, väl formulerat och tänkvärt. Michael Sandel (legendarisk professor i praktisk filosofi vid Harvard) har en artikel i senaste Atlantic som tar upp just dessa frågor (och som rönt viss uppmärksamhet):
http://www.theatlantic.com/magazine/archive/2012/04/what-isn-8217-t-for-sale/8902/
Idén att nationalekonomen lär ut att människan är egoistisk är potentiellt en farlig idé om människor tolkar detta som ett politisk strävan, det vill säga att nationalekonomer vill att människor ska bli mer själviska. På sätt och vis är det kanske därför ganska bra att de allra flesta människor lyssnar mer till andra nationalekonomer än den här bloggens predikningar.
Nu har jag inte läst alla kommentarerna, så de här invändningarna har kanske rests förut men:
1. Om det finns personer som är icke-själviska, vilket jag tror, så är frågan om de inte egentligen ställer till mer skada än nytta. Anledningen är att en icke-självisk strategi inte är evolutionärt stabil. Det innebär att den kan invaderas av spelare som låtsas vara icke-själviska, men egentligen är själviska. Det i sin tur innebär att man aldig kan veta om någon som påstår sig vara icke-självisk verkligen är det, med allt vad det innebär.
2. Den andra invändningen handlar om den amoraliska marknaden. Jag vet inte riktigt om jag håller med om att marknaden är amoralisk: Jag skulle hålla med om att marknadsmekanismen är amoralisk. Men marknaden är ju alla marknadsaktörers sammanvägda preferenser.Så om marknadsaktörerna är moraliska så borde även sammanvägningen, dvs marknaden, vara det.
De som behandlar dementa bra när ingen kollar skadar egentligen dementa genom att deras existens gör så att demensvården byggts upp på att man inte ska skada dementa i smyg?
Ja, markus, så är det. Då har vi en spelteoretisk modell, där man tar hänsyn till att alla deltagare anpassar sig till vad de andra gör.
Det är ju en intressant tanke. Går den att undersöka?
Du menar om den går att testa? Ja, det är väldigt testbart. Faktum är att om det jag säger inte vore sant, så borde vem som helst kunna skaka fram ett motbevis rätt så omgående.
Det är ju uppenbart att det är sant i någon mån så det är väl ingen poäng med att testa det. Det som vore intressant är väl att undersöka det du frågade, om det ställer till med mer skada än nytta.
Jag menar, policyimplikationerna av ett bevis för att anställda i demensvården som i smyg bryr sig om de dementa utgör en nettoskada för de dementa vore ju avsevärda, så om det går att undersöka så vore det väl värt att göra.
Om jag förstår dig rätt så menar du så här: Å ena sidan så är det uppenbart sant att själviska individer tillåts åka snålskjuts på icke-själviska individer. Å andra sidan så är det inte säkert att vi vill eliminera den möjligheten eftersom det innebär att vi skulle tvingas att ersätta de icke-själviska individerna för insatsen de gör för samhället.
Har jag förstått dig rätt?
Jag tror att du underskattar det samhälleliga värdet av egenskaper som tolerans, generositet och kärleksfullhet. I synnerhet som vi inte känner alla människors sanna preferenser ska vi nog vara glada att även själviska människor känner sig tvungna att låtsas vara icke-själviska.
Det handlar inte om att jag underskattar icke-själviska egenskaper. Som jag skrev tidigare så tror jag att det finns rätt så mycket av den varan. Dessutom tycker jag att det är jättebra.
Däremot blir det fel om man utformar system baserade på att männsikor skulle vara icke-själviska. Då kommer det gensta dyka upp en massa människor som påstår att de är icke-själviska, men som sen visar sig inte vara det.
Dessutom öppnar det upp för folk som kräver av andra att de ska vara icke-själviska – utan att de själva är icke-själviska i sina egna handlingar. Det skulle vara intressant att höra vad ni tycker om sådana människor.
Marcus, nu börjar det klarna för mig vad du egentligen menar. Jag håller med dig om att det nog kan vara klokt att utforma system baserade som är “robusta” mot själviskhet. Men i många fall tror jag det är omöjligt och mina exempel från forskning, förskola och demensvård var exempel för att illustrera detta.
Delvis handlar den här diskussionen vad man menar med självisk. Jag tänker mig egentligen vad psykologer skulle klassificera som psykopater, d.v.s som saknar empati och inte får någon glädje alls av att se andra glada människor. Tror du verkligen att ett samhälle bara befolkat av psykopater skulle fungera lika väl som vårt?
Robert, jag tycker att det är märkligt att du använder ett värdeladdat ord som psykopat för att beskriva det jag kallar för självisk. Din definition av psykopat stämmer inte heller med den allmänt vedertagna, se t.ex. wikipedia: http://sv.wikipedia.org/wiki/Psykopati
För att svara på din fråga tror jag inte att ett samhälle fullt med själviska individer skulle fungera lika bra som ett samhälle med icke-själviska individer. Anledningen är att icke-själviska individer inte vill ha lika mycket betalt för att utföra tjänster som är bra för andra.
Men, när man utformar system som tar för givet att deltagarna skulle vara icke-själviska, så kommer det inte att fungera, av det skäl som jag nämnde tidigare.
Dessutom kan man fråga sig om det är ett system som är rättvist mot de som verkligen är icke-själviska. Varför kan inte icke-själviska människor få tjäna pengar på sin icke-själviskhet? Om det finns människor som är mer icke-själviska, så borde väl de erbjuda sig att utföra tjänsten till en ännu lägre monetär ersättning?
Avsikten var inte att använda psykopat i värdeladdad bemärkelse, utan att försöka klargöra vad både du och jag menar med självisk. Det misslyckades uppenbarligen, jag beklagar detta, men att döma av ditt resonemang verkar vi mena samma sak.
Håller med om löneresonemanget och att detta inte är rättvist. Men mitt resonemang ovan handlar inte om löner, utan möjligheter till opportunism, d.v.s. vad folk gör när vi inte har möjlighet att övervaka och belöna/bestraffa dem. Jag tror sådana situationer är ganska vanliga och ofrånkomliga hur kluriga system vi än utformar. I dessa fall fungerar osjälviskheten, yrkesheder m.m. som viktiga smörjmedel.
Att system bör vara robusta mot själviska individer håller jag i grunden med om. Har bland annat skrivit några insändare till DN om värdet av att folk betalar i kollektivtrafiken – och att det finns fysiska mekanismer som säkerställer det. (Jag uppfattade dock ditt ursprungspåstående ganska annorlunda.)
Inte desto mindre börjar jag få uppfattningen att om man kan skapa och vidmakthålla system som bygger på icke-själviskhet (eller i alla fall där piskan är avlägsen och mindre synlig), och därtill gynnar deltagarna (på ett eller annat sätt) så kan sådana fylla en viktig samhällsviktig funktion för att fostra icke-själviska instinkter.
Ja, å andra sidan har vi väl något av en paradox här: Om det inte går att iaktta oegentligt beteende, för att bestraffa det, så går det heller inte att belägga att det förekommer.
(Sen kan det ju finnas specialfall där det inte går att visa vem som begått oegentligheten, bara att den har begåtts. Det kanske är det du menar?)
I de fall där det går att iaktta vem som har begått oegentligheten, så går det ju så klart att bestraffa dem. Dels bestraffas de av marknaden – om de är konkurrensutsatta – dels kan de bestraffas av myndigheterna – om myndigheterna har korrekt utformade system.
Ärligt talat bygger jag nog detta främst på introspektion — det finns många gånger där jag skulle ha tjänat på att agera opportunt men inte gjort det. Men det finns förstås även många fall i den andra kategorin och så finns det ju laboratorieexperiment då detta ibland gäller (om det är dubbelblint).
Men även om man i princip kan övervaka och lagföra alla oegentligheter skulle detta vara rysligt kostsamt. Till exempel sparar det mycket tid och pengar att slippa skriva fullständiga kontrakt i tid och otid och vi slipper ha övervakningskameror på varenda rum inom demensvården.
Hur skulle det se ut om vi utgick från nödvändiga resurser och tjänster och lät pengarna bara bli den mekanismen som kan hjälpa till utbyte och fördelning. Ekonomi betydde inte pengar utan ”resurshusshållning”. När resurserna överskrider en stor familjs gräns, då behövs pengar och en ordnad marknad. Men om pengarna och bytesvärdet tar över nyttan, behovet och bruksvärdet, då heter det inte Ekonomi utan Krematistik. Och att låta Ekonomi styras av Krematisktik är en fara som redan Aristoteles såg. Det var i Aristotelels Politiken där Marx hämtade sin värdelära. Marknaden låter som en opersonlig figur, en gud. Och namnet kommer just från guden Mercurius, som i Rom var köpmarknadens, tjuvarnas och propagandans gud.