Det svenska samhällets strävan efter rättvisa och jämlikhet är i första hand fokuserad på Sverige och vi som bor här. Sverige är också förhållandevis jämlikt — kanske går det inte att skapa så väldigt mycket mer jämlika samhällen utan att kompromissa med andra viktiga värden. Men i ett globalt perspektiv är Sverige snarare att likna vid en exklusiv country club där alla som privilegierats med medlemskap är varandras jämlikar, samtidigt som ojämlikheten bland massorna utan medlemskap är enorm. Vi ägnar mycket möda åt att försöka fördela möjligheter och resurser jämlikt inom denna exklusiva lilla klubb och de politiska striderna handlar till stor del om just detta. I en del frågor finns det visserligen ingen motsättning mellan att skapa jämlikhet inom klubben och att skapa global jämlikhet, men i många andra frågor finns en mycket tydlig målkonflikt. Denna svårlösta motsättning mellan nationell och internationell rättvisa tycker jag har gjort sig särskild påmind i en rad frågor på senare tid.
I Syrien pågår ett inbördeskrig och miljoner människor är på flykt inte långt från Europas gränser. Sverige tar i förhållande till andra europeiska länder visserligen lite större ansvar när det gäller att ta emot flyktingar, men vi skulle också kunna ta emot många, många fler. Om vi menar allvar med vår strävan efter rättvisa skulle vi naturligtvis öppna våra dörrar på vid gavel för alla flyktingar, till exempel genom att låta människor söka asyl på plats i Syrien och i flyktingläger i grannländerna. Sverige skulle visserligen bli ett mer ojämlikt land, men den globala jämlikheten skulle öka.
På senare tid har tiggare blivit en alltmer vanlig syn runt om i Sverige. Det rör sig ofta om fattiga människor från Östeuropa som sökt sig till Sverige för att tjäna pengar. Så länge dessa människor stannade kvar i sina hemländer kunde vi obekymrat fortsätta att fokusera på de inre angelägenheterna i vår medlemsklubb, men nu blir vi dagligen påminda om att det finns en massa människor som inte är välkomna i vår exklusiva skara.
Det finns massvis med liknande exempel på hur vi skiljer på svenskar och icke-svenskar i vår syn på rättvisa. Till exempel påpekade Lars Calmfors nyligen i en krönika om lex Laval det paradoxala i att LO och Socialdemokraterna accepterar att människor som tillverkar varor åt oss utomlands kan ha låga löner, men inte tolererar låga löner för utländska arbetare som är stationerade i Sverige. För egen del skulle jag svårligen tolerera att betala någon 10 kronor per timme för att städa mitt hem, samtidigt som jag häromdagen var på Hennes & Mauritz och köpte barnkläder som sytts av arbetare med mycket lägre lön än så. Ett annat exempel är att vi lägger ner mycket resurser på att försöka skapa en likvärdig skolgång för att utjämna sociala skillnader inom Sverige, medan vi förmodligen skulle kunna skapa större global jämlikhet genom att lägga resurser på skolor i fattiga länder. Inom Sverige omfördelar vi inkomster av fördelningspolitiska skäl utan att ställa krav på det ska leda till något mer än att ojämlikheten minskar. När vi ger bistånd till fattiga länder ställer vi dock i de flesta krav på att det också ska leda till “utveckling”. Att ge barnbidrag till barnfamiljer i Tanzania skulle minska den globala ojämlikheten mycket mer än att ge dem till svenska barnfamiljer som vi gör idag.
Det finns mycket enskildheter att diskutera när det gäller dessa exempel, men det är svårt att undkomma slutsatsen att vi tenderar att prioritera nationell framför global rättvisa. Denna inställning delades även av John Rawls i hans monumentala verk A Theory of Justice — hans frihets- och differensprinciper gäller uttryckligen bara inom nationer och inte mellan dem. Filosofer har i Rawls efterföljd intagit olika ställning i frågan om förhållandet mellan nationell och internationell rättvisa, men för egen del hittar jag inget riktigt bra argument för varför särskilda rättviseprinciper skulle gälla på nationell nivå (jag lutar alltså åt det som kallas “pure egalitarianism” i denna utmärkta genomgång av den filosofiska diskussionen om internationell rättvisa).
Frågan är dock relevant även om man inte delar Rawls syn på rättvisa och oavsett om man tycker det är möjligheter eller utfall som ska fördelas rättvist. Till och med om man inte är anhängare av någon särskild rättviseteori, men såsom många nationalekonomer intar en utilitaristisk utgångspunkt inställer sig frågan om den egna nationens invånare ska ges större vikt i en global välfärdsfunktion (se t.ex. den här uppsatsen av Tony Atkinson). (Man kan också likt Olof Johansson-Stenman fråga sig om även djur ska inkluderas i välfärdsfunktionen.) Liberaler undkommer inte heller frågan, i synnerhet inte när det gäller rätten till fri rörlighet: hur kan det vara legitimt att låta svenskar röra sig fritt i Sverige, men inte ge medborgare i andra länder samma rättighet? Detta är för närvarande föremål för en intensiv debatt bland svenska liberaler (med debattörer såsom Lena Andersson, Fredrik Segerfelt, Paulina Neuding och Tino Sanandaji).
Personligen upprörs jag av stora ojämlikheter och tycker att jämlikhet i både möjligheter och utfall är viktiga värden. Exemplen ovan visar dock en svag punkt i min egen — och många andras — syn på jämlikhet och rättvisa. Visst kan åtskillnad mellan vi och dem i synen på rättvisa vara förståelig ur både pragmatiska, psykologiska och politiska perspektiv. Det innebär dock inte att det är moraliskt försvarbart. Rättvisa, jämlikhet och grundläggande mänskliga rättigheter är väl till sin natur universella värden som gäller alla människor, inte bara de i vår närhet? Det måste väl ändå vara lika viktigt att utjämna ojämlikheter mellan mig själv och den rumänske tiggaren som mellan mig själv och en arbetslös Svensson? Men hur kan vi i så fall rättfärdiga att vi bryr oss så mycket mer om jämlikhet bland svenskar än globalt? Dessvärre har jag inte hittat något riktigt bra svar på den sistnämnda frågan. Detta är en öm punkt i min syn på rättvisa som förstås skaver lite extra så här efter jul då jag knappt tagit mig ur portvinsdimman framför TV:n med Karl-Bertil Jonssons mantra “att ta från de rika och ge till de fattiga” fortfarande malandes i huvudet.
Ekonomistas 
Intressanta synpunkter! FYI: Frågan huruvida universell jämlikhet är förenligt med särskilda förpliktelser gentemot invånare i det egna landet har diskuterats ymnigt under senare år. Insiktsfulla skäl för den moraliska relevansen av statsgränser och det faktum att invånare i ett land är underkastade ett gemensamt rättssystem ges bla av Michael Blake och Thomas Christiano. Mer radikala, och möjligen mindre rimliga, skäl för den ståndpunkten ges av Thomas Nagel och David Miller.
/Ludvig Beckman
Jo, jag är medveten om detta och de flesta av dessa diskuteras i artikeln i Stanford Encyclopedia of Philosophy som jag länkar till i inlägget (http://plato.stanford.edu/entries/international-justice/). Jag ska dock erkänna att jag inte satt mig in i detalj i alla dessa argument, men jag har i alla fall inte stött på något argument som jag tycker är särskilt bra för att statsgränserna skulle ha någon särskilt moralisk relevans.
Legitimiteten av statsgränserna är väl grundad i den moraliska rätten att njuta frukterna av sitt arbete som person eller som grupp.
Det är väl ingen kvalitativ skillnad jämfört med en storfamilj som brukar en landplätt. I många filosofiska skolor anses dessa ha moralisk rätt till landplättens frukter.
Att grannfamiljen inte är lika bra på att odla alternativt har arbetat mindre hårt innebär inte att grannfamiljen har självklar moralisk rätt till de förras grödor?
Avsaknaden av argument för statsgränsernas moraliska betydelse är ganska enkelt att förstå om man betänker att statsgränser är historiska olyckshändelser; att malmöborna inte får lära sig danska i grundskolan har del av sitt ursprung i att det var JÄVLIGT kallt en vinter för länge sen, vad ska det tillskrivas för moralisk betydelse?
En möjlig syn på det hela är väl att man helt enkelt anser att ojämlikhet är detsamma som orättvisa? Alla tycker inte att ojämlikhet i utfall vare sig på person- eller nationsnivå är moraliskt problematiskt om utfallet är välförtjänt och en frukt av personens eller samhällets arbete.
Huruvida man anser att välståndet i den utvecklade världen är välförtjänt eller ej är väl en smaksak – men det finns inga uppenbara skäl till varför Tanzania inte skulle kunna utveckla ett eget välstånd att använda för barnbidrag (vilket väl stora delar av Afrika tycks vara på väg emot).
Folk och nationer som drabbas av krig däremot ser nog de flesta som “orättvist” drabbade och därför är hjälpimpulsen starkare än
Att man sedan bedriver utjämningspolitik i Sverige beror knappast på moraliska betänkligheter för de allra flesta utan en ren personlig nyttofunktion där många uppskattar att bo och leva i ett sådant samhälle. Man betalar utjämning för att behålla social ordning – vilket i sin tur gagnar allas ekonomi.
Hur har jag gjort mig förtjänt att råka födas i Sverige?
Ställ frågan omvänt istället: vad har NN gjort för att förtjäna att födas i Somalia, Afghanistan eller vad det nu är.
Utmärkt inlägg! Det sägs ofta att högermänniskor inte bryr sig om ekonomisk jämlikhet men det är ju bara struntprat (och faktiskt upprörande). Det är bara det att man kan anse att andra frågor är viktiga också och att man dessutom måste se lite vidare på världen än bara den lilla del av världen där 0,01% av världen bor. Själv tycker jag att Singers uppmaning att ge 10% av sin nettolön till välgörenhet är alldeles utmärkt och är något jag följer själv. Och då ska man givetvis inte ge de pengarna till något konstmuseum i Sverige utan till något som hjälper fattiga människor i fattiga delar av världen. Inte till relativt fattiga svenskar som i sin tur är relativt rika världsmedborgare.
Sverige är ett samhälle som i stor utsträckning tänker väldigt mycket mer på de som har. Inte på de som inte har. De som har en bostad kontra de som inte har en bostad. Det som har svenskt medborgarskap kontra de som inte har det. De som är på arbetsmarknaden kontra de som inte är på arbetsmarknaden. Osv osv.
Jag är ingen expert på detta men jag funderat på det tidigare min relektioner är;
1) Demokrati är ingen garanti för rättvisa eller moral. Politiker är säljare av åsikter, röster är valutan. Det folk primärt röstar för är åsikter som berör dom i det dagliga livet, utrikespolitik vinner inga val. Därför är det en omöjlighet att få en majoritet i riksdagen (eller något annat land) för att minska ojämlikheterna i andra länder på beskostnad av en ökning i Sverige (vi har ju i och för sig bistånd, men det får anses som litet i sammanhanget).
2) LO är ingen rättviseorganisation deras jobb är att se till deras medlemmars intressen, och att riskera att lönerna sjunker i Sverige är inte i deras intresse, även om det är orättvist.
3) En intressant fråga som jag tänkt på är om det finns en “gräns” för hur mycket jämställdhet man kan ha i ett land innan det leder till en direkt ökad ojämlikhet för dem utanför klubben det finns ju exempel när man definitvt gått över gränsen t.ex. de gamla kommunistländerna, vissa gulf länder, apartheid etc., men även vi har frågor som skapar extern ojämlikhet t.ex. jordbruksstöd.
Att de sociala rättigheterna – den formaliserade sociala rättvisa som återfinns i bland annat FN-deklarationen om de mänskliga rättigheterna – är formulerade som krav riktade mot staten, beror på troligen på att författarna ansåg att statsmakten, även när det formellt råder representativ demokrati, måste hållas inom bestämda gränser. Samt att denna kontroll skulle kunna tryggas genom internationella konventioner. Lex Laval och ointresset för FN-organet ILO:s synpunkter på denna tyder på att FN-deklarationens författare var alltför optimistiska.
Att nationalekonomin låter låna sig till angreppen mot de sociala rättigheterna och -konventionerna är kanske inget man borde förvånas över om nationalekonomerna politiska studier begränsas till de ämnen och den behandling av dessa som är föremål för debatt bland svenska liberaler.
Ett mycket praktiskt skäl är väl att våldsmonopolets skatteintäkter från 5 miljoner jobbande med nuvarande riggning av välfärdsstaten räcker till en i mångas tycke rimlig grad av fördelning och försäkring för 9 miljoner människor, medan samma intäkter inte räcker alls till samlad efterfrågan från 7 miljarder människor?
Så är det förstås, men det går ändå inte att komma ifrån att t.ex. barnbidragen skulle göra större nytta i Tanzania än i Sverige och att vi därmed måste ställa oss frågan med vilken rätt vi ger dem till svenska barnfamiljer.
Jag är inte övertygad om att en kontantström från Sverige till Tanzania motsvarande barnbidragen vore ens Kaldor-Hicks-effektiv i längden.
Rätten vilar väl på demokratiska beslut om skatteuppbörd och utgiftsfördelning? Dessa hänger dessutom ihop – det finns för mig ingen större anledning att tro exempelvis att skatteviljan i Sverige vore lika stor om dagens barnbidrag i stället skulle gå till biståndsprojekt.
Det systemvetenskapliga perspektivet får inte glömmas bort. Man kan inte plötsligt flytta börvärdet alltför långt från ärvärdet utan att få oscillationer med otrevliga konsekvenser, som kanske rentav överskuggar fördelar med det avsedda målet. Kanske till och med skapar motreaktioner som ör inte bara målet omöjligt att nå, utan också blir mycket värre än nuläget.
Det är det obehagliga i det, som jag ser det, ansvarslösa, talet om “rättigheter” och moraliska aspekter. Diskussioner utifrån “rättigheter” och moral landar alltid till slut i Stalins retoriska fråga om påven: Hur många divisioner har han?
Om nationsgränser: Nej, deras relevans har minskat. Men det gäller åt båda hållen, alltså inte bara globalisering utan också mot separatism och sönderfall. Och då blir det sista värre än det första.
Att se det från en systemvetenskaplig vy tycker jag är mycket lämpligt, utopiska liberaler verkar leva i villfarelsen om att samhällen har någon slags inneboende mekanism för harmoni mellan individerna. Tittar man istället på historien så verkar klansamhället vara människornas grundform och ett rättsamhälle av liberalt snitt något som genom mödosamt arbete skapas och sedan varje dag måste underhållas för att inte krackelera.
Allt detta kan man göra genast utan att blanda i staten. Låt säga man har en inkomst efter skatt på 20 000 av dessa sänder man 15000 till tanzania 1000 per person. Att leva på 5000 i Sverige kan låta lite men enligt Fredrik Segerfeldt går det alldeles utmärkt t.o.m mindre än så. Välfärdvinsten globalt blir oerhörd, samtidigt som tanzanierna slipper flytta till kallt och smårasistiskt land i norden.
Är någon intresserad i så fall ring Fredrik Segerfeldt så blir ni två eftersom jag tror att är anhängare av den gyllene regeln.
Jag är smärtsamt medveten om att man kan göra detta på egen hand och enligt min egen moraluppfattning vore det också rätt sak att göra. Ändå gör jag det inte.
Det mest moraliskt riktiga är väl att du gör det som du tror är bäst för dina egna pengar. Att täcka upp statens utgifter tror jag skulle hamna långt ner på en lista över vad de flesta tycker är det viktigaste de kan göra för sina pengar.
@ Robert
Alla inblandade skulle må bra av att läsa ”Governing the firms”, utgiven på Cambridge University Press och författad av ekonomiprofessor Gregory Dow (som har publicerat artiklar om ämnet, se nedan, i bl.a. American Economic Review).
Boken sammanfattar den nationalekonomiska forskningen om personalägda företag i marknadsekonomier. Likheterna med Tinos och Lenas diskussion är slående. Arbetarägda baskiska Mondragon, liksom John Lewis Partnership med ca 80 000 ”partners”/anställda (liksom de tusentals amerikanska ESOP-företag där personalen äger en majoritet av aktierna) och de italienska Lega-kooperativen har tvingats handskas med alla dessa problem i över 40 år, med mer eller mindre lyckade resultat.
Alla som vill veta något om jämlikhet vs rörlighet och kollektivt ägande vs individuellt ägande bör läsa Dows bok.
EDIT:
*Governing the firm
PS.
Då jag förstått att Östling gillar Samuel Bowles(?) så kan jag passa på att inflika att Bowles har hyllat Dows bok.
Tack för boktips (även om jag inte har någon stark uppfattning om Herr Bowles).
Det är rätt enkelt att avfärda “det, ansvarslösa, talet om ”rättigheter” och moraliska aspekter” idag med hur många divisioner rättigheterna och moralen kan ställa upp i jämförelse med hur många som finns på den andra sidan.
Orsaken till läget i bland annat Sverige idag har faktiskt beskrivits ännu mycket tydligare av 1870-talets liberala ekonomiska tänkare. “Om Kina blir ett stort industriland kan jag inte förstå hur Europas industriarbetare skulle kunna hålla ut i kampen utan att stiga ner till sina konkurrenters nivå.” John Stapelton, liberal ledamot i det Brittiska parlamentet 1852-1874, Notis i “Times” den 3 sept. 1873.
Något som kanske vid första anblicken ser ut som ett drömläge även för liberaler i Sverige idag.
Men om och när detta genomförts försvinner arbetskraftsarbitaget och det blir ytterligare problem att finna köpkraftig efterfrågan för marknadsförda varor och tjänster. Med tanke på att konsumtionen redan idag är beroende av ökande upplåning – även om bostadslånen för tillfället står still – kan stagnation bara vara förnamnet.
Alltså, industriarbetarnas andel av befolkningens köpkraft sjunker hela tiden. Hörde i höstas (vet inte om det är sant) att Volvo PV har en tiondel så många anställda idag som på 70-talet men producerar dubbelt så många bilar. Ingen aning om proportionerna är korrekta men tendensen är det definitivt. Av de arbeten som finns kvar i Sverige (väst) är en kraftigt minskande andel traditionella lågkvalificerade arbetarpositioner. Om de minskar ytterligare kommer de på sin höjd ha marginell inverkar på den totala köpkraften i ekonomin.
Om jämlikhet nu är dåligt för ekonomisk tillväxt (vilket verkligen inte är självklart, men som nog är sant för de allra mest ambitiösa välfärdssatsningarna) så kommer ju en politik som eftersträvar hög jämlikhet i rika länder på lång sikt leda till att fattigare länder har en chans att hinna ikapp. Om så är fallet, så ökar ju en politik för ökad jämlikhet i rika länder jämlikheten både lokalt och globalt.
Väljarna i ett land kan av egenintresse rösta för inomnationell omfördelning ( både för att de ser sig som nettomottagare och/eller att de tror på positiva externa effekter av omfördelning.
Om invandringen ökar (för att öka internationell jämlikhet) kommer nettomottagarens (redan bosatt) vinst av omfördelning att minska samtidigt som dom positiva externa effekterna av omfördelning i landet minskar (den ökade invandringen leder till ökade inkomstskillnader).
Den av egenintresse motiverade omfördelningsväljaren står nu inför valet att rösta på partier som vill både öka inomnationell och internationell omfördelning och partier som vill bibehålla den förra men minska den senare. En hel del kan tänkas välja det senare alternativet.
Slutsats: Traditionella vänsterpartier som fokuserar på internationell omfördelning kommer att förlora marknadsandelar till främlingsfientliga partier om en betydande del av deras väljare röstar utifrån egenintresse snarare än idealism.
Traditionella vänsterpartier fokuserar såvitt jag vet inte på internationell omfördelning. Åtminstone sedan 1:a världskriget och splittringen i samband med detta är det snarare typiskt för den traditionella vänstern inom Europa USA och de “vita kolonierna” att enbart agera utifrån de egna väljarnas mest omedelbart påtagliga intressen. Att till och med inskränka sina program utgående från att det inom den arbetande befolkningen förekommer åsikten att det skulle vara landsförrädiskt att stödja koloniserade länders befrielsekamp. Efter det andra världskrigets slut har denna traditionella vänsterriktning ofta kunnat falla ett steg framåt och kritiserat kolonialismen då den formella kolonialismen i de flesta fall övergick till att vara ekonomisk kontroll.
Ett klassiskt undantag var Frankrikes vänster och deras inställning till det även formellt koloniserade Algeriets befrielsekamp.
Det var med utgångspunkt från den traditionella – icke internationalistiska – vänstern som mellankrigstidens extrema höger kunde kalla sig socialistisk. Och till och med kunde ta sig namnet nationella socialister.
I frågan om flyktingmottagning och/eller arbetskraftsimport har den traditionella vänstern alltid varit opportunistisk. I Sverige har det vinglats fram och tillbaka, från de J-stämplade passen till efterkrigstidens kontrollerade arbetskraftsimport till EU-medlemskapets fria rörlighet och Festung Europa gentemot flyktingar från utomeuropeiska länder.
I praktiken har faktiskt inte heller den extrema högern visat sig ha några reservationer mot arbetskraftsimport. Motståndet har i sådana fall enbart varit rent privatekonomiskt betingat, att hindra importen av viss intellektuell arbetskraft som det hette i bollhusresolutionen.( http://www.unt.se/ledare/varens-viktigaste-debatt-377125.aspx )
Detta låter som en variant av “Sanandaji-principen” som dök upp i en debatt mellan Tino Sanandaji och Johan Norberg: http://super-economy.blogspot.se/2013/01/oarlig-om-sanandaji-principen.html.
Människor som värnar om välfärdsstaten gör det utifrån de skyldigheter de ålagts och tagit på
sig inom ramen för ett generationskontrakt. De kan inte plötsligt säga upp kontraktet och
hänvisa till att de har större skyldigheter eller lika stora skyldigheter mot människor i avlägsna
länder. Det handlar inte om lika rättigheter utan om hur folk ser på sina skyldigheter.
Tobychev: Att något uppstått pga historisk slump säger ju absolut ingenting om fenomenets existensberättigande?
Judith Jarvis Thompson gör en distinktion mellan anständighet och skyldighet i “A Defence of Abortion”. Vi har en skyldighet att inte kränka andras rättigheter. Och vi handlar rättvist i den strikta meningen så länge vi inte kränker någons (negativa) rättigheter. Hon menar vidare att rätten till liv inte innebär att vi kan kräva resurser för att överleva – hennes berömda violinistexempel är till föra att visa detta. Vad man har rött till är absolut och kan därför inte variera med avstånd.
Däremot menar hon att man ibland bör (hur “bör” ska förstås här är lite av ett mysterium) göra mer än bara respektera rättigheter. Om jag till exempel kan rädda ditt liv genom att ta tre steg genom rummet och lägga min hand på din panna så bör jag göra det (det är det minimalt anständiga) även om du inte har en rätt att kräva att jag ska göra det. Men om du är på andra sidan jorden så skulle jag göra något gott genom att resa till dig, men detta är långt utöver vad anständigheten kräver. Det är, vad filosofer kallar, en överloppsgärning.
Hardins resonemang från http://www.garretthardinsociety.org/articles/art_lifeboat_ethics_case_against_helping_poor.html är mer magstarkt och konsekventialistiskt. Jag har hört en Sverigedemokrat använda det i en intervju. Personligen så tycker jag om hans (Hardins) resonemang, men anser att han har fel då vår livbåt inte är så liten som han verkar tänka sig.
Det är två argument som även om de båda fallerar är värda att bemöta.
Frågeställningen är baklänges. Överallt där folkgrupper överkommit det vi förenklat kan kalla fångarnas dilemma och format någon typ av samhällskontrakt har denna livstil “segrat” över icke organisation. Kontraktet förändras över tid och upprätthålls på olika sätt, tidvis med våld och eller hot om våld. Grovt räknat kan man säga att fattiga ställer upp på att inte slå ihjäl dom rika och de rika ställer upp på att bidra lite mer i utbyte mot den stabilitet som är grunden för deras välstånd. Kontraktet ligger under ständig omförhandling och kan ganska snabbt rivas upp (kaos, revolution, krig) och ganska snabbt återställas.
En annan återkommande drift hos människan är viljan att lämna något efter oss. Du kan se det lite som fångarnas dilemma över tid. Jag offrar mig lite idag mot att mina barn får det bättre i morgon (samma drift som gör det till en ganska ovanlig åsikt att avskaffa arvsrätten helt). Det finns även ganska väl beskrivet hur alltruism fördelar sig mellan familj, vänner, stam och artfrände.
En stor del av samhällskontraktet utgörs av löftet om stabilitet, delvis för att i någon mån garantera det “jag” byggt upp till mina barn. Alla vi som lever under ett givet samhällskontrakt som vi ställt upp på, upplever det (rätt eller orätt) som att vi bidragit till det allmänna välståndet (läs Susan Faloudi – Ställd för en djupare analys) genom att ställa upp på detta kontrakt. Det visar sig också att vår, solidaritet, skattemoral, vilja att ställa upp på samhällskontraktet är mycket beroende av om vi upplever att andra ställer upp på kontraktet.
Egentligen det vi kallar jantelag är förmodligen en djupt rotad vilja att upprätthålla kontraktet.
Personligen tror jag att det är en lika djupt rotad uppfattning att det ingår i kontraktet att inte ge bort välstånd till människor som inte omfattas av kontraktet.
Därmed inte sagt att det är omöjligt att ändra vilka som omfattas av kontraktet, eller ha flera kontrakt på olika nivåer.
(Tänk hallänning, svensk, europé och världsmedborgare.)
Är medveten om att i strikt mening svarar inte detta resonemang på varför det är “rätt” att vara mer solidarisk med andra svenskar än exempelvis kineser, mer en förklaring till hur kommer det sig att det känns så.
Samtidigt måste man komma ihåg att politik är det möjligas konst (och ekonomi en del av den politiska verktygslådan).
Lite utanför ämnet så tror jag att ett samhällskontrakt är ganska ömtåligt och att den utveckling vi haft de senaste 35 åren i USA och Europa riskerar detta. En utveckling som alldeles säkert inte skulle gynna fattigare länder.