Hur mycket mer än ”dem” är ”vi” värda?

Jag skriver idag på Svenska Dagbladets ledarsida om beräkningar som Dani Rodrik (Harvard University, länk) har gjort för att besvara följande fråga: ”Hur mycket mer måste en person i ett rikt land bry sig om sina landsmän jämfört med hur mycket hon bryr sig om människor i världens fattigaste länder för att nå slutsatsen att gränser bör vara stängda”. Mitt SvD-inlägg, ”Världens fattiga vinner på öppnare gränser”, kan läsas på SvDs hemsida. Här på Ekonomistas ger jag lite mer detaljerad information om Rodriks funderingar och beräkningar.

Dani Rodrik är intresserad av hur människor i världens rikaste länder resonerar kring huruvida de vill ha mer eller mindre öppna gränser mot omvärlden. Hans utgångspunkt är det faktum att ekonomiska skillnader mellan länder (snarare än inom länder) är det som huvudsakligen driver den stora ojämlikheten mellan människor i världen. Till exempel så har en person som hör till de fem fattigaste procenten i Norge en (köpkraftsjusterad) inkomst som är nästan fem gånger högre än vad en person som hör till de fem rikaste procenten i Niger har. (Robert Östling har tidigare diskuterat relaterade frågor på Ekonomistas.)

Det innebär att öppnare gränser är ett enkelt sätt att minska den globala ojämlikheten. Ur ett ekonomiskt perspektiv har öppnare gränser i princip bara positiva konsekvenser för världens fattiga. Det gör det möjligt för åtminstone en del av dem att komma till en rikare del av världen där de kan öka sin produktivitet, tjäna mer pengar och leva ett bättre liv. För oss i världens rika länder är frågan knepigare – det finns både för- och nackdelar med ökad rörlighet. För att hårdra sitt argument så ignorerar Rodrik helt fördelarna och fokuserar bara på nackdelarna (en potentiell sådan är till exempel att det blir fler som konkurrerar på arbetsmarknaden i det rika landet om gränserna är öppnare).

Så när en person i ett rikt land funderar på hur öppna gränserna hen vill ha handlar det i Rodriks modell om att väga de öppna gränsernas fördelarna för världens fattiga mot de nackdelar som kan uppkomma för invånare i det egna, rika landet.

Fenomenet att människor bryr sig mer om dem som är mer lika dem själva är välstuderat. Från laboratorieexperiment vet vi att även i konstlade grupper (skapade exempelvis genom att slumpvis fördela färger) så är människor mer generösa och samarbetsvilliga gentemot dem som är mer lika dem själva. Samma fenomen har studerats utanför labbet. Att det finns en negativ korrelation mellan heterogenitet och exempelvis omfördelningsvilja är klart, och har visats av bland andra Alberto Alesina och Edward Glaeser (Harvard). Det finns också indikationer (även om de inte står oemotsagda) att detta är ett kausalt samband.

Det alltså inte förvånande om människor från ett rikt land bryr sig mer om sina landsmän än om dem från fattigare länder. Det Rodrik är intresserad av är hur mycket mer en person i t.ex. Sverige måste bry sig om andra svenskar jämfört med t.ex. syrier eller afghaner för att det ska gå att ”räkna hem” åsikten att gränserna bör vara mindre öppna än idag. Han gör följande antaganden (som helhet är de konservativa i den bemärkelsen att de tenderar att främja slutsatsen att gränserna inte bör vara öppna):

  • 60 miljoner människor emigrerar från fattiga länder till rika.
  • Löneelasticiteten i de rika länderna med avseende på arbetsutbud är -0.3.
  • Löneökningen för dem som emigrerar är 300%.
  • Genomsnittliga månadslöner i de fattiga respektive rika länderna är 3000 och 500 dollar.
  • Samhällets välfärdsfunktion är additiv i individers nytta och logaritmisk i inkomst.
  • Människor bryr sig bara om sin egen köpkraftsjusterade inkomst. (Detta innebär att han ignorerar fördelar för världens fattiga i form av att de kommer undan krig, förföljelse, etc genom att emigrera).

Rodrik visar att för att säga nej till denna migration så måste en person i ett rikt land värdera en person i ett fattigt land mindre än 22 procent än ”en av de egna”. (Rodriks egen översikt över beräkningen finns här). Han drar således slutsatsen att det endast krävs en liten grad av kosmopolitiskt tänkande för att en person bör acceptera ökad rörlighet. Eller annorlunda uttryckt (Amartya Sen (Nobel Prize in Economics 1998), The Idea of Justice, 2009, p. 143):

[T]here is something of a tyranny of ideas in seeing the political divisions of states (primarily, national states) as being, in some way, fundamental, and in seeing them not only as practical constraints to be addressed, but as divisions of basic significance in ethics and political philosophy.

Comments

  1. Daniel Andersson says:

    ”Ur ett ekonomiskt perspektiv har öppnare gränser i princip bara positiva konsekvenser för världens fattiga.”
    Finns inte en kostnad för ”brain drain” för fattigare länder, liksom att de investerat avsevärda resurser för att föda upp, fostra och utbilda barn och ungdomar som sedan blir produktiva i ett annat land? Det kan förvisso kompenseras genom att de som emigrerat skickar hem pengar till sina anhöriga, men det är inget som är givet.
    Möjligheten att emigrera innebär å andra sidan att lönerna för kvalificerad personal måste höjas för att vara konkurrenskraftiga, så för den delen av befolkningen är det säkert en vinst.

    ”en potentiell sådan [nackdel] är till exempel att det blir fler som konkurrerar på arbetsmarknaden i det rika landet om gränserna är öppnare”
    Sedan när är konkurrens något negativt för er ekonomer? Det leder tvärtom till att lönekostnader kan förväntas minska och att varor och tjänster producerade här blir billigare och mer konkurrenskraftiga. För företag och medelklass i Sverige borde det vara en vinst.
    Stängda gränser är en form av protektionism utövad av låglönegrupper som kidnappat makten i tron att de därmed kan förbli överprissatta. Dock är det tveksamt om ens de vinner på detta i längden då dynamiken i ekonomin minskar. Frihandel med varor brukar ses som någor som gynnar alla länder, varför skulle inte det gälla även för frihandel för arbetskraft?

    Däremot kan det finnas kostnader för stor migration om det leder till minskad tillit, ökade spänningar och ojämlikhet inom samhällen.

  2. Martin Mattsson says:

    Hej Johanna! Mycket bra och viktigt artikel. Jag tror att om vi hade en mer ”kosmopolitisk” välfärds maximerande världssyn skulle detta göra en enorm positiv skillnad i världen (iallafall för min kosmopolitiska välfärdsfunktion, vilket är något av en tautolgi). Jag tror också att en sådan världssyn har mycket fler implikationer än i migration/flykting frågor.

    Jag tycker att paralellen till bistånd som Rodrik gör ger oss lite perspektiv. Han säger att om vi antar 6-faldiga löneskillnader och att bistånd är en enkel transfer så krävs det bara att 25% av biståndet slösas bort (theta i hans modell) för att förklara en 1 procentig biståndsnivå (ungefär den vi har i Sverige) vid en 22% pareto-vikt på ”icke-svenskar”.

    Jag tänker dock att överskottet från migration till en större del tillfaller de relativt rika i ”Syd” (de med månads inkomster i 500 dollars klassen). En enkel transferering (via tex. givedirectly.org) skulle däremot kunna ges till de riktigt fattiga i Syd. Däremellan är inkomstskillnaderna mer i storleksordningen av 100 faldiga eller mer. Inkomsten är 1.25 PPP USD per dag för de vid fattigdomsgränsen jämfört med medianlönen i Stockholm på ca. 93 USD om dan (dessa siffror är inte direkt jämförbara men ger ändå en bild av den gigantiska ojämnlikheten). Med sådana inkomst skillnader krävs det en paretovikt av mycket mindre än 22% för att säga att det är rimligt att en median stockholmare skall få behålla så mycket av sin lön istället för att ge den till den givedirectly.org som ger 91% av din gåva direkt i de fattigas plånbok (altså theta=9%).

    Därför är den logiska slutsatsen (eller kanske bara min slutsats?) av en sådan här nyttofunktion, även med en paretovikt på icke-svenskar på ca 22%, att Svenska staten bör satsa mycket mer på transfereringar (eller vilket bistånd de nu tror är mest effektivt) till riktigt fattiga människor i världen. De bör också sätta skatterna på de flesta Svenskar så att de maximerar statens inkomst och sedan helt enkelt skänka bort intäkterna till de i världen som behöver dem mest.

    Detta är självklart inget argument för stängda gränser. Om vi nu har en ”kosmopolitisk” välfärds maximerande världssyn bör vi både tillåta mer migration och ge bort mycket mer av våra inkomster.

    PS. Det kanske låter som jag är sarkastisk eftersom min slutsats är så radikal, men jag tycker faktiskt att detta är en helt rimlig slutsats. Även om jag inte är så bevandrad i moral filosofi skulle jag argumentera för en paretovikt på 100% för alla människor men detta verkar tyvärr vara orimligt för många jag pratar med.

    • markus says:

      Det är en radikal slutsats, men även jag är övertygad om att det att arbeta för att flytta resurser från världens rika del till världens allra fattigaste är en mycket god sak, kanske den allra bästa.

      1% av BNP i den rika världen (EU, USA) transfererad till världens allra fattigaste (lite mer än en miljard människor) räcker för att utrota den absoluta fattigdomen i världen (varje människa över 1,25 dollar per dag).

      Jag tror dock att slutsatsen är mycket mindre radikal om den inte handlar om ökat skatteuttag utan om att arbeta för en kultur av frivilliga effektiva donationer. Då tror jag faktiskt att en stor andel av befolkningen håller med om att det är en mycket mycket bra sak.

      Ett stort arbete som många påbörjat men som behöver betydligt fler händer.

  3. Kristian says:

    60 miljoner?
    Det är väl snarare flera miljarder som skulle flytta om de kunde?

    • Johanna Möllerström says:

      Måhända, men Dani Rodrik modellerar öppnare gränser, inte helt öppna gränser.

      • Kristian says:

        OK, missade det, beklagar.
        Jämfört med svensk praxis idag verkar det innebära betydligt mer stängda gränser?

      • Kalle says:

        Måhända att 20-40% i Afrika anser sig flytta om de hade råd. 60 miljoner flyktingar :/

  4. Kristian says:

    För att vända på frågan: hur mycket lägre än sig själv måste en högutbildad person räkna sina landsmän för att flytta till ett rikare land?

    Det är osannolikt att det fattigare landet har bättre utbildning än det rika landet, alltså måste man anta att den ”högutbildade” som flyttar därmed sänker genomsnittskvalitén inom sitt yrkesområde. Detta innebär att både det rikare landet och det fattigare landet får relativt sämre ”service” eller ”kunskap” inom det yrkesområdet.

  5. Jag är ledsen men denna överförenkling håller inte. Men om man sväljer den med hull och hår så bidrar den till den agenda om avveckling av nationalstaten som håller på att genomföras.

    I slutänden kommer många fler förlora på detta än det finns vinnare och lidandet kommer att bli enormt – om de lyckas. Snälla, gå inte deras ärenden. Tänk själv och undersök opartiskt.

  6. Kalle says:

    1 miljard färre fattiga på sedan 1990. Detta har inte tillkommit via migration mellan länder, så uppenbart är denna forskning fullständigt irrelevant på många sätt. :/

Trackbacks

  1. […] mycket mer omfördelning och så mycket större välfärdsstater än till exempel USA. Som jag har diskuterat tidigare här på Ekonomistas så är en av slutsatserna av den forskningen att mer etniskt homogena länder […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s