En sak som jag tror står att läsa i varje grundbok i nationalekonomi är att nationalekonomer fokuserar på Pareto-effektivitet när de uttalar sig om vad som är politiskt önskvärt. Om två personer delar 50-50 på en hundralapp är det enligt detta kriterium lika bra som om de delar 1-99, däremot är det inte effektivt om de delar till exempel 40-40 på hundralappen (dvs 20 kronor går till spillo). Det gängse motivet till att fokusera på effektivitet är det inte anses finnas något vetenskapligt sätt att jämföra nyttonivåer mellan olika individer. Kanske gör 10 kronor mig mycket gladare än du blir av 90 kronor, men hur skulle vi kunna veta det?
Häromdagen påpekade dock min kollega John Hassler att nationalekonomer — och särskilt makroekonomer — i praktiken ofta gör något helt annat. I många fall bedömer vi vad som är optimalt utifrån i vilken utsträckning den totala nyttan för alla maximeras. Med de nyttofunktioner ekonomer brukar använda betyder det att det är bra att omfördela från rika till fattiga (eftersom fattiga värderar pengar högre) och att se till att utjämna inkomster över tid. Många nationalekonomer tar alltså en nästintill vänsterradikal normativ utgångspunkt — det bästa vore fullständig jämlikhet och perfekta socialförsäkringssystem. Naturligtvis är dock detta ofta en ouppnåelig utopi i ekonomiska modeller bland annat på grund av att skatter är snedvridande och att det finns incitamentsproblem med alltför generösa socialförsäkringar (dvs den totala kakan blir mindre om vi försöker dela den helt lika).
Det jag tycker är mest slående är att det är sådan skillnad på vad vi lär ut att vi gör och vad många nationalekonomer gör i praktiken. Det förefaller så märkligt att jag är orolig att jag missat något, men det är jag säker på att någon av er läsare i så fall kommer upplysa mig om i kommentarstråden.
Några tidigare inlägg om välfärdsteori hittar du här: Eva om politikmisslyckanden, Jesper om att vi bör återupptäcka välfärdsteorin och jag själv om huruvida nationalekonomin är liberalt vinklad och dess historiska politiska kompromiss (som antagligen brutits om mitt resonemang ovan stämmer).
Ekonomistas 
Det här är du nog inte ensam om att uppleva, Robert.
I själva verket är det en av anledningarna till att så många studenter som börjar läsa nationalekonomi snart börjar känna sig frustrerade. Gapet mellan teori och den egna verkligheten och errfarenheter är inte bara stort, utan det känns ibland som om ju mer verklighetsfrämmande (rationalitets)antaganden som görs ju högre status har de.
När det gäller specifikt välfärdsteorin kan jag bara rekommendera en läsning av Amartya Sen, som i ett halvsekel nu försökt få paretofixerade ekonomer att förstå att utan (något slags ) interpersonella nyttojämförelser så har vi inte mycket att komma med när vi ska dela på kakor eller andra nyttigheter. Eller varför inte läsa Knut Wicksell, som i princip framförde samma synpunkter i sin kritik av Lausanneskolan för över ett sekel sedan.
Jag vet att det finns många som har förespråkat att vi ska jämföra nyttor och inte bara tala om effektivitet. Det som är intressant är att detta nu också verkar vara som ske i praktiken — men lite i tysthet och utan debatt. Eller är det något vi alltid har ägnat oss åt parallellt som vi predikat Pareto-kriteriet för studenterna?
Handen på hjärtat – visst tusan har vi väl alltid vetat att mycket av det vi står och lär ut till våra studenter inte har speciellt mycket med verkligheten att göra! Ofta motiveras detta med att falska modeller och antaganden ändå påstås kunna lära oss något om verkligheten. Om detta dubbla förhållningssätt till verkligheten är ett utslag av ett slags vetenskapliggörandets schizofreni, ren slentrianmässig slapphet eller okritiskt kodexföljande varierar nog lite från person till person. Men visst hade det väl känts skönt och helgjutet att i stället kunna säga – “ja jag lär ut detta också för att jag tror det är riktigt och i enlighet med mina erfarenheter av hur saker och ting fungerar i den verkliga världen”!
Lars, om jag någonsin lär ut något jag själv inte tror på kommer jag vara mycket tydligt med det inför studenterna. Som student har jag själv stört mig på hur nationalekonomi lärs ut och jag hoppas inte själv behöva göra samma misstag som jag tycker att många av mina lärare gjort.
Kärnan i vad DW ifrågasätter är alltså “I många fall bedömer vi vad som är optimalt utifrån i vilken utsträckning den totala nyttan för alla maximeras.”
Vad är egentligen problemet med att ha en utilitaristisk nyttomaximering som indikator på vad som är optimalt? Dylika moraluppfattningar är väl sånt som väglett de flesta klassiska nationalekonomer?
Om problemet är att detta blir “vänster”, då ligger felet varken hos nationalekonomin eller hos vänstern. Felet ligger i så fall hos den politiska högern och dess nationalekonomer som lämnat alla sådana moraliska ambitioner därhän. Och då återstår tiotusenkronorsfrågan till dessa; vad är deras/era centrala värden härvidlag?
Det är inte DW som ifrågasätter något (han har inte skrivit inlägget), och inte jag heller. Däremot tycker jag nog att den som är höger eller inte är utilitarist kan kan ha anledning att reagera, men eftersom jag varken definierar mig som “höger” eller “icke-utilitarist” har jag personligen inget problem med detta välfärdskriterium (utan tycker till och med det är vettigt). Som jag skriver i inlägget tycker jag det konstigaste är att vi lär ut en sak (effektivitet), men gör något annat i praktiken (maximerar total nytta).
1. Ursäkta namnblandning.
2. Inlägget rubricerades med “vänsterradikal” och syftar på utilitaristmaximen – det var inte mitt påhitt.
3. Vare sig du själv definierar dig som höger eller inte, så bygger din poäng nu – återigen – på att skilja på effektivitet och nyttomaximering. Du gillar tydligen bägge men anser att de är helt olika/motsägande storheter.
4. Därmed kvarstår min fråga till dig (och högern, som då får svara för sig själv): om termerna effektiv, optimal osv nu tydligen INTE kan definieras/indikeras i utilitaristiska termer (som ändå hämtar sin kraft ur en moraluppfattning) – hur annars? 20-30 ords definition torde räcka.
(5. Med den inbyggda följdfrågan: om termerna definieras amoraliskt eller utifrån en moraluppfattning som bara tar sikte på ett fåtals åsikter/intresse – varför ska de då vara vägledande för någon? Varför ska i så fall nationalekonomin ha anspråk på samhällsrecept?)
Okej, nu tror jag att jag förstår dig lite bättre. Snabba svar:
2. Att maximera total nytta för flera personer blir “vänster” om man också antar att nyttofunktioner är konkava (som nationalekonomer vanligtvis gör) — vilket innebär att folk antas vilja undvika risk och att fattiga värderar pengar högre än rika. Utilitarismen som sådan är svårare att placera in på höger-vänsterskalan.
3. En viktig skillnad mellan effektivitet och maximiering av total nytta är att effektivitet inte kräver att vi gör interpersonella nyttojämförelser.
4. Båda effektivitet och maximering av total nytta utgår från ett utilitaristiskt synsätt, så jag förstår inte den här frågan. Är man (preferens)utilitarist som inte tycker man kan göra jämförelser av olika människors nytta hamnar man i effektivitet, är man (preferens)utilitarist och tycker att detta är görligt hamnar man i att maximera summan av allas nytta.
5. Torbjörn Tännsjö är kanske detta fåtal som nationalekonomin riktar sig till? Han är den i Sverige som mest ihärdigt försvarar utilitarismen. 😉
Blir det verkligen “vänster” att maximera total nytta om man antar konkava nyttofunktioner? Anta att en person älskar långa skogspromenader och därför arbetar lite för att ha råd med sin tidskrävande men billiga hobby. En annan arbetar hårt och mycket för att ha råd att hoppa bungyjump vilket går snabbt men är dyrt. Även om båda dessa individer har konkav nytta är det inte uppenbart att en omfördelning från höginkomsttagaren till låginkomsttagaren skulle öka den totala nyttan. Att maximera total nytta skulle enligt detta exempel mycket väl kunna innebära omfördelning från låg- till höginkomsttagaren.
Denna “modell” utgår från att alla inkomstskillnader är valda vilket naturligtvis är befängt men det är även befängt att anta att preferensskillnader inte alls påverkar vad man arbetar med och hur mycket tid man lägger på detta jobb. Något vidare betyder detta att om man accepterar intrapersonella jämförelser så måste man också vara öppen för att marginalnyttan av inkomst inte enbart bestäms av inkomstnivån. Att omfördelning till giriga blir ett samhälleligt mål är exempelvis inte otänkbart.
Jag vet att din (Roberts) poäng framförallt var att peka på inkomsekvenser i vad vi säger och gör så detta ska inte ses som en kritik av denna poäng. Däremot är jag inte säker på att fördelningsprofilen av total nyttomaximering skulle bli fullt så “vänster” som du antyder. Däremot skulle nog socialföräkringarna bli rätt heltäckande.
Jonas, du har förstås helt rätt. Ett implicit antagande i mitt resonemang är att alla antas ha samma konkava nyttofunktion, vilket vanligtvis är fallet i ekonomiska modeller. Men du har rätt, antar vi att rika värderar pengar högre än fattiga kommer total nyttomaximering innebära regressiv omfördelning.
Jag vet inte om jag håller med om din beskrivning om att vi lär ut en sak men gör något annat i praktiken. Det du beskriver är nog snarare en skillnad mellan mikro- och makroekonomer. Makroekonomer måste vanligen förenkla mycket mer än vad som görs inom mikro. Ofta utgår vi från att ekonomins efterfrågesida kan beskrivas med hjälp av ett representativt hushåll. Och då är inte fördelningsfrågor särskilt intressanta. Det är dock fortfarande intressant att fundera på om välfärdsanalys överhuvudtaget är intressant, men förutsättningarna för detta brukar nog diskuteras i makrokurser (på doktorandnivå), se t ex teorem 5.3 om förutsättningarna för existensen av ett “normativt representativt hushåll” i Acemoglus lärobok.
Sedan finns det en gren av makroekonomin som är mer direkt intresserad av fördelningsfrågor (se översikt av Heatcote, Storesletten och Violante). Inom denna litteratur brukar man redovisa välfärdseffekterna för olika hushåll eller typer av hushåll inom ekonomin snarare än att sammanfatta denna med ett övergripande mått.
Tack för klargörandet, Martin. Du har säkert rätt i att det framförallt är en skillnad mellan makro och mikro när det gäller det här, även om jag nog tror att man även talar om optimalitet i termer av total nytta i andra sammanhang också (har dock inga exempel på lager). Är det ändå inte lite märkligt att snacket om effektivitet dyker upp på första grundkursen i mikro, medan motsvarande resonemang på makronivå dyker upp först på kurser på doktorandnivå?
Jo, lite märkligt är det kanske. Men samtidigt är den formella välfärdsanalysen nästan helt frånvarande i makroundervisningen på lägre nivåer. Den välfärdsanalys som görs på grundnivån brukar (utan direkt koppling till mikorfundament) utgå från att tillväxt är bra (men diskutera problem med att använda BNP som välfärdsmått), att fritid är bra, att stabil konjunkturutveckling är bra, och att måttlig inflation är bra.
Jag tror att det finns flera anledningar till att det ser det ut så här. En anledning är nog att den makroekonomi som lärs ut på grundnivå saknar tydliga mikrofundament och därför inte kan användas för en formell välfärdsanalys. Viktigare är nog att paretoeffektivitet är ett hopplöst kriterium för praktisk makroekonomi. Vi skulle ha väldigt lite att säga om faktisk penning-, finans- och tillväxtpolitik om vi var tvungna att fokusera på paretoeffektiva utfall.
Robert,
Om alla nationalekonomer i din generation hade samma ödmjuka och intellektuellt hederliga inställning som du i denna fråga ger det verkligen gott hopp för att nationalekonomin i framtid åter ska kunna erövra en plats bland reala och relevanta samhällsvetenskaper efter ett halvsekels ökenvandring in i naturvetenskapligt inspirerad axiomatisk-deduktiv tillämpad matematik.
L.P. Syll: Istället för att raljera hade du kunnat – som doktrinhistoriker – påpeka att debatten går tillbaka hela vägen till Jevons och Walras och att välfärdsekonomi i princip diskuterat denna fråga i över ett sekel.
Något förenklat kan man göra en uppdelning mellan utilitaristiska (exempelvis Marshall och Pigou) och icke-utilitaristiska strömningar (Pareto) inom välfärdsekonomi. Problemet med den utilitaristiska strömningen är uppenbar: vem bestämmer vad som är högsta nytta? I Benthams skrifter var det uppenbart: den som styr och är smartast. Men ekonomer borde inte falla för sådan paternalism.
Pareto gjorde ett rimligt försök att ge en icke-utilitaristisk princip för fördelning. Vid en viss punkt – den “optimala” i modern jargong – finns inga rationella skäl för förändringar såtillvida vi inte har särskilda etiska skäl för detta. Detta försök till en *värdeneutral* princip attackerades även den av exempelvis Myrdal och Robbins på 30-talet. Deras poäng var att jämförelser mellan individers preferenser är omöjliga, och särskilt Myrdal påpekade som är känt att all nationalekonomi har en politisk (normativ) komponent.
Det förefaller mig, och här har jag tyvärr inte tid att utveckla resonemanget, som om den *nya välfärdsekonomin* sedan 1950-talet med Hicks, Samuelson, Arrow och Debreu mfl, trots allt i praktiken övergivet den strikta versionen av Pareto-optimalitet. Det blir helt enkelt väldigt klumpigt att diskutera exempelvis tillväxt, externaliteter och fördelningspolitik, ifall man inte kan tänka sig göra några som helst jämförelser mellan olika individer.
Men denna pragmatiska sida av nationalekonomin är något jag tycker är positivt. Det är en styrka att ha strikta modeller som *benchmark*, men att kunna analysera konkreta problem utan att låta modellerna styra fullt ut. Visst, det betyder att det finns en skillnad mellan vad ekonomer *lär ut* och vad *de gör*, men då är frågan hur man bäst ska få de två att närma sig varandra.
@robert: Tännsjö är nog snarare hedonistisk utilitarist så inte ens han delar välfärdsteorins utgångspunkter.
Låt mig börja med att hålla med Lars om det mesta (nej, inte riktigt allt, men jag vill t ex inte fokusera på det där med ökenvandring och matematiska modeller just nu…) han skriver, och särskilt om läsrekommendationen av Amartya Sen och behovet av att seriöst diskutera interpersonella nyttojämförelser.
Läroböcker i nationalekonomi är ofta svaga på välfärdsteorin. Observera dock att paretokriteriet, som bygger på den konventionella nyttoteorin utan interpersonella jämförelser och kardinalitet, absolut inte säger att två allokeringar är lika bra om båda är paretoeffektiva (eller om kakans storlek är konstant). Inte heller säger det att en paretoeffektiv allokering är bättre eller minst lika bra som en allokering som inte är paretoeffektiv.
Vad paretokriteriet säger är att paretoförbättringar är bra, d v s det är bra om någon får det bättre utan att någon får det sämre. Problemet med detta effektivitetskriterium är egentligen inte främst att det inte tar några fördelningshänsyn, utan att nästan inga allokeringar kan rangordnas med detta kriterium, eftersom paretoförbättringar är oerhört sällsynta (själv kan jag t ex inte komma på något politiskt beslut någon gång, någonstans som inneburit en paretoförbättring).
Om man seriöst hävdar att vi som ekonomer inte kan säga någonting om interpersonella nyttojämförelser så innebär det t ex att vi inte kan säga något om det från ett välfärdsperspektiv är önskvärt att genomföra ett förslag enligt följande:
Jag tjänar en krona på förslaget, medan Robert, Lars och övriga läsare av denna blogg tyvärr blir av med allt de äger, vilket även gäller alla deras familjer och nära släktingar. (Inga andra påverkas av förslaget.)
Inte heller kan vi säga något om ett förslag är bra som innebär att jag förlorar en krona medan den positiva effekten är att inga människor någonsing kommer att behöva svälta.
Som jag ser det är det i själva verket ytterst sällan vi så säkert kan säga någonting inom nationalekonomin som att det första förslaget i ovanstående exempel är dåligt och det andra bra (i alla fall om vi kan enas om ngn utilitaristisk eller besläktad konsekventialistisk etik).
Läroböcker talar ofta om effektivitet i vaga termer där man blandar ihop paretoeffektivitet med paretoförbättringar eller med ngn light-version av Hicks och Kaldors (ganska problematiska) kompensationskriterier. Här finns en stor förbättringspotential!
Tack för dessa klargöranden, Olof! Det är uppenbart att jag är ett resultat av den dåliga undervisningen på det här området. 😉
Olof Johansson-Stenman: “Problemet med detta effektivitetskriterium är egentligen inte främst att det inte tar några fördelningshänsyn”
Detta förstår inte jag. Om en paretoförbättring definieras som att någon får det bättre utan att någon får det sämre, så borde väl i princip en viss fördelning kunna räknas som att “någon får det sämre” givet att (1) man tar hänsyn till att folk de facto bryr sig om relativ position och (2) att någons relativa position relativt sätt försämras. Vad har jag missat?
Marcus,
Din intressanta fråga är helt berättigad. Problem av det här “självreferentiella” slaget brukar neoklassiska nationalekonomer (och en del filosofer) undvika genom att anta att preferenser är “non-tuistiska” e d. Ditt exempel belyser också hur problemet med icke-additivitet ställer till det när man använder modeller som bygger på “successiva approximationer” eller försöker bygga makroekonomi på s k mikrofundament.
Det är väl inte bara så att fattiga värderar pengar högre utan att den totala konsumtionen ökar om pengarna är jämnt fördelade, vilket ökar tillväxten.
Martin, visst finns det en lång historik om detta, även om min bild kanske främst är att den s k “nya välfärdsteorin” var de som betonade att interpersonella jämförelser inte var möjliga (till skillnad från den tidigare välfärdsteorin där sådana jämförelsr ansågs möjliga).
Vad jag vill betona är dock att det naturligtvis finns en ekonomisk teori där interpersonella jämförelser är möjliga (om än naturligtvis i praktiken ofta svåra att göra, men det är en annan sak), och att studenter bör informeras om detta och inte först lära sig att sådana jämförelser är omöjliga och sedan i tillämpade modeller utgå från att de är möjliga i alla fall.
På samma sätt med kardinalitet, där studenter ofta först får lära sig att nytta inte kan mätas kardinalt, och att vi f ö inte har ngn nytta av att kunna det heller, för att sedan komma till avsnitt om beslutsfattande under osäkerhet, eller om optimering över tid, där det som beskrivs med bokstaven u i modellen plötsligt måste tolkas kardinalt.
Intressant fråga och möjligen just den som hos naturvetare har gjort att Nationalekonomi bemöts som ett slags religion. Eller det teoretiskt möjligas konst.
För oss amatörer uppfattas Ni lite som visionära trollkarlar tills vi får en oförutsedd bankkris eller någon annnan oförutsedd ekonomisk motgång.
Jag känner till från tidigare, att Nationalekonomer inte vill uppfattas som spåmän, men det kan väl inte vara så, att samhället anställer nationalekonomer för att slå i Facit.:-)
Olof J-S och jag överens – mirabile dictu!
Fast samtidigt kan jag inte låta bli att undra om inte den beskrivna skillnaden i vad vi lär ut på A-kursen att man inte kan göra och sen på B-kursen likväl gör, inte också gäller för annat än välfärdsteorin och paretokriteriet …
Lars, kanske, ngt särskilt du tänkte på?
Tänkte väl egentligen inte på något mer specifikt, men ta t ex det här med komplexitet och interdependens. På A-kursen brukar man fortfarande ofta säga att det ekonomiska systemet är ett så komplext och interdependent system att vi omöjligt kan uttala oss i temer av orsak-verkan utan får nöja oss med att à la generell jämvikt säga att allt beror på allt. Sen går vi på B-kursen glatt vidare till olika makroteoriska modeller där vi likväl obehindrat laborerar med kausala relationer av allehanda slag. Jag tycker det är jättebra att nationalekonomin har kommit bort från det fullständigt förlamande pratet om icke-kausal interdependens- som var det allenarådande när jag läste nationalekonomi på 70-talet – och i dag öppet jobbar med med kausala modeller (se t ex arbeten av Heckman, Hoover, LeRoy m fl). Detta borde dock också synas i våra introduktionskurser!
Detta liknar det jag varit inne på när jag diskuterat The Spirit Level med Andreas Bergh (på flera olika ställen, bla här http://goo.gl/6L4w2). Han tror att det finns negativa effekter av ojämn fördelning på hälsan enligt law of diminishing return. Samtidigt tror han inte att det finns nämnvärda negativa effekter av ojämn fördelning i verkligheten (empiriskt studerad av bla Wilkinson och Pickett).
Denna kluvenheten är han ju inte ensam om bland ekonomer.
Först erkänner man vikten av interpersonella nyttojämförelser (rent logiskt är det ju svårt att komma runt att resurser gör mest nytta hos de som har minst). Sedan utgår man från att de inte spelar roll i praktiken (eftersom kontemporär ekonomisk teori uppenbarligen inte räknar med dessa). Slutligen förnekas empirisk kunskap som bekräftar vikten av interpersonella nyttojämförelser (för att…tja, empiriska undersökningar underställs teorin? you tell me)
Man kan inte både ha kakan och äta den. Man kan inte först utgå från en vänsterradikal teori (som law of diminishing return faktiskt är) och sedan förneka teorins manifestationer och slutsater. Högerekonomer, att ha två parallella världsåskådningar är en diagnos, inte en forskningsdiciplin!
Robert – Den absolut vanligaste makroekonomiska modellen antar “kompletta marknader” och darfor arbetar med endast en representativ agent. Alla allokeringar utvarderas darfor efter Pareto-kriteriet, vilket vanligtvis leder till en unik policy. Nar daremot makroekonomer tittar pa heterogena agenter-modeller (i.e. “inkompletta marknader”), sa tillkommer det svarigheter over hur dessas nytta ska viktas. Den utilitara malfunktionen ar absolut vanligast, bland annat, tror jag, darfor att den ger en “smooth” malfunktion. Nar val en optimal policy ar funnen brukar manga titta pa valfardskonsekvenserna over hela fordelningen.
Nymnchen – Det dar var din varsta halmgubbe hitills. Att omfordelning kan ha positiva aggregerade nyttokonsekvenser ar okontroversiellt med avtagande marginalnytta. En uteliggare varderar en tia hogre an miljonaren. Att daremot individer varderar omfordelning per se (dvs. har “fordelningen i nyttofunktionen” pa fikonsprak), vilket ar W&P:s och ditt argument, ar ju inte samma sak. Forstar du inte det? Och ingen har motsatt sig nagra som helst empriska bevis. Korrelationer verkar helt klart existera (aven ifall vissa ar helt klart skakiga och beror till stor del pa dataurvalet), men korrelation ar inte kausalitet. Och aven om det finns mikrostudier som kvalitativt pavisar att det kan finnas mekansimer som stodjer W&P:s hypotes, sa innebar det inte att det inte finns alternativa mekanismer som gar att andra hall, eller att de mekansimer som du pekar pa ar kvantitativt viktiga. Dvs. det ar absurt att saga att “har ar en korrelation, och har ar en mekanism, ergo kan all korrelation forklaras kausalt mha mekansimen”. Det ar inte logiskt korrekt.
Pontus,
Helt riktig iakttagelse re korrelation/mekanism/kausalitets-sammanhanget. Ytterligare ammunition för din argumentationsgång kan du med fördel inhämta i Nancy Cartwrights “The Dappled World” (CUP 1999), kap 7, “Probability machines: chance set-ups and economic models” och samma författares “Hunting Causes and Using Them” (CUP 2007), kap 9, “From metaphysics to method, comments on msnipulability and the causal Markov condition”. Skru bissen på!
Detta inlägg visar på det jag förut fått så hård kritik för, att nationalekonomi är en relativt mjuk vetenskap till stor del baserad på värderingar, moral. Det jag också hävdat är att den sk vänsterradikal positionen ses som utgångspunkt, den neutrala, optimala. I själva verket är den vare sig neutral eller värderingsfri.
Problemet är att det finns andra värderingar. Jag har hävdat att i den moderna diskursen finns det två utgångspunkter, två motsatspar.
Nozick – Rawls, när det gäller moralfilosofi. Nozcik hävdar att nästan all form av omfördelning är omoralisk och icke försvarbar annat än för att uprätthålla den minsta nödvändiga staten, en modern variant av “nattväktarstaten”. Rawls istället hävdar att inkomstojämlikhet endast kan tillåtas om den som har det sämst får det bättre, dvs det enligt Robert nationalekonomiska vänsterradikala perspektivet, det jag kallar vänster-socialliberal i USA kallat “liberal”
När det sedan gäller att omsätt filosofi till ekonomisk verklighet har vi sedan två olika skolor i ytterkanterna. Vi bortser här de extrema ytterligheterna Marx, klassisk socialism samt Murray Rothbards anarko-kapitalism. Ekonomin som “spontan ordning” den “Österrikiska skolan, Mises/Hayek, kontra det centralplanerade samhället “Keynsianism”, Keynes.
Jag har funderat hur det kan komma sig att vikten av frihet och att få behålla det man skapat inte anses ha någon moralisk värde, hur det kommer sig att akademiker i både Sverige och USA bortser från det moraliska värdet av frihet och äganderätt. Jag har nu fått svaret via denna stora studie. Det beror på att akademiker i USA bortser medvetet eller omedvetet i denna moraliska dimension.
Vidare visar studien att när den friheten och äganderätten läggs in som en sjätte moralisk dimension i frågeformuläret så har alla samma nivå av moral. En frapperande skillnad är precis det som Robert uttrycker att vänster-socialliberala har hela två standard avvikelser lägre när det gäller synen på ekonomisk frihet, äganderätt.
The Science of Libertarian Morality Ronald Bailey | Reason magazine November 2, 2010
“Jag har funderat hur det kan komma sig att vikten av frihet och att få behålla det man skapat inte anses ha någon moralisk värde, hur det kommer sig att akademiker i både Sverige och USA bortser från det moraliska värdet av frihet och äganderätt.”
Detta stycke i en diskussion som ffa avhandlar födelningspolitik…det kan vara på sin plats att påpeka: På vårt jordklot är rikedomen extremt ojämnt fördelad. Vi ärver i allt väsentligt vår rikedom. Människor som genom helt egna val och helt eget arbete förbättrar sin välfärd väsentligt – mätt över hela välfärdsskalan och inte uteliggarens glädje över att öka sin rikedom från 0 kr till 10 kr – är en helt marginell obetydlig skvätt.
“Interpersonella jämförelser” och “relativism”…kan man inte tänka lite längre? Välfärdsindikatorer är inte bara om man kan hoppa bungyjump, hur mycket slantar som finns på banken, … Kasta den skiten i den akademiska papperskorgen, iaf för stund. Fördela istället saker som hälsa, mätt i magen, livslängd, tandstatus, o.s.v. De har samma värde för alla människor och de är väsentligt ojämnt fördelade.
Bäste Nymnchen,
ibland undrar jag vad ditt syfte är när du återger vad jag tycker på det sätt du gör ovan. Men oavsett ber jag dig än en gång att sluta berätta för andra vad jag tycker, eftersom jag inte tycker din beskrivning gör mina åsikter rättvisa.
Rörande ursprungsinlägget – som var skälet till att jag läste kommentarstråden – håller jag helt med Olof J-S.
Som student tyckte jag t o m att det var en styrka med nationalekonomin att vissa resultat och kriterier kunde nås endast med ordinala preferenser, medan accepterandet av interpersonella nyttojämförelser öppnar upp för analys av ett annat slag och diskussion kring exempelvis utilitarism.
Men det blir knappast ‘vänster’ bara för att vi gör interpersonella jämförelser eller antar att nyttofunktionen är konkav: Så fort kakan inte är av konstant storlek, exempelvis om arbetsutbud reagerar på beskattning, kan den nyttomaximerande allokeringen bli tämligen ojämlik.