Gör Riksbanksdirektionen ett bra jobb?

Ansvaret för den svenska penningpolitiken har delegerats från riksdagen till Riksbanken, och mer precist till de sex ledamöterna i bankens direktion. Delegering har naturligtvis även förknippats med ett ansvarsutkrävande. Riksbanken ska lämna en skriftlig redogörelse för penningpolitiken till riksdagens finansutskott två gånger om året.1 I samband med dessa redogörelser kallas även riksbankschefen till finansutskottet för en utfrågning.

Denna ordning ger kanske finansutskottet en tillräcklig utvärdering av penningpolitiken i normalfallet. Men ansvaret för den förda penningpolitiken bör egentligen utkrävas av de enskilda ledamöterna i Riksbankens direktion. Under de senaste tre åren har meningsskiljaktigheterna varit stora inom direktionen. Det verkar då otillfredsställande att endast be om riksbankschefens redogörelse för penningpolitiken.2 Finansutskottet borde därför även kalla de andra direktionsledamöterna till utfrågningar, ett förfarande som används i Storbritannien.

Nu har vi inte ett sådant förfarande i Sverige. Det är därför sällan vi ser de svenska direktionsledamöternas argument nagelfaras. Men förhoppningsvis kommer detta att ske på fredag, då Nationalekonomiska Föreningen inbjuder till en diskussion med hela direktionen under rubriken ”Hur ser direktionen på penningpolitiken?”. Kanske kan vi då få höra en utvecklad diskussion kring följande påståenden, hämtade från det senaste penningpolitiska protokollet:

Svensson:

  • ”Om reporäntebanan blev helt trovärdig … skulle (det) ha en betydande negativ effekt på den svenska ekonomin.”
  • ”Det är ett svårsålt budskap att huvudscenariots oförändrade ränta skulle vara en välavvägd penningpolitik.”
  • ”kan inte se att det finns något stöd i Riksbankslagen … för att i stället för arbetslösheten fokusera på en kvalitativ bedömning av resursutnyttjandet”
  • ”(Penningpolitiken tycks) ha gett upphov till 0,8 procentenheters högre genomsnittlig arbetslöshet under de senaste 16 åren.”3
  • ”Man ska definitivt inte använda penningpolitiken … för att försöka styra bostadspriser och bolånetillväxt.”

Ingves:

  • ”Svenssons argumentation och diskussion om utländska styrräntor 2015 och längre fram i tiden … (har)  inte tillfört mycket till den penningpolitiska diskussionen”.
  • ”Svenssons argumentation förs på en för hög abstraktionsnivå.”

Tid och plats: fredag 11 maj kl 12.00-13.30, Aulan, Handelshögskolan i Stockholm. Inbjudan har gått ut till Nationalekonomiska Föreningens medlemmar, men tillställningen är i mån av plats öppen för alla intresserade.4

—————
1) Vart femte år låter finansutskottet dessutom externa experter utvärdera Riksbankens arbete. Till detta kommer att allmänheten ges möjlighet att utvärdera Riksbanken genom de motiveringar som ges till den förda penningpolitiken i material publicerat av banken. De viktigaste publikationerna är de penningpolitiska rapporterna, protokoll från de penningpolitiska mötena, samt direktionsledamöternas offentliga anföranden.
2) Lars Svensson har ända sedan våren 2009 velat föra en mer expansiv penningpolitik än direktionens majoritet. Sedan sommaren 2010 har även Karolina Ekholm varit inne på en liknande linje. Och tidvis har andra direktionsledamöter förespråkat en mer restriktiv penningpolitik än majoriteten.
3) Se Svenssons nya papper om detta för en utvecklad analys. Hans argument är väl genomtänkta och resultaten verkar robusta. En tänkbar invändning är att analysen bygger på att inflationsförväntningarna har varit stabila kring 2 procent trots att inflationen i genomsnitt har blivit betydligt lägre. Denna förutsättning stämmer med inflationsförväntningarna i Prosperas undersökningar. Inflationsförväntningarna i Konjunkturinstitutets företagsundersökningar verkar däremot ha varit betydligt lägre, och också mer träffsäkra.
4) Särskilt studenter är mycket välkomna att delta på föreningens möten utan att vara medlem. Den som regelbundet deltar på möten förväntas dock även bli medlem.

Hur har kunskapsspridningen i skolan utvecklats?

Idag skriver Lärarnas riksförbund på DN Debatt att kunskapskylftorna ökar i den svenska skolan och häromdagen hävdade Expressens ledarsida att kunskapsnivån enbart sjunkit bland de svagare eleverna. Båda påståendena är ytterst tveksamma varför det kan vara läge att redogöra för hur det ser ut enligt olika undersökningar (se även detta inlägg).

Enligt PIRLS 2001 (åk 3) och 2006 (åk 4) sjönk läsförståelsen mest bland högpresterande elever under perioden 1991-2006, vilket betyder att spridningen minskat.

Enligt TIMSS 2007 (åk 8) sjönk resultaten i matematik och NO mest bland högpresterande elever under åren 1995-2007.

Enligt TIMSS Advanced 2008 (N-studenter på gymnasiet) sjönk matematik- och NO-kunskaper bland naturstudenter (som får anses vara högpresterande i dessa ämnen) med nästan en standardavvikelse mellan 1995 och 2008. Bland de mest högpresterande naturstudenterna sjönk resultaten med ca 0,6 standardavvikelser.

Enligt PISA 2009 (åk 8) har nedgången mellan 2000-2009 i matematikkunskaper varit relativt jämnt fördelad bland olika elever. I naturkunskap och läsförståelse har dock de högpresterande eleverna klarat sig relativt bra.

Vidare tyder det mesta på att familjebakgrundens betydelse för skolresultaten inte ökat över tid. Eftersom skolsegregationen ökat markant under 2000-talet är detta en aning märkligt och jag har tidigare spekulerat om orsakerna.

Hur kan då Lärarnas riksförbund komma fram till att spridningen mellan starka och svaga elever ökat kraftigt? En anledning är  att de jämför meritvärdespoäng och vid undersökningens startår, 1999, var meritvärdessystemet nytt. Lärarna var då osäkra på hur både IG och MVG skulle användas, vilket gjorde betygsskalan sammanpressad. Sedan dess har hela betygsskalan börjat användas i högre grad, vilket ökat spridningen i meritvärden. Detta betyder dock inte att kunskapsspridningen ökat i motsvarande grad.

Eftersom Skolverket inte brytt sig om att följa kunskapsutvecklingen bland svenska elever är vi hänvisade till internationella undersökningar när det gäller att följa trender som dessa. Detta är naturligtvis inte oproblematiskt, varför alla resultat bör tas med en nypa salt. Samtidigt skulle inte heller en helsvensk kunskapsundersökning vara invändningsfri och även om en sådan existerat så skulle de internationella undersökningarna ge värdefull information.

En rimlig tolkning av existerande evidens är att kunskapsnedgången inte är något som enbart beror på försämrade resultat bland svaga elever. Istället tyder en hel del (men inte allt) på att försämringarna bland de starkaste eleverna varit ännu större och att sprdningen därmed minskat. När skolan diskuteras är det viktigt att verklighetsbeskrivningen är korrekt.

Skatter och arbetsutbud: en studie av brytpunkter

Sambandet mellan inkomstskatter och arbetavilja tillhör de mest studerade inom nationalekonomin. Trots det har konsensus om hur sambandet ser ut ännu inte uppnåtts. I en nyutkommen avhandling i nationalekonomi vid Uppsala universitet av Spencer Bastani angrips frågan i ett kapitel (kapitel 5, samförfattat med Håkan Selin) utifrån en ny metodansats (se även kortversion i ED här). Resultaten är både intressanta och oväntade.

Den nya metoden går ut på att studera i vilken grad inkomsttagare påverkas av brytpunkter i inkomstskatteskalan. I Sverige finns två större brytpunkter: en där vi börjar betala statlig inkomstskatt och en där vi börjar betala värnskatt. Forskarnas hypotes är att vi borde se en onormalt stor ansamling (på engelska ”bunching”) av inkomsttagare med inkomster just under brytpunkterna eftersom man just där tjänar extra lite på att höja sin inkomst. Storleken på ansamlingen ger därmed ett mått på hur känsliga folk är för skatter i deras beslut att arbeta fler timmar.

Grundresultatet i Bastanis och Selins bunching-analys visas i figurerna nedan. Den översta figuren visar de anställdas arbetsinkomster efter skatt strax under och över brytpunkten för statlig inkomstskatt (figurens vertikala streck) på 1990- och 2000-talen. Som synes finns inget tecken på någon ansamling runt brytpunktsinkomsten, vilket indikerar att folk inte anpassar sitt arbetsutbud efter skattens nivå på kort sikt. Denna okänslighet för skatten (den s k utbudselasticiteten är precist skattad till noll) är provocerande låg, klart lägre än de nivåer kring 0,1-0,3 som påträffats i tidigare mikrodatastudier där andra metoder använts.

image

Bilden förändras dock något när man studerar egenföretagares inkomster kring brytpunkten. I figuren nedan framträder en tydlig ansamling kring brytpunkten, vilket antyder att denna inkomsttagargrupp påverkas av skatten och justerar sin inkomst genom en kombination av avdrag och arbetsmängd. Fast trots den synbara ansamlingen är effekten ändå liten; den skattade känsligheten är inte högre än 0,05.

image

De mycket låga känslighetsnivåerna antyder alltså att folk med anställning inte är vidare känsliga för inkomstskattens nivå. Men tolkningen beror på perspektiv. I den mån folk inte känner till var brytpunkterna finns eller om de är bundna av fasta lönekontrakt och arbetstider kan de inte omedelbart anpassa sin inkomst till skatten även om de ville. Deras beteendeanpassning syns i sådant fall först efter några år då de fått möjlighet att undvika en för hög skatt. Denna långsiktiga utbudseffekt är troligtvis betydligt högre än den kortsiktiga effekt som figurerna ovan visar. Utifrån beräkningsformler i en föregångsstudie av danska inkomsttagare visar Bastani och Selin att känsligheten (elasticiteten) på lång sikt rentav är så hög som 0,4, vilket är högre än tidigare studiers resultat. Fortfarande återstår osäkerhet kring skatters effekt på viljan att arbeta, men denna studie har åtminstone klarlagt ytterligare en dimension av det studerade sambandet.

Olle Folke och Johanna Rickne: Falsklarm om dyrköpt könskvotering

Detta är ett gästinlägg av Olle Folke, forskare i nationalekonomi vid Columbia University samt Institutet för Näringslivsforskning, och Johanna Rickne, forskare vid Institutet för Näringslivsforskning. I det här inlägget kritiserar de studien om effekterna av den norska könskvoteringen till bolagsstyrelser som den senaste tiden diskuterats livligt här på Ekonomistas, på andra bloggar och i medier.

Johanna Rickne

Johanna Rickne

Olle Folke

Olle Folke

Ibland läser man en studie där resultaten verkar osannolika utifrån ens egen uppfattning om världen. Den första reaktionen är då att titta närmare på om resultaten genererats av en trovärdig forskningsmetod. När vi läste Ekonomistas inlägg om kostnaden för könskvoteringen i norska bolagsstyrelser var vår reaktion just denna. Kan det verkligen vara så att den genomsnittliga inkvoterade kvinnan i en norsk bolagsstyrelse sänkte värdet på företaget med hela 20 procent? Detta kändes underligt av två anledningar. För det första hade vi hört från tidigare studier att kvinnorna som togs in ofta var släktingar och bekanta som inte förväntades delta i beslutsprocessen, vilket gjorde deras destruktiva effekt överraskande. För det andra har den stora debatten om styrelseledamöters löner (och kompetens) och företags värde ofta hävdat att lönerna är omotiverade i och med ledamöter endast har blygsamma effekter på företagsvärdet. Detta skapar frågan om hur, oavsett hur illa lämpade de nya styrelsekvinnorna var, de kunde förstöra sina företag så grundligt.

Oväntade, och i vår mening konstiga resultat, utgör knappast bevis för att en studie är felaktig, särskilt inte om de publiceras i en av de mest prestigefulla nationalekonomiska tidskrifterna. Men de utgör skäl att noga granska studiens metod. Efter att ha begrundat denna anser vi inte längre att det häpnadsväckande med studien är resultaten, utan snarare att en forskningsartikel med så pass stor brister i genomförandet kunde publiceras i en tidskrift som Quarterly Journal of Economics (QJE). Det är också tankeväckande att vissa av skribenterna på Ekonomistas inför publiceringen av Daniel Waldenströms inlägg – utan att själva ha läst studien – påpekade att metoden verkade lite vansklig, men att en publicering i QJE borde vara en garant för tillförlitlighet.

QJE-studien mäter andelen inkvoterade kvinnor genom att utgå ifrån hur stor andelen kvinnor var före kvoteringens införande. Eftersom kvoteringen ”tvingades på” företagen av den Norska staten var vissa företag tvungna att ta in många kvinnor, och vissa företag endast ett fåtal, för att möta lagen om 40 procent i styrelserna. Andelen kvinnor före kvoteringen blir alltså ett mått på hur många nya kvinnor företagen var tvungna att tillsätta. Vi kan likna denna strategi vid ett laboratorieexperiment där man vill studera effekten av onaturligt tillsatt östrogen på råttors hälsa. I utgångsläget har råttorna, av olika anledningar, naturligt varierande östrogennivåer. Forskaren tillsätter sedan östrogen tills alla har samma nivå. Genom att jämföra förhållandet mellan tillsatt östrogen och förändringen i hälsa skulle forskaren då kunna mäta effekten av onaturligt tillsatt östrogen.

För att den valda forskningsmetoden ska ge ett korrekt resultat måste vissa villkor vara uppfyllda. På ekonomspråk kallas dessa för ”oberoende” (indenpendence assumption) och ”exkluderbarhet” (exclusion restriction). Det första villkoret – oberoende – innebär att vi måste anta att den naturliga östrogennivån (andelen kvinnor) inte varierar systematiskt med förändringen i hälsa (förändring av företagets värde). Om till exempel en viss ras av råttor med naturligt lägre östrogennivåer också har större sannolikhet att utveckla vissa sjukdomar kan vi inte särskilja effekten av den initiala östrogennivån och det tillsatta hormonet. För de norska företagen är ett sådant antagande heroiskt. Det finns ett antal faktorer som kan förväntas påverka både den initiala andelen kvinnor i styrelsen och företagens värde, exempelvis företagskultur, kompetensen hos den sittande styrelsen, industri eller företagets ålder. Studien kan inte utesluta att sådana faktorer kan ha både varit negativa för styrelsens öppenhet, det vill säga andelen kvinnor, och utvecklingen av företagets värde.

För att uppfylla antagande nummer två om ”exkluderbarhet” krävs det att andelen kvinnor år 2002 endast påverkade företagets värde genom det antal nya kvinnliga styrelsemedlemmar som det gav upphov till. Det innebär att kvinnor i sig inte har någon påverkan på hur det går för ett företag, utan att det är bara är just inkvoterade kvinnor som har en påverkan. I vår liknelse med råttorna innebära att naturligt existerande östrogen inte skulle ha någon påverkan på råttans hälsa. Om däremot en hög naturlig östrogennivå skulle ge en lägre sannolikhet för att utveckla cancer senare i livet skulle detta antagande inte hålla, och studien skulle ge ett missvisande resultat när det gäller skadligheten av tillsatt östrogen. För de norska företagen kan vi starkt ifrågasätta antagandet att styrelsen sammansättning år 2002 helt saknade påverkan på företagets värde sex år senare. Bolagsstyrelser står ofta inför långsiktiga beslut. Skulle till exempel män och kvinnor prioritera långsiktiga och kortsiktiga vinster olika skulle detta antagande inte hålla. En standardlösning för denna typ av problematik hade kunnat vara att jämföra företagens värde med styrelsernas sammansättning över tid innan kvoteringen, vilket författarna inte gör.

Det finns sätt att bemöta dessa tveksamheter i forskningsmetoden. Ett vanligt är att jämföra företag som inte utsattes för kvotering med sådana som blev utsatta. Inom medicinen kallas detta för placebotest. Man jämför helt enkelt råttorna som behandlats med tillsatt östrogen med sådana som inte behandlats alls. På så sätt går det att utesluta att råttorna blev sjuka av det naturliga östrogenet, eller av faktorer som samvarierar med den naturliga nivån. De norska företagen jämförs de med företag i andra skandinaviska länder och i USA. För USA finner de ingen sämre utveckling av värdet av företag med en låg andel kvinnor år 2002 (alltså ett godkänt placebotest). För övriga Skandinavien finner de däremot att effekten var lika stor som i Norge. Obehandlade råttor blev alltså lika sjuka som de behandlade! Vanligtvis brukar dessa typer av misslyckade placebotest göra en vetenskaplig publicering omöjlig.

Om vi ska tro på studiens resultat måste vi alltså finna en rimlig förklaring till att Norges kvotering till bolagsstyrelser fick en större effekt på svenska än på norska företag. Författarnas förklaring till detta är att hotet om kvotering i övriga skandinaviska länder gjort att dess företag drabbades lika hårt som de norska. Lite hårdraget innebär det att svenska styrelser reagerade på de politiska diskussionerna om könskvotering med att fatta dåliga beslut. Alternativt måste vi tro att varje enskild kvinna som tagits in genom hotet om kvotering haft en ännu skadligare inverkan på företagen värde än varje enskild kvinna som togs in genom den faktiska kvoteringen i Norge.

Utöver dessa centrala problem med studiens metod finns även stora frågetecken kring vilka företag som studerats. Författarna har samlat in detaljerad information om styrelseledamöternas ålder, utbildning, etc. Men i och med att inte de kan få denna information för alla företag innefattas bara hälften av Norges börsnoterade bolag. När studien upprepas för samtliga företag finns varken en positiv eller negativ effekt av fler kvinnor på styrelseposter, vilket visats av Knut Nygaard.

I och med att forskningsmetoden inte gör det möjligt att ge resultat en kausal tolkning, vilket bevisats av författarna själva, och urvalet av företag är en stor problemkälla i studien, anser vi att den inte bör tas som ett trovärdigt belägg för effekt av könskvotering på industriföretags värde. Det blir därmed olämpligt att dra slutsatsen att ”Norges lag om könskvoterade börsstyrelser har varit synnerligen dyrköpt”, eller att uppmana svenska debattörer att fokusera på studien i QJE. Det finns i själva verket ett stort antal studier som funnit både positiva, negativa och nolleffekter för kvoteringen. Att jämföra dessa visar att metoden, urvalet av företag, måtten på företagets performance och vilka karaktäristika för styrelseledamöterna som tas i beaktande har stor betydelse för resultaten. Utifrån existerande forskning är det därför vanskligt att i dagsläget dra skarpa slutsatser när det gäller kvoteringens effekt. Även om man inte kan dra några skarpa slutsatser anser vi dock att det är viktigt att både fortätta forska på, och debattera, de potentiella konsekvenserna av kvotering, både positiva och negativa.

För fortsatt läsning om Ahern och Ditmars studie hänvisar vi till sidan 22 i Harvardprofessorn Rohini Pandes rapport.

Som påpekats i Ekonomistas kommentarsfält kan företagsfixa effekter ibland lösa problem med utelämnade variabler i den statistiska analysen. I studien av den norska kvoteringen löser dock detta inte problemet. Identifikationen bygger på interaktionen med en tidskonstant variabel (andel kvinnor 2002) och års-dummys. Det enda som företagsfixa effekter kontrollerar för är därför de faktorer som påverkar det genomsnittliga värdet under hela perioden (om utfallet var förändringar skulle det kontrollera för genomsnittlig förändring). För att på ett korrekt sätt kunna kontrollera för faktorer som är utelämnade från regressionen skulle författarna behöva mäta dessa faktorer och interagera måtten med års-dummys, vilket de inte gör. Att göra en interaktion med företagsfixa effekter skulle självklart inte fungera då andelen kvinnor år 2002, det vill säga innan kvoteringen, per definition är konstant.

Kan experiment lära oss något om makroekonomi?

I förra veckan var Charles Noussair, experimentell ekonom vid Tilburgs universitet, på besök i Stockholm. Han presenterade en uppsats här på IIES där han på experimentell väg försöker testa modern makroekonomisk teori, s.k. nykeynesianska DSGE-modeller (vilka jag diskuterat här på Ekonomistas förut). Både hos mig själv och flera andra åhörare verkade presentationen orsaka någon slags ”metodologisk härdsmälta”: På vilket sätt skulle ett experiment under ett par timmar med några studenter kunna säga oss något om makroekonomiska teoriers giltighet?

[Read more…]

Nytt nummer: Ekonomisk Debatt nr 3 2012

Idag kommer ett nytt nummer av Ekonomisk Debatt ut.  I en ledare föreslår David Granlund att läkare bör förskriva läkemedelssubstanser snarare än specifika preparat. Bidragen i övrigt behandlar sambandet mellan utbildning och barnafödande, patentansökningar från universitetsforskare, vad som krävs för en docentur i nationalekonomi respektive statsvetenskap, samt om kommuner bör sträva efter befolkningstillväxt. En kort forumartikel om äldres incitament att arbeta diskuteras av Daniel i ett separat inlägg.

Vilken marginaleffekt möter en pensionär?

En av välfärdsstatens akilleshälar har alltid varit de höga marginaleffekter som möter samhällets mest utsatta. (Ibland drabbar detta även inte fullt lika utsatta medborgare — ett exempel är den s.k. Pomperipossaskatten som en gång gjorde höginkomsttagare som Astrid Lindgren rosenrasande.) Marginaleffekten visar hur mycket av en marginell inkomstökning som faller bort på grund av ökade skatter och minskade bidrag, och denna har traditionellt sett varit 100 procent för mottagare av försörjningsstöd (tidigare socialbidrag). Detta medför i praktiken att drivkrafterna för att få in en fot på arbetsmarknaden genom extraknäck eller mer varaktiga deltidsanställningar varit små för bidragstagare.

I en artikel i Ekonomisk Debatt skriver Sune Håkansson om de marginaleffekter som dagens pensionärer möter. Beroende på hur stor pensionen är, om särskilt pensionären får bostadstillägg (dvs en sorts bostadsbidrag för pensionärer), varierar marginaleffekten av en extra inkomst högst betydligt. Håkansson är kritisk mot denna horisontella olikhet och efterlyser en översyn, eller ännu hellre en höjning av garantipensionen för att minska beroendet av bostadstillägg.

Det är naturligtvis svårt att helt undvika höga marginaleffekter för pensionärer som tar emot stora bostadstillägg. Regeringen har dessutom infört dubbelt jobbskatteavdrag och rabatterat arbetsgivaravgiften för pensionärer, vilket borde räcka långt.

Nyligen föreslog regeringen en reform för att minska försörjningsstödets marginaleffekt genom att en del av arbetsinkomsten inte räknas in. Reformen är visserligen inte oproblematisk (vilket Eva Mörk kritiserat), men om den rätta formen hittas kanske en liknande reform kunde tänkas för pensionärers bostadstillägg. Därutöver är det dock svårt att se hur de problem som Håkansson nämner kan avhjälpas utan att göra en total systemöversyn.

Skiljer sig ojämlikheten i inkomst och konsumtion åt?

Att inkomstskillnaderna ökat i de flesta länder kan knappast ha undgått någon. Men syns denna ojämlikhetsökning endast i inkomster och inte i andra välfärdsmått? Vissa forskare menar att konsumtion är ett på många sätt relevantare mått på personlig välfärd än inkomst, och ett flertal uppmärksammade studier (t ex i USA och Sverige) har visat att skillnaderna i konsumtion inte har ökat lika mycket på senare tid, eller i rentav varit oförändrade. Men nu visar några nyskrivna studier att konsumtionsojämlikheten, mer noggrant mätt, faktiskt har ökat i samma takt som inkomstojämlikheten.

Frågan om hur ekonomisk ojämlikhet ska mätas har engagerat forskare under lång tid (se två texter med motsatt synsätt: text1 text2). Det gängse välfärdsmåttet är disponibel inkomst, vilket mäter de konsumtionsmöjligheter som individer och hushåll åtnjuter. Konsumtion är på vissa sätt ett mer direkt mått på hushållens välfärdsnivå, men är å andra sidan betydligt svårare att mäta, finns för endast en liten andel av befolkningen och data är dessutom behäftade med betydande mätfel. Att de båda måtten påfallande ofta uppvisat olika trender i ojämlikhet har varit störande och ingen konsensus har ännu uppnåtts gällande hur dessa olikheter ska tolkas.

I en ny och ännu opublicerad studie på amerikanska data visar makroekonomerna Orazio Attansio, Erik Hurst och Luigi Pistaferri att de omdebatterade ojämlikhetstrenderna i inkomst och konsumtion trots allt inte är så olika som man tidigare trott. Det nya i studien är att författarna angriper de välkända problemen med konsumtionsdata genom att använda olika konsumtionsmått som de anser vara mindre problematiska. Dels använder de data från konsumtionsdagböcker snarare än intervjuer, dels lägger de större tonvikt vid konsumtion av de produkter som mäts med mindre fel än andra, och dels använder de andra källor för konsumtionsdata.

Resultaten är entydiga: Oavsett vilket av deras mått på konsumtion som används finner författarna att ojämlikheten i konsumtion ökat i stort sett lika mycket som ojämlikheten i inkomster sedan 1980-talets början. Samma resultat återfinns i en annan ny amerikansk studie av samma fråga.

Naturligtvis är diskussionen om ojämlikhetens utveckling inte avslutad i och med denna studie. Vi behöver se liknande analyser gjorda på andra länders data innan vi vet om effekterna är specifikt amerikanska eller har generell betydelse. Skillnaderna mellan inkomst och konsumtion gällande fattigdomens storlek handlar dessutom om mer än bara mätfel (folk utan inkomst svälter inte ihjäl, utan kan t ex låna till konsumtion). Men vad denna studie ändå gjort är att visa att skillnaderna mellan de olika välfärdsmåtten kanske ändå är mindre än vi tidigare trott.

Ska jag binda räntan?

Som makroekonom får jag ofta frågor om bolåneräntor. Det finns nog anledning att betvivla att nationalekonomer vet mer om dessa frågor än andra, eller åtminstone än den marknad där räntorna bestäms. Men kanske just för att jag fått frågan så ofta har jag funderat över några principer som kan vara användbara för den med bolån.

För det första: Många brukar påpeka att det lönar sig i längden att ha rörlig ränta. Att det har sett ut så historiskt är ingen garanti för att det förblir så i framtiden. En indikation på att långa bolåneräntor fortfarande är ”dyrare” än korta är att marginalen mellan bolåneräntor och statsobligationer (eller statsskuldväxlar) med motsvarande löptid är högre på långa bindningstider. Till detta kommer risken att man måste lösa in lånet i förtid, vilket sker på mycket oförmånliga villkor för låntagaren (vilket jag har skrivit om tidigare här på Ekonomistas). Slutsatsen är alltså att långa bindningstider (fem år och längre) bör undvikas om man inte är säker på att behålla lånet hela tidsperioden.

För det andra: Ofta påstås det att man bör kombinera lån med olika bindningstider. Till exempel sa SBABs nya chefsekonom Tor Borg till Dagens Industri (20/4) att ”rådet är som alltid att dela upp lånet och sprida det i olika bindningstider”. Det rådet bör man absolut inte följa. När lånet med kortast bindningstid löper ut hamnar man i en oförmånlig förhandlingssituation, eftersom man är bunden till en specifik bank pga det eller de återstående lånen. Samma problem kan uppstå om man kombinerar lån med rörlig och bunden ränta; villkoren för den rörliga räntan kan behöva omförhandlas, och då vill man inte gärna sitta med bundna lån. Slutsatsen är alltså att om man trots allt vill binda räntan, se till att binda hela lånet på samma löptid.

Hyresgästföreningen svänger igen

För ett par år sedan meddelade Hyresgästföreningen äntligen att man accepterat att det geografiska läget borde få större betydelse för hyresnivån i Stockholmsområdet. En överenskommelse slöts med Fastighetsägarna och lanserades under namnet ”Stockholmsmodellen”. Så här skrev Barbro Engman, förbundsordförande för Hyresgästföreningen, och Terje Gunnarsson, ordförande Hyresgästföreningen region Stockholm:

Vi bär ansvar för att arbetet med lägesbaserade hyror inte startat tidigare. Det geografiska läget måste få större effekt vid hyressättningen av allmännyttans lägenheter. Hyran ska spegla hyresgästernas värderingar.

Jag ifrågasatte redan när detta skrevs 2009 hur stor förändring det skulle innebära, men nu står det klart att det förmodligen inte innebär något alls. I förra veckan kom Stockholmshem och Hyresgästföreningen överens om hyreshöjningarna för 2012. Höjningen av hyrorna blir 2,48 procent i alla Stockholmhems lägenheter, oavsett om de ligger i ett charmigt 1800-tals hus på centrala Södermalm eller längs E18 i Rinkeby.

I ett pressmeddelande kommenterar Terje Gunnarsson Stockholmshems förhandlingsbud om differentierade hyreshöjningar:

Stockholmshem har inte kunnat motivera varför de behöver mer betalt i innerstan, det enda skäl de har anfört är att hyresgästerna i innerstan förväntar sig högre hyror och har högre betalningsvilja.

Så sent som i höstas hävdade Terje Gunnarsson att hyrorna ska bygga på ”hyresgästernas egna värderingar”, men nu tycker han uppenbarligen inte längre att innerstadsbornas högre värdering av sitt boende är ett giltigt skäl för högre hyror. Man behöver inte vara särskilt konspiratoriskt lagd för att misstänka att Hyresgästföreningens (relativt välbeställda) medlemmar på Södermalm har betydligt mer inflytande inom organisationen än medlemmarna i Rinkeby.