Hur ska jämviktsarbetslöshetsmåttet användas?

Detta är ett gästinlägg av Niklas Blomqvist, doktorand i nationalekonomi vid Stockholms universitet, och Åsa-Pia Järliden Bergström, nationalekonom på LO.

Sverige är inne i en högkonjunktur driven av förbättrad global ekonomi och god inhemsk efterfrågan understödd av expansiv ekonomisk politik. Sysselsättningen har under senare år stigit stadigt, samtidigt som arbetslösheten har sjunkit. BNP-tillväxten väntas bli fortsatt hög och arbetslösheten spås av flera bedömare, däribland Finansdepartementet och LO att sjunka ytterligare de närmaste åren.

Trots, eller kanske tack vare, de goda utsikterna varnar flera bankekonomer för att ekonomin nu är på väg in i en överhettning. Konjunkturinstitutet (KI) uttrycker oro över att finanspolitiken riskerar bli för expansiv. Myndigheten menar att budgetmålet riskerar att inte hålla samtidigt som det råder brist på strukturella reformer för att minska arbetslösheten på sikt. Trots sjunkande arbetslöshet i dag ser KI därmed framför sig att arbetslösheten kommer att stiga om några år.

En grund för denna farhåga är KIs beräkningar av jämviktsarbetslösheten. Jämviktsarbetslöshet är ett mått på den nivå på arbetslösheten som återspeglar långsiktig balans i ekonomin, dvs. den nivå på arbetslösheten som är förenlig med att lönerna ökar i lagom takt och inflationen därmed hålls stabilt nära inflationsmålet. Om arbetslösheten sjunker under den nivån uppstår obalanser som på sikt gör att den börjar stiga igen. Den tydligaste effekten av en arbetslöshet under jämviktsnivån är en stigande inflationstakt. Jämviktsarbetslöshet är ett teoretiskt begrepp och nivån räknas fram på ett komplicerat sätt och med många osäkra antaganden. KI skriver själva att deras beräkning ska tolkas som ungefärlig eftersom bedömningen är osäker. Att osäkerheten kring beräkningar av jämviktsarbetslösheten är stor och att dess användbarhet som vägledare i policybeslut därmed är begränsad har varit känt länge. Den faktiska jämviktsarbetslösheten är inte observerbar ens i efterhand. Det närmaste vi kommer är att studera vid vilken nivå på arbetslösheten som lönerna börjar öka snabbare och inflationen tar fart.

Men eftersom måttet, trots sina väl kända brister, kan användas för att uppskatta vilket läge arbetsmarknaden befinner sig i under en särskild period används det för att bedöma om ekonomin är inne i en hög- eller lågkonjunktur. Bedömningen kommer på så vis att ligga till grund för synen på arbetsmarknaden och även på utvecklingen av de offentliga finanserna, dvs. vilket utrymme det finns inom ramen för det finanspolitiska ramverket[1] att bedriva en aktiv finanspolitik.

Det är denna jämviktsarbetslöshet som KI nu beräknar ligger runt 7 procent. Men samtidigt som bristtal, vakansgrader och andra indikatorer signalerar att företag har svårt att hitta arbetskraft är löneökningstakten måttlig och inflationen har inte tagit fart. Enligt Riksbankens prognos förväntas KPIF ligga runt målet både 2018 och 2019. Inflationsförväntningarna ligger fortfarande på målet för de närmaste fem åren. Med en reell arbetslöshet på 6,6 procent finns det anledning att vara försiktig med att låta en prognosticerad jämviktsarbetslöshet på 7 procent styra utrymmet för finanspolitik.

I rapporten ”Jämviktsarbetslöshet – vad, hur och varför?” kritiserades KI och Riksbanken bland annat för att överskatta nivån på jämviktsarbetslösheten. En överskattning som kan ha bidragit till för tidiga räntehöjningar och därmed en inflation under målet och en onödigt hög arbetslöshet under större delen av inflationsmålets livstid. Vi ser samma risk för överskattning av nivån i dag. Från att ha hamnat över 2 procent i augusti i år har KPIF exklusive energi återigen börjat sjunka och låg på 1,8 procent i november.[2] Samma sak skedde våren 2016 då arbetslösheten sjönk till 7 procent och inflationen tillfälligt nådde 2 för att sedan falla till 1 procent mot slutet av året (se diagram 1). Riksbanken håller nu räntan på minus 0,5 procent och verkar därmed fullt ut investerade i att nå inflationsmålet. Att i det läget börja diskutera åtstramning för finanspolitiken ser vi som riskabelt för den fortsatt goda utvecklingen på arbetsmarknaden.

Diagram 1: Arbetslöshet (% av AK 15-74 år) och inflation (KPIF)


Källa: SCB december 2017

Det finns flera goda anledningar för en fortsatt offensiv finans- och penningpolitik i dagsläget, och få anledningar till att strama åt. Arbetslösheten är fortfarande hög och det finns sannolikt utrymme att pressa ned den ytterligare. Vi ser dessutom att sysselsättningen ökar i snabbare takt än arbetslösheten minskar. Detta är ett tecken på att personer som tidigare stod utanför arbetskraften nu blir en del av den.

Forskning visar att perioder av högtrycksekonomi är positivt för att skapa arbetstillfällen för personer som annars har svårt att komma in på arbetsmarknaden (Ball 2009 och Ball 2015). Även till synes kortsiktiga konjunktursvängningar kan ha långsiktig påverkan på sysselsättning och arbetslöshet, och därmed jämviktsarbetslösheten.[3] Detta kan bero på att arbetslösa riskerar att tappa humankapital och för vissa kan det därför krävas en period av ovanligt hög efterfrågan på arbetskraft för att åter få arbete.

Det pågår således en sund diskussion i forskningsvärlden om att hypotesen att det finns en naturlig arbetslöshet bör kompletteras med andra synsätt, som att exempelvis penningpolitik kan ha långsiktiga effekter på arbetslösheten. Samtidigt pågår även en diskussion om effekterna av budgetunderskott.[4] Denna diskussion är sammanlänkad med den förra, då faran med budgetunderskott är besläktad med faran med en arbetslöshet under jämviktsnivån – hög inflation och höjda räntor. Så länge detta inte materialiseras menar vi att riskerna med att ”testa” den nedre gränsen för arbetslösheten är små. Synen på hur aktiv och expansiv både penning- och finanspolitik ska vara bör påverkas av detta.

LO-ekonomerna har vid flera tillfällen påtalat att bedömningar av jämviktsarbetslösheten riskerar att få en alltför stor roll i politiken, sett till de stora osäkerheter som är förknippade med beräkningarna. En syn att en kommande överhettning på arbetsmarknaden riskerar att bli skadlig de närmaste åren och att finanspolitikens inriktning 2018 därmed måste innebära åtstramning framöver kan i stället anta formen av en självuppfyllande profetia. Så länge finanspolitiken kan vara expansiv utan att Riksbanken höjer räntan kan den sänka arbetslösheten. Att diskutera åtstramning redan i dag innebär att vi riskerar att parkera arbetslösheten på dagens 7 procent utan att ta reda på om det är möjligt att sänka den ytterligare. Fokus för finans- och penningpolitiken bör snarare vara hur de kan bidra till möjligheter för en ännu bättre utveckling på arbetsmarknaden än den som ligger i prognoserna.

 


 

[1] En viktig del i det finanspolitiska ramverket är att regeringen ska målsätta ett överskott i det strukturella sparandet på en (1) procent av BNP. Fr.o.m. 2019 är målet 1/3 procent av BNP.

[2] Riksbankens inflationsmål mäts i KPIF, men inhemsk överhettningstendens mäts bäst exklusive energi, som påverkas kraftigt av oljepriser.

[3] Stiglitz (1997) och Mankiw (2001) diskuterar denna möjlighet. Mossfeldt och Österholm (2010) gör en empirisk analys, på svensk data, som påvisar denna risk. Acharya et al. (2017) visar potentiella mekanismer för detta i en ny rapport från Federal Reserve Bank of New York.

[4]  Ekonomer i USA har under lång tid diskuterat detta i populärmedia. Bland andra https://www.nytimes.com/2017/10/05/opinion/deficit-tax-cuts-trump.html och  https://www.nytimes.com/2017/01/09/opinion/deficits-matter-again.html.

Comments

  1. Mats Lindqvist says:

    Sverige är inne i en högkonjunktur driven av förbättrad global ekonomi och god inhemsk efterfrågan understödd av expansiv ekonomisk politik. låga räntor som eldar på bankernas kreditgivning på ett ohållbart sätt.

    Bankerna i Sverige ökar penningmängden med i storleksordningen 200-300 miljarder kronor i årstakt. Situationen är liknande i många andra länder. Detta är vad som eldar på ekonomin, och större delen av krediexpansionen härrör från hushållens krediter för boende.

    Ca 2018 ändras demografin i Sverige, så att vi, till skillnad från tidigare, får fler äldre som lämnar bostadsmarkanden för gott, än vad vi får nya förstagångsköpare som går in i bostadsmarknaden för första gången. Fler ”diers than buyers”…

  2. Mikael says:

    Ett mycket intressant och tänkvärt inlägg som det kan ligga en hel del i. En sak man funderar över är dock följande: Den ”överhettning” som bankekonomer varnar för handlar nog inte så mycket att priser och löner kommer att börja stiga på ett sätt som blir svårt att kontrollera (gissar jag), utan mer om att en expansiv stabiliseringspolitik bidrar till att hushållens skulder fortsätter att öka. Vilket ansvar menar ni att finanspolitiken och penningpolitiken (och regering och Riksbank) har där?

    • asapiahotmailcom says:

      Min syn på det är att en av anledningarna till de höga fastighetspriserna är att fastighetsskatterna har sänkts kraftigt och behållits på en låg nivå. Det är inte rimligt att kapital i form av fastigheter ska vara så lågt beskattat i jämförelse med exempelvis rena tillgångar på banken. Detta är alltså en fråga för finanspolitiken. Riksbanken bör enligt mig fokusera på sitt uppdrag att stabilisera inflationen runt målet.

  3. Pontus says:

    Vad förvånande att LO ekonomer tycker att det är på sin plats med expansiv penning och finanspolitik mitt i en högkonjunktur. Det är ju trots allt valår!

    • asapiahotmailcom says:

      LO-ekonomerna är av uppfattningen att låg arbetslöshet är en bra sak för ekonomin, förvånande eller ej.

    • Andreas SO says:

      Ja det är uppenbart att de skriver detta för att ge stöd åt regeringen. Men å andra sidan måste man ju kunna bemöta andras åsikter på ett sakligt sätt ändå

      • asapiahotmailcom says:

        Syftet med inlägget är i huvudsak att få en diskussion om jämviktsarbetslöshetsmåttet och hur det kan användas. Vi tar inte specifik ställning till regeringens politik här.

      • Andreas SO says:

        Vad tycker ni om regeringens politik här? 😉

      • Niklas Blomqvist says:

        Texten är som sagt en diskussion om jämviktsarbetslöshet och hur det används.

        Om jag ska utveckla min egen (ej LO-ekonomernas, jag råkar inte vara LO-ekonom) ståndpunkt tycker jag både regering och Alliansen verkar alltför glada i stora budgetöverskott. Just nu har vi fortsatt möjlighet att sänka arbetslösheten och då är åtstramning inte rätt väg att gå. Åtstramning innebär samtidigt att Riksbanken måste behålla minusränta längre.

  4. Niklas Blomqvist says:

    Är man orolig för privat skuldsättning så är expansiv finanspolitik en del av lösningen. Expansiv finanspolitik innebär att Riksbanken kan höja räntorna tidigare och därmed ”kyla av” den privata skuldsättningen.

  5. Fred Torssander says:

    Det verkligt komiska i saken är att inte ens LO-ekonomerna vågar avförda begreppet ”jämviktsarbetslöshet”. Trots att den politik som krävs enligt detta strider mot arbetarrörelsens värderingar och Sveriges grundlag. Förutom att jämviktsarbetslösheten inte går att definiera på något vetenskapligt (dvs. som vetenskap praktiseras utanför nationalekonomin) sätt och därmed också innebär vissa svårigheter för de nationalekonomer som kan sin vetenskapsteori.
    Och – mest graverande – trots att jämviktsarbetslösheten inte förmår skapa något slags jämvikt i ekonomin, ens inom den synnerligen begränsade uppfattning av jämvikt i ekonomin som är nöjd så länge förmögenhetsklimatet förbättras.

  6. Michael Cocozza says:

    ”Jämviktsarbetslöshet” och ”naturlig arbetslöshet” är två av dessa vaga föga vetenskapliga begrepp som förekommer inom nationalekonomin. Känns lite hegelianskt luftigt 1800-tals tänkande. Om vi bevisligen kan identifiera två helt olika arbetslöhetsnivåer, en för inrikesfödda med gymnasial utbildning, 3% och en annan för utrikesfödda med enbart förgymnasial utbildning, 15%. Hur kan man då få för sig att det analytiskt är givande att behandla dessa olika nivåer på den aggregerade nivån 6,6% och utforma policy därefter. Om man tar sikte på vilken nivå som riskerar att bli inflationsdrivande är det närmast den för inrikesfödda som är intressant. Av de 300 000 arbetslösa är 100 000 utrikesfödda med låg utbildning. Man får inte den senare gruppen i arbete med generell finanspolitik. Det som behövs är anställningar inom kommunalt finansierad verksamhet, hos såväl privata som kommunala utförare, kopplat till att man tar bort möjligheten att erhålla försörjningsstöd/etableringsersättning om man är arbetsför. Låg arbetslöshet 2-3% är långsiktigt en förutsättning för legitimiteten för en fri marknadsekonomi. Det är bra att LO-ekonomerna jobbar i den riktningen.

  7. Bosse says:

    Tittar men på arbetslöshet i olika länder ser man ganska ansenliga skillnader.
    Länder som kan sägas ha en relativt fri arbetsmarknad och restriktiva bidrag från staten verkar ligga på ca 2-3%. Vidare clearas ökad arbetslöshet (pga lågkonjunkturer och div kriser) ganska snabbt.
    Länder som kan sägas höra hit är Hongkong (iaf tidigare), Singapore, Sydkorea.

    Länder med mer ”ofri” arbetsmarknad kan däremot har arbetslöshet på uppemot 10%, och över.
    Exempel på sådant som skapar en ”ofri” arbetsmarknad kan vara:
    * där fackföreningar har getts makt att på olika sätt skapa arbetslöshet (t ex genom att dra upp lägstalöner),
    * staten skapar arbetslöshet genom göra det svårt att avsluta en anställning där den anställde visade sig vara olämplig. Vilket gör att arbetsgivare är ovilliga att ingå anställningsavtal med personer som bedöms vara i riskzonen.
    * staten skapar arbetslöshet genom att var frikostig med bidrag som gör att den arbetslöse kan förlika sig med en icke-produktiv tillvaro.

    Länder som kan sägas höra hit är många länder i Europa. Frankrike får sägas vara ett mer bekymmersamt fall.

    Den sk jämviktsarbetslösheten påverkas därmed mycket av fackföreningars och statens vilja att skapa arbetslöshet.

    Mot fackföreningars och statens vilja att skapa arbetslöshet står då Riksbanken, och dess ansträngningar att medelst ränta sänka näringslivets reala lönekostnader.

    Det är den jämvikten som styr arbetslösheten i Sverige, och andra länder där arbetslösheten till stor del är skapad.
    Vill man diskutera jämviktsarbetslöshet, så är det den jämvikten man bör analysera och titta på hur mycket arbetslöshet de olika ingående komponenterna skapar. Sedan kan man diskutera om man vill öka eller minska dessa och vilka som reducerar arbetslösheten mest.

    På längre sikt måste detta analyseras och åtgärdas, annars kommer inte Sverige att överleva i den globala konkurrensen.

  8. Kalle says:

    Det är inlägg i debatten om denna som vi om några år kommer att skratta åt.

    Skedde med den nya ekonomin.

    Skedde med OECDs rapport om Irland som slog fast att de inte hade för höga bostadspriser.

    Ni försöker åter igen ideologiskt biased rapportering från vad som liknar ”pragmatiska tänkare” att slå till.

    Enorm kreditexpansion. Stora fiskala stimuleringar och en exportmarknad som samtidigt verkar återhämta sig där Tyskland är tillbaka på drygt 2007 års produktionsnivåer.

    Denna artikel borde ta en time out och inte läsas igen förrän om 3 år.

    DENNA gång är allt så mycket annorlunda än tidigare *host host*… no it isn’t

    • Mikael says:

      Förstår faktiskt inte varför man skulle skratta åt den här artikeln och man blir inte klokare av inlägget heller. Allt författarna gör är ju att lyfta frågan om huruvida måtten på jämviktsarbetslösheten är så osäkra så att det kan finnas anledning att då och då testa praktiskt var jämviktsarbetslösheten faktiskt ligger. Eftersom löneökningarna varit så låga är ju det en fullt berättigad fråga. Märkligt att så få vill diskutera själva hypotesen och istället kommer med en massa andra ovidkommande påståenden.

      • Kalle says:

        För att liknande hypoteser har förts fram perfekt för att kunna diskuteras ”i lagom tid” innan de visat sig vara just felaktiga.

        Nya ekonomin som skrevs om kring 2000 visade sig vara precis lika fungerande som gamla.

        OECDs analys om t.ex. Irlands fastighetspriser där de motiverade varför de inte alls var övervärderade sådär 2007 visade sig också vara precis så värdelös som det lät.

        När man försöker hitta nya förklaring som en produkt av sin tidsanda (vilket är vad dessa två forskare uppenbart gör om du väl läser deras svar på kommentarer) så är mao inte ens hypotes. Det är ideologisk bias. Varken mer eller mindre.

      • Kalle: Jag drar streck i detta stickspår i debatten nu, dina resonemang är svepande generaliseringar med liten bäring på sakfrågan, nämligen hur man ska förhålla sig till KI:s mått på jämviktsarbetslösheten.

    • Mats Lindqvist says:

      Kalle, i detta forum* är den typ av rationella argument som du framför, inte … relevanta**. Citat Michael Kumhof: ”Banks do not need to attract deposits before they lend money. Rather they create deposits out of nowhere in the act of lending it out. I’m a former bank manager, I worked for Barclay’s for five years. I have created those book entries. That is how it works, and if a leading light economist such as Paul Krugman tries to tell you otherwise, then he does not know what he is talking about.”

  9. Andreas SO says:

    Läs gärna denna genomgång av naturlig arbetslöshet som mått:

    Should We Reject the Natural Rate Hypothesis?
    https://piie.com/system/files/documents/wp17-14.pdf

Trackbacks

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s