Den som är intresserad av hur man kan agera för att undvika nya finansiella katastrofer bör lyssna på inspelningarna från London School of Economics konferens The Future of Finance som hölls i juli i år. En panel av bland andra Martin Wolf, Adair Turner, John Kay och Charles Goodhart presenterar där sina kapitel i en nyutgiven bok.
Frågorna kretsar kring hur man ska hantera de incitamentsproblem som uppstår när privata aktörer bär uppsidan men inte nersidan av sina beslut, samtidigt som samhället i stort är beroende av vissa av de tjänster som de levererar. Bland annat argumenterar John Kay för en separation mellan traditionella banktjänster och investment banking — en lösning jag är tveksam till då samhället tenderar att göra sig beroende av investmentbankerna och då kvarstår problemet. Högt på agendan står också sätt att hantera finansiella institutioner på obestånd utan att skattebetalarna kompenserar kreditgivarna samt om och hur bankledingarnas löner ska regleras.
Även om vissa förslag är väldigt radikala (att göra bankernas ledningar personligt skadeskyldiga vid en konkurs är ett sådant) så är idéerna som framförs är inte helt originella. De framförs dock av personer med djup kunskap om ämnet så det är en fröjd att lyssna.
Finns som podcast på iTunes eller här. Mer information om boken finns här.
Ekonomistas 
Om jag inte missminner mig har chefsauktuarien, den som bestämmer ränteantaganden, livslängsantaganden samt tillgångsfördelning, i livförsäkringsbolag ett personligt ansvar. Jurister i civil och brotmål kan inte heller, om jag kommer ihåg, rätt gömma sig bakom bolag när det gäller rådgivningsdelen.
När det gäller att reglerar löner ställer jag mig extremt tveksam till detta. I finanskrisens spår har det grasserat en mycket elakartad form av populism bland västvärldens politiker där i princip allt ansvar har lagts på banker. Politiker och byråkrater har i princip svurit sig helt fria.
Löner sätts av företag och ska inte sättas av politiker vare sig minimi eller maximi löner. Skydd för “svaga” grupper samt kontroll av “starka” grupper sköts inte via ingrepp i företags inre väsen utan genom annan lagstiftning exvis på skatteområdet.
När det gäller regleringar inom det finansiella området kan vi ju se hur bra de fungerade i USA under finanskrisen. USA hade mångdubbelt fler tillsynsmyndigheter och anställda år 2007 jämfört med år 2000. Antalet föreskrifter från tillsynsmyndigheter hade fördubblats under samma tid.
Att hantera att uppsidan motsvaras av nedsidan kallas för konkurslagstfting. företag som missköter ssig sätts i konkurs för att inte fresta andra likadan företag att ta samma risker, det är i prinip det enda sättet som “moral hazard” problemet kan undvikas. Baksidan är att finansiella krascher kan komma att bli finasiella katastrofer men med facit i handen från 1929-1937, Sverige 1993 och USA nu så hade det sannolikt variot bättre att det inte funntis några regleringar alls samt att politikerna med sina misstag inte hade fingrat och förvärrat dessa krisers uppkomst och avslut. Svenska politker och tillsynsmyndigheter bar en stor skuld till den svenska bankkrisen men de skötte avvecklingen ypperligt. Något man inte kan säga om USA 1929-1937 och nu.
I Sverige så kompenserades bankernas kreditgivare fullt ut vilket knappast kan anses vara förenligt med att minska risken för moral hazard.
Old Whig = Alexander/Alex. Jag hoppas det räcker så att mina inlägg inte raderas.
Jonas,
Den delen känner jag mindre till. Det jag skrev var att svenska politiker och byråkrater jämfört med amerikanska betedde sig ypperligt. Ypperligt var nog så här i efterhand ett överord om hantering av den svenska krisen 1993, i synnerhet om man samman tar vad som skapade den.
När det gäller hanteringen av moral hazard problemetiken så har du helt rätt i att ingripandet 1993 inte verkar ha haft någon som helst inverkan på att stoppa risktagning i svenska banker. Det verkar snarare så att svenska banker tagit ännu större risker väl medvetna om att de kommer att räddas av skattebetalarna. Se bara på Swedbanks baltiska engagemang, tala om att dubbla på rött.
Jag misstänkte att du var medveten om detta men jag ville klargöra det för läsare som eventuellt kunde tro något annat.
Jonas,
Tack för lintressant länk. Tycker många kloka saker sägs, men jag saknar faktiskt ett genuint Minskyperspektiv på finanskrisen. När Institute for New Economic Thinking (INET) sjösattes i våras på King’s College, Cambridge, gjordes bl a en intervju med Randall Wray (som liksom jag haft förmånen att ha Minsky som inspirerande lärare på 80-talet). Videon kan ses på
http://ineteconomics.org/people/participants/l-randall-wray
Intressant nog när man som “insider” (ok, “riskmanagementkonsult”) presenterar problematiken à la Minsky gàr det väldigt väl hem bland de ansvariga i riskkontrollfunktionerna.
Tack själv Lars. Men nog tycker jag att Minsky dyker upp lite här och där. Även för en någon som anser att Minskys analys av boom-och-bust-cykler har stort värde är det emellertid inte uppenbart hur man ska hantera problemet.
Apropå Minsky och finanskrisens efterspel: I den här videon
http://ineteconomics.org/sites/default/files/media_files/players/INETVideoPlayerAlone.swf?startingVideo=FmsjGys-VqA
visar Mark Blyth med suverän pedagogik varför försök att spara sig ur “balance sheet recessions” är kontraproduktiva. Kanske något för finansministrar och riksbankschefer både här och där att begrunda …