Behöver man oroa sig för korruption i Sverige?

Ett grundläggande mekanism i många teoretiska modeller i politisk ekonomi är att politiker, eller i alla fall en del politiker, försöker roffa åt sig resurser (så kallade rents) för egen vinning på skattebetalarnas bekostnad. Forskningsfrågan är sedan ofta att analysera i vilken utsträckning väljarna förmår lösa detta problem antingen genom att förhindra sådant beteende eller genom att rösta bort korrupta politiker från makten. När man undervisar om denna typ av modeller möts man ofta av frågan om vad dessa så kallade rents består av och om detta är en rimlig beskrivning av den svenska verkligheten.

I senaste numret av Ekonomisk Debatt hävdar Gissur Erlingsson och Jonas Linde att det faktiskt finns ett svenskt korruptionsproblem och att detta i förlängningen hotar legitimiteten hos den svenska demokratin. De bygger sin slutsats på två faktorer. För det första visar enkätundersökningar att svenskar i större utsträckning än de nordiska grannarna  tror att det är vanligt att kommunpolitiker och kommuntjänstemän missbrukar sin makt och tillskansar sig resurser på kommunens bekostnad. Det kanske mest uppseendeväckande är att nästan 90 procent av svenskarna (eller av dem som har besvarat enkäten) tror att folk får behandling från offentliga tjänstemän beroende av vem/vilka de känner. För det andra har det som författarna benämner frestelsestrukturerna blivit mer gynnsamma, till exempel på grund av att allt mer av offentlig verksamhet upphandlas eller läggs ut på entreprenad. Detta har dels inneburit att de ekonomiska vinsterna som är möjliga att göra har ökat, dels att det offentligas insyn försämrats.

Oroas jag över slutsatserna i artikeln? Visst finns det anledning till självrannsakan i det svenska samhället och inte bara utgå från att det faktum att vi kommer väl ut vid internationella korruptionsjämförelser är en garanti för att Sverige är fritt från korruption. Det jag saknar i artikeln är dock en diskussion om storleken på den svenska korruptionen.  Det är inte uppenbart att problemet oxh därmed lösningen är desamma om många fuskar lite än om ett fåtal roffar åt sig stora belopp. Min slutsats efter att ha läst artikeln är att det vi framför allt bör oroa oss för är huruvida det svenska myndighetsutövandet är rättssäkert och garanterar att alla människor behandlas lika oavsett finansiella och sociala resurser. Dessutom skulle ett förstärkt meddelarskydd vara på sin plats kanske framförallt för att uppmärksamma brister i verksamheten men även för att flagga för korruption.

Dags för icke-svenskar i riksbanksdirektionen?

En politiskt oberoende centralbank kräver direktionsledamöter med såväl integritet som kompetens. Få personer i Sverige uppfyller dessa betydande krav på integritet och kompetens (även om den nuvarande direktionen och de två senaste rekryteringarna, Per Jansson och Kerstin af Jochnick, gör det). Kanske kommer det i framtiden bli nödvändigt för Riksbanken att överväga rekrytering av direktionsledamöter utanför landets gränser?

Tanken på utländska riksbankschefer är faktiskt inte ny. Svensk-tysken Stefan Gerlach (född i Sverige, uppvuxen i Tyskland) blev nyligen, efter en lång karriär som forskare och BIS-anknuten, vice centralbankschef — på Irland. Rekryteringen motiverades med Gerlachs långa erfarenhet och stora kunskap, och hans nationalitetet föreföll inte vara något hinder.

Nationalitet är egentligen inte särskilt viktigt för en direktionsledamot, utan allra viktigast är kompetensen. För att kunna fatta rediga beslut krävs att man kan se igenom den mediala svadan av slentrianmässiga snabbanalyser baserade på höftningar och gissningar. Det är därför många verbala bankekonomer inte passar i en riksbanksdirektion där man framför allt måste kunna tänka klart och ofta utanför boxen. Flockbeteende har vi nog av på marknaderna.

Riksbanksledamöterna bör även komplettera varandra: Vissa måste kunna penningpolitik oerhört väl, medan andra veta hur finansmarknader och arbetsmarknader fungerar.  Även erfarenhet från internationella organisationer borde finnas i direktionen, inte minst i en tid som denna då olika länders centralbanker koordinerar sina penningpolitiska beslut. Teorier och forskning om penningpolitik är i huvudsak internationell, och de modeller som används av Riksbanken är ofta skapade av icke-svenskar. Att ha en icke-svensk ledamot torde därför inte vara orimligt.

Ytterligare ett skäl till att utländska riksbankschefer berör riksbankens oberoende och integritet. Alla band — såväl tidigare om förväntade framtida — till inhemska särintressen skapar trovärdighetsproblem (vilket Ekonomistas tidigare skrivit om).

Men ett problem är svårt för utlänningar att komma runt: språkbarriären. Även om ett språkkrav inte borde vara nödvändigt, känns det rimligt att direktionen kan ta till sig all relevant lokal information. Men det finns faktiskt personer utanför Sverige som klarar även detta krav: Folk från våra nordiska grannländer! Exakt vilka dessa är givetvis en öppen fråga, men efter en mycket snabb letning har jag hittat tre namn som borde vara av intresse: Torben Andersen, dansk ekonomiprofessor vid Northwestern University, Steinar Holden, norsk ekonomiprofessor vid universitetet i Oslo, och Bengt Holmström, finsk professor vid MIT. Alla besitter otvetydig kompetens i ämnet, och alla har dessutom erfarenhet av analysarbete i Sverige från olika sammanhang, bl a Finanspolitiska Rådet och SNS Konjunkturråd.

Så tror Ekonomistas läsare om eurons framtid

I veckan lanserade Ekonomistas en omröstning bland sina läsare rörande eurons framtid. Frågan löd: “Hur många länder har lämnat eurosamarbetet den sista december 2012″?”. Under tre dagar svarade sammanlagt 398 personer, och på följande sätt fördelade sig svaren.

image

Som figuren visar trodde 37 procent att inget land skulle lämna euron under kommande året medan 63 procent trodde att minst ett land skulle göra det. Men den senare gruppen rymmer olika perspektiv. De flesta tror att mellan två och fem länder kommer att lämna euron, vilket torde antyda en utbredd skepsis gentemot flera sydeuropeiska länders euromedlemskap. En minoritet (10 procent av samtliga) tror att hela eurosamarbetet kommer att rämna under 2012.

Det finns få jämförelsepunkter mellan denna bild och andra bedömningar. Som påpekats pågår parallellt en ganska livlig handel på prognosmarknaden Intrade i ett kontrakt som ger betalt om “minst ett land kommer att lämna euron vid midnatt 31/12 2012”. I skrivande stund (3/12-11) tror 44 procent att detta kommer att ske, vilket är ner från 50 procent tidigare i veckan. Det hade varit intressant med en liknande svensk prognosmarknad för en jämförelse, men det faktum att majoriteten av Ekonomistas läsare tror på en drastisk utveckling pekar ändå åt samma håll.

Rapport från en SNS-konferens om friskolor

I måndags anordnade SNS en konferens kring mitt kapitel om friskolesektorn i antologin Konkurrensens konsekvenser (kapitel 3, start på sid 66, se även denna bloggpost). I korthet sa jag att endast en förhärdad planekonom kan tro att det går att detaljreglera fram kvalitet i skolan, men detaljreglering är vad man får när skolan drivs av huvudmän vars motiv finansiären har anledning att misstro. Av skäl som jag tidigare redogjort för (här och här), så innebär informationsproblem, den tendens mot kostnadsminimering som följer av skolpengens utformning, lokal monopolmakt och det faktum att det finns tydliga samhällsmål med skolan att marknadslösningar knappast kommer att leda till önskvärda utfall. Reaktionerna på dessa tämligen självklara slutsatser får mig att undra hur det egentligen står till med det offentliga samtalet.

Att det finns samhällsmål med skolan som kan stå i motsättning till individens mål uppfattas ibland som kontroversiellt, men till och med en ärkeliberal som skolpengens intellektuelle fader Milton Friedman ansåg så vara fallet. Utan sådana samhällsmål vore det rimligt att avskaffa skollag, skolplikt, kurs- och läroplaner. Skolpengen — varför nu en sådan ska delas ut om samhällsmål saknas? — skulle kunna bestå av 75000 kronor/år för den enskilde att fritt disponera. Eftersom få förfäktar dessa åsikter kan man dra slutsatsen att nästan ingen anser att valfriheten inom skolans område ska vara fullständig. Annorlunda uttryckt: det är inte självklart att en nöjd kund är en välutbildad kund.

Min slutsats är att det är problematiskt att släppa in icke-kvalitetsmotiverade huvudmän i skolan och att detta kommer att leda till precis den typ av detaljreglering vi nu ser: lärarlegitimation, krav på skolledare, lag om skolbibliotek, lag om särskilt stöd, ökad användning av nationella prov, mer detaljerade kursplaner, lag om individuella utvecklingsplaner, inskränkning av möjligheterna att ge estetiska kurser osv. Man kan tycka vad man vill om dessa regler men utgångspunkten, bland annat för friskolereformen, var att det inte gick att detaljreglera fram kvalitet i skolan.

Slutsatsen är att statens önskan att förhålla sig neutral mellan olika drifts- och ägarformer tvingar staten att ta ställning i detaljerade pedagogiska verksamhetsfrågor. Utan sådana ställningstaganden är det ju inte möjligt för staten att avgöra om en skola håller på pappret god kvalitet, och då går det inte heller att utkräva ansvar. En bättre ordning vore att försöka reglera ägandet och i högre grad överlåta den pedagogiska verksamheten till skolorna.

Det är inte självklart hur man ska reglera ägande och driftsformer för att styra mot kvalitetsmotiverade snarare än vinstmotiverade huvudmän men man kan konstatera att dagens system gör motsatsen: primärt kvalitetsmotiverade aktörer har svårt att vinna en budgivning mot kostnadsminimerande aktörer som drar nytta av de stordriftsfördelar som kunskap om skattelagstiftning, finansieringsupplägg, redovisning och marknadsföring ger upphov till. Det är därför inte underligt att det är just friskolekoncernerna som växer kraftigt på skolmarknaden. För att ändra detta kan man exempelvis ställa krav på personligt engagemang i verksamheten, reglera under vilka premisser överlåtelser av skolor får ske eller reglera antalet friskolor en och samma huvudman får driva. Ett renodlat vinstförbud är dock svårt eftersom en av de kostnadsminimerande aktörernas stora konkurrensfördelar är deras förmåga att undvika att deklarera vinst.

Henrik Jordahl från IFN diskuterade mitt kapitel och tog bland annat upp svårigheten att med den typ av studier jag refererar till fånga hela effekten av systemförändrande reformer. Denna kritik är sann och relevant men samtidigt vet vi inte om detta leder till att forskningen ser friskolereformen i för positiv eller negativ dager. Delvis var detta också min poäng: de förändringar i regelverket vi nu ser påverkar hela skolväsendet, och det finns anledning att tro att ökad detaljreglering har negativa konsekvenser.  Läraren Helena von Schantz lyfte frågan om likvärdighet i skolan (läs gärna hennes inlägg om konferensen), vilket är ett mål som det finns bred politisk enighet om, men som det är ytterst oklart hur marknadsstyrningen av skolan ska kunna åstadkomma. Hon var pekade även på vådan av detaljregleringar i skolans område.

DNs ledarsida kommenterade men ville inte svara på frågan hur likvärdighet och andra samhällsmål ska kunna nås i ett skolsystem dominerat av vinstmotiverade skolkoncerner. I stället skriver DN att koncentrationstendenserna i skolsektorn är överdrivna. Argumentet går ut på att om fem skolföretag driver en skola var medan ett sjätte driver 100 skolor så är koncentrationen låg eftersom fem av sex företag endast driver en skola (för detaljer kring ägandeutvecklingen hänvisar jag till sid 86-89 i Skolverkets lägesbedömning). Hans Bergström håller i en DN-krönika med om att det fria valet inom skolans område kan leda fel, men endast på gymnasienivå. I grundskolan — där Bergström via Internationella Engelska Skolan personligen har stora ekonomiska intressen — är emellertid valfrihet och konkurrensutsättning oproblematiskt.

Att Bergström håller med om att det finns vissa problem med det fria valet torde i SvDs ögon göra honom till en suspekt typ. SvDs Maria Ludvigsson anser nämligen att spänningen mellan samhälls- och individmål är hypotetisk och, om den nu skulle förekomma, lätt kan regleras bort. Inte heller förefaller informationsproblem och lokal monopolmakt bekymra Ludvigsson. Hon avslöjar dock inte vilken inställning SvD har i frågan om behovet av skollag och läroplan och därmed inte heller om behovet av den detaljreglering som regeringen nu genomför, påhejad av Svenskt Näringsliv. I stället anser hon att en vetenskapligt underbyggd nyansering av ståndpunkten att mer valfrihet alltid leder till goda utfall är ett uttryck för forskarens ideologiska ståndpunkter. Man undrar om SvD därmed menar att forskare som trosvisst köper en tvivelaktig modell av verkligheten är oideologiska? Det är uppenbarligen något i denna fråga som leder till en avintellektualisering av det offentliga samtalet.

Mina slides från presentationen går att hämta här: SNS-Vlachos-111128-public

Rösta på Ekonomistas om eurons framtid

Osäkerheten om eurons framtid är idag högre än någonsin. Ekonomistas lanserar därför en omröstning om vad bloggens läsare tror om eurons framtid. Forskning visar att det stora flertalets samlade bedömning ofta har högre prognosvärde än ens expertbedömningar. Kommer valutaunionen bestå, kommer något eller några länder lämna den eller kommer rentav hela EMU att kollapsa före nästa års utgång? Rösta här:

Positiva nyheter om bistånds påverkan på institutioner

På senare år har bistånd kommit att fokusera allt mer på de kanske viktigaste, men också de mest svårgreppbara aspekterna av samhället, institutionerna. Problemen med att mäta och definiera vad som avses är ofta stora och lägger man till detta den vanliga kausalitetsproblematiken så är det lätt att bli lite desillusionerad kring möjligheterna att trovärdigt påstå att något gjort skillnad. Då är det trevligt med studier som faktiskt tycks kunna visa något.

I Afganistan har bland annat Världsbanken och FAO tillsammans med Afganska myndigheter implementerat ett randomiserat biståndsprogram där man på olika sätt försöker hjälpa till med biståndsinsatser. Programmet är också kopplat till uppföljning där man försöker studera attitydförändringar till hur t ex myndighetsutövning fungerar. I en ny studie av Ruben Enikolopov utvärderas en del av programmet. Studien visar att programmet inte bara har en kausal positiv effekt på ekonomiska utfall utan gör också människor mer positiva till myndigheter och att de i högre utsträckning tror att staten agerar i deras intresse. Detta i sin tur gör dem mindre angelägna att stödja väpnade uppror. Läs Rubens sammanfattning av studien här.

På väg mot Eurogeddon?

De spekulativa attackerna mot euron fortsätter. Allt fler diskuterar vad som skulle hända om euron kollapsar (se t ex här, här och här).

Den tyske ekonomiprofessorn Hans-Joachim Voth, verksam vid ansedda Pompeu Fabra-universitet i Barcelona, förutspådde i somras att euron hade högst fem år kvar. Skälen var uppenbara: de fortsattt stora olikheterna medlemsländerna emellan och politikernas oförmåga att genomföra nödvändiga reformer ens med kniven på strupen.

Sedan dess har krisen fördjupats ytterligare. Trots att Grekland tilläts skriva av delar av sin statsskuld (något euroländerna tidigare lovat aldrig skulle få hända), verkar detta inte vara tillräckligt. Problemen har spridit sig till Spanien och Italien, och till och med Frankrike och Tyskland utsätts nu för spekulativa attacker. En berättigad misstro mot ländernas långsiktiga återbetalningsförmåga gjorde det omöjligt för tyskarna att placera sitt senaste statslån. Voth uppdaterade i en TV-intervju för några veckor sedan — mitt under den akuta Greklandskrisen —  sin gissning om eurons framtid. Hans slutsats då var att euron inte har mer än sex månader kvar. Sedan dess har sitautionen alltså förvärrats ytterligare.

Ingen vet förstås hur det hela kommer att sluta. Kommer EU nu i all hast tvingas in i en djupare finanspolitisk union, trots att detta knappast sanktionerats av dess medborgare? Eller är det penningpolitiken som ska stå för musklerna? Starka krafter verkar för att ECB ska sätta igång sedelpressarna för att länderna ska kunna köpa sin egna statslån. Kanske kan detta lösa krisen, men det finns en uppenbar risk att EU därmed förstör tilltron till ECB:s oberoende och dess låginflationspolitik. Stödfonden EFSF förefaller även klart underdimensionerad nu när även de större länderna kan komma att behöva hjälp (Detta problem har Ekonomistas redan skrivit om här).

Historiskt sett är ett sammanbrott för ett fastväxelkurssystem inget nytt. Guldmyntfotens krascher 1914 och 1931, och Bretton Woods-systemets kollaps 1971 de mest kända. Sverige 1992 och Argentina 2001. Eurokrisen har naturligtvis sina särdrag, inte minst då det är en valutaunion med starka politiska band kopplat till växelkurssamarbetet. Men likheterna är slående, och det är svårt att se att spekulationsattackerna ska klinga av utan att de underliggande problemen åtgärdats.

Kan man tävla i ekonomi?

Hur bra är ekonomutbildningen i Sverige? Lär sig våra unga svenska nationalekonomer lika mycket som ekonomer i andra länder om t ex att utvärdera politik eller studera samband mellan olika samhälleliga utfall?

Ett sätt att undersöka den saken är att utsätta studenter från olika universitet för samma test och därefter jämföra deras prestationer. Precis det har nyligen gjorts inom ramen för Econometric Game 2011, vilket är något så ovanligt som en årlig internationell studenttävling i ekonometri. Tävlingen drivs av holländska universitet, och vid årets upplaga deltog femmannalag från hela 25 universitet från hela världen, däribland Oxford, LSE, Bocconi och Uppsala. Se följande reklamvideo för en kort presentation:

Tävlingen löper i två omgångar: en första utslagsrunda följt av en final mellan tio återstående lag. Vid båda tillfällena presenteras lagen, som består av tre magisterstudenter och två doktorander, inför ett visst ekonometriskt problem som ska lösas under tidspress. Årets tema var: Genetisk variation som metod att mäta effekter av gravida kvinnors alkoholkonsumtion. Med hjälp av ett antal litteraturreferenser och ett dataset skulle lagen presentera metoder och tolka sina resultat. En internationell forskarjury bedömde och rangordnade sedan svaren.

Årets vinnare var laget från universitetet i Maastricht (se vinnarbidraget här), följt av Oxford och Cambridge på andra och tredje plats. Uppsala gick vidare till finalen och var enligt vissa källor väldigt nära en pallplats.

Nästa års Econometric Game, det trettonde i ordningen, äger rum i Amsterdam i april 2012. Om svenska universitet kunde göra sig lika väl gällande där som i årets tävling skulle det förstärka intrycket av att kvaliteten på den svenska ekonomiutbildningen håller en hög internationell nivå.

Vad vet vi om naturresursers effekter på ekonomisk utveckling?

Naturresursers effekt på ekonomisk utveckling är en ständigt aktuell fråga (som jag i olika former skrivit om tidigare här på Ekonomistas här och här och här). De senaste veckorna har jag haft anledning att fundera mer på vad vi vet om sambandet i kontexten ”Vilken effekt har matpriser på sannolikheten för revolution?”. En längre artikel på detta tema finns i november numret Axess (och även på deras hemsida här). I veckan har jag också skrivit en översikt av (delar av) forskningen kring naturresurser och ekonomisk utveckling tillsammans med Elena Paltseva.

Vår bild av forskningsläget kan i det närmaste sammanfattas som en moment-22 situation för länder med kombinationen svaga institutioner och stora naturtillgångar. För det första så vet vi ganska mycket om hur man hanterar de negativa ekonomiska följder (volatilitet, undanträngningseffekter och intergenerationella fördelningsproblem) som kan komma av att ekonomin är naturresursfokuserad. Dock kräver implementering av policy kring dessa problem goda institutioner. Detta gäller förstås också hanterandet av de politiska problemen med korruption etc. Kort sagt, naturresurser är bara dåliga om ett land inte har det institutionella ramverket för att hantera inkomsterna från dem på ett bra sätt. Tyvärr så verkar det som om en andra tydlig (om än inte okontroversiell) slutsats man kan dra är att naturresurser har negativa effekter på institutionell utveckling. Sammantaget är alltså insikten att institutionell kvalitet är extra viktigt i naturresursrika ekonomier och att naturresursrikedom har en negativ påverkan på institutioner. (Hela vår text finns på FREE Policy Briefs)

Detta förstås ett dilemma men samtidigt inte en hopplös situation. Det finns exempel på länder som lyckats utnyttja resursinkomster för att stärka sin demokrati och skapa positiv ekonomisk utveckling. Även om det ofta poängteras att ett land som Botswana (ett av världens snabbast växande länder de senaste 40 åren med stora diamant tillgångar) hade bra redan i samband med deras självständighet i slutet av 60-talet så kvarstår faktum att de, mycket tack vara bra policy, lyckats hantera en situation som på förhand såg mycket problematisk ut.

Ett första steg i att kunna replikera framgångsexemplen, t ex för länder som Libyen och Egypten, är förstås att vara medvetna om problemen och att i möjligaste mån vara tydliga och öppna med hur man tänker hantera sina resursinkomster.

Republik eller monarki i Sverige? Låt diskussionen börja.

Italiens kung Umberto II abdikerade 1947 efter att 54,3% av italienarna röstat för republik i en folkomröstning.

Nationalekonomer som studerat sambandet mellan politik och ekonomi har på senare tid visat att länders konstitutioner har betydelse för både vilken politik som förs och de långsiktiga ekonomiska utfallen (se t ex denna bok). Forskningen har framför allt fokuserat på vissa konstitutionella aspekter, som konsekvenserna av att ha ett president- eller parlamentariskt system, majoritetsvalkretsar eller proportionella val.

Det finns en aspekt som studerats betydligt mindre, nämligen betydelsen av vilket statsskick — republik eller monarki — länder har. Anledningen är dock emellertid ganska naturlig. Det som nog spelar mest roll är hur beslutsordningen ser ut, och mindre viktigt är om den mäktigaste kallas kung eller president.

Samtidigt finns det åtminstone två skäl att skärgranska statsskickets betydelse. Det faktum att en kung ärver sin position medan en president förvärvar den har betydelse, både symboliskt och kanske även faktiskt. För det andra är det ett historiskt faktum att monarkin är på väg ut. För länge sedan, kanske så sent som på medeltiden, var i princip hela jorden täckt av monarkier. Därefter har de gradvis försvunnit i takt med samhällenas utveckling och medborgarnas växande krav på medbestämmande. Enbart sedan år 1900 har över hundra monarkier avskaffats, och idag återstår endast 44 i världen varav en är den svenska.

I Sverige har frågan om statsskicket nyligen aktualiserats på grund av ett förslag om republikansk författningsändring som den lilla, men växande, Republikanska Föreningen nyligen presenterade. Kanske än mer intressant än var dock föreningens dokument Frågeställningar inför ett republikanskt statsskick – utredningens förslag där flera viktiga diskussionspunkter kring statsskickets utformning och eventuella förändring lyfts. Vilken sorts republik är bäst, en med stark eller svag president? Hur skulle en övergång bäst gå till, genom folkomröstning eller parlamentsbeslut?

Även om Sverige i slutändan inte kommer att ändra statsskick borde frågor som dessa frågor diskuteras runtom i samhället. De utgör en naturlig del av statsskickets demokratiska förankring, och kanske har frågan rentav betydelse för hur bra det går i långa loppet.