I mitt remissvar till Finansutskottet idag på Goodfriend och Kings utvärdering instämmer jag i utredarnas kritik att Riksbanksmajoriteten med en problematisk strategi fört en för stram penningpolitik efter 2011 och medvetet ha utnyttjat överoptimistiska inflationsprognoser för att motivera en högre ränta. Jag avvisar utredarnas påstående att majoritetens stora penningpolitiska åtstramning 2010-2011 skulle varit rimlig i ljuset av tillgänglig information och återhämtningen efter krisen. Jag avvisar också utredarnas påstående att minoriteten i det stora hela skulle ha godtagit åtstramningen, eftersom den vid varje möte röstade för en måttligt lägre ränta och räntebana. Minoritetens lägre ränta och räntebana vid varje penningpolitiskt möte följde en enkel och robust handlingsregel, som tydligt framkommer i protokoll och tal, och var bara det första steget, inte det enda steget, mot en väl avvägd penningpolitik.
Utredarnas rekommendationer kommenteras utförligt i mitt remissvar, men jag ser inte att deras rekommendationer skulle lösa problemen med den svenska penningpolitiken. För att lösa problemen bör Finansutskottet förtydliga Riksbankens i Riksbankslagen och dess förarbeten formulerade mandat till att vara prisstabilitet och full sysselsättning, stärka den demokratiska kontrollen av Riksbanken samt ytterligare klargöra Sveriges genomtänkta ansvarsfördelning för makrotillsyn.
Läs sammanfattning och hela remissvaret här. Engelsk sammanfattning här.
Ekonomistas 
Problemet med lågräntepolitiken är att den ökar riskerna för en kommande fastighetskrasch, vilket skulle slå hårt mot svensk ekonomi. Vi lever fortfarande med effekterna av 90-tals-krisen, inte minst i form av lågt bostadsbyggande. Majoritetens farhågor för detta var befogade, inte minst med tanke på erfarenheterna internationellt från krisen 2008. Ökningarna i fastighetspriserna de senaste 20 åren har ingen motsvarighet tidigare i historien (se http://www.riksbank.se/Documents/Forskning/%c3%96vrigt/2014/foa_historical_statistics_%20volume2_140613.pdf). Riskerna har ökat ännu mer sedan dess i o m den negativa räntan, även om någon bra modell för hur kriser uppkommer inte finns och antagligen inte går att formulera. Allt kanske slutar lyckligt – det är ingen som vet. Istället borde andra vägar hittas utanför penningpolitiken, främst genom finanspolitik. Om staten eller annan offentlig aktör lånar till stora bostads- och infrastrukturinvesteringar kan detta finansieras genom att Riksbanken köper statsobligationer. Fastighetspriserna dämpas då på så sikt, inflationen tar fart, samtidigt som investeringarna ger kommande intäkter till staten.
Rodney, den fråga du ställer är precis den fråga som behandlats i flera forskningsbidrag. En högre penningpolitisk styrrränta har en kostnad i termer av för låg inflation och för hög arbetslöshet. Den kan ha en nytta i termer av en lägre sannolikhet, ett mindre djup eller en mindre utdragen kris. Vilket är större, nyttan eller kostnaden? Den frågan kan man inte besvara utan att sätta siffror på nyttan och kostnaden, dvs. göra en s.k. nytto-kostnadsanalys. Detta är precis vad IMF gjort i ett mycket ambitöst Policy Paper som publicerades i början på september 2015. Det är också vad jag gjort i tidigare arbeten och senast i ett IMF Working Paper som publicerades i januari 2016.
Slutsatsen från denna forskning är mycket entydig. Givet nuvarande kunskap och empiriska skattningar är kostnaderna normalt flera eller många gånger större än nyttan. Det finns alltså sammantaget inte skäl att höja styrräntan med hänsyn till risker för en kris. Styrräntan har empiriskt alldeles för liten effekt på sannolikheten för eller djupet och längden av en kris för nyttan ska stå i proportion till kostnaden. (Som jag nämner i mitt remissvar till Goodfriend och Kings utredning (och i ett tal från november 2010) var det redan 2010 väl känt från ett antal forskningsuppsatser (som refereras till i mitt tal) att nyttan inte stod i proportion till kostnaderna. Nu några år senare vet vi att kostnaderna överstiger nyttan med ännu större marginal.)
Om man vill minska sannolikheten för en kris ska man istället använda sig av makrotillsyn. En ny Staff Discussion Note från IMF visar att om bankerna i de avancerade länderna hade haft 20 procents kapital i förhållande till riskvägda tillgångar hade man haft tillräcklig kapital för att kunna hantera förlusterna i omkring 80 procent av de historiska bankkriserna i de avancerade länderna sedan 1970. Detta är en dramatisk minskning av sannolikheten och frekvensen av finansiella kriser av en ganska måttlig kapitalnivå i bankerna. Det är således makrotillsyn, inte penningpolitik, som man ska använda om man vill minska riskerna för en kris.
Hur ser du på den forskning John Cochrane bland annat bedriver, där en nominell ränteökning kan leda till ökad inflation?
Click to access fisher.pdf
Jag kan inte se att Cochranes antaganden om och användande av Fisher-ekvationen har någon relevans i detta sammanhang, eller någon relevans överhuvudtaget. Det finns starkt teoretiskt och empiriskt stöd för den vanliga uppfattningen att om man vill att inflationen ska öka ska man sänka styrräntan. Med trörörliga inflationsförväntningar sänker man då den reala styrräntan. Detta stimulerar normalt konsumtionen för hushållen och investeringarna för företagen. För hushåll som har rörliga lån minskar ränteutgifterna och man får mer pengar över för konsumtion. Den lägre räntan medför också att ränteskillnaden mot resten av världen minskar, vilket normalt försvagar valutan. Detta ökar priserna i kronor på importerade varor samt gör exporten mer konkurrenskraftig och exporten ökar normalt. Sammantaget ökar aggregerad efterfrågan och via ökad aggregerad efterfrågan och ökade inflation av importerade varor ökar inflationen.