Skolinspektionen stoppade nyligen den klädkod som en friskola i Norrköping infört. Inspektionen underkände därmed skolans argumentation att klädkoden var frivillig eftersom det var fritt fram att välja en annan skola. Beslutet fick flera ledarskribenter att gå i taket, men är egentligen inte särskilt förvånande. Skollagen gäller lika nämligen för alla skolor, varför det är ointressant om skolan är fristående, kommunal eller hur den är vald. Detta gör att skollagen har tydliga drag av Kants kategoriska imperativ: Endast den regel som som kan upphöjas till allmän regel för samtliga skolor är tillåten.
Noga räknat har Skolinspektionen inte förbjudit skoluniformer utan förbudet gäller skolans disciplinära åtgärder mot de elever som inte följer den påbjudna klädkoden. Den fråga Skolinspektionen hade att ta ställning till var därför om skolor har rätt att bestraffa elever som inte klär sig såsom skolans ledning bestämt. Hade Skolinspektionen beslutat annorlunda skulle denna rätt inte enbart tillfallit en enskild friskola i Norrköping, utan även en kommunal skola med de facto monopol på den lokala marknaden eller en skola med valfri etnisk eller kulturell profil.
Att det ser ut på detta sätt är en följd av att regelverket för skolan är “konkurrensneutralt” där alla skolor, oavsett huvudman, behandlas lika. Denna likabehandling är något som friskolesektorn arbetat för, men man skulle kunna tänka sig en ordning där olika regler gäller för de aktörer som frivilligt är på marknaden och de som enligt lag måste erbjuda alla elever plats. Även med en sådan ordning skulle såklart någon form av regelverk behövas för vad som är tillåtet och inte på fristående skolor, men det hade kunnat vara mer tillåtande än idag.
Det anmärks ibland att Skolinspektionen är fyrkantig, och fyrkantigt är nog exakt vad man kan kalla det fattade beslutet. Fyrkantigheten är dock inbyggd i vårt decentraliserade skolsystem som regleras på skolenhetsnivå, men där ingen tar ansvar för helheten. Något utrymme för avvägningar av typen “klädkoden är inte exkludrande och det finns gott om alternativ i närområdet” finns därför inte. På sätt och vis påminner detta om synen på bankreglering som gällde fram till 2008. Genom att enbart se till varje enskild banks finansiella hälsa, riskerar man att missa de systemrisker som kan byggas upp. Vi vet ju hur lyckat det var.
Ekonomistas 
Jag hänger inte riktigt med i resonemanget i sista stycket, vilket kan bero på att jag inte förstår hur systemet är uppbyggt. Skolinspektionen är väl en enda statlig myndighet och om de tagit beslutet just för att det annars skulle vara fritt fram för andra skolor att genomföra samma sak, då är det väl ändå att ha ett helhetstänk, och tänka på hela systemet?
Skolinspektionen har att se till att enskilda skolor följer regelverket, inte att tänka på systemet. Något utrymme för lokala överväganden finns då inte.