Från vänsterhåll hävdas ibland slentrianmässigt att nationalekonomer får ett allt större inflytande över politiken. Jag tror att det är precis tvärtom, vilket är paradoxalt med tanke på att nationalekonomisk forskning på senare år fått en allt större bredd och starkare empirisk förankring.
Historiskt har nationalekonomer utövat ett stort inflytande över svensk politik. Till exempel hann Gunnar Myrdal med att vara både ekonomipristagare och handelsminister. (Dessutom grundade han det forskningsinstitut där jag numera forskar — tack för det, Gunnar!) Finansdepartementet har alltid haft nära band till nationalekonomin, vilket i allra högsta grad gäller nuvarande finansminister Anders Borg. Under 90-talskrisen och inför EMU-valet figurerade nationalekonomer flitigt i samhällsdebatten. Riksbankens oberoende ställning, inflationsmål och striktare budgetdisciplin skulle kanske inte ha kommit till stånd utan påtryckningar från nationalekonomer.
Det finns förstås undantag, men på senare år verkar nationalekonomer ha spelat en allt mindre roll i samhällsdebatten (vilket även bland annat Lars Calmfors och Carl Johan Åberg har hävdat).
Nationalekonomerna lyckades inte stoppa avskaffandet av fastighetsskatten, trots en nästintill total enighet bland ekonomer om skattens förträfflighet. Den förra regeringen avskaffade arvs- och gåvoskatten, men behöll förmögenhetsskatten. Alla nationalekonomer är förstås inte överens om att dessa skatter borde avskaffas, men däremot gissar jag att nästan alla borde kunna enas om att hellre avskaffa förmögenhetsskatten än arvs- och gåvoskatten. (Läs gärna Tore Ellingsens beskrivning av händelseförloppet.) Trängselavgifterna i Stockholm infördes visserligen till slut, men nationalekonomer var inte särskilt aktiva i debatten trots rörande enighet inom skrået.
Samtidigt som nationalekonomerna syns mindre i debatten har nationalekonomisk forskning utvecklats i en riktning som borde göra den mer politiskt relevant. Teoretiskt har nationalekonomin utvecklats från 70-talets vackra, abstrakta allmänna jämviktsmodeller till mer verklighetsnära modeller som studerar många olika aspekter av samhällslivet. Den viktigaste förvandling som nationalekonomin genomgått tror jag dock är att empirisk forskning fått en mer central roll (vilket även stöds av den här genomgången i Journal of Economic Perspectives). Nationalekonomer producerar idag mängder av intressant empirisk forskning som är relevant för de flesta politikområden. De senaste årens flitiga nyttjande av (kvasi-)experimentella metoder har också gjort det möjligt att faktiskt undersöka vad som orsakar vad och inte bara nöja sig med korrelationer.
Det är hög tid att fler nationalekonomer deltar i samhällsdebatten och blir bättre på att förmedla modern nationalekonomisk forskning. Forskning som stannar i akademiska elfenbenstorn gör ingen större nytta.
Ekonomistas 
Fastighetsskatten visar tvärtom varför nationalekonomer inte alltid är rätt ute i debatten. SJälvklart är den en bra skattebas för staten. Men den är moraliskt oacceptabel för den enskilde. Fastighetsskatten är inte en ekonomisk fråga i första hand.
Att påstå att fastighetskatten är moraliskt oacceptabel får väl ses som ett politiskt motiverat ställningstagande. Jag tror att artikelförfattarens poäng är att ur ett vetenskapligt perspektiv är fastighetsskatten en relativt “bra” skatt i jämförelse med andra skatter, förmögenhetsskatten till exempel.
Till Davids kommentar skulle jag också vilja tillägga att jag tycker att nationalekonomerna har varit dåliga på att förklara varför vi tycker den är “bra” (ur NEK-synpunkt) — i slutändan är det dock alltid upp till politiker att göra den slutgiltiga bedömningen och väga det mot andra aspekter (t ex “moraliska” dito).
För all del, mer nationalekonomer ute i samhällsdebatten. Men då måste det till en förändring, rent av paradigmskifte i tänket hos den nämnda gruppen av akademiker.
Precis som Robert kompletterar i kommentaren ovan så är det av yttersta vikt att nationalekonomer lär sig förklara varför det som verkar dåligt är egentligen bra och det som verkar bra egentligen är dåligt i samhällsekonomin.
Vidare kan det behövas en uppmjukning av nationalekonomernas syn på att allt ska mätas i pengar.
Geoffrey: är det inte bättre att låta skomakaren stanna vid sin läst? Dvs att nationalekonomerna mäter i pengar (det är väl typ därför yrkesgruppens namn slutar på “-ekonomer”) och andra tar hand om att mäta i andra enheter?
Ekonomi syftar egentligen på att hålla hushållets försörjning i god ordning, vare sig pengar var inblandade eller inte. Och Aristoteles hade klart för sig att man kan komma i ett läge där pengar inte hjälper.
Den fine gamle italienaren Beccaria hävdade att ekonomi är ett av de viktigaste ämnena gemene man kan diskutera ute i samhället, men vi kan konstatera att den debatten inte sköts något vidare av den förhärskande nationalekonomiska skolan idag. Ur den synpunkten är det lika bra att den håller sig borta från allmänheten och pysslar med sina autistiska läror i avskildhet. För en del år sedan var Lindbäck och Södersten ute och larmade, men gjorde de någon nytta och vems intressen tjänade de? Det finns så tydliga ideologiska drag i nationalekonomin att man kan undra om det går att göra opartiska uttalanden om landets affärer.
Det här citatet från det ursprungliga inlägget visar på hur dåligt läget har varit och faktiskt fortfarande är: “Teoretiskt har nationalekonomin utvecklats från 70-talets vackra, abstrakta allmänna jämviktsmodeller till mer verklighetsnära modeller som studerar många olika aspekter av samhällslivet. … empirisk forskning fått en mer central roll.” Man kunde lika gärna säga att en massa världsfrånvänd smörja har prånglats ut som ekonomisk vetenskap. Varför gick det inte att vara verklighetsnära för 30-40 år sedan? Skandalen blir inte mindre av att en viss tillnyktring har skett och att en del ekonomier börjar kolla hur det verkligen ser ut “där ute”. Något annat är ju inte möjligt om man vill ha någon trovärdighet och kanske yrkesstolthet kvar. Men jag har intrycket av att nationalekonomin kanske är där läkarvetenskapen befann sig för hundra år sedan, alltså att man fortfarande inte begriper så mycket av vad som händer inom det område man antas studera. Det finns anledning att utfärda kvacksalverivarning.
Geoffrey: Nationalekonomins styrka består till stor del i att man tänker i termer av alternativkostnad. Vill du göra A så måste du offra B, det finns inga fria luncher osv. Detta är grunden för hushållandet med knappa resurser och betyder att allt ställs mot alla sina alternativ. Som nationalekonom anser jag att andra sätt att resonera kring samhällsproblem är lätt befängda — varför sätta på sig skygglappar när man analyserera för och nackdelar med olika förslag? Sånt kan politiker syssla med men knappast den som systematiskt försöker analysera samhället. Men man kommer ju oundvikligen till frågan vilken räkneenhet man ska använda när olika alternativ ställs mot varandra. Eftersom pengar är det som i samhället används för att ange det relativa värdet hos olika resurser har vi nationalekonomer i mångt och mycket valt att följa denna konvention. Man kan tänka sig andra sätt, men jag kommer inte på några som verkar särskilt bra. Har du någon alternativ måttstock?
“Det är hög tid att fler nationalekonomer deltar i samhällsdebatten och blir bättre på att förmedla modern nationalekonomisk forskning.”
Håller med och just därför är det så kul att det finns nationalekonomer som ni på Ekonomistas, Bergh, Berggren etc som tar tredje uppgiften på allvar. Det är till viss del tack vare ert bloggande som jag kommer börja läsa NEK nästa termin.
Nationalekonomin måste först utgå ifrån en sann vetenskaplig kunskapsteori för att kunna komma fram till sanna vetenskapliga slutsatser. Nationalekonomin kan inte kopiera den vetenskapliga metodik som har gjort fysiken framgångsrik eftersom dessa två ämnen har olika förutsättningar.
Varför kunde inte nationalekonomer förutsäga det kraftiga konjunkturfallet i början av 1990-talet? Jag är inte nationalekonom men förutsade nedgången. Det handlar om att studera det som högskolorna inte lär ut – nationalekonomi som bygger på formell logik. Ludwig von Mises konjunkturteori från 1912 visade hur det skulle sluta och orsakerna till detta.
Som samhällsvetare skulle jag önska att nationalekonomer hade ett mer kritiskt perspektiv på samhället och t.ex. emellanåt laborerade med begrepp som “makt” och “dominans”. Ekonomi handlar till stora delar om politik. Att skildra ett händelseförlopp som frikopplat från samhälleliga dominansförhållande och intressekonflikter är en ideologisk handling i sig.
Annars är jag absolut positivt inställd till NE, liksom all annan vetenskap.
Adrian har rätt. Även från en historikerhorisont verkar nationalekonomer ibland ta lätt på källkritik. Varför tar man SCB:s siffror rakt upp och ned utan att gå in i bakgrundsmaterialet och urvalsprinciperna för siffrorna – jag tror inte en historiker skulle slippa undan med så svag källkritik.
Och vad har ekonomerna att säga? Kanske något i den där stilen till en massa människor: “Det finns ett stort fint stup därborta. Om du hoppar där kommer det att bli bättre för ALLA (ja, inte för dej förstås, men för mej och för de som betalar mej en hacka för min professorliga råd). Jodå, enligt min fina vetenskap är det bara bra om ni slår ihjäl er, ju snabbare desto bättre.” Att sådana figurer helst undviker offentlig debatt är förståeligt. De tilltänkta hopparna kan ju komma med andra och skarpa motargument.
Det finns ett Albert Speer-pris för dumma maktslickande arkitekter har jag för mig. Hur vore det med ett Hjalmar Schacht-pris för dumma ekonomer som under skenbar objektivitet tjänar makten under enfaldigt pladdrande om “fria luncher”?
Kul med så mycket kommentarer på mitt inlägg! Särskilt glad är jag över de NEK-kritiska kommentarerna — ibland tycker jag att vi här på Ekonomistas kommer undan lite för lätt. 😉
Förhållandet mellan NEK och ideologi är intrikat och komplicerat, men inte så enkelt som bluffo och Adrian låter påskina. Jag diskuterade detta tidigare här på Ekonomistas. Det inlägget bygger i sin tur på en artikel i Ekonomisk Debatt som jag skrev för ett par år sedan. Diskussioner om nationalekonomi och ideologi leder ofta till pajkastning och därför tror jag det kan vara bra att försöka hålla diskussionen inom det måhända lite trista ramverk som jag gör ED-artikeln.
Adrian sätter dock fingret på en kritisk punkt, nämligen den relativa frånvaron av “maktperspektiv” i nationalekonomisk teori. Materiella intressekonflikter är visserligen ett huvudfokus i nationalekonomi, men däremot har vi inte så mycket att säga om “makten över tanken”, vilket är i fokus för många kritiska/radikala/postmoderna samhällsvetare. Denna typ av analys är fortfarande svår att förena med nationalekonomisk teori (jag utvecklar detta lite mer på s. 12 i ED-artikeln). Denna brist hos nationalekonomisk teori tycker jag dock inte diskvalificerar mycket nationalekonomisk empirisk forskning. Det är väl svårt att hävda att t.ex. den gedigna empiriska forskning som IFAU bedriver om bland annat svensk arbetsmarknad skulle lida särskilt mycket pga av detta?
Jag märker att många vill att nationalekonomen ska även i fortsättningen bara behöva räkna i pengar. Ok, låt gå för det, men förvänta er inte att nationalekonomen släpps in i samhällsdebatten…
>Jonas Vlachos
Är samhällsutveckling (och då tänker jag främst på uthållig/hållbar utveckling) möjlig om man bara använder pengar som måttstock?
Man kan ju använda sig av andra relativmått. Antal arter, barnadödlighet, hälsotillstånd, energienheter mm. Visst kan många (alla?) relateras till pengar. Men detta är inte alls önskvärt i många sammanhang (däribland utveckling kontra artutrotning).
Så om nationalekonomer vill delta i samhällsdebatten så måste dom lära sig att även räkna i andra enheter än bara $$$
Geoffrey: Du hamnar genast i problematiken att väga olika arter mot barndödlighet och hälsa. Hur många Kwh är en skalbaggsart värd? Hur många ton koldioxid ska vi lägga på att rädda jättepandan? Hur många arbetslösa bönder är minskad övergödning av Östersjön värd? Jag skulle vilja påstå att alla alltid räknar i “pengar” även om man oftast inte låtsas om det.
Det finns frågor som definitivt inte lämpar sig för samhällsekonomisk lönsamhetsbedömning och som nationalekonomer därför inte bör uttala sig om. Om den allmänna uppfattningen är att det är moraliskt fel att utrota jättepandan så man inte preferenser som låter sig aggregeras på det sätt som modellerna kräver.
För övrigt tycker jag hyllningen av alternativkostnaden som koncept var skojig med tanke på vilka svårigheter ekonomskrået tycks ha att hantera detta begrepp:
Click to access ferrarotaylorbep.pdf
Mvh
Martin
>Jonas
Men hur menar du att $$$ är ett bättre sätt att räkna med när det gäller arter, hälsa eller dylikt? Personligen så anser jag att problematiken är större när man låser sig vid att bara räkna i pengar. Lyckligtvis så börjar även vissa nationalekonomer se tillkortakommanderna vid ett sådant tänkande.
Men vänta nu lite.. nu är jag inte ekonom, så rätta mig gärna om jag har fel, men ekonomer räknar väl inte bara i “pengar”($$$), de utgår väl från begreppet “nytta”?
Jag förstår inte riktigt heller Jonas Vlachos kommentar om att “alla alltid räknar i “pengar” även om man oftast inte låtsas om det”.
Snarare har man väl visat att människor inte bara bryr sig om pengar (räknar i?) utan värderar andra saker (typ fördelningsrättvisa). Vilket då brukar användas som argument mot ekonomiska postulat. Ett felaktigt argument förvisso om vi ska tro filosofiprofessor Lars Bergström.
Vilken är den bästa tidskriften att läsa för den nationalekonomiskt intresserade om man vill hålla sig hyfsat uppdaterad om diciplinens utveckling och rön?
De kvalitativa ledorden bör vara läsbart tillgänglig, inte fackidiotiskt avgrundsdjup.
..och de kvantitativa 2-5 sidor för en artikel, inte 10 och uppåt.
Daniel: Bra fråga. Jag känner inte till någon tidskrift som passar precis på din beskrivning, men här är ändå några förslag: “Economic focus” i The Economist brukar sammanfatta en eller två nya forskningsrapporter varje vecka. Journal of Economic Perspectives håller sig på en relativt oteknisk nivå och har ofta välskrivna översiktsartiklar. De passar bra för undervisning, även på grundutbildningen, men artiklarna är vanligen längre än fem sidor. Kortare översikter (mest sammanfattningar av enstaka studier) finns i NBER Digest och NBER Reporter.
Marcus & Geoffrey: Vi räknar i alternativkostnad. Vilken räkneenhet som används är tämligen ointressant. Att man värderar något högt innebär att man är beredd att ge upp mycket för att uppnå detta. Om det man värderar är rättvisa (definierad på valfritt sätt), jättepandor eller spädbarn spelar i sammanhanget ingen roll. Detta är väsensskilt från att exempelvis alltid vilja maximera tillväxt utan innebär att allt kan, eller snarare måste, ställas mot sina alternativ.
Martin: Att klassificera något som ovillkorligt “omoraliskt” är ett sätt att sätta skygglappar när man gör sin analys. Det är väl helt ok att ha dessa på sig när man fattar sina beslut men först måste man veta vad konsekvenserna blir av denna moral. Hur många spädbarn är arten jättepandor värda? Folk kan svara hur de vill på denna fråga men man bör väl ha ett hum om svaret innan man bestämmer sig för vad som är moraliskt riktigt?
Daniel: Även om jag liksom Martin anser att Journal of Economic Perspectives är väldigt bra är artiklarna betydligt längre än vad du önskar. Jag kan, förutom Ekonomistas, rekommendera Economist’ voice med debattartiklar av diverse nationalekonomer. Dessutom kan du följa bloggarna Freakonomics och Undercover Economist som vi länkar till (överhuvudtaget är våra länkar valda med sådana som dig i åtanke). Själv går jag också ofta in på Vox som innehåller enkla sammanfattiningar av olika forskningsprojekt. Lite som NBER Digest och NBER Reporter som jag, liksom Martin, kan rekommendera.
@ Jonas: Den mest problematiska skygglappen är väl att se spikar överallt bara för att man råkar äga en hammare? Om du vore Folke Bernadotte och fick ett erbjudande från Himmler om att rädda livet på X extra skandinavier om du samtidigt hjälpte honom att transportera Y judar längre bakom fronten, så hoppas jag att du skulle känna ett visst obehag när du beräknade dina marginella substitutionskvoter. Kanske skulle vi rentav kunna komma överens om att den frågan är av en helt annan natur än frågan om ersättningsnivån i socialförsäkringen bör vara 80 eller 90 procent och att den därför kräver andra analysinstrument.
Martin: Blir kalkylen annorlunda bara för att man känner ett ev. obehag inför uppgiften? På vilket sätt i så fall?
Lite väl sent påtänkt kanske, men här är en fråga: Hur definieras “nationalekonomerna” som skall delta i debatten? Skulle Cantillon, Smith, Ricardo och Marx vara kvalificerade trots att ingen av dem hade någon ekonomisk examen? Handlar det om professorer i NEK eller räcker det med doktorer eller kanske till och med magistrar? Och hur är det med företagsekonomer och ekonomihistoriker (jag tycker de sistnämnda ofta verkar vara vettigare än de rena nationalekonomerna för övrigt)?
Martin: Det enda jag kan säga är att om frågorna är så pass extrema som du anger så är det ännu viktigare att hålla ordning på kostnader och vinster av olika handlingsalternativ. Eller vad tycker du: Skulle du hellre vilja ha en intellektuellt ohederlig rådgivare som låtsades att vissa kostnader inte fanns? Det kanske skulle göra ditt obehag som beslutsfattare mindre, men beslutet skulle knappast bli bättre. Jag ställer alltså samma fråga som Marcus.
Björn: Det jag framförallt avsåg med “nationalekonomer” var alla de som har kunskap om aktuell nationalekonomisk forskning, vilket förmodligen framförallt disputerade forskare i akademin och på diverse utredningsinstitut m.m., men det finns säkerligen andra också. Däremot ser jag ogärna fler tendentiösa “nationalekonomer” från tankesmedjor och annat som kommer med villfarelser i debatten… Angående angränsande discipliner är jag positiv till dem också. I slutändan vill vi att forskning ska komma samhället till gagn och då måste forskare visa att man kan bidra till samhället på något sätt — om inte annat för att för att anslagen successivt kommer att krympa om man inte lyckas med det. 😉
Bör förmögenhetsskatten återinföras?
Nej. Men återinför gärna fastighetsskatten.
Måste fastighetsskatten vara baserad på det förmenta värdet av fastigheten?
Vore inte en inflationsjusterad reavinstskatt en bättre variant? Med inflationsjusterad menar jag att man ska räkna upp inköpsvärdet med inflationen innan man beräknar vinsten vid försäljningen. En stor del av vinsten på bostadsmarknaden är ju ren inflation.
En reavinstskatt – inflationsjusterad eller inte – är sämre än en löpande fastighetsbeskattning. Reavinstskatten är bara en skatt på reavinsten, medan en korrekt utformad fastighetsskatt (av det slag som vi hade tidigare) beskattar fastighetens totala avkastning. Reavinstskatten minskar rörligheten på fastighetsmarknaden, vilket skapar problem.
Därmed är inte sagt att en löpande fastighetsskatt är helt problemfri. Även en sådan skatt skapar olägenheter, främst vad gäller likviditeten. Därför är valet mellan olika beskattningsformer för egna hem en grannlaga uppgift, där man måste väga olika aspekter mot varandra. Min personliga åsikt är att det gamla systemet, trots sina problem, var bättre än något alternativ. Därför var avskaffandet av fastighetsskatten en olycka som drevs fram av opportunistiska och kortsiktiga politiker inom Kristdemokraterna.
Om man nu ska ha en reavinstskatt är frågan huruvida den bör vara nominell eller inflationssjusterad. Det är en separat fråga som har att göra med det övriga systemet för kapitalbeskattning. Om övrig kapitalbeskattning är nominell (t.ex. att man får göra avdrag för de nominella räntorna) bör även reavinstskatten vara nominell, d.v.s. inte tillåta någon inflationsjustering. Om det övriga skattesystemet är realt (vilket inte är fallet idag) bör reavinstskatten vara real.
Kunde man erbjuda två sätt att betala den årliga fastighetsskatten, antingen som man gjorde tidigare eller låta den ackumuleras och sedan fick man betala den med reavinsten i samband med försäljning?
Skulle vara intressant med en diskussion hur en optimalt utformad fastighetsskatt borde se ut.
Vad gäller nominell/real kapitalbeskattning, vore inte real ett sätt att hålla politikernas försök att driva inflation i schack? Känner ett flera personer som köpte tex radhus i Sollentuna eller Nacka för kanske 50 000:- i mitten av 70-talet och som idag kanske skulle gå för 3-4 Mkr. Det mesta av den vinsten är ju en ren chimär
“Kunde man erbjuda två sätt att betala den årliga fastighetsskatten, antingen som man gjorde tidigare eller låta den ackumuleras och sedan fick man betala den med reavinsten i samband med försäljning?”
Svar: Ja, det skulle man väl kunna tänka sig. Men problemet med en sådan ackumulering av fastighetskatten är ju, att den hindrar rörligheten på fastighetsmarknaden. Den gör att folk inte så gärna säljer sitt hus och flyttar, även om detta skulle vara ekonomiskt effektivt.
“Känner ett flera personer som köpte tex radhus i Sollentuna eller Nacka för kanske 50 000:- i mitten av 70-talet och som idag kanske skulle gå för 3-4 Mkr. Det mesta av den vinsten är ju en ren chimär”
Svar: Nej, i regel är den största delen av den vinsten högst reell. Om dina vänner köpte radhuset i Sollentuna med lånade pengar gjorde ju inflationen att lånets värde i stort sett försvann – och då blev värdestegringen på radhuset (i kombination med urgröpningen av lånets värde) en real vinst.
Kan du utveckla varför vinsten är reell? Nu har jag ingen aning om lönenivåer på 70-talet men det är väl relevant att jämföra prisnivån på ett hus med lönenivån. Trots att huset ökat 50-100 gånger i värde kan de fortfarande bara köpa ett radhus i Sollentuna/Nacka och skulle de flytta skulle de få betala 1 miljon i reavinstskatt -> de skulle inte ens ha råd att köpa ett likadant hus igen.
“Kan du utveckla varför vinsten är reell? ”
Om man har köpt ett hus för länge sedan, och det har stigit i pris i takt med inflationen, kan man säga att man inte har gjort någon real vinst på huset. Om man finansierade köpet med ett lån, och fick dra av de nominella räntebetalningarna på lånet, har man gjort en real vinst på det lånet; det kanske motsvarade 50 månadslöner när lånet togs, men bara 5 månadslöner idag (vi förutsätter att man inte har amorterat ner lånet). Och hela tiden har man fått dra av den nominella räntan på lånet.
“Paketet” av ett hus plus ett lån blir då en real vinst för den som har gjort en sådan affär. Och om reavinsten på huset enbart skulle beskattas efter det att ingångsvärdet på huset räknats upp med prisnivån (eller lönenivån) skulle det bli en mycket förmånlig affär för köparen.
Sådana vinster uppstår alltid om skattesystemet är en blandning av reala och nominella inslag. En sådan blandning orsakar en asymmetri i beskattningen, och denna asymmetri kan utnyttjas till att göra arbitrage-affärer. För att undvika den snedvridning av resurserna i samhället som uppstår till följd av sådana arbitrage-affärer bör skattesystemet antingen vara helt realt (bara den reala reavinsten på huset beskattas, och den reala vinsten på lånet tas upp till beskattning) eller helt nominellt (som det är nu).
Det bästa vore nog om vi hade ett helt realt skattesystem, men av olika skäl (främst praktiskt-administrativa skäl, tror jag) har inte något helt realt skattesystem ännu införts. Och då är ett helt nominellt skattesystem (där vi beskattar den nominella vinsten på huset, och de nominella skuldräntorna är avdragsgilla) det näst bästa. Det sämsta vpre nog en blandning av de två systemen; då skulle det troligen uppstå en massa konstigheter på marknaden.