Ekonomistas tidigare medlem i Finanspolitiska rådet (FPR) får ursäkta men jag har alltid varit en aning skeptisk till denna typ av råd. Anledningen är att jag finner idén om en opartisk överdomare i nationalekonomiska frågor – eller vetenskapliga frågor överhuvudtaget – tveksam. Ett intellektuellt förhållningssätt bygger ju på att vi bedömer argumentens styrka, utan hänsyn till rang och position. Särskilt besvärligt blir det när de politiska makthavarna tillsätter medlemmarna i det organ som har tolkningsföreträde av vad vetenskapen säger.
Invändningen mot detta är att det är bra att kunniga ekonomer ges tid och resurser att granska den förda ekonomiska politiken. Sådan granskning ger få akademiska meritpoäng och tenderar därför inte att bli av utan särskilt stöd.
Att en konflikt mellan FPR och Anders Borg kring rådets resurser och självständighet nu har uppstått är därför både intressant och allvarligt. I mina ögon är det uppenbart att om vi nu ska ha ett sådant råd så måste det vara självständigt och välfinansierat. Anders Borg verkar däremot anse att de ingående forskarna ska använda sin vanliga arbetstid till att utföra rådets sysslor. Borg avfärdar även tanken på ökad självständighet för FPR.
Min slutsats är att om Borg går segrande ur striden så kommer FPR framöver att få svårt att rekrytera ekonomer med en tämligen renodlad akademisk ambition. I stället kommer mer politiskt motiverade ekonomer att söka sig till rådet. Därmed torde rådets dagar som uttolkare av nationalekonomisk konsensus att vara räknade. Medan vi nog klarar oss utan en sådan uttolkare är frågan om någon annan kommer att axla manteln som oberoende granskare av den ekonomiska politiken?
Ekonomistas 
Skulle man inte kunna tänka sig att FPR inordnades under Riksrevisionen. På så sätt skulle de inte lika tydligt vara beroende av Finansministerns goda humör.
Kanske är det också namnet med ordet “rådet” som gjort att FPR ibland uppfattas som Borgs rådgivare snarare än granskare
Att bli en myndighet under Riksdagen, likt Riksrevisionen, var just vad Finanspolitiska Rådet, äskade i sin skrivelse till Regeringen. Men den vägen ville finansministern, bestämt, inte gå.
Redan i dag gör väl Riksrevisionen någon form av granskning av regeringens finanspolitik?
Det FPR har är väl tyngden från de namn som sitter i rådet?
Fast Riksrevisionen tittar väl främst på enskilda områden, där man ser till måluppfyllelser, uppföljning, transparens och liknande?
FPR tittar väl på politiken som helhet, hur olika åtgärder samverkar med varandra och effekter från andra håll i samhället, betydligt mer normativt alltså.