För precis 100 år sedan gavs det första numret av tidskriften American Economic Review ut. AER har under lång tid varit den ledande akademiska publikationen inom nationalekonomi och därför är det förstås passande att de i sitt jubileumsnummer blickar tillbaka och i en specialartikel listar sina 20 bästa publikationer genom tiderna.
Det är lite ironiskt (men samtidigt lite skönt) att inom ett ämne som är så upptaget med precision och mätbarhet så inleder man med att slå fast att det vore fruktlöst att försöka slå fast precisa kriterier. Istället förlitar man sig på en komitté bestående av idel framstående ekonomer: Kenneth Arrow, Douglas Bernheim, Martin Feldstein, Daniel Macfadden, James Poterba och Robert Solow.
I urvalet finns klassiker som många säkert hört talas om (men som jag misstänker många inte läst i original) som Charles Cobb och Paul Douglas’ artikel “A theory of production” som gett upphov till Cobb-Douglas funktionen, Friedrich Hayek’s mycket läsvärda “The use of knowledge in society” där han argumenterar för att en fri marknad via prismekanismen är en oöverträffbar aggregeringsmekanism för information (framförallt är den bättre än det bästa tänkbara expertstyre). Här finns Simon Kuznets’ “Economic Growth and Income Inequality” där han spekulerar kring möjligheten kring det som blivit känt som Kuznets-kurvan, Franco Modigliani och Merton Miller’s artikel “The cost of capital, corporation finance and the theory of investment” där de härleder Modigliani-Miller teoremet. Här finns också Peter Diamond’s viktiga OLG-artikel och hans artiklar med James Mirrlees om “optimal beskattning”, Milton Friedman’s artikel om “den vertikala Phillips-kurvan”, och Avinash Dixit och Joseph Stiglitz’s klassiker om monopolistisk konkurrens och Paul Krugman’s relaterade artikel om handel i värld med produktdifferentiering och skal-fördelar, och en hel del annat.
Trots att alla dessa artiklar förstås haft enorm betydelse så slås jag av hur mycket jag tycker saknas. Här finns t ex inget fundamentalt bidrag inom spelteori, inte mycket till bidrag inom ekonometri, överhuvudtaget inget efter 1980, men inte heller något av Irving Fisher eller Paul Samuelson. Tur att det finns andra konkurrerande tidskrifter…
Artikeln med länkar till alla 20 topp-publikationerna hittar du här.
Ekonomistas 
Det finns intressanta spänningar mellan vissa av artiklarna i listan. Jag tänker närmast på Hayeks diskussion om priset som informationsbärare och Grossman & Stiglitz artikel som visar att marknaderna inte kan nå en effektiv jämvikt när det är kostsamt att samla in information.
Jag undrar om inte någon av Grossmann och Stiglitz riktat sådan kritik mot Hayek. Fast jag vet inte om den är så värst träffsäker, eftersom den förutsätter att Hayek ansåg att en marknad kan nå en effektiv jämvikt.
Jonas, är inte kostnaderna för att samla in information lika reella som t.ex. produktionskostnader? Så varför skulle inte jämvikten kunna vara effektiv?
Lars, möjligen förstår jag inte vad du syftar på men kanske ett litet förtydligande av Jonas kommentar ger klarhet. Vad Grossman och Stiglitz visar är att det inte kan finnas någon jämvikt alls (än mindre kan den vara effektiv). Anledningen är att när man betraktar det hela som ett “spel” så kan det inte i jämvikt vara så att någon tar på sig kostnaden för att skaffa sig perfekt information då denna information via priset skulle kunna observeras (gratis) av alla andra. Samtidigt är det så att om ingen informerar sig så skulle det löna sig för någon att ta på sig kostnaden att informera sig etc.
Motsvarande har observerats i andra sammanhang. Inom modeller av “rationellt deltagande i val” så tror många att det är en paradox att personer röstar då sannolikheten att deras röst är utslagsgivande går mot noll när antalet deltagare i valet växer. Det brukar ibland hävdas att konsekvensen av detta skulle vara att ingen borde rösta under dessa omständigheter. I själva verket är det, analogt med Grossman-Stiglitz, så att det inte kan vara en jämvikt att alla avstår från att rösta för då är ju sannolikheten att ha den avgörande rösten 1 för den som deltar.
Tack för detta klargörande Jesper. Precis som du påtalar är det andra steget – att informationen kan erhållas gratis av andra aktörer när den informerade parten agerar på sin information – nödvändig för denna paradox.
Att det finns spänningar mot motsättningar betyder för övrigt naturligtvis inte att artklarna inte hör hemma på listan. Man kan även notera M&M som säger att kapitalstrukturen inte spelar någon roll medan Ross lyfter fram principal/agent-problem vilka i sin tur implicerar att kapitalstrukturen visst kan spela roll.
Vad gäller informationsproblem så är väl de väl inkorporerade i mikroundervisningen nuförtiden men jag vet inte riktigt hur det ser ut i makro. Sedan är de helt centrala i vissa delar av finansiell ekonomi medan de lyser med sin frånvaro i andra delar.
Lars Werin och Jonas:
Både Hayeks och Grossman-Stiglitz artiklar är väl värda att finnas med på listan. Men medan Hayeks ofta åberopas av nyösterrikiskt influerade ekonomer har neoklassiska nationalekonomer sällan något att säga om G-S:s. Jag tror inte det är en tillfällighet
Ett av de mest avgörande antaganden som görs i den ortodoxa ekonomiska teorin är att ekonomins aktörer utan kostnad besitter fullständig information. Detta är ett antagande som heterodoxa ekonomer under lång tid ifrågasatt.
Neoklassiska ekonomer är självklart medvetna om att antagandet om perfekt information är orealistiskt i de flesta sammanhang. Man försvarar ändå användandet av det i sina formella modeller med att verkliga ekonomier, där informationen inte är fullt så perfekt, ändå inte skiljer sig på något avgörande sätt från de egna modellerna. Vad informationsekonomin visat är dock att de resultat som erhålls i modeller som bygger på perfekt information inte är robusta. Även en liten grad av informationsimperfektion har avgörande inverkan på ekonomins jämvikt. Detta har i och för sig också påvisats tidigare, av t ex transaktionskostnadsteorin. Dess representanter har dock snarare dragit slutsatsen att om man bara tar hänsyn till dessa kostnader i analysen så är standardresultaten i stort ändå intakta. Informationsekonomin visar på ett övertygande sätt att så inte är fallet. På område efter område har man kunnat visa att den ekonomiska analysen blir kraftigt missvisande om man bortser från asymmetrier i information och kostnader för att erhålla den. Bilden av marknader (och behovet av eventuella offentliga ingripanden) blir väsentligt annorlunda än i modeller som bygger på standardantagandet om fullständig information.
Grossman-Stiglitz-paradoxen visar att om marknaden vore effektiv – om priser fullt ut reflekterar tillgänglig information – skulle ingen aktör ha incitament att skaffa den information som priserna förutsätts bygga på. Om å andra sidan ingen aktör är informerad skulle det löna sig för en aktör att införskaffa information. Följaktligen kan marknadspriserna inte inkorporera all relevant information om de nyttigheter som byts på marknaden. Självklart är detta för (i regel marknadsapologetiska) neoklassiska nationalekonomer synnerligen störande. Därav “tystnaden” kring artikeln och dess paradox!
Lars; Jag vet inte riktigt på vilket sätt du tycker att “neoklassiska nationalekonomer” försöker tysta ner Grossman och Stiglitz artikel när den t.o.m. får vara med bland de 20 viktigaste publikationerna i AER 🙂
Precis som du skriver så har ekonomer (även de som skulle kalla sig själva “neoklassiska ekonomer”) åtminstone de senaste 30-40 åren lyft fram alla möjliga problem som kan uppstå som följd av asymetrisk information, “agency”, brist på koordination etc. Allt detta mycket tack vare möjligheterna som spelteori skapat för att formellt studera strategisk interaktion (att det skulle vara så att “formella modeller” i sig förutsätter “perfekt information” är förstås inte sant).
Jesper,
Att G-S väljs ut att ingå i 20-gruppen är rätt och riktigt, men säger tyvärr väldigt lite om artikelns och paradoxens uppmärksamhet i övrigt.
Du kan ju t ex försöka hitta någon textbook på grundutbildningar i ne som nu används och där man ger G-S paradoxen mer utrymme än en fotnot. Du lär få leta bra länge …
Re “perfekt” information är det bara att titta på allt det trams som teorier som bygger på rationella förväntningar presterat under flera decennier. Läs sen Frydman/Goldbergs “Imperfect Knowledge Economics” (2007) – kanske den viktigaste ekonomiboken som publicerats det senaste decenniet – och se vad man kan åstadkomma när man verkligen tar informationsproblemet på allvar!
Jag håller med — det är oerhört svårt att hitta grundkurstexter om ”informationsproblemet”. Lyckligtvis har jag förmågan att se igenom neoklassikernas rökridåer och kodord, så jag kan avslöja vart ni ska börja leta. I Pindyck/Rubinfeldts “Microeconomics” heter det relevanta kapitlet “Information, market failure and government intervention” och i Frank/Bernankes “Principles of microeconomics” heter kapitlet kort och gott “Economics of Information”. Jag vet faktiskt inte varför de försökt tysta ned innehållet med så otydliga rubriker.
Jag håller även med om att rationella förväntningar a la Robert Lucas ges alldeles för mycket plats på nationalekonomiska utbildningar. Detta trams verkar även influera våra ”heterodoxa” tänkare! Det visar sig nämligen att Grossman och Stiglitz i sitt AER-papper bygger hela sin formella modell på Robert Lucas arbete. Detta är djupt olyckligt. Sådant oskick inspirerar ämneskåren att producera nydanande forskning inom ramen för den konventionella nationalekonomiska begreppsapparaten, och det ger även kreti och pleti för handen att nationalekonomin är en ovanligt koherent samhällsvetenskap trots dess uppenbara flexibilitet. Fy fan vad lumpet, det hugger liksom till i hjärtat varje gång det händer.
Nu var det väl inte kapitelrubriker frågan gällde, utan det som brukar komma under dem – innehållet. Frågan kvarstår alltså.
Att Grossman och Stiglitz utgår från och förhåller sig till Lucas et consortes är lika självklart som att Frydman och Goldberg gör det. Deras värdering av rationellaförväntningsinformationsparadigmet sammanfaller dock med min egen. Det är ur relevans och realism synpunkt nonsens på styltor. G-S-paradoxen är kraftfull som ett yxhugg mot den neoklassiska roten. Det är väl därför den så gärna “glöms” bort av neoklassiska läroboksförfattare.
Usch vad ni krånglar till. Jag gjorde en liten randanteckning eftersom jag reste ragg när jag tyckte att Jonas gjorde fel när han inte räknade infokostnader som vanliga kostnader av samma slag som produktionskostnader. Det var ett dumt tillfälle att göra det eftersom det just på aktiemarknaden inte finns några produktionskostnader. Utgångspunkten för mig var att det knappast finns någon enda marknad där det inte behövs någon som införskaffar eller spriser information om vad som handlas. Detta drar kostnader. Grossman och Stiglitz sysslar alltså med den något speciella marknad som utgörs av aktiemarknaden. Där finns folk som samlar info som gör det lättare att värdera aktierna, och det gör det eftersom de i sina egna köp och försäljningar (förväntat) kan tjäna på den info de samlat in. Det är precis som på alla andra marknader, info införskaffas och sprids bara om det (förväntat) lönar sig för dem som sysslar med det. Oftast är det framför allt säljarna och köparna själva. Eftersom marknader över huvud taget inte kan fungera utan info så kan effektiviteten i marknadsutfall inte bedömas utan att man tar hänsyn till sådana kostnader för information, inklusive andra transaktionskostnader. De är lika reella som produktions- och transportkostnader (vilka just för aktier tycks vara noll). I Hayeks ganska förenklade med mycket intressanta värld ligger den väsentliga informationen inbakad i priserna (närmast de relativa priserna), men information om dem måste också spridas och införskaffas. Och framför allt måste information föreligga om det som priserna avser, dvs “varorna” (i praktiken, vid mycket noggrant betraktande, property rights, eller knippen av sådana). Hayek glömde detta, vilket inte utesluter att han konstaterande ett ytterligt viktigt faktum. Det har nu blivit vanligt att folk inte tar hänsyn till transaktionskostnader (som alltså främst innefattar kostnader för info) när de analyserar effektivitet, trots att de för hela ekonomin kanske är ungefär lika stora som produktions- och transportkostnader. Det var denna enkla sak jag tyckte Jonas missade och som jag tyckte jag måste rätta till. Jag rör mig helt inom den neoklassiska sfären som jag tycker ni andra sviker. Den kan ha sina begränsningar, men det är inte “the issue” här. Jonas påstående att infoproblemen är fullt integrerade i mikroteorin tycker jag är något märkligt.
Men nu gällde allt detta AER:s viktiga minnesnummer, och jag tycker Jesper gjorde en bra grej när han introducerade detta. (Se också The Economists senaste nummer.) Själv har jag inte fått AER i min brevlåda ännu men ser fram mot det. Att Samuelson inte finns med beror nog på att han mest publicerade sig i andra tidskrifter.
“Fullt” integrerade var knappast vad jag avsåg med min kommentar (jag vet inte ens vad det skulle innebära). Jag menade helt enkelt att de problem som kan uppstå pga informationsproblem inte är något som förbises ens i grundläggande mikrokurser.
Stiglitz kritik av Hayek är metodmässig och inte innehållsmässig.
Stiglitz skriver i Whither Socialism (1994) s.24-25:
“Hayek versus Stiglitz
…Hayek argued forcefully that the perfect information model simply could not capture the central role of prices and markets in transmitting and aggregating information.
…My concerns are two-fold: First, because Hayek (and his followers) failed to develop formal models of the market process, it is not possible to assess claims concerning the efficiency of that process, and second (and relatedly), in the absence of such modeling, it is not possible to address the central issues of concern here, the mix and design of public and private activities, including alternative forms of regulations (alternative “rules of the game” that the government might establish) and the advantages of alternative policies toward decentralization-centralization. As Sanford Grossman and I wrote some fifteen years ago”
Tänkte bara dela med mig av att jag precis insåg likheten i G-S artikel och en liten fundering jag hade i ett tidigare inlägg om aktivt förvaltande av pensionspengar:
https://ekonomistas.se/2009/09/10/det-passiva-pensionssparandets-rationalitet-och-brister/
Där skrev jag bl a: “Allt detta tyder onekligen på att det här med aktivt förvaltande och försöken att slå marknaden bara är bortkastad tid. Men vad skulle hända med marknaden om alla tänkte så? Hela anledningen till att den är ett så bra sätt att aggregera information har ju att göra med att alla frenetiskt informerar sig och försöker förbättra sig för att uppnå ett bättre utfall än andra. Om man tänker så här så blir hela marknadens funktion en kollektiv vara med ett tillhörande ”fångarns dilemma” problem. Alla vill att marknaden ska fungera och detta leder också till det bästa utfallet totalt sett, men givet att marknaden fungerar så skulle alla föredra att inte ägna resurser åt att till ett högt pris söka information som ändå inte blir bättre än index.”
I ljuset av G-S så ligger det möjligen något i det resonemanget….
Jesper:
Visst har du en poäng. Ditt resonemang låter väldigt G-Sskt.
Hayek menade att marknader och dess prismekanismer bara har en avgörande roll att spela när information inte är kostnadsfri. Detta var en av huvudingredienserna i hans kritik av planhushållningsidén, då ju kostnadsfri information i princip skulle göra planhushålling och marknad likvärdiga (som så ofta är den nyösterrikiska bilden av marknader betydligt relevantare och mer realistisk än allehanda neoklassiska bourbakikonstruktioner à la Debreu et consortes).
Kruxet med “effektiva marknader” är – som G-S lysande visar – att de strikt teoretiskt bara kan föreligga när information är kostnadsfri. När information inte är gratis kan priset inte perfekt återspegla mängden tillgänglig information ( nota bene att det ta gäller vare sig asymmetrier föreligger eller ej).
Den i mitt tycke intressantaste funderingen utifrån G-S blir vad vi har för glädje av teorier som bygger på “brusfria” marknader, när de inte bara är hopplöst orealistiska utan också visar sig vara teoretiskt inkonsistenta.
Trams är trams om än i vackra dosor.
Nu har vi naturligtvis lärt oss ett och annat under de 30 år som passerat sedan G-S. Om någon är intresserad av att ta sig fram till forskningsfronten, kan jag rekommendera ett pedagogiskt papper av Bergemann, Shi och Välimäki som publicerades i JEEA för något år dedan. Gratisversion finns på http://citeseerx.ist.psu.edu/viewdoc/download?doi=10.1.1.139.7227&rep=rep1&type=pdf
Där finns något för alla, fast de mest kategoriska utsagorna i tråden ovan motbevisas: Marknaden fungerar faktiskt perfekt under vissa villkor, och när den inte gör det är det ofta för att folk samlar alltför mycket information – och inte därför att den insamlade informationen aggregeras på ett ineffektivt sätt.
vart sker det sk motbeviset?