I diskussionen om obligatorisk eller frivillig a-kassa brukar fackliga företrädade hävda att en frivillig a-kassa bidrar till att upprätthålla den höga fackliga organisationsgraden och därmed, i förlängningen, den svenska arbetsmarknadsmodellen. Eftersom det går utmärkt att vara med i a-kassan utan att vara med i facket och vice versa så är jag skeptisk till detta argument. I stället torde en viktig förklaring till den höga organisationsgraden vara att lagen om anställningsskydd (LAS) ger facket rätt att förhandla om den enskildes anställningstrygghet. Vem vågar avstå från att vara med i den förening som förhandlar om ens jobb?
En fråga som denna hypotes väcker är om facket systematiskt utnyttjar sin maktställning för att gynna sina medlemmar på bekostnad av andra? Eftersom det i Sverige saknas registerdata på fackligt medlemskap är det inte lätt att undersöka detta. En ny studie från Tyskland visar dock att risken att förlora jobbet där är markant lägre för fackligt anslutna än för andra. Vad som gör det tyska fallet intressant är att kollektivavtalen där – liksom i Sverige – gäller lika både för fackliga medlemmmar och icke-medlemmmar. Eftersom det inte är gratis att vara med i facket ger studien en förklaring — det finns naturligtvis flera — till varför fackligt medlemskap kan vara värdefullt för den enskilde trots att det inte ger utdelning i form av högre lön.
Den tyska situationen skiljer sig på flera sätt från den svenska; anställningsskyddet ser annorlunda ut och den tyska organisationsgraden är betydligt lägre. Det är därför möjligt att resultaten inte är helt överförbara till Sverige. Däremot drar jag mig till minnes en studie av Mahmood Arai och Roger Vilhelmsson som finner att fack och arbetsgivare systematiskt frångår turordningsreglerna på ett sätt som missgynnar invandrare. Detta verkar inte bero på att invandrarna är fackligt anslutna i lägre grad än infödda men tyder på att facken använder sin maktposition på ett strategiskt sätt.
Att Moderaterna nuförtiden både gillar den svenska modellen och LAS verkar alltså vara logiskt. Däremot förefaller motståndet mot en obligatorisk a-kassa märkligt — så länge LAS finns kvar är nog risken för ett kraftigt medlemstapp liten. Och skulle ett medlemsras trots allt stå för dörren kan man alltid öppna lite på sina medlemsregister och låta någon undersöka om fackligt medlemskap minskar risken för uppsägning. Om min hypotes stämmer så skulle en sådan studie resultera i många nya medlemmar.
Ekonomistas 
Om din hypotes att “facket systematiskt utnyttjar sin maktställning för att gynna sina medlemmar på bekostnad av andra” stämmer är det en form av diskriminering som sannolikt är olaglig. Den kan iofs vara svår att bevisa. Det ligger knappast i fackföreningarnas intresse att släppa på data om risken är att en analys av data visar att de bryter mot lag.
Hej
Bra att det kommer upp!
Läs Åsa Sjölanders uttalande i Unionens tidning Kollega.
“Stopp för hemliga chefer” 2010-10-14, Ola Renstam har skrivit artikeln.
Fredrik Segerfeldt kommenterar under “Fackligt erkännande: turordningslistorna är till för medlemmar”, 2010-11-05.
Det är väl lika bra som medlemslistor!
M v h
Lennart Ö
“facket systematiskt utnyttjar sin maktställning för att gynna sina medlemmar på bekostnad av andra”
Nu kanske jag är dum men…vad är annars fackets uppgift? Facket skall tillvarataga arbetstagarnas intressen och självfallet kommer fackets medlemmar att prioriteras framför dem som väljer att inte vara fackanslutna. Ingen kan väl på fullaste allvar hävda att först skall facket vara en motpol till arbetsgivarintresset och därefter vara en god samarit åt snåljåparna som inte vill betala fackavgift?
Vänder man på det så blir saken kanske tydligare: Vilka skulle jubla om facket inte utnyttjade sin maktställning för att gynna sina medlemmar?
När det gäller frågan om obligatorisk A-kassa så kan jag inte heller förstå fackets upprördhet. Jag kan acceptera att facket inte vill ha ett obligatorium men inte att man gör en så stor sak av det. Själv tycker jag inte att A-kassan skall vara obligatorisk. Eftersom jag samtidigt är väldigt långt från en svensk borgerlighet som påstår sig vara liberal, så ställer jag mig väldigt undrande över varför det där finns en någorlunda utbredd uppfattning om att A-kassan borde vara obligatorisk. Den enda förklaringen jag kan finna är att man därmed hoppas kunna trycka A-kasseersättningens storlek nedåt och förkorta försäkringens längd för den enskilde arbetstagaren. Därför tycker jag också att fackets fokus borde ligga på att behålla inflytande över försäkringens utformning i storlek och längd, oavsett om man gör denna obligatorisk eller ej.
Vad menar du med “fokus borde ligga på att behålla inflytande över försäkringens utformning i storlek och längd”?
Facket har väl inget formellt inflytande i dessa frågor idag? Jag har svårt att se varför deras informella inflytande skulle förändras om försäkringen blev obligatorisk (och/eller statligt administrerad).
Svar på din andra kommentar:
Borde man inte ta hänsyn till att icke-medlemmar får grundbeloppet (max 320 kr per dag jämfört med taket på 680 kr)? I så fall blir ju den offentliga finansieringsgraden betydligt lägre. Dessutom dubbelbeskattas väl a-kassan, eftersom medlemsavgifterna inte längre är avdragsgilla?
Pär: Att avgiften inte längre är avdragsgill borde man definitivt ta hänsyn till. Men din första synpunkt förstår jag inte riktigt. Menar du att man borde räkna en separat finansieringsgrad (100%) för icke-medlemmar?
Jag undrar om medlemsavgifterna inte borde sättas i relation till den del av ersättningen som endast utgår till medlemmar? Jag tycker att det borde ge ett mer relevant mått på vad icke-medlemmar betalar till medlemmar och annat som diskuteras i tråden.
Två olika offentliga finansieringsgrader med påhittade siffror:
1 – Avgifter (8 mdr) / Ersättning (20 mdr) = 60 procent
1 – Avgifter (8 mdr) / Medlemsvillkorad ersättning (10 mdr) = 20 procent
A-kassan är en socialförsäkring med en obligatorisk premie (90 procent finansieras genom arbetsmarknadsavgiften). Då är det lite underligt att inte även de sista 10 procenten görs obligatoriska, så att man får det försäkringsstöd man i princip redan betalat. Alternativt skulle vi kunna göra arbetsmarknadsavgiften frivillig, antar jag, men ska vi ha ett obligatoriskt socialförsäkringssystem så bör rimligtvis också utbetalningarna vara obligatoriska, inte bara inbetalningarna. Dessutom är det olyckligt att den icke-obligatoriska avgiftsdelen är regressiv.
Man skulle kunna invända att de som snålar på en redan grovt subventionerad försäkring genom att gå ur a-kassan får skylla sig själva. Men hela poängen med socialförsäkringssystemet är väl att individer inte antas kunna fatta rationella beslut om risk och försäkring på egen hand?
Nja, Niklas, det finns ju problemet med adverse selection som gör att en obligatorisk försäkring kan vara att föredra — även om vi antar att folk kan fatta rationella beslut om risk och försäkring på egen hand.
Niklas: Jag håller i princip med om ditt resonemang, men jag tror att dina siffror är gamla. Efter förra regeringsskiftet höjdes avgifterna i a-kassan ganska påtagligt. Enligt inspektionen för arbetslöshetsförsäkringen steg a-kassornas totala inbetalningar till staten från 3,2 mdr kr 2006 till 7,5 mdr kr 2009. Under samma period sjönk de totala utbetalningarna av arbetslöshetsersättning från 26,9 mdr kr till 19,6 mdr kr.
Förmodligen bör även a-kassornas administrationskostnader beaktas, men hur stora dessa är vet jag inte. Hursomhelst tror jag att den offentliga finansieringen av försäkringens kostnader nu ligger närmare 60 procent än de 90 procent som vi tidigare hade.
Jonas, visst.
Det är rimligt att man i möjligaste mån försöker differentiera premien efter risken att bli arbetslös. I det fall denna individuella risk inte är observerbar får vi den välbekanta ineffektiviteten att bara de riskbenägna försäkrar sig. Det skulle vara ett argument för ett obligatorium. Det slår mig dock när jag bläddrar i exempelvis Arbom-utredningen hur frånvarande sådana analyser är. Det förekommer dock många uttalanden om hur en försäkringsmässig a-kassa är en ”grundbult i den svenska modellen som styrs av arbetsmarknadens parter …”, och så vidare. Den politiska diskussionen refererar knappast till Akerlof. Dessutom tycker jag man kan invända att det faktiskt finns privata försäkringsmarknader som fungerar ok, även om de inte ”klarerar” på neoklassiskt skolboksmanér.
Personligen tror jag egentligen inte att socialförsäkringarna egentligen är ett utfall av paternalism (förutom i fallet med föräldra”försäkringen”). Däremot vill jag framhålla att systemet har betydande omfördelningsinslag. I synnerhet a-kassan, med sina garantiersättningar och relativt låga cap (vid 18700 tror jag, men jag vågar knappt leverera siffror i det här forumet längre). Jag tror omfördelningen är ett viktigare de facto-skäl till systemets popularitet hos de flesta icke-ekonomer än marknadsimperfektioner.
Martin,
Du har säkert rätt.
Just a-kassans finansiering har på senare år blivit allt mindre transparent. Bland annat verkar lagen om fördelning av sociala avgifter ha blivit ganska tandlös. Arbetsmarknadsavgiften kritiserades ju nyligen för att överfinansiera försäkringen. Det är lite oklart hur vi ska tänka på finansieringsfrågan i ett läge där de totala öronmärkta intäkterna — a-kassornas inbetalningar plus arbetsmarknadsavgiften — skjuter över målet.
Jag tror inte alls att man blir medlem i facket för att man tror att utfallet för egen del vid en arbetsbristsituation blir bättre om man är medlem. Har jag rätt faller hypotesen “så länge LAS finns kvar är nog risken för ett kraftigt medlemstapp liten”.
Betyder det att du tror att folk skulle gå ur facket i större utsträckning om LAS avskaffades? Även om ett avskaffande av LAS betyder att fackets inflytande minskar, så tror jag att många skulle tycka att den ökade otryggheten, risken för godtyckliga uppsägningar etc, gör det intressant att vara med i en sammanslutning som tar tillvara arbetstagarnas intressen.
Om en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring: Ett viktigt argument mot ett obligatorium är att det stora flertalet av dem som idag står utan skydd vid arbetslöshet, och som regerinen säger sig vilja värna, skulle vara utan skydd även med en obligatorisk a-kassa. De svagaste på arbetsmarknaden kommer inte att få det bättre om inte villkoren för att få ersättning ändras. Det räcker inte med att införa ett obligtorium. Och vem vill betala för något man inte kan utnyttja?
Till sist: Det är väl egentligen inte så konstigt att de fackligt anslutna sägs upp i mindre utsträckning? Den låga organisationsgraden bland unga sammanfaller ju med deras relativt sett få anställningsår – dvs de sägs upp först, åtminstone om man går efter listan.
Lena Georgsson Wirkkala
Lena: Naturligtvis har båda studierna som referats tagit hänsyn till senioritet på arbetsplatsen. Givet samma senioritet (och en hel drös andra variabler) blir icke-fackligt anslutna (i den tyska studien) eller invandrare (i den svenska) uppsagda i betydligt högre utsräckning.
Vad jag pratar om när det gäller LAS är fackens rätt att förhandla bort turordningsreglerna vilken med största sannolikhet är en anledning till att vara med i facket. Det är inte den enda och som du skriver skulle ett fullständigt avskaffande av LAS kunna ha andra effekter. Samtidigt tror jag inte det finns någon utvecklad ekonomi som helt saknar anställningsskydd så jag är inte säker på vilken jämförelse man egentligen ska göra. Den svenska konstruktionen är emellertid som gjord för att hålla uppe organisationsgraden. Som redan kommenterats ovan verkar också facken använda sig av LAS för att gynna egna medlemmar.
Alla socialförsäkringar har inkvalningsperioder och det är inget argument mot att de skulle vara obligatoriska.
Jonas, jag förstår faktiskt inte ditt resonemang. Du börjar med att skriva att argumentet att a-kassan inte ska vara obligatorisk för att det kanske innebär en lägre organisationsgrad inte är relevant och hänvisar sen till att LAS nog har större effekt. Sen ägnar du resten av inlägget till att ifrågasätta fackets hanterande av LAS.
För det första är det knappast så att det är risken för medlemstapp som är det största problemet med ett obligatorium. De största problemen är dels de ekonomiskt rationella; att nuvarande modell är kostnadsseffektiv och fungerar väl för de försäkrade. Det andra är försäkringsmässigt; en allmän försäkring som tvingar alla att betala men som bara ger ett grundskydd vid arbetslöshet (främst pga det extremt låga taket) kommer att innebära att alla som kan kommer att skaffa sig en privat tilläggsförsäkring vid sidan om. Idag har bara knappt 10 procent av TCO:s heltidsarbetande de 80 procent i ersättning som försäkringen utlovar. Politikerna säger sig vilja ha en allmän försäkring men oviljan att förbättra försäkringen gör att den i tvärtom har privatiserats i snabb takt.
Sen fattar jag inte vad som är problemet med att facket skulle driva sina medlemmars trygghet vid personalnedskärningar starkare.
“De största problemen är dels de ekonomiskt rationella; att nuvarande modell är kostnadsseffektiv och fungerar väl för de försäkrade.”
1. Vänligen definiera kostnadseffektiv. Visserligen kanske den är det (i den betydelse jag läser in i ordet) för de som är medlemmar i en a-kassa, men är det verkligen sant att den är det även för icke-medlemmar och/eller samhället i stort?
2. Att den fungerar väl för de försäkrade är föga förvånande. Det sätt a-kassan är uppbyggd på idag lämpar över en signifikant del av kostnaderna på de icke-försäkrade…
Roger: Här och på annat håll har det hävdats att det är olagligt att prioritera fackliga medlemmar framför andra vid nedskärningar. Jag vet inte om så är fallet men det verkar rimligt då man kan knappast hävda att det faktum att man inte är medlem i en förening är saklig grund för uppsägning. Om man har rätten att förhandla bort de lagstiftade turordningsreglerna så följer rimligen även vissa restriktioner på hur facken får bete sig. Att fackliga företrädare inte ser att ett visst ansvar för det allmänna följer med denna maktposition gör mig bara än mer övertygad; så länge som LAS har dagens konstruktion så kommer den fackliga organisationsgraden att vara hög.
Vad gäller a-kassan så förstår jag inte vad du menar. Nu har vi en situation där alla betalar in (låt vara olika mycket) medan alla inte täcks eftersom vissa grupper väljer att stå utanför. Det är i mina ögon den sämsta av världar. Den bättre världen vore att alla som betalar in (dvs alla som arbetar) också får del av försäkringen genom att den görs obligatorisk. Detta då adverse selection-problematiken är så uppenbar i detta fall att man inte kan förvänta sig en välfungerande privat lösning.
Nivån på taket är däremot en separat fråga som inte beror på obligatoriet. Det går ju uppenbarligen bra att ha en frivillig försäkring med lågt tak.
Huruvida dagens lösning är kostnadseffektiv eller inte tror jag är svårt att avgöra men rent allmänt anser jag att det måste finnas mycket starka skäl för att det offentliga inte själv ska hantera de offentligt finansierade trygghetssystemen.
En variant på den obligtoriska a-kassan skulle väl vara att man flyttade över den delen av arbetsgivaravgiften till lönen och lät arbetstagarna själva, frivilligt, betala 100% av premien. Förmodligen borde den även vara avdragsgill. Då skulle ingen betala för någon annan, det skulle kunna uppstå en marknad och kostnaden skulle synliggöras. Eller?
En privat och frivillig a-kassa fungerar sannolikt dåligt eftersom den enskilde sitter inne med privat information om sin arbetslöshetsrisk vilket tenderar att leda till adverse selection och bristande försäkringsskydd för personer med låg arbetslöshetsrisk. Detta är inte unikt för just arbetslshet men på vissa försäkringsmarknader kan denna typ av problem anses vara större än på andra eftersom de sociala konsekvenserna av marknadsmisslyckandet blir så stora (samma sak gäller exempelvis sjukvårdsförsäkringar). Eftersom de sociala konsekvenserna kan bli så stora är det även svårt att ignorerna följderna varför det offentliga ändå tenderar att plocka upp kostnaden i viss utsträckning.
“I diskussionen om obligatorisk eller frivillig a-kassa brukar fackliga företrädade hävda att en frivillig a-kassa bidrar till att upprätthålla den höga fackliga organisationsgraden”.
Jag skulle vilja bidra med några helt icke-vetenskapliga synpunkter: jag har jobbat som medlemshandläggare på en LO-a-kassa, och jag förstår i allra högsta grad varför LO påstår att organisationsgraden skulle minska. Det går (ofta) till så här när LO-facken värvar medlemmar: en facklig företrädare åker ut till arbetsplatsen och informerar om facket och a-kassan, arbetstagaren vill såklart gå med i a-kassan men skriver på för både a-kassa och fackligt medlemskap (=en och samma ansökningsblankett). De informeras inte om att det går att vara medlem i endast a-kassan (min erfarenhet är att få LO-medlemmar vet om detta). Utan möjligheten att “locka” arbetstagarna med medlemskap i a-kassan (dvs om den gjordes obligatorisk) skulle det vara mycket svårare för LO-förbunden att värva medlemmar till facket, då enbart fackligt medlemskap skulle vara svårare att sälja in. A-kassemedlemskapet är för medlemmarna viktigt och värt att betala för pga den framtida ersättningsrätten, fackmedlemskapet kommer med “på köpet” men är svårare att motivera ensamt. Av den anledningen erbjuder många LO-förbund nu en inkomstförsäkring som tillägg till a-kasseersättningen, just för att kunna visa på en konkret ekonomisk fördel av medlemskapet.
Som tillägg kan nämnas att de flesta LO-förbunden av principskäl inte informerar (eller i alla fall inte skyltar särskilt öppet) på hemsidor etc om möjligheten till medlemskap i enbart a-kassan. Den som fyller i formuläret för medlemskap på LO-förbundens hemsidor kommer med i både a-kassan och facket. För att generalisera grovt så är många LO-medlemmar (speciellt män) enligt min erfarenhet inte heller så “om sig och kring sig” när det gäller blanketter och skriftlig information, så de är inte alltid medvetna om vad de faktiskt betalar för (a-kassa + facket eller endast det enda eller andra).
Mycket intressant och du har säkert rätt i någon utsträckning. Jag tror dock att det på lite sikt blir omöjligt att låtsas som om det regnar i denna fråga och kunskapen kommer att sprida sig. Inom vissa områden så ligger avgiften för a-kassan på ca 100 kr/mån medan fackavgiften är på 300 kr/mån. När medlemmarna får klart för sig att man inte behöver betala 300 kr till facket för att få sin a-kassa så kommer denna kunskap att spridas. Jag har svårt att tro att hela den svenska arbetsmarknadsmodellen kan bygga på slarv och okunskap från arbetstagarnas sida.
För övrigt låter det som om konsumentverket eller någon borde granska fackets markadsföring av sina tjänster.
Jag hade planer att skriva min uppsats och undersöka om det fanns en koppling mellan fackmedlemskap och risk för uppsägning.
Just information antog jag skulle kunna fås ut genom att begära ut deklarationer eftersom fackmedlemskap till viss del var avdragsgillt fram till 2006. Det blev dock aldig av så vet ej om den vägen är framkomlig.
Men data för antalet anställningsår, uppsägningslistor och kontrollvariabler verkar vara svårare att få tillgång till.