Ipred-lagen och skivförsäljningen

När jag var tonåring fick man lov att ge sig iväg till skivaffären om man ville kunna spela de senaste hitsen utan att Kaj Kindwall bröt in strax innan låten var slut. Detta har ändrats i och med internets intåg. I och med Napsters intåg gick det att ladda hem musik grattis via fildelning. Skivbranschen var inte sena att gå till attack mot illegal fildelning och gav Napster och dylika tjänster skulden för att skivförsäljningen backat. Skivindustrin har i Sverige fått gehör av lagstiftarna och sen 1 april 2009 då Ipred-lagen trädde i kraft kan upphovsrättsinnehavare begära ut personuppgifter om misstänkta illegala fildelare.

Stämmer då skivindustrins anklagelser mot fildelare och hade Ipred-lagen någon effekt? I ett nytt Working Paper från IFN gör Adrian Adermon och Che-Yuan Liang ett försök att besvara dessa frågor. De finner att internettraffiken gick ner kraftigt samtidigt som Ipred-lagen trädde i kraft. Samtidigt ökade musikförsäljningen av ”fysisk” musik (dvs cd-skivor) med 27 procent. Efter sex månader försvann emellertid både effekten på illegal fildelning och på musikförsäljning. Att effekterna försvann beror troligen på att ingen illegal fildelare hittills har dömts. Men det som är extra intressant är försäljningen av digital musik ökade i och med Ipred-lagen och att den effekten inte försvann efter sex månader. Det verkar alltså som att det inte bara var det faktum att musiken var gratis via Napster som ledde till dess framgång utan att de tillhandahöll en tjänst som de traditionella skivbolagen inte lyckades med. Så kanske kommer skivbolagen i framtiden inte att vara lika hatiska till illegala fildelare utan snarare tacka dem för att förbättra marknaden.

Se även tidigare inlägg på Ekonomistas som argumenterar för att fildelning är samhällsekonomiskt lönsamt.

John Hassler och Per Krusell: Släpp nedladdningen fri!

Gästinlägg av John Hassler, professor vid Stockholms universitet, och Per Krusell, professor vid Princetons och Stockholms universitet

DN Debatt efterlyser Per Gessle bland andra artister en nystart på debatten om fildelning och upphovsrätten. Gessle & Co verkar dock vilja föra oss tillbaka till en naiv debatt om moraliska rättigheter. Har piraterna ”rätten” att ladda ner gratis eller har musikskaparna ”rätten” att förhindra andra att ta del av musiken?

John Hassler

John Hassler

Per Krusell

Per
Krusell

Moralargumenten hjälper oss föga och är ett stickspår. Frågan om fildelning är istället samhällsekonomisk: hur vi ska få till regler som ger en bra avvägning mellan incitament att skapa och en effektiv användning av det som skapats?

Att i sin ensamhet nynna på en av Gessles låtar har ingen samhällsekonomisk kostnad och ett sådant nynnande bör alltså vara gratis. Att ladda ned och lyssna på musik är egentligen samma sak. Musiken kan med hjälp av modern teknik spridas nästan kostnadsfritt när den väl är skapad. Därför talar starka samhällsekonomiska argument för ett nollpris för att konsumera den musik som redan finns!

Men gör inte en fri nedladdning att incitamenten till nyproduktion av musik minskar? Gessle & Co hävdar detta och nämner att musiksektorn nu drar in mindre pengar. Man säger också att det svenska musikundret är ”ett minne blott”. Men var förklaringen till vårt svenska musikunder att det tidigare, och just i Sverige, gick att tjäna stora pengar på musik? Vi tror snarare att huvudskälet till att Gessle & Co pläderar för en stärkt upphovsrätt är att det innebär mer monopolpengar till dem för sådant de redan gjort.

Vad vi måste fråga oss är hur viktiga pengarna är som drivkraft för våra musikskapare. I SVT:s programserie ”Dom kallar oss artister” avvisar en av Gessles egna musiker som ”bara larv” idén att Gessle främst skulle vara en driven affärsman: han beskriver honom istället som ”den maniska musikälskaren som inte kan låta bli att skriva låtar”. Vi gissar att detta stämmer! ABBA och Roxette är nog snarare musikens motsvarighet till Björn Borg—unikum som främst drevs av fantastisk talang och manisk skaparanda, snarare än av unika möjligheter att tjäna pengar. Vi ser inga tecken på att nedladdningen leder till mindre ny musik. Kan inte gratis tillgång till all musik istället inspirera våra unga musiklöften att skapa mer ny musik, precis som de 100 plattor Gessle hade förvärvat vid 10 års ålder gjorde för honom?

Med en liberalare upphovsrätt behövs dock förmodligen kompletterande inkomstmöjligheter för artister. Även om artister kanske inte drivs så mycket av vinstmotiv måste de har en rimlig chans att leva på det de gör. En möjlighet skulle vara statliga subventioner baserade på nedladdning—som liksom STIM skulle ge mer åt dem vars musik lyssnas på mest—men en fri nedladdning för musikkonsumenten. Sen finns förstås också konsertintäkter, liksom de sidointäkter som alltid uppstår då en musikskapare blir ”stor”, ”stilbildare” och ”idol”. Men säg nej till de etablerade artisternas krav på större monopolvinster!