Valrörelsen har hittills inte varit helt upplyftande för den som önskar en rationell och intellektuell diskussion kring viktiga samhällsekonomiska framtidssfrågor. En intressant fråga så här strax innan valet är då om det finns något valmanifest som stora delar av ekonomkåren hade kunnat skriva under på? Min något godtyckliga lista över sådana reformer ser ut som följer:
Återinför fastighetsskatten men ta bort märkliga undantag som de för bostadsrätter. Fastigheter är en utmärkt skattebas och de möjligheter till uppskov med reavinstskatten som tidigare fanns gjorde inlåsningseffekterna minimala. De som inte har råd att betala skatten då priserna stiger men ändå vill bo kvar kan alltid belåna sin fastighet. Däremot kan man naturligtvis ha åsikter om den exakta nivån på denna skatt. Vi har bland annat skrivit om fastighetsskatten här och här.
Höj matmomsen! En lägre moms på varor som är priskänsliga än på varor som vi ändå konsumerar kan motiveras av effektivitetsskäl. En enhetlig moms har däremot fördelen att undvika godtyckliga gränsdragningar och minskar utrymmet för diverse påtryckningsgrupper. Oavsett vilken effekt man tror är viktigast torde en höjd matmoms — återigen en utmärkt skattebas — stå högt på agendan. De fördelningspolitiska argumenten för en låg matmoms avfärdas effektivt i en statlig utredning av frågan.
A-kassan bör vara obligatorisk, statlig och om möjligt differentierad mellan olika avtalsområden. Dessutom bör den vara betydligt generösare än idag i början av arbetslöshetsperioden och sedan trappas ned; taket i dagens a-kassa är så lågt att den inte fungerar som en effektiv omställningsförsäkring. Obligatoriet undanröjer de adverse selection-problem som finns med en frivillig försäkring och differentieringen gör att de som driver upp arbetslösheten genom att kräva höga löneökningar får bära en del av kostnaden själva. Statlig bör den vara då det minskar administrationskostnaderna. Slutligen bör a-kassan helst vara konjunkturberoende. Att facken skulle behöva a-kassan för att locka till sig medlemmar förefaller orimligt då medlemskap i a-kassan är frikopplat från medlemskap i facket. Ekonomistas har skrivit mer om a-kassan här, här och här.
Höj koldioxidskatten — helst i hela världen! Det självklart bästa sättet att hantera en extern effekt är att beskatta den. En skatt ger teknikneutrala incitament att minska utsläppen vilket gör att vi slipper mer eller mindre felriktade subventioner till de senaste miljöpolitiska modetrenderna. Läs gärna Mats Persson inlägg om detta. Ett globalt system för handel med utsläppsrättigheter vore även det önskvärt.
Återinför arvsskatten! En enhetlig skatt på ca 30 procent på arvsinkomster torde ha mycket små negativa effekter på incitamentsstrukturen i samhället; arven består trots allt till stor del av fastigheter och passiva innehav av diverse värdepapper. Att en stor och växande del av inkomsterna kommer från arv gör det är fördelningspolitiskt orimligt och statsfinansiellt oansvarigt att strunta i denna skattebas. Då det i princip finns två sätt att tjäna pengar — genom att få dem eller att arbeta ihop dem själv — så kan man dessutom fundera över incitamentseffekterna av att bara beskatta det egna intjänandet.
Sänk bolagsskatten! Vem som i praktiken betalar denna skatt är svårt att avgöra och det är en öppen fråga om den egentligen ger några faktiska skatteinkomster. Den snedvrider dessutom företagens investeringar och skapar stort utrymme för resursslukande skatteplanering. Läs gärna vad Niclas Virin skriver om denna skatt.
Reformera betygssystemet! Det målstyrda betygssystemet har lett till betygsinflation, social utslagning och troligen till försämrade skolresultat. Trots att betygen är överlägsna som antagningssinstrument riskerar de därför att förlora sin legitimitet. Ett betygssystem förankrat med centralt rättade nationella prov, med ett lågt lägsta steg och ett svårnåbart högsta steg vore en billig och välmotiverad utbildningsreform.
Avskaffa hyresregleringen! Hyresregleringen skapar enorma inlåsningar på bostadsmarknaden och ger möjligheter till en helt godtycklig förmögenhetsomfördelning via bostadsrättsombildningar och svarthandel. Mycket tyder dessutom på att regleringen bidrar till den segregation den sägs motverka. En avreglering av hyrorna med ett system som kompenserar de nyvarande hyresgästerna vore en mycket välkommen bostadspolitisk reform. Läs även vad Robert skrivit om detta (här och här).
Privatisera till marknadspriser! Slutligen så borde det vara en självklarhet att privatiseringar av offentlig verksamhet ska ske till marknadspriser. Detta oavsett om man talar om spritproducenter, skolor eller statskyrkor.
Ingen håller kanske med om allt men många om mycket? Det vore kul att höra vilka viktiga reformer jag missat!
Uppdatering (2010-10-06)
Dagens industri har uppmärksammat detta manifest och har på min inrådan lagt till ett viktigt klargörande. Det är flera skattehöjningar på listan. Skatteintäkterna kan antingen användas för att sänka övriga skatter (förslagvis på arbete) eller till att öka utgifterna. Att finna konsensus kring hur pengarna ska användas är dock svårt.
Ekonomistas 
Jag har inte riktigt förstått diskussionen om obligatorisk A-kassa. Vilka av skälen som anges applicerar inte på hemförsäkringen? Ska den också vara obligatorisk? Sverker tyckte det i ett klassiskt inslag av Plus. Han blev svårt ägd av representanten från något försäkringsbolag. Stor humor!
I övrigt håller jag med (*), och skulle vilja lägga till följande saker:
* Höj pensionsåldern gradvis, t.ex. med en månad om året.
* Inkludera uppgifter om arbetsgivaravgifter på lönebeskedet, och visa marginalskatten som en procentsats. Alla sunda diskussioner måste byggas på kunskap, och kunskapen om hur det svenska skattesystemet fungerar är förfärande lågt.
* Låt all kapitalvinstbeksattning ske på nettoutbeatlningar, så att det blir fritt och utan skattekonsekvenser att flytta om investeringar.
(*) Osäker på arvsskatten, men kan nog övertygas. Åt båda hållen…
Hear hear! Det är min fasta övertygelse att politiker bör införa referenslistor på sina fördelningspolitiska argument dock med mån för ideologi.
Vad synd att detta inte står i nåt valmanifest!
En framtidsfråga som saknades, kanske för att inte ens vi ekonomer har klara svar var finansieringen av den framtida välfärden vid en åldrande befolkning. Incitament till tidigare inträde och senare utträde på arbetsmarknaden. Höjning av pensionsålder är ett möjligt sätt. Fler behövs.
Precis som med koldioxid bör andra miljöfarliga utsläpp beskattas högt, inte hanteras via andra konstiga ingrepp som t.ex. offentlig upphandling.
Trängselskatt ska vara just trängselskatt – dvs anpassad efter trängsel (Lidingöbilar trängs lika mycket som andra, elbilar trängs lika mycket som andra.)
Låt samhällsekonomiska kalkyler (inte känslor) styra infrastrukturinvesteringar.
Gillar det mesta. Saknar ett rejält grepp på tjänstesektorns konkurrenskraft. En generell sänkning av arbetsgivaravgifterna vore förstås bäst.
Jag skulle även vilja lobba för återinförandet av en arvsskatt. Om den hålls låg säg 5-10 procent torde inte trixande och kringgående av skatten bli ett stort problem. Då skulle heller inte gåvoskatten behövas. Helst skulle skatten läggas på dödsboet och inte arvtagarna.
Den avlidne skulle sedan kunna få en total skatterabatt om hon/han var inskriven i donationsregistret vid dödstillfället.
Själv skulle jag föredra att beskattas efter att jag är död, snarare än i livet.
Jag äger det hus som jag köpt för egna pengar. Hur otroligt det än låter så vill jag inte betala SKATT till staten för detta ägande. En avgift som går till gatunätverket och underhåll av nödvändig infrastruktur är ok, men INTE en skatt som försvinner in i ett administrativt svart hål.
Saken är ju den att fastighetsskatten är jättebillig att administrera. Om du får välja på att betala 5000 i fastighetsskatt eller 5500 i inkomstskatt, vad väljer du då? Det är så skatten fungerar i praktiken. Sen skulle det om något stärka “arbetslinjen” då man gör det allt mer “billigt” att arbeta. LÅG SKATT PÅ ARBET, HÖGRE PÅ ANNAT!
Även jag tycker att detta i huvudsak är en utmärkt lista och jag misstänker att de flesta nationalekonomerna instämmer i det mesta. Mina egna reservationer är två.
Att placera en återinförd fastighetsskatt överst på listan speglar nog nationalekonomernas prioriteringar. Men jag tycker att vi har en alltför positiv syn på denna skatt i förhållande till andra skatter med nästan identiska egenskaper, t ex en engångsbeskattning av förmögenheter. Det var helt fel att ta bort fastighetsskatten, men det är inte lika uppenbart att det är bra att återinföra den, ett argument jag med begränsad framgång försökt utveckla här.
Min andra reservation gäller differentiering av avgiften till a-kassan. En sådan kan som sagt ha positiva effekter på lönebildningen. I ett frivilligt system bidrar differentieringen även till att minska problemen med adverse selection. Jag är dock inte övertygad om att det är önskvärt eller möjligt med differentiering i ett obligatoriskt system.
Flera har ju redan påpekat att pensionsåldern bör höjas successivt. De flesta ekonomerna instämmer nog i att någon form av automatisk indexering till livslängden är önskvärd (se Finanspolitiska rådets rapport 2009, s 237-239 för ett konkret förslag). Jag tror att listan kan utökas med två ytterligare förslag som visserligen är mindre viktiga men där vi nationalekonomer verkar vara eniga: Omvandla stämpelskatterna till fastighetsskatter (vilket vi har skrivit om här, här och här), och inför en transparent och likformig beskattning av olika sorters sparande (vilket vi har skrivit om här). Detta bör förmodligen enbart gälla nysparande.
Att vi ekonomer är eniga om något betyder förstås inte att en bredare enighet lätt kan nås. Se t ex TCOs starka invändningar mot förslaget om enhetlig beskattning.
Martin Flodén: Efter att ha spenderat tjugo sekunder på att snegla i rapporten du hänvisar till ang. pensionsåldern måste jag säga att jag inte är övertygad. Det föreföll fattas en diskussion om att alla arbetsliv inte är skapade lika. Det är lätt för oss akademiker som sitter på en stol, med ett arbete där erfarenhet verkligen räknas, att tycka att man kan jobba några år längre. Inte nog med att vi har en längre förväntad livslängd, vi har dessutom börjat arbetslivet senare.
Jag vet inte om du har rätt eller fel, men jag tror att det här är ett fall där man kan hamna väldigt snett om man tittar för mycket på medelvärden.
Jag tycker inte att vi fokuserar på medelvärden. Vårt förslag är att behålla det nuvarande pensionssystemets flexibla pensionsåldrar, dvs en lägsta ålder för pensionsuttag (nu 61 år), en högsta ålder för att omfattas av sjuk- och arbetslöshetsförsäkring (nu 65 år) och en högsta ålder för att omfattas av anställningstrygghet (nu 67 år). Vi menar dock att dessa bör indexeras så att de ökar när medellivslängden ökar. Indexeringen bör dock rimligen innebära att dessa åldrar höjs mindre än ökningen av livslängden. När vi lever längre är det väl rimligt att vi både arbetar mer och är pensionerade längre.
Jag håller med dig om att det är rimligt att vi både arbetar mer och är pensionerade längre med en längre förväntad livslängd. Min poäng är den att när man går i pension och förväntad livslängd inte är oberoende av varandra. I yrken med större fysisk påfrestning så tvingas man gå i pension tidigare, med lägre ersättning som följd, samtidigt som man har kortare förväntad livslängd.
Om en ökning av medellivslängden beror på att den redan långlivade gruppen lever ännu längre så innebär en indexering efter medellivsländ en ytterligare försämring för de som fortfarande måste ta ut sin pension tidigt (nu ännu tidigare i förhållande till gränsen). Nu skulle det ju kunna vara så att medellivslängden går upp för att de kortlivade går ikapp istället. I det fallet har jag inga invändningar. Tyvärr kunde jag inte hitta några belägg för varken ena eller andra med lite snabbt googlande så se det här som ett tankeexperiment från min sida.
En mycket intressant lista. Jag vill kommentera förslagen som gäller pensionsåldern. Det svenska pensionssystemet är i huvudsak ett avgiftbestämt system. Det gör det möjligt att låta människor själva bestämma när de ska ta ut sin pension under föutsättning att utbetald pension beräknas auktuariskt riktigt. Att pensionsåldern är flexibel borde höja nyttonivån i samhället.
Självklart finns ett adverse selection-problem (de som tror sig ha kortare livslängd än andra tar ut pension tidigt). Jag misstänker dock att detta inte blir stort så länge den undre gränsen för när pension kan tas ut inte hamnar för långt ner. Den undre gränsen borde därför indexeras.
Den övre gränsen, att man måste ta ut pension vid 71, är svårare att förstå. Finns det något argument för att tvinga en rationell individ att börja ta ut pension vid en viss ålder? Däremot finns självklart argument för att anställningstryggheten och arbetslöhetsförsäkringen inte ska gälla för äldre. Även dessa åldersgränser bör indexeras.
Indexeringen av åldersgränserna bör vara i storleksordningen 2/3 av ökningen av livslängden. Pensionsmyndighetens (tidigare Försäkringskassan) beräkningar visar i grova drag att vi behöver arbeta ytterligare två år om vi önskar ha samma pension när livslängden ökar med tre år.
Slutsatsen blir att det är viktigt att behålla den flexibla pensionsåldern, beräkna pensionen auktuariskt, indexera den undre gränsen för när pension får tas ut och gränserna för att omfattas av arbetstrygghet och arbetslöshetsförsäkring. Med andra ord är det möjligt att ytterligare förbättra ett av världens bästa pensionssystem.
Det här manifestet kan jag skriva under på! Vad gäller betygsreformen kan vi väl lägga till det utmärkta förslaget om att decentralisera antagningen till högskolan (som Jonas skrivit om tidigare), istället för att trixa med godtyckliga betygsvikter för vissa gymnasieämnen.
Givetvis finns det inget parti som driver *alla* dessa frågor, men vågar man fråga vilket parti ni nationalekonomer anser uppfyller dessa önskemål/förslag i högst grad?
Jag håller med om att det inte har varit så mycket rationell och intellektuell diskussion i valrörelsen. Men det är väl inte unikt för det här valet?
Jag vet däremot inte om jag håller med om alla förslagen dock. Jag vet att vi nationalekonomer kan visa på effektivitetsskäl för att vissa skatter är mer eller mindre skadliga för ekonomin. Men effektivitet är inte det enda som räknas, framförallt inte i politiken.
Bara för att fastigheter är en bra skattebas (hus rymmer ju inte till andra länder) så behöver det ju inte betyda att det är rätt att göra det.
Arvsskatt kanske inte påverkar incitament så mycket. Men det går ju att argumentera att någon som tjänat ihop sin förmögenhet och betalat skatt på sina inkomster av tjänst och kapital. Sen bara för att individen har mage att ha pengar över vid dödstillfället är det schysst att sno åt sig en bit.
Är inte svensk koldioxidskatt redan rätt hög? Kanske till och med högre än den marginella skadekostnaden?
Om man googlar lite (jag vet inte så seriös litteratursökning) och gör lite back-of-the-envelope beräkningar (bokstavligen i mitt fall). Så verkar det som att svensk skatt på bensin är flera gånger högre än de estimat som finns för marginal social cost för koldioxid.
Första googleträffen säger att medelvärdet av en översikt av 22 studier ger en MSC på $104/tC (antar att det betyder ton kol).
Om jag förstått rätt så blir det 0,63, kg C eller 2,34 kg CO2 av en liter bensin.
1587 liter bensin ger alltså ett ton C. Energiskatten på en liter bensin är 5,52 kr (+moms). 1587*5,52=8760 kr.
Det känns lite högre än $104.
Men som sagt det är bara en snabb improviserad beräkning på ett kuvert. Mycket sannolikt att jag räknat fel på något.
Många lysande förslag. Angående uppskovsmöjligheterna för reavinst på bostäder har jag aldrig riktigt förstått inlåsningsargumentet. Dels för att inlåsningen snarare beror på den branta stegringen av fastighetspriser underblåsta av bland annat billiga statliga krediter i och med uppskoven, dels i att jag vare sig sett trovärdiga data eller konkreta exempel på denna inlåsningseffekt. Visa gärna att jag har fel. Om inlåsningsproblemet anses allvarligt borde snarare reavinstskatten höjas i syfte att minska spekulanters finansieringsförmåga och den därav följande prisstegringen.
Jag antar det är oron för adverse selection som ligger bakom förslaget om obligatorisk a-kassa?
Finns det empiriska bevis för att det verkligen är ett problem? Och finns det någon skillnad mellan olika försäkringar? Kan ekonomer säga t ex att marknaden för arbetslöshetsförsäkring lider av större problem med adverse selection än marknaden för djurförsäkring?
Jag skulle åter vilja påminna om att den fastighetsskatt som avskaffades inte var en avkastningsskatt (på den implicita hyresintäkten/jordräntan), utan helt baserad på tillgångspriset.
Som sådan passade den inte i ett skattesystem med ett syfte att beskatta avkastningen från olika investeringar på någorlunda likvärdigt sätt.
Den var en udda fågel i den svenska kapitalbeskattningen, som annars bygger på beskattning av antingen den faktiska avkastning (vid exempelvis inkomsträntor), eller enligt en ränte-baserad schablon (vid exempelvis kapitalförsäkringar).
Jag vill se gärna se en ny fastighetsskatt i Sverige, men det var helt rätt att avskaffa den gamla. En ny modern fastighetsskatt behöver baseras på den implicita avkastning fastigheten ger, inte fastighetens tillgångspris.
En viktig faktor bakom att fastighetsskatten gjorde sig politiskt omöjlig var att relationen mellan hyra/jordränta och skatt förändrades i och med övergången till det nuvarande lågräntesamhället, som på grund av en lägre diskonteringsränta vid investeringskalkyler innebar att fastighetspriserna exploderade, utan någon motsvarande avkastningsökning.
Tack vare sin konstruktion ökade den avskaffade fastighetsskattens skattesats (mätt som procent av avkastningen) vid varje lägre ränteläge. Man försökte länge lappa och laga problemen detta förde med sig med diverse specialregler, men grundproblemet kvarstod; skatten var utformad på ett sätt som inte var stabilt mellan olika räntelägen, eftersom relationen mellan avkastning och tillgångspris så fundamentalt påverkas av räntan.
Om vi tänker oss att räntorna i framtiden stiger, skulle på motsvarande sett den gamla fastighetsskatten innebära en allt lägre beskattning av avkastning på fastighetsinvesteringar, på ett ologiskt och kontraproduktivt sätt.
Jag har också skrivit om detta här:
http://www.slopedcurve.com/roller/makro/entry/om_en_ny_fastighetsskatt
Jag skulle väldigt gärna vilja se ett liknande valmanifest från andra samhällsvetare, till exempel sociologer och statsvetare. Vad skulle dessa innehålla? Gissningsvis är det svårare för dessa discipliner att “enas” om ett valmanifest.
Martin Flodén>
Borde vi inte sträva efter ett samhälle där pensionsåldern sänktes? Och vi kunde jobba kortare tid och njuta längre? Det ena utesluter kanske inte direkt det andra kanske någon säger. Nåja…
Det hade jag haft med i mitt nationalekonomiska manifest ivf. Naivt? Förmodligen? Omöjligt? Sannolikt inte.
Jag får väl stämma in i kören och säga att de mesta av förslagen är vettiga ur ett incitamentsperspektiv.
Men var är visionerna? Alla nationalekonomer kan väl inte vara så här “tråkigt” analytiska? Har ingen tenure i Sverige längre och vågar sticka ut? 🙂
Det är ju skillnad på vad vi strävar efter och vad vi tycker är bra politik. Jag strävar gärna efter ett samhälle där vi arbetar mindre och konsumerar mer, där vi tar bättre hänsyn om miljön och där resurserna är är jämnare fördelade. Tyvärr tenderar ju åtgärder som direkt förbättrar utfallet för en av dessa storheter att försämra utfallet för övriga. Det är just dessa avvägningar som behandlas av disciplinen nationalekonomi.
Jag kanske inte borde adresserat hela inlägget till dig Martin.
Men frågan kvarstår ändå, tycker jag. Ett nationalekonomiskt manifest borde väl kunna innehålla både visioner och medföljande reformer.
Så vad är poängen med detta manifest då (Jonas)? Vad är det man vill uppnå?
Kanske bara är jag som tycker det är märkligt att en mängd reformer presenteras utan något definierat mål.
Vad är tanken att dessa förändringar ska åstadkomma?
Högre sysselsättning? Större glädje? Jämlikhet? Bättre studenter eller bättre instrument för högskolorna? Högre effektivitet?
Jag tycker inte att det behöver skilja sig nämnvärt mellan vad vi strävar efter och vad som är bra politik.
Men det är kanske underförstått att manifestet utgår ifrån vad som teoretiskt orsakar minst area på kilarna mellan utbud och efterfrågan.
Martin: Bra fråga som väl egentligen går ut på om det finns någon form av värdegrund i nationalekonomin. Etersom vi nästan kan nå konsensus ibland så verkar så vara fallet. I slutänden så handlar det naturligtvis om att öka glädje och minska lidande. Jag tror att ett effektivare användande av resurserna är viktigt därtill. Det är dessutom hyfsat hög grad av jämlikhet. I den mån det finns en gemensam nämnare i förslagen så är det att de går ut på att öka effektiviteten men inte till priset av ökad ojämlikhet. Eller att öka jämlikheten utan att minska effektiviteten.
Jag har inget emot att man tar ut en stor del av den ökade produktiviteten i form av minskad arbetstid. Det är också precis vad vi gör och vi arbetar idag en betydligt mindre andel av våra liv idag än för 100 år sedan. Vi studerar längre, är mer föräldralediga, har kortare arbetsdagar, är mer sjukskrivna, och lever längre som pensionärer.
Sedan är jag personligen inte särskilt förtjust i samhällsvisioner men det har nog inte så mycket med nationalekonomin att göra. Det kanske är en brist men det är i så fall en brist jag verkar dela med de flesta av landets politiker.
Jonas >
Så valmanifestet kan sammanfattas med “Vi gör det bästa av det som är! Ceteris paribus.”
Det är egentligen ganska egendomligt att fastighetsskatten råkat i sådant vanrykte.
Det är den äldsta av alla skatter. Den har förekommit i olika tappningar i århundraden. Den är effektiv och svår att undvika.
T.o.m. 1990 fanns en kommunal beskattning av det sk garantibeloppet (2 % av taxeringsvärdet) som skulle betalas oavsett vilken faktisk inkomst fastigheten ansågs ge. En villa ansågs ha en schabloninkomst (nyttjandevärde) på samma belopp men avdrag medgavs för räntor.
En statlig fastighetsskatt (som idag bara finns rester av) ersatte fr.o.m. den 1 januari 1985 (SFS 1984:1052) den tidigare hyreshusavgiften. Skatten omfattade ursprungligen småhus- och hyresenheter och togs då ut efter olika procentsatser bl.a. beroende på om den var avdragsgill eller inte hos ägaren.
I samband med 1990 års skattereform gjordes vissa ändringar av fastighetsskatten. Skatten för småhus bestämdes till 1,5 procent av taxeringsvärdet.
Fastighetsskatten ersatte därvid också den tidigare schablonbeskattningen av villor.
Nivån på och omfattningen av fastighetsskatten har därefter ändrats ett flertal gånger. Skatten på bostäder, såväl småhus som hyreshus, var vid 1997 och 1998 års taxeringar 1,7 procent. Fr.o.m 1999 års taxering sänktes skattesatsen för bostäder till 1,5 procent. Vid 2000 och 2001 års taxeringar var skatten för bostadsdelen av hyreshus sänkt till 1,3 procent och vid 2001 års taxering 1,2 procent. Från och med 2002 års taxering sänktes skatten retroaktivt till 0,5 procent för bostadsdelen av hyreshus och till 1,0 procent för småhusenheter (SFS 2000:950).
Den statliga fastighetsskatten på bostäder avskaffades och ersattes från och med den 1 januari 2008 av nuvarande lag om kommunal fastighetsavgift (2007:1398).
Ett skäl till ursinnet mot fastighetsskatten på villor kan vara att skattebasen (taxeringsvärdet) numera bättre återspeglar marknadsvärdet av fastigheten än förr. Taxeringsvärdet ska dock bara motsvara 75 procent av marknadsvärdet.
Kul med många kommentarer. Det var ett försök till en konsensuslista vilket gör att knappast kan anklagas för att vara radikal bland nationalekonomer. Alla föreslagna skatter ger för övrigt stora intäkter som för övrigt kan användas till ökad offentlig konsumtion eller lägre skatter på arbete och investeringar. Valet däremellan tenderar dock att bli väldigt ideologiskt färgat.
A-kassan: Visst är det adverse selection som ligger bakom förslaget om obligatorium (kolla länkarna), av samma anledning som det är bra med en obligatorisk sjukvårdsförsäkring. Samma problem präglar naturligtvis även smådjursförsäkringar. Vad gäller dessa djur så finner de flesta av oss konsekvenserna av ett dåligt fungerande försäkringsskydd acceptabelt. Att människor står utan försäkringsskydd vid arbetslöshet ter sig mindre acceptabelt och kommer att dessutom att övervältra en hel del kostnader på andra. Jag håller med Martin om att det troligen är svårt att förena ett obligatorium med en differentiering av avgifterna. Frågan är dock om inte differentieringen är svår redan idag; i vilken utsträckning kan exempelvis akademikernas a-kassa vägra en skådespelare medlemskap?
Fastighetsskatten: Karl har mycket väl argumenterat för att den gamla modellen var en märklig konstruktion ur ett principiellt perspektiv. Samtidigt är bostaden både konsumtions- och investeringsvara på ett sätt som gör att en särskild skatteprincip kan vara motiverad. Att priserna steg kraftigt under 2000-talet torde dock framförallt ha haft med ökad efterfrågan, snarare än sjunkande räntor, att göra. Givet Karls resonemang skulle detta betyda att avkastningen stigit vilket skulle motivera en högre skatt. Min fråga är om skatten verkligen skulle betraktats som mer legitim om den implicita avkastningen snarare än marknadsvärdet beskattats? Jag tror skattens bristande legitimititet (popularitet?) snarare hade med dess uppenbara synlighet att göra.
Inlåsningseffekterna pga reavinsten uppstår självfallet bara om priserna stigit. men om man har en latent reavinst så kommer det att vara dyrt att flytta från en bostad till en annan som är värd exakt lika mycket. Anledningen är att bytet av bostad gör att man måste börja betala reavinsten men om man inte byter boende så skjuts skatten på framtiden. Detta får folk att inte byta bostad och problemet ökar med nivån på reavinstskatten. Exakt hur stora dessa effekter är vet jag inte men för folk som bott länge i sina hus så är kostnaden av att byta boende betydande.
Arvsskattten: Jag är inte säker på vilken nivå som är lagom utan drog till med 30 procent. Eftersom jag anser det mer moraliskt försvarbart att “sno åt sig” pengar av döda människor än av människor som lever så förstår jag inte Andreas Es invändning mot arvsskatten. Den man “snor av” är ju arvtagarna och det är inte de som gnetat ihop arvet.
Koldioxidskatten: Jag har helt enkelt utgått från att det är samhällsekonomiskt försvarbart att minska koldioxidutsläppen och i så fall är en skatt rätt sätt att göra det. Jag har svårt att förlika mig med tanken på att vi beskattar koldioxid för hårt i dagsläget. Konsekvensen av detta torde vara att vi bör öka CO2-utsläppen, vilket inte verkar vara en klok politik.
Ledsen om jag missat något.
Tack för kommentaren Jonas!
Vad gäller frågan om huruvida de stigande taxeringsvärdena motsvarades av en stigande avkastning på fastigheterna, så kan det vara intressant att jämföra taxeringsvärdenas utveckling med hyresutvecklingen enligt KPI under perioden. Givetvis är inte hyresmarknaden för lägenheter nödvändigtvis en god indikator för hyresutvecklingen/avkastningsutvecklingen för småhus, men tyvärr finns ingen bra indikator för den marknaden, då uthyrning av småhus är för ovanligt i Sverige.
Mellan 2000 och 2009 steg taxeringsvärdena i landet som helhet med i snitt med ca 183% (!). Samtidigt steg lägenhetshyrorna, enligt KPI, med ca 22%. Även om det nu är så att småhushyrorna steg betydligt mer än (de reglerade) lägenhetshyrorna, så har jag svårt att tro att taxeringsvärdet inte ökade mycket snabbare än den implicita avkastningen, och vi skulle därmed med en oförändrad utformning för skatten ha fått se en mycket kraftigt höjd avkastningsskatt under perioden.
Ifall vi antar att avkastningsskatten på privatboende i småhus var 20% år 2000, och vi antar att den implicita avkastningen på småhus steg med 30% fram till 2009 (alltså en större avkastningsökning än för lägenheter), så skulle avkastningsskatten 2009, med oförändrat skattesystem, om jag räknat rätt i hastigheten, vara ca 43,5%. Skattesatsen skulle alltså under dessa förutsättningar ha mer än fördubblats på kort tid, utan politiska beslut. Det ser jag som ett problem.
Vad gäller koldioxidskatten är det tyvärr svårt att införa den fullt ut. Snedvridningseffekter uppstår när koldioxidskatten på bilbränslen ständigt höjs i Sverige, samtidigt som det inte finns någon fungerande koldioxidskatt på flygbränsle, och när koldioxidskatten på eldningsolja höjs, samtidigt som den inte tas ut på el som konsumeras i Sverige, men som producerats av tysk kolkraft. En enhetlig och global koldioxidskatt tror jag vore det billigaste sättet att minska koldioxidutsläppen. Med en global och likformig koldioxidsbeskattning på lämplig nivå, är det dessutom inte alls säkert att skatten på bilbränsle i Sverige skulle hamna högre än den är idag.
Det är dock ganska orimligt ur ett demokratiskt perspektiv att i ett svenskt valmanifest inkludera löften om en global koldioxidskatt, oavsett hur bra det vore med en sådan.
Pga hyresregleringen är det en svår jämförelse att göra (vilket du är medveten om). Även i länder med friare hyressättning än Sverige har dock priserna stigit snabbare än hyrorna men det belyser väl även svårigheten med att beräkna den typ av implicit avkastning du skriver om. Att äga fastigheten innebär att man äger en option på stigande priser i framtiden och denna options värde förändras över tiden, bla pga ränteförändringar, men även pga förväntningar om framtida flyttströmmar. Ska förändringar i optionsvärdet räknas som avkastning?
Fastighetskattens bristande legitimitet var en viktig poöng i ditt resonemang men tänk om den implicita avkastningen stigit med 100 procent under 2000-2009 (knappast orimligt). Tror du inte då att vi hört ungefär samma klagomål på fastighetsskatten som vi hörde då taxeringsvärdena steg?
Vad gäller CO2-skatten så var den typ av invändningar du tog upp anledningen till “- hels i hela världen”. Visst kan det förefalla odemokratiskt att prata om en höjd global skatt i ett svenskt val men samtidigt får man inte glömma EU-politiken.
Du har en poäng i att en mycket snabb ökning av avkastningen kanske skulle ge ett liknande missnöje med skatten.
Samtidigt är det svårt att se en såpass kraftig ökning utan hög inflation, vilket skulle innebära att den reala kostnaden inte ökar lika snabbt.
Man kan också konstatera att ifall marknadshyran för småhus stigit med 100% mellan 2000 och 2009, så har KPI väldigt fel om vilken inflation vi haft under perioden.
Jag håller inte riktigt med om att man som ägare av ett hus har en option på stigande priser i framtiden. En option är assymetrisk och ger (för en köpoption) innehavaren en uppsida vid uppgång, men endast förlust av optionen som nedsida vid en nedgång. Som husägare står man dock risken även för en prisnedgång.
Det finns intressanta modeller som försöker fånga tron på prisökningar inom avkastningsbegreppet, men vad gäller svenska skatter så hanteras prisuppgång respektive prisnedgång via reavinst/förlust-beskattningen och man kan därför komma undan och inte beakta detta vid avkastningsberäkningen. Prisuppgången beskattas vid försäljning, som för aktier, och avkastningen (exklusive prisuppgång) beskattas när den uppstår (också som för aktier).
Du har dock rätt såtillvida att man omöjligen helt kan fånga avkastningen, och att en schablon av något slag blir nödvändig. Det är en omöjlighet att få till perfekt likformighet.
Det där med optionen var kanske lite feltänkt (även jag har drabbats av felsynen att fastigheter bara kan stiga i värde…). Men, hyrorna i länder med av marknadshyror har stigit snabbt de senaste 10 åren. Inte lika snabbt som priset på bostäder, men ändå (tänk London). Eftersom denna hyreshöjning i princip inte finns Sverige pga hyresregleringen så är det väl inget problem för KPI.
Visst skulle det vara bra att hantera värdeförändringar via reavinstskatten men då uppstår inlåsningsefffekter som – troligen – är allvarliga på bostadsmarknaden just i och med att beloppen lätt blir så stora i förhållande till andra inkomster. Den skatt man börjar betala när en vinst på en miljon realiseras är inte obetydlig och det kan uppfattas som trevligare att skjuta den på framtiden. Vore väldigt spännande med en studie kring hur den “nya” fastighetsskatten påverkat rörligheten på bostadsmarknaden men jag har inte sett någon sådan.
Spännande lista och diskussion. En fråga jag dock skulle vilja se utredd, möjligtvis i ett separat inlägg, är privat mot offentlig vård. Vad är egentligen mest effektivt?
P.S. Efterfrågar snarast partiet Nationalekonomerna.
Avskaffa värnskatten! Denna skatt ger mycket små, möjligen negativa, skatteinkomster (enligt bla Peter Birch Sørensen samt Bertil Holmlund och Martin Söderström). Samtidigt snedvrider värnskatten incitament till arbete och utbildning; som bekant blir skatter mer skadliga på marginalen ju högre nivå de ligger på, så värnskattens avskaffande borde kunna kvala in på listan.
Kanske det, Henrik. Men ekonomkåren är knappast enad om hur stora de postiva effekterna skulle vara, framförallt inte på sikt vad gäller utbildningsval etc.
Att skatten förmodligen inte generar några intäkter till staten tycker jag räcker som argument för att den bör avskaffas.
Där har du onekligen en poäng. Värnskatten var en runner-up men jag valde att inte ta med den då jag känner mig osäker på hur eniga nationalekonomerna egentligen är kring detta.
Bra lista!
Frågan är om inte ROT-avdraget behöver bort? Det börjar redan bli flaskhalsar i utbudet och då har inte konjunkturen trampat igång på allvar än.
Kanske det, men jag bedömde inte frågan som tillräckligt viktig och jag tror dessutom att åsikterna i ekonomkåren går isär. Precis som för RUT finns det argument för ett permanent ROT-avdrag (även om de strukturella argumenten för RUT är starkare än för ROT). Jag har dessutom undvikit konjunkturfrågor för jag är en så usel konjunkturbedömare.
Bra lista!
Jag har bara en fråga om marknadshyror.
Jag förstår att hyresregleringen minskar rörligheten på bostadsmarknaden, samtidigt som vissa kanske skulle bo trängre med högre hyror och på så sätt frigöra ett antal lägenheter. Men vilka fördelar finns i övrigt.
I Stockholm har man ju i praktiken marknadshyror på nyproducerade bostäder. Ett avskaffande av hyresregleringen skulle alltså bara innebära en hyreshöjning i gamla fastigheter och inte påverka nyproduktionen. Vilket gör en hyreshöjning till en förmögenhetsöverföring från hyresgäster till fastighetsägare med fastigheter som idag betalats av och är rena rents. Samtidigt som höjda hyror kommer innebära ökade kostnader för bostadsbidrag.
Är det verkligen en nettovinst för medborgarna att avskaffa regleringen? Ökade hyror i gamla fastigheter förändrar inte incitamenten för fastighetsägarna, kostnaderna för det offentliga ökar av bostadsbidragen, medborgarna får högre kostnader men rörligheten och disponerandet förbättras samtidigt som det minskar den svarta handeln med kontrakt.
Som ekonom tycker jag att det inte är självklart.
Huruvida fastighetsägarna tjänar på övergången till marknadshyror beror på hur övergången sker. Om man – som jag föreslår i ett länkat inlägg – föreslår att hyresvärdarna ska kunna “köpa ut” existerande hyresgäster ur deras reglerade kontrakt så kommer hyresgästerna att få en framförhandlad del av vinsten. Samtidigt är inte vinsten till hyrsvärdarna en samhällsekonomisk förlust utan en transferering; även hyresvärdar är medborgare.
Argumentet att höjda hyror kommer att leda till ökningar av vissa bidrag är sant men samma effekt får prisökningar av andra varor också. Om matpriserna skulle stiga så kan socialbidrag (och, eventuellt, också bostadsbidrag och barnbidrag) komma att höjas. Det innebär inte att det är en bra idé att reglera matpriserna för att undvika dessa effekter.
Förutom de fördelar du listar har jag svårt att se några större fördelar. Men ett effektivare utnyttjande av existerande bostadsbestånd och en fungerande hyresmarknad där man kan finna ett boende utan att köpa (och exponera sig för den risk detta innebär) är – i mina ögon – inga trivialiteter.
En ytterligare fördel som hör samman med den ökade rörligheten är att folk som vill hitta eller byta boende inte behöver lägga så stor energi på denna transaktion. De som varit ute på lägenhetsjakt eller varit involverade i komplicerade byteskedjor vet att dessa kostnader inte är små, om än väldigt svåra att kvantifiera.
Jag menar att det är ett allvarligt misstag att tro att politiska ståndpunkter kan härledas ur nationalekonomisk forskning.
Det går att föreställa sig sociala välfärdsfunktioner som leder till motsatt ståndpunkt på alla punkter som nämns ovan. Således blir programmet inte fullständigt utan en tydlig deklaration av den nyttofunktion som det baseras på — och det lär knappast råda någon konsensus bland nationalekonomer om vilken nyttofunktion som är den rätta.
Vad gäller differentierade a-kasseavgifter så verkar det även från författarens egna utgångspunkter ganska oklokt. Beslut om yrkesval är mycket långsiktiga, och med en differentiering skulle alla som råkar arbeta i en bransch med låg arbetslöshet få ett ganska oförtjänt windfall gain.
Disciplineringen av lönebildningen kan däremot uppnås genom att avgifternas utveckling över tid görs beroende av den branschspecifika arbetslösheten.
Självklart är det omöjligt att nå några normativa slutsatser utifrån en renodlat positiv analys. Jag tror att jag i viss mån svarade på en liknande fråga i och med kommentaren av Martin (2010-09-14. 21:56).
Mitt argument för differentierade avgifter har att göra med de moral hazard-aspekter vid lönebildningen som du själv beskriver. Ett odifferentierat försäkringsskydd innebär en implicit subvention av branscher med hög arbetslöshetsrisk. Jag är inte säker på att vi vill subventionera detta.
Hej, mycket intressant läsning. Måste dock slå ett slag mot arvsskatt.
Om vi inför en arvsskatt utan gåvoskatt kommer möjligheterna att smita undan skatt vara enorma. De som har oturen att inte veta när de dör blir de stora förlorarna (eller snarare deras familjer). Som jag ser det kräver arvskatt också en gåvoskatt för att möjligheterna till skatteplanering inte ska vara enorma. Dessutom blossar frågan om kapital i utlandet upp igen. Då vidgas helt klart också frågan, men jag ser det inte som orimligt att man är för arvsskatt ändå.
Vidare anser jag visst att det påverkar incitament. Människor bryr sig ofantligt om sina barn. Viljan att bygga upp företag och fina byggnader kommer att minska om man vet att barnbarnen bara får behålla 49% av släktgården eller familjeföretaget (två dödsfall ger alltså 0,7*0,7=0,49 kvar). Helägda familjeföretag blir en omöjlighet på sikt, oavsett skattenivå. Man får kämpa rejält för att inte bli ett statligt bolag. Önskvärt eller inte?
Därutöver har vi den moraliska frågan (som nationalekonomin knappast bekymrar sig över). Ska egendom som ägts av fler som dött beskattas hårdare? Varför då? Det verkar ju betydligt konsekventare att beskatta värden årligen (t ex via förmögenhetsskatt), än när den byter ägare. Annars kommer olika villor och företag svara mot olika skattenivåer baserat på ägares hälsa och förmåga till skatteplanering.
Just eftersom föräldrar bryr sig om sina barn så slår de incitament du beskriver på båda hållen. Mer precist så finns det en substitutionseffekt av skatten som gör att föräldrarna får mindre incitament att investera åt sina barn. Samtidigt finns en inkomsteffekt av att staten tar en del av arvet och denna kan få föräldrarna att vilja lämna ett större arv efter sig. Den andra effekten tenderar att glömmas bort i diskussioner om arv (och andra inkomster, för den delen). Om föräldrarna vill lämna en miljon (netto) efter sig så måste de arbeta hårdare om skatten är 30 procent än om den är 0.
Visst kan en arvsskatt skapa problem när det gäller att låta familjeföretag gå i arv. Forskningen tyder dock på att detta leder till mindre effektivt drivna företag. Sedan betyder inte detta att företagen blir statliga utan att företagen säljs, helt eller delvis. En annan aspekt är att frånvaron av arvsskatt gör det billigare att lämna över företagen till barnen än att sälja dem på marknaden (reavinsten skjuts på framtiden). Varför skattesystemet ska gynna en form av ägande framför en annan är inte klart. Detta skulle kunna hanteras genom att reavinst utgår vid arvsskiften men det skulle skapa samma problem för överlämnandet som en arvsskatt, dvs det skulle skapa behov av att ta in externt kapital.
Sedan ska man komma ihåg att en överväldigande del av arven består av bostäder och passiva värdepappersinnehav, som jag skrev.
Slutligen så menade jag “arvs- och gåvoskatt” men glömde bort att skriva in gåvodelen.
“Om föräldrarna vill lämna en miljon (netto) efter sig så måste de arbeta hårdare om skatten är 30 procent än om den är 0.”
Visst måste man arbeta hårdare, men om möjligheten försvinner helt försvinner ju snarare målet och därmed även drivkraften. Problemet är ju att två snabba dödsfall kan innebära att 51% av ett hus eller företag försvinner ur en familjs ägo på några månader. Det skapar en osäkerhet som troligtvis snarare minskar viljan att värna familjeföretag och fastigheter. Dessa problem är dock förstås betydligt mindre vid en lägre skattenivå, säg 10%.
Jag är dock helt med på att familjeföretag knappast är mer effektiva än andra företag och ur det perspektivet är det ju rimligt.
“En annan aspekt är att frånvaron av arvsskatt gör det billigare att lämna över företagen till barnen än att sälja dem på marknaden (reavinsten skjuts på framtiden)”
Här tycker jag du har en mycket bra poäng som är väl värd att diskuteras. Skälen torde ju vara kulturella. Jag skulle dock inte säga att det är irrationella skäl, med tanke på incitamentsfrågan. Minska människors förmåga att föra vidare saker till sina barn och du minskar deras incitament att bli rika.
Ett system där vinstskatter utlöses vid dödsfall vore intressant. Som du säger krävs då ändå externt kapital, men om man kunde redovisa uppskjuten skatt på förhand har man ju möjligheter att avsätta kapital som svarar mot reavinstskatter. Det löser onekligen problemet med att egendom beskattas olika beroende på hur ofta ägarna dör. Därmed skulle jag hellre se ett sådant system än arvsskatt.
Argumentet att det minskar folks incitament att bli rika gäller enbart under mycket speciella premisser; mer bestämt om föräldrar bara bryr sig att lämna en specifik och odelbar tillgång efter sig i arv.
Vad gäller incitamenten att starta och driva företag torde de skatter man betalar löpande vara av betydligt större vikt än en arvsskatt som ligger långt fram i tiden.
“Argumentet att det minskar folks incitament att bli rika gäller enbart under mycket speciella premisser; mer bestämt om föräldrar bara bryr sig att lämna en specifik och odelbar tillgång efter sig i arv.”
Jo, det är väl delvis sant. Jag tror du underskattar drivkraften i detta fall. Har dock ingen vettig forskning att hänvisa till och kan släppa den incitamentstråden.
Jag skulle däremot vilja ha en kommentar på frågan jag bara nosat på, nämligen “seriella arv”. Jag illustrerar med ett exempel:
Låt oss säga att vi har två familjer som A och B som båda äger en förmögenhet på 100 enheter vid en viss tidpunkt och skatten är s. Under en tidsperiod råkar familj A ut för en hel del olyckor och plötsliga dödsfall, så deras förmögenhet byter ägare hela fem gånger på samma tid som familj B:s förmögenhet bara byter ägare en gång.
Arvtagaren efter denna tidsperiod kommer därmed i familj A ha 100*(1-s)^5, medan arvtagaren i familj B kommer ha 100*(1-s). Sätt in skatt på 30% och familj A har kvar 17% av förmögenheten, medan familj B har kvar 70%. En ganska stor skillnad av beskattning av samma förmögenhet under samma tidsperiod. Man får snarlika effekter även med lägre skattenivåer.
Jag har personligen mycket svårt att bortse från att detta är ett problem som skapar a) skatteplanering (arv till barnbarn, kapital i utland, hemliga gåvor) och b) orättvisor.
Jag tenderar att tänka i termer av beskattning av individer snarare än familjer. Ska vi beskatta familjer så blir det exempelvis fördelningspolitiskt orimligt att tänka sig annat än sambeskattning av makar. Varför ska en familj där båda makarna tjänar 25000 kronor betala mindre i skatt än en där den ena tjänar 50000 och den andra noll?
De orättvisor och problem måste vägas mot en annan orättvisa och andra problem. Tänk dig att person A arbetar hårt och tjänar en miljon. På detta belopp har en betydande skatt betalats. Slashasen B får en miljon i arv men behöver inte betala ett öre i skatt. Rättvist?
Frånvaron av arvsskatt stärker dessutom korten på äktenskapsmarknaden för den som har ett arv att hämta i förhållande till den som arbetar hårt. Vad gör detta med incitamenten att arbeta hårt? Mer generellt så stärker frånvaron av arvsskatt statusen för den med arv att hämta i förhållande till den som arbetar hårt. Vi vet att status spelar stor roll för hur människor beter sig så detta kan vara ytterst destruktivt.
Visst kommer det att skatteplaneras en del men jag tror att möjligheterna för det stora flertalet är ganska små. Det handlar i mångt och mycket om att sälja huset och överföra miljonbelopp till barnen utan att det märks. Det är inte helt enkelt.
“De orättvisor och problem måste vägas mot en annan orättvisa och andra problem. Tänk dig att person A arbetar hårt och tjänar en miljon. På detta belopp har en betydande skatt betalats. Slashasen B får en miljon i arv men behöver inte betala ett öre i skatt. Rättvist?”
Arvet är ju inget som ramlat ned från himlen, utan något som skapats på ett eller ett annat sätt. Det spelar så sett ingen roll i vilket led vi beskattar. Båda miljonerna har genererat ungefär samma mängd skatt.
Är det dåligt att ägande är skattemässigt mer gynnsamt än arbete (vilket troligtvis beror på internationell skattekonkurrens) borde man snarare tackla problemet där: förmögenhetsskatter, fastighetsskatter, osv. Jag har mycket svårt att se att just antalet dödsfall som inträffat under tiden någon ägt en förmögenhet ska styra beskattningen.
“Visst kommer det att skatteplaneras en del men jag tror att möjligheterna för det stora flertalet är ganska små. Det handlar i mångt och mycket om att sälja huset och överföra miljonbelopp till barnen utan att det märks. Det är inte helt enkelt.”
Ja, skatteplaneringen blir ju som oftast lättare för de allra rikaste som exempelvis kan lämna landet.
Men incitamenten att låta arv gå till yngre och mer livskraftiga individer kommer helt klart att finnas. Ju färre arv, desto lägre skatt. Man kan ju inte undvika att dö, men med arvsskatt är det korkat att testamentera något av värde till en 78-åring. Vi skulle troligtvis se en ökning av änklingar som bor i hus som ägs av barnbarn.
Jag vet inte hur stora problemen var när man hade denna skatt. Men uppenbarligen tillräckligt stora för att socialdemokraterna skulle ta bort den. Kan inte tänka mig att det var ideologiska anledningar. Om någon har lästips angående avskaffandet mottar jag det gärna!
Jo, arvet ramlade ner i huvudet på den som fick det. Person A får ju sina inkomster genom att producera något, skapa värde, medan B inte gör något alls. Det är det mervärde som A skapar som gör att vi har resurser alls att beskatta. Genom att beskatta A så minskar vi incitamenten för att producera mervärde men då de resurser som B erhåller redan är skapade så är incitamentseffekterna på värdeskapande aktiviteter av att beskatta arvsinkomster betydligt mindre. Vi beskattar alla andra inkomster varför det måste finnas mycket goda skäl att undanta just dem som inte är baserade på eget arbete och investeringar.
Enligt ryktet (dvs, Sven-Olof Lodins memoarer) så avskaffades arvsskatten efter att Göran Persson ställt ett ultimatum till Lars Ohly: Antingen skulle man ta bort arvsskatten eller förmögenhetsskatten. Ohly fick välja och hans val föll på arvsskatten.
Enligt avd jag förstått så var bakgrunden detta ultimatum att GP ville visa upp något inför förhandlingarna med näringslivets intresseorganisationer. Medan förmögenhetskatten kritiserats av ekonomer från alla läger så kom kritiken mot arvsskatten främst från småföretagarhåll som ville underlätta överlämnandet av företagen till sina barn. Det var alltså inte en opartisk analys av skattens skadliga konsekvenser som låg bakom kravet. Du kan också läsa Tore Ellingsens redogörelse för hur Finansdepartementets tjänstemän förgäves försökte få regeringen på andra tankar.
Bra lista, Jonas!
Tva kommentarer:
1, Manga nationalekonomer forordar en fastighetsskatt pa basis av dess laga elasticitet. I det avseendet ar den mycket nara en klumpsummeskatt. Klumpsummeskatter ar givetvis bra ur effektivitetssynpunkt, men om de ar orattvist fordelade sa ar de naturligtvis daliga i valfardshanseende (e.g. en arbetslos med en miljon som arlig klumpsummeskatt, eller miljonaren med noll). Fran ett valfardsperspektiv sa ar fragan ar hur val korrelerad fastighetsvarden ar med individers betalningsformaga. Det blir nog manga fiskare langs vara kuster som far ta och flytta.
2, Angaende hyrestaken, sa ar Svenska fastighetspriser i staderna artificiellt hoga just pga dessa regleringar. En uppluckring av hyresregleringarna kommer ha, vad jag tror, enorma konsekvenser pa fastighetspriserna. Fragan ar om det ens ar mojligt att avreglera hyresmarknaden utan en ratt allvarlig recession.
Pontus:
1. Dessa fiskare kan alltid belåna sin förmögenhet och bo kvar. De som drabbas hårt av skatten är även de som gjort stora windfall gains på att råka bo i ett område där priserna stiger. Alltså ser jag inte fördelningsproblematiken.
2. Som jag ser det bygger detta argument på att existerande bostadsbestånd används ytterst ineffektivt vilket gör att det effektiva utbudet skulle öka markant vid en hyresavreglering. PTR ovan verkar ifrågasätta att dessa effekter är stora och själv vet jag inte. Min fråga är om det finns några andra kanaler än ett ökat effektivt utbud som kan driva ner övriga fastighetspriser? (Denna fråga är inte retoriskt, utan jag är genuint nyfiken.)
Jag har räknat igenom för att man ska ha en självbärande välfärd genom att bla göra en omfördelning av arbetsgivaravgiften och skrev en artikel om detta. Jag kan mejla över de kalkyler jag har gjort.
Här är länken till artikeln
http://www.newsmill.se/artikel/2010/06/07/sjalvbarande-valfard
Jonas,
1, Fair enough. Men eftersom vi bada vet att finansmarknader i djupt imperfekta, sa kanske det ar rimligt att staten, i detta fallet, erbjuder lanmojligheter. Dvs. att man skjuter skattebetalning framat i tiden da en forsaljning (eller en tranferering) av fastigheten utfors, och med pafoljande rantor. Givet att detta exakt imiterar ett privat lan, sa kan man fraga sig om det inte helt enkelt ar battre att beskatta vinsten vid forsaljning istallet for en regelratt fastighetsskatt. Enligt argumentet ovan sa ar en fastighetsskatt mycket lik en vanlig reavinstskatt (vars niva deterministiskt okar med innehavstiden) men med en ytterligare stokastisk komponent som ar tajt kopplad till prisfluktueringar och rantor under innehavsperioden.
2, Sjalv hade jag i atanke att efterfragan pa bostadsratter ar artificiellt hog eftersom hyresratter inte ar tillgangliga. Aven med oforandrat utbut av bade hyres och bostadsratter borde, vid en avreglering, hyrorna oka och priserna minska.
1. Jag håller med om att fatsighetsskatten är mycket lik en reavinstskatt. Nackdelen med en reavinstskatt är att den skapar inlåsningseffekter.
2. Låter plausibelt men samtidigt ska de som flyttar från hyresrätterna när dessa blir tillgängliga ha någonstans att bo. Jag tänker helt enkelt i termer av utbud och efterfrågan. Mer bestämt ser jag den totala efterfrågan på boende i stan som given medan en avreglering kan öka utbudet (i någon grad).
Jonas,
Jag ser mest framfor mig tva utbud-/efterfragegrafer, en for hyres marknader och en for bostadsratter. Utbudet ar vertikalt i bada, men efterfragan skifta upp for hyresratter och ner for bostadsratter. Det behover alltsa inte ske nagon flytt for dessa forandringar att ske.
Sant. Undrar om någon har en välinformerad gissning på hur stora dessa effekter är?
Hej Jonas
Läste med stort intresse “nationalekonomernas valmanifest”. Mycket intressant. Jag har dock svårt att förstå hur du/ni motiverar en återinförd fastighetsskatt.
Att uppmuntra människor, vars inkomster inte räcker till för att betala fastighetsskatten, att belåna fastigheten för att ha råd med skatten är i mitt tycke minst sagt märkligt.
Marknadspriset är ju trots allt fiktivt (baseras på hur mycket grannarna fått vid sina försäljningar). När sedan huspriserna sjunker (de gör de alltid) så står ju den belånade husägaren kvar med lån som inte länge
har stöd i priset.
Resonerar jag rätt, eller kan du vidareutveckla er argumentation?
Den som går in på marknaden betalar dessa “fiktiva” fastighetvärden och belånar sig – högst realt – för att kunna betala dem. Om fastighetsvärdena sjunker så kommer dessa personer att hamna i den besvärliga skuldsituation du beskriver. Det finns som jag ser det ingen anledning att lägga mindre vikt vid dessa människors eventuella skuldsättningsproblem än de problem som kan uppstå för dem som belånar sig för att bo kvar.
Sant. Men vi måste väl ändå vara överens om att det är skillnad på det fasta pris, räntekostnaden lagd åt sidan, som man betalar för ett hus vid köpetillfället, och ett fluktuerande marknadspris varpå en månadsenliga betalningar ska baseras.
Varför måste fastighetsskatten vara baserad på marknadsvärdet? Kan man inte lika gärna basera det på fastigheten (i den legala meningen av ordet, dvs marken), 100:-/m² och år eller så? Då klarar sig fiskarna och pensionärerna. Sedan indexuppräknas skatten på ett eller annat sätt (kanske lite lägre än KPI så att den inte driver löneökningar osv. Möjligen med att den återställs i samband med försäljning så att varje ny fastighetsägare får den riktiga nivån).
Som antifastighetsskattelobbyist borde jag väl påpeka att det krävs att fastighetsskatten höjs ytterligare jämfört med den gamla fastighetsskatten för att det ska bli någon större skillnad i skattebasens storlek.
Totalt sett var som bekant “avskaffandet”, d.v.s. växlingen till kommunal avgift och uppskovsavgift, intäktsneutralt. Vi har med andra ord ungefär samma skatteintäkter från fastigheter i dag som innan avskaffandet.
Den vinst som skulle göras jämfört med tidigare är några miljarder från ökade taxeringsvärden över dagens takbelopp.
Arvid: Visst, Anders Borg insisterade på att “bostadssektorn” skulle leverera samma intäkter som förut. Priset blev dock en konstruktion där avgiften på uppskovet skapar inlåsningseffekter. Givet våra inskter i beteendeekonomi är det dessutom troligt att hushållen inte fullt ut tar hänsyn till alternativkostnaden för sitt boende när de inte boendekostnaden har en koppling till marknadspriset. Sammantaget leder detta till en lägre rörlighet på bostadsmarknaden och ett mindre effektivt utnyttjande av bostadsbeståndet.
Sant – och håller med på den punkten, d.v.s. Borg valde ett sämre alternativ än t.ex. något högre avgifter, något högre taknivå, eller en liten höjning av reavinstskatten på bostäder.
Det gäller särskilt då intäkterna från avgiften på uppskov är så pass liten, samtidigt som avgiften dels skapar inlåsningseffekter, dels eventuellt strider mot grundlagens retroaktivitetsregler, något vi fått medhåll om från t.ex. Förvaltningsrätten i Stockholm.
/Skamlös självmarknadsföring:
http://www.skattebetalarna.se/Skattebetalarna/smid/12460/ArticleID/2876
Samtidigt tror jag att det vore ett misstag att bortse från människors preferenser kring hur skatt ska betalas när skatten på fastigheter utformas (likviditets-, riskpreferenser och normer).
Ett skattesystem som bygger på att människor i vissa fall ska belåna tillgångar (ytterligare – att banken äger huset är inte direkt ovanligt) för att betala skatt på naturaförmåner kommer alltid att bli väldigt impopulärt. Att systemet dessutom innehöll ett årligt negativt lotteri gjorde det hela inte bättre.
Ett sådant system är iofs. bra för oss skattelobbyister, men…
Jag har ingen ambition att föreslå åtgärder som är populära. Sådana förslag tenderar dessutom att redan vara lagda.
På tal om fastighetsskatten kan det vara värt att påpeka att vi faktiskt har en fastighetsskatt på näringsfastigheter i Sverige. 0,5% av taxeringsvärdet är skattesatsen för de flesta industribyggnader t ex.
Det är väl diskutabelt om det är någon vidare bra skatt.
Nu är jag inte nationalekonom, eller ekonom heller, och därför kanske jag är unik då jag ser fastighetsskatt, förmögenhetsskatt, arvs/gåvoskatt och andra typer av dubbelbeskattning som djupt oetisk. Stöld helt enkelt.
Att först betala skatt när man tjänar pengar och sedan betala skatt för att man äger dem bryter mot allt sunt förnuft.
Reavinstskatt eller moms är något helt annat. Då sker en transaktion, överföring av pengar, som mycket väl kan beskattas.
Men om du först betalar dyra pengar för att bygga ett hus och under hela tiden betalar mer än hälften till staten (räknar in arbetsgivaravgifterna) så känns det oförskämt att man sedan ska behöva betala en skatt för att bo kvar. Speciellt om denna skatt baseras på en gissning om vad du kan tjäna ifall du säljer ditt hus.
“Man kan alltid belåna ifall man vill bo kvar” är en omänsklig syn. Inte nog med att du ska betala pengar till staten för att bo kvar, du ska dessutom betala mer pengar till banken varje månad. För att staten vill ha ut pengar i förskott på en kommande försäljning som kanske inte ens ger de intäkter som staten beskattar. Ifall huspriserna sjunker.
En fastighetsavgift visst, men att koppla den till ett fiktivt marknadsvärde blir fel hur man än gör. Jag har själv sett exempel på hur taxeringsvärdet på ett hus ligger 50% över det verkliga marknadsvärdet. Detta pga Skatteverket tar ett genomsnitt i ett område när de sätter taxeringsvärdet.
Som icke-ekonom är jag förvånad över att inte en platt skatt finns med på listan. Dagens djungel av skattetabeller borde väl inte gynna någon utöver skattekonsulter och anställda på Skatteverket?
Och varför taxeras man årsvis i efterhand istället för månadsvis löpande? I praktiken vet jag i december 2010 om det drogs korrekt skatt på det jag tjänade i januari 2009. Inte särskilt praktiskt.
Tack i övrigt för en intressant blogg.
Jag har svårt att se hur ett arv eller en gåva inte kan klassificeras som en transaktion. Större förståelse har jag däremot för din syn på förmögenhetsskatten som inte heller är med på listan. När det gäller fastigheter så har jag också viss förståelse för argumentet men samtidigt så tycker jag inte det är oproblematiskt att beskatta arbete heller. En person äger i någon bemärkelse sina produktiva förmågor och man kan hävda (många klassiska liberaler gör det) att det är djupt omoraliskt att beskatta frukterna av dessa förmågor. Eftersom boendet i viss mån är något man konsumerar så blir det även ologiskt att beskatta annan konsumtion men undanta konsumtionsskatt på boendet. Och konsumtionsvärdet för är knutet till marknadspriset.
Jag kan för övrigt inte förstå varför det är omänskligt att be folk ta ett lån med en förmögenhet som man haft turen att komma över som säkerhet, medan det ses som högst normalt att de utan förmögenhet belånar sig för att kunna köpa sitt första boende. Fallande fastighetsvärden drabbar framförallt dessa högbelånade (ofta yngre) individer. Synpunkten tyder på en ytterst selektiv omtanke om olika grupper. De skatteintäkter som skatten genererar kan för övrigt användas till att ge andra möjlighet att bo kvar i sitt gamla boende, exempelvis efter att maken eller makan gått bort.
Även om platta skatter är enkla att administrera och minskar en del andra problem med marginaleffekter så är platta skatter knappast något som kan härledas ur nationalekonomisk teori. Tvärtom så skulle en fullskalig tillämpning av teorin om optimal beskattning nog generera ett ytterst svårbegripligt skattesystem.
Visst måste det vara skillnad att tvingas ta ett lån för att kunna bo kvar jämfört med att ta ett lån för att kunna bygga. I alla fall i mina ögon. Men som sagt, jag ser det mer ur ett moraliskt perspektiv än ett strikt ekonomiskt.
Visst sker en transaktion vid arv/gåva men jag är skeptisk till att ta ut skatt där. Den person som får gåvan kommer ju att spendera den någon gång och där kommer den att generera skatteintäkter i form av moms och dessutom sysselsättning.
Vad anser nationalekonomer om att ha en tätare beskattning än kalenderår? Vad hindrar med dagens teknik att göra det varje månad enligt en förenklad modell gärna med platt skattesats? Allt annat går ju mot att man betalar månadsvis istället för årsvis.
Men då hade ju den stora skatteåterbäringen försvunnit förstås. Det hade blivit en slutlig exakt taxering varje månad att betala.
Även den som får en inkomst via arbete kommer ju att spendera denna någongång och den kommer då att generera skatteintäkter i form av moms och dessutom sysselsättning. Det hindrar oss inte från att beskatta arbetsinkomster.
Fastigheter är märkliga just då de är en blandning av investeringsvara och konumtionsvara. Vid försäljning utgår reavinst som vore det en tillgång. Samtidigt betalas inte moms vilket vore logiskt eftersom det också är en konsumtionsvara.
Det finns nog inga riktigt klara skäl till varför vi taxeras just på årsbasis. Själv skulle nog dock föredra en livstaxering vilket skulle hantera att personer med volatil inkomst får betala mer skatt över sin livstid än de med ett jämnt inkomstflöde. Ett rättviseproblem som för övrigt en platt skatt skulle lösa. Fördelen med en livstaxering skulle vara att den – till skillnad från en platt skatt – skulle kunna vara progressiv eller regressiv. Allt beroende på politisk preferens.
Men införde man en sådan livstaxering skulle nog folk börja klaga på att staten snodde deras surt förvärvade slantar och dessutom skulle många troligen inte lagt undan tillräckligt för att kunna betala skatten. Så jag kompromissar med en arvsskatt.
Ett system för handel med utsläppsrätter låter lovande, men tidigare försök har visat att det inte alltid är det mest effektiva sättet att hantera problemet. Se t.ex. artikeln “Emissions trading: A mixed record, with plenty of failures” på
http://www.grist.org/article/emissions-trading-a-mixed-record-with-plenty-of-failures/
Jag förstår inte riktigt hur detta kan vara en politiskt neutralt valmanifest enbart med ekonomiska hänsyn. Endast om du menar att dina 4 höjda skatter alla ska gå till sänkning av bolagsskatten. Annars sker ju en höjning av skatten totalt. Att nationalekonomer kommit fram till att en det är effektivare om staten beslutar över mer än 45 % (ungefärligt skatteuttag tror jag) av BNP vore en nyhet för mig.
I en kommentar skriver du:
“Alla föreslagna skatter ger för övrigt stora intäkter som för övrigt kan användas till ökad offentlig konsumtion eller lägre skatter på arbete och investeringar. Valet däremellan tenderar dock att bli väldigt ideologiskt färgat.”
Det låter väldigt skumt att dina fyra skattehöjningar som ger stora intäkter är neutrala och opolitiska, men sedan är det ett politiskt beslut om det ska sänkas skatter eller om staten ska konsumera mera.
Ett rent nationalekonomiskt valmanifest skulle väl säga: Ok, ni politiker vill beskatta så att ni får in 45 % av BNP, då bör ni göra såhär för att minimera effektivitetsförluster i ekonomiin: Höj skatt A, B, C, och D och sänk skatt E och F med samma belopp som ni får in, och voilá: Ni har lika mycket pengar att spendera och en effektivare ekonomi?
Intäkterna kan antingen användas för att sänka skatter eller öka utgifterna. Åsikterna bland nationalekonomer om vad som är önskvärt går isär och det finns definitivt ingen konsensus kring den optimala storleken på den offentliga sektorn.
Förresten så är manifestet självklart inte politiskt neutral — det är ingenting. Jag försökte lyfta fram frågor där det råder stor enighet.
En välkonstruerad meny, där jag kanske inte håller med om alla förslag då vissa skulle tjäna på att belysas ur ett större ekonomiskt perspektiv, men säkerligen med något för alla!
Eftersom det uttryckligen frågas efter “missade” områden så kommer här ett ödmjukt försök att bidra:
1a. Sammanslagning av AP-fonderna i syfte att i så stor utsträckning som möjligt ta del av de stordriftsfördelar som finns, och samtidigt bli kvitt vad som förefaller vara omotiverade förvaltningskostnader.
1b. Vidare att dessa håller sig borta ifrån rösträttsberättigande tillgångar, utan istället håller sig till derivat och värdepappersfonder etc. (Nu föll måhända konsensus död i backen, men har man sagt det proverbiala A:t så bör B:t följa därefter!)
2. Avskaffa momsuttag på fakturor mellan momsförpliktigade subjekt. Det är, för mig, obegripligt att detta sker, som ju måste vara både en källa till felberäkningar och det ökända “krånglet” för våra företagare.
3. Inför den stabilitetsavgift för kreditinstitut och motsvarande aktörer på den svenska marknaden som tidigare diskuterats. Dessa förvaltas sedan i en fond i syfte att överbrygga framtida haverier på den finansiella marknaden.
Den tredje punkten är emellertid en nödlösning, i längden vill det sannolikt till en konstruering av den finansiella marknaden som leder till bättre värdering av risker, med allt vad det innebär i termer av informationsflöden och incitament.
Tyck gärna till den som vill, kanske är något av dessa förslag oklokt?
Höjd koldioxidskatt (bensinskatt?) ställer jag mig tveksam till. Hur mycket ska man höja det till? Så mycket att bensinen kostar 200 kronor litern? Var drar man gränsen?
20 kronor litern menade jag
Koldioxiden är ju ett problem i och med dess globala natur. I princip anser jag dock att priset måste bli så högt som det krävs för att minska utslppen i tillräcklig utsträckning. Sedan är det naturligtvis inte särskilt meningsfullt att Sverige gör detta på egen hand.
Menar du att ekonomer är eniga om att en höjning av koldioxidskatten är effektiv GIVET att man vill minska utsläppen? Det förstår jag. Men utsläppen är ju inte det enda man behöver ta hänsyn till. Exempelvis är det många som tycker att det är minst lika viktigt att se hur de på landsbygden drabbas av detta. Och det kan ju knappast alla ekonomer vara eniga om. De har väl olika åsikter precis som alla andra.
Jag menar att värdet av att minska CO2-utsläppen till en hållbar nivå är enormt stort; där torde både nationalekonomer och icke-ekonomer vara relativt eniga (även om diverse dissidenter finns i debatten). Skatteintäkterna kan sedan användas på olika sätt, text till att kompensera förlorarna på den förda politiken. Huruvida dessa bor på landsbygden eller inte låter jag däremot vara osagt. En rapport från Fores visar dels att skillnaderna i antal körda mil per person inte skiljer sig så mycket mellan landsbygd och resten av landet. Rapporten diskuterar även mer eller mindre effektiva sätt att kompensera förlorarna.
Okej, intressant. Det kanske är bra med en höjning trots allt.
Jag tror jag ändrar mig igen efter att ha tänkt lite på det. Just eftersom koldioxiden är ett globalt problem och eftersom en höjning av skatten i Sverige inte skulle resultera i någonting meningsfullt ändå. Inget parti verkar driva frågan om en höjning av koldioxidskatten i hela EU. Inte särskilt hårt i alla fall för då hade man väl vetat om det. MP vill väl egentligen dessutom gå ur EU! Just eftersom det är ett globalt problem så lär det väl finnas nationalekonomer som också resonerar som jag.
Det finns det.
http://www.dn.se/debatt/ingen-effekt-av-att-sverige-gar-fore-i-klimatpolitiken
Gunnar Brandén
Trevligt att se att någon observerat det idiotiska momsandet mellan momsskattskyldiga. Här är en länk
http://www.skatter.se/index.php?q=node/1652#comment-3036
Flera av argumenten för dessa skatter verkar vara att det är bra för statskassan. Då undrar jag varför det per automatik skulle vara positivt att dra in mer pengar till staten? Detta borde ju rimligtvis bara vara moraliskt försvarbart så länge man har tydlig bild för vad man vill göra med den extra skatteinkomsten. Det gäller framför allt fastighetsskatt och arvsskatt.
Som jag förklarat flera gånger ovan så kan intäkterna antingen användas till att sänka alla andra skatter eller till att öka utgifterna. I valet mellan dessa alternativ är det dock svårt att nå någon grad av nationalekonomisk konsensus.
“om det finns någon form av värdegrund i nationalekonomin. Etersom vi nästan kan nå konsensus ibland så verkar så vara fallet. I slutänden så handlar det naturligtvis om att öka glädje och minska lidande.”
Här tycker jag att du tänker snett på många sätt. Samtliga dina förslag handlar om hur man på ett så _effektivt_ sätt som möjligt tar ut skatt. Men man kan inte påstå att det finns ett universellt, intrinsikalt värde i att uppnå maximal teknisk verkningsgrad i skattesystemet. Däremot kan det vara ett värde att skattesystemet är moraliskt rättvist, rättssäkert och så vidare. Nationalekonomin kan aldrig svara på vilka värden som är eftersträvansvärda, utan kan enbart besvara frågan om hur man, givet economic man-antagandet, på effektivaste sätt uppnår ett visst mål. Att försöka destillera fram ett _vad_ ur en vetenskap som ägnar sig åt _hur_ är dömt att misslyckas.
Att öka glädje och minska lidande (även känt som den utilitaristiska nyttokalkylen) är definitivt inget allmänt accepterat som man kan använda ordet “naturligtvis” om, oaktat vilken grupp man väljer ut. Om du dyker lite djupare i den normativa etiken så ser du att det finns en flora av etiska system såsom rättighetsetik, kontraktsetik, pliktetik… och utilitarism då, förstås. Men någon självklarhet angående utilitarismens mål och medel föreligger inte.
Jag kommer tyvärr att vara borta från bloggen några dagar och svarar därför helt snabbt att jag inte tror att det finns något etiskt system som bortser från människors lycka och lidande. Det är inte begrepp som bara ryms inom utilitarismen. Eftersom resurser kan användas för att öka lycka och minska lidande så finns det ett värde i att inte slösa med dem.
För att utsäga det självklara: Bara för att nånting utförs idag, så innebär inte det att vi bör sträva efter att fortsätta utföra samma sak ännu effektivare (tänk på vilken förkastlig samhällsföreteelse du vill; föreställ dig sedan att den utförs effektivare). Vilka skatter som är mest effektiva är filosofiskt och moraliskt irrelevant och kan aldrig fungera som värdegrund eller rättesnöre. Den viktiga diskussionen är rimligen den som handlar om vilka skatter som är mest moraliskt försvarbara (eller minst moraliskt oförsvarbara).
Visst förekommer lycka och lidande som begrepp i vissa av de normativa systemen, men såsom varande subjektiva känslotillstånd ger de ingen vägledning om vilken handlingsprincip ett samhälle ska använda. Politiker kan inte skapa lycka eller förhindra lidande (jag kan bestämma mig för att lida oavsett vad samhället ger mig), och ska därför inte heller försöka. Samhället ska istället göra så lite som möjligt och vara helt inriktad på att skapa förutsättningar för individen att själv söka lycka. Att utjämna lycka är, helt enkelt, en fåfäng ambition.
Jag håller inte med om att nationalekonomer skulle vara utilitaristiska nödvändigtvis. Däremot tycker jag ofta att de antar att alla människor är konsekventialister.
Har jag rätt om jag säger följande?:
De rödgröna är ensamt block om att vilja återinföra fastighetsskatten och att höja koldioxidskatten.
Alliansen är ensamt block om att vilja ha en obligatorisk statlig a-kassa.
Inget av blocken vill:
Höja matmomsen
Återinföra arvsskatten
Sänka bolagsskatten
Reformera betygssystemet
eller
Avskaffa hyresregleringen
Om blocken vill privatisera till marknadspriser har jag ingen aning om.
Inget block vill återinföra fastighetsskatten i dess gamla form. De rödgröna vill finansiera en sänkning av skatten på flerfamiljshus och en sänkning av uppskovsskatten med en skatt om en procent på taxeringsvärdet över 4,5 miljoner.
Att de borgerliga partierna skulle vilja privatisera kommunal egendom till marknadspriser håller jag för otroligt – det har man sällan gjort tidigare. På statlig nivå är det en annan femma – där finns en lagstiftning som föreskriver det. Den lagen borde givetvis även gälla kommunal nivå, och ett stort parti i ett av blocken har föreslagit det (http://www.socialdemokraterna.se/Media/nyheter/Forbjud-daliga-affarer-i-kommuner-och-landsting-/).
Andreas
Av Dagens Industris utfrågning den 18 september att döma verkar både Reinfelde och Sahlin vara medvetna om bolagsskattens skadlighet och Moderaterna vill ju ha en företagsskatteutredning.
Se min kommentar på http://niclasvirin.blogspot.com/2010/09/reinfeldt-och-sahlin-eniga.html
Men en bolagsskattesänkning är ju knappast en valvinnarfråga.
ok tack
Jag skulle vilja ställa en fråga angående fastighetsskatten så här efter valet. Jag har förstått att vänsterblockets förslag om återinförd fastighetsskatt inte ansågs av er nationalekomer som lika bra som den ursprungliga fastighetsskatten, men var deras förslag bättre än dagens system?
Vad jag förstår hade (S) förslag gett ca 300 miljoner i intäkter. De förslagna begränsingsreglerna hade dessutom skapat marginaleffekter och ökat komplexiteten i skattesystemet. I mina ögon var det därför en symbolåtgärd med rätt stora negativa effekter. Dock är det möjligt att förslaget även innehåll detaljer om förändringar i uppskovregler etc som kanske varit bra. Men det vet jag inte och kan därför inte uttala mig (förslaget var så vitt jag vet inte helt klart).
Argument mot koldioxidskatt.
http://marginalrevolution.com/marginalrevolution/2011/09/do-all-serious-economists-favor-a-carbon-tax.html?utm_source=feedburner&utm_medium=feed&utm_campaign=Feed%3A+marginalrevolution%2Ffeed+%28Marginal+Revolution%29&utm_content=Twitter
Socialdemokraterna tar ett steg i rätt riktning:
De vill nu behålla bolagsskattesänkningen (har vi sett det förut?) och vill höja restaurangmomsen. Förhoppningsvis följer regeringen efter och höjer restaurangmomsen. Sen vilken motivering parterna väljer spelar ingen större roll.
http://rod.se/r%C3%B6dgr%C3%B6na-v%C3%A4nder-om-bolagsskatten
Detta fick jag reda på Riksdag och Departements hemsida som nu ska läggas ned (samt tidningen)…
Jonas:
Inser nu att jag kanske tänkte lite fel. Det är väl momsen på livsmedel snarare än restaurangmomsen som borde höjas?
Planerar ni/du att göra ett nytt valmanifest inför det här valet?
Har ni en uppdaterad länk till utredningen om matmoms?