Diskussionen om kvalitet och kvalitetsbedömning inom den svenska högskolan har pågått en längre tid. Här på Ekonomistas har diskussionen förts, bland annat om utbildningsfinansieringens effekter, om att det går att mäta utbildningskvalitet enbart genom att studera uppsatser och vad kritikerna av kvalitetsmätning egentligen vill se för alternativ. Mycket är dock fortfarande osagt och just därför var det välkommet att Sveriges Radio P1:s undersökande program Kaliber nyligen har sände tre program på temat “Högskolan, kvalitén och pengarna”. Förhoppningsvis kan dessa program ge ytterligare liv i denna för svensk akademi så viktiga diskussion.
Kalber-programmen tar upp en rad frågor. Bland annat beskrivs utvecklingen sedan 1990-talets början när ett nytt belöningssystem sjösattes. Då gick universitetens finansiering från fasta statliga ramanslag till att man skulle få betalt för examinerad student. Samtidigt som det nya systemet fäster vikt just vid det som samhället vill att universiteten ska göra, utbilda människor, missade man att samtidigt sjösätta ett hållbart system för kvalitetsgranskning. Detta har enligt många (t ex här, här och här) resulterat i en försämrad utbildningskvalitet. (En alltför låg kvalitet på undervisningen kan dock även ha andra orsaker, exempelvis det faktum att universitetens forskare inte alltid är så pigga på att undervisa).
Men 1990-talets finansieringsmodell har också inneburit en kraftig urholkning av statens anslag till högskolan, detta eftersom modellen deflaterar anslaget med en tänkt produktivitetsökning inom högskolan. Problemet är bara att denna produktivitetsökning inte kan observeras och därför antas den vara lika stor som inom vissa delar av privat tjänstenäring, t ex bank och finans, där dock IT-revolutionen lett till effektiviseringar som inte universiteten kan matcha. (Fast kanske kan nätbaserade kurser, MOCCs, vara ett steg på vägen.)
Frågan om utbildningsprogrammens kvalitetsmätning tas också upp. Här blev det en stor konflikt mellan dåvarande universitetskanslern Anders Flodström och statssekreteraren Peter Honeth. Bilden som ges är att utbildningsdepartementet körde över sin expertmyndighet och i all hast lanserade ett utvärderingsinstrument som fått utstå enorm kritik och även lett till att Sverige uteslutits ur internationella sammanhang för kvalitetsmätning inom högskolan. ”Skjuta först och fråga sen”-strategin verkar tyvärr gå igen i flera av utbildningsdepartementets utspel och lagförslag de senaste åren, nu senast i den hårt kritiserade (t ex här, här, här och här) privatiseringsreformen där Honeth och Björklund vill göra universiteten till fattiga stiftelser.
De tre Kaliber-programmen kan laddas ned här:
- Del 1: “Högskolelärare släpper igenom sämre studenter” (15 september 2013)
- Del 2: “Gränsen mellan bonusmiljoner och nedläggning” (22 september 2013)
- Del 3: “Högskolans kvalitetsmätning kritiseras internationellt” (29 september 2013)
Ekonomistas 
Kalliber är enligt mig ett av de mest ideoligiskt vinklade programmen i svensk public service. Bara det i sig säger att de redsn har en lång uppförsbacke när det gäller att lyfta denna typ av fråga till debatt. Det finn ingen punchline som gör att aftonbladet omedelbart sätter det som förstarubrik … och där dog deras egentliga inflytande att lyfta noga utvalda och vinklade reportage till en seriös debatt. Frågan som inte ställts hör är: Vilka förslag från vilken organisation har de inte tyckt om? Svaret hittas i vem de riktar sin kritik mot. Sedan så förpackar de det i ett “paket” som handlar om något närliggande för att skjuta berörd part i sank. Gärna så att den helst ska försvinna. Kaliber gillar inte förslaget från JK med få universitet som ger masters och de andra som bara får utbilda till kandidatnivå. Därför ska JK bort.
Hej.
Hur får du fram värdet två standardavvikelser över medel som det gamla kravet för examen? Genuint nyfiken.
Två standardavvikelser åt ena hållet ~= 2-3% av befolkningen, och det var min minnesbild att det var färre än så som tog examen från universitet för ca 100 år sedan. Men det verkar ha varit fler, och kanske var den sociala snedrekryteringen större, så att det “bara” var en och en halv standardavvikelse eller så.
Hur som helst är det klart att om nu hälften av alla tar examen måste gränsen för att klara av en examen ligga under medelnivån på populationen, och det är *väldigt* mycket lägre än vad som tidigare krävdes.
Det förefaller mig som om den främsta anledningen till att kvaliteten sjunker är att kvaliteten på studenterna har sjunkit, helt enkelt för att de har blivit fler.
För länge sedan gick 1% av varje årskull på universitetet. En förkrossande stor andel av dessa hade välbärgade föräldrar. Med stor sannolikhet betydde det att det hade varit möjligt att ta in fler studenter som hade samma förmåga att ta till sig utbildningen, men kom från en mindre välbärgad omgivning.
Det finns en trivialbeskrivning av att studenter för länge sedan “bara” var rika, men sanningen är att de var både rika och begåvade långt över genomsnittet. En “back of the envelope”-beräkning ger vid handen att man var tvungen att vara ca två standardavvikelser över medel för att klara av att ta examen.
Siffran 1% har successivt ökat till att nu vara ~50%. Om målet är att alla eller nästan alla av dem också ska kunna ta en examen kan inte ribban läggas högre än att de faktiskt klarar av det.Givet att man faktiskt får exakt den bästa hälften av populationen som studenter (och inte ens så bra är det), betyder det att kraven nu har gått från två standardavvikelser bort till att vara på medelvärdet.
Detta innebär förstås en fantastisk kvalitetssänkning. Sen hjälps det inte av att grund- och gymnasieskolan kanske är sämre, att styrningen är dålig, att målen är oklara och fjorton andra saker. Men även i ett läge där alla dessa kringfaktorer hade fungerat perfekt (och hur rimligt är det?) skulle kraven med nödvändighet behövt ha sänkas, och det är också precis vad vi ser.
Det är väl inte så konstigt? Det verkligt remarkabla hade väl varit om man kunde gå från 1% till 50% utexaminerade *utan* en sänkning av kvaliteten?
Nog finns en sådan effekt men frågan är hur stor den är. I figur 10.3 (sid 267) ser man att den genomsnittliga kognitiva förmågan fallit ca 9 percentilrankar mellan kohorterna födda sent 40-tal och tidigt 80-tal. Detta motsvarar ca 0,3 standardavvikelser vilket är rätt ansenligt och sammanfaller (såklart) med högskolans expansion under motsvarande period (figur 10.1). Samtidigt ska man ha i åtanke att mycket av denna expansion skedde via regional högskoleutbyggnad (figur 10.2 tyder på det) och genom att en del stora utbildningar fått högskolestatus. Förändringen i studentkvalitet är sannolikt mindre vid traditionella utbildningar vid de traditionella universiteten. Man kan dessutom föreställa sig att studentkvaliteten på vissa attraktiva och platsbegränsade utbildningar faktiskt ökat.
Sen är det klart att förändringen ser annorlunda ut när man jämför med den tid då det bara vara några procent av varje årskurs som läste vidare.
Om du vill underlätta för läsaren kan du direktlänka till aktuell sida i en pdf så här
http://www.ifau.se/Upload/pdf/se/2010/r10-13-Den-svenska-utbildningspolitikens-arbetsmarknadseffekter-vad-sager-forskningen.pdf#page=269
Blandar man inte ihop genomsnitt och lägstanivåer här? Om målet är att 90% av studenterna ska ta examen är det väl den kognitiva rangen för den sämsta decilen, och inte för genomsnittet, som man måste mäta? Kan man inte misstänka att det sjunkit än mer?
Sen har jag en känsla av att målet att x% av studenterna ska ta examen dels inte var lika uttalat förr, dels inte var lika högt. Med färre och bättre studenter och lägre krav på examinationsfrekvens blir skillnaden på “maximal nivå på kognitiv rang för att nå examinationsfrekvensmålet” mycket högre än vad en snittsiffra skulle indikera.
“Kognitiv rang” var för övrigt ett skojigt uttryck jag inte hört förut. Google gav mig två (2!) träffar, så jag förmodar att jag inte är ensam om att inte ha stött på det tidigare.
En perifer men möjligen intressant observation är att skolornas sjunkande kvalitet är korrelerad med högskolans utbyggnad.
Orsaksmekanismen skulle kunna se ut så här: Ju fler utbildningsplatser det finns, desto svårare är det för varje utbildning ( förutom de allra mest attraktiva som läkarlinjen och handels) att rekrytera riktigt duktiga studenter. Värst drabbade blir utbildningarna med status under genomsnittet. Vi vet från forskningen att lärarstudenternas kvalitet mätt som avgångsbetyg på gymnasiet och kognitiva test är starkt korrelerat med skolsystemets resultat. Alltså kan ambitionen att utbilda fram ett högre humankapital genom enorma satsningar på högre utbildning ha lett till att allt färre får den grundutbildning som gör att dom klarar de tidigare utbildningsstegen.
@micke tack då förstår jag hur du tänker. Du har säkert en viss poäng, men jag är rätt skeptisk till att det verkligen var de “bästa” i betydelsen mest studiebegåvade 2-3% som hade tillgång till universitetsutbildningen, utan föreställer mig att det snarare var de 2-3% vars föräldrar hade högst status (inte nödvändigtvis korrelerat med högst inkomst) som gick på universitetet, och i den gruppen tänker jag att den kognitiva förmågan inte med nödvändighet är högre än hos befolkningen som helhet.
Sen finns det ju också den (i vart fall teoretiska) möjligheten att om man förbättrar utbildningen pre-universitet så kan även studenter med sämre “potential” uppnå samma mål.