Som de flesta kommer ihåg (läs annars här) lyckades många av världens banker kringgå sina kapitaltäckningskrav genom att värdepapperisera och sälja vidare sin utlåning. Detta gjordes via särskilda bolag, exemplevis SPVs och SIVs, till vilka bankerna ställde ut en garanti. Garantin gick ut på att bankerna skulle ta över lånen om de inte gick att återfinansiera på marknaden och fördelen för bankerna var att verksamheten låg utanför balansräkningen. Som senare blev uppenbart kan man emellertid bli skyldig att leva upp till sina åtaganden och inte minst den bristande insynen i SPV-bolagen var en kraftigt bidragande orsak till finanskrisen.
När euroländerna nu enats kring ett räddningspaket för stater och banker är det därför en smula ironiskt detta paket är konstruerat precis som ett SPV. Den kritik som ländernas ledare i andra sammanhang för fram mot en modell som bygger på att finansiera långsiktig utlåning med kortsiktig upplåning utanför balansräkningen och med den bristande insyn detta innebär gäller uppenbarligen inte dem själva.
Den föreslagna lösningen gör att de garantier som euroländerna ställer ut till varandra och till sina banker ligger utanför balansräkningen varför de officiella siffrorna över ländernas skuldsättning är underdrivna. Hur underdrivna, kan man undra. Lika väl som att det för ett par år sedan var svårt att bedöma bankernas egentliga skuldsättningsgrad är det idag att avgöra staternas.
Som FT-krönikören Wolfgang Münchau poängterar är det dock potentiellt frågan om mycket stora belopp, inte minst då europeiska banker inte skrivit ned värdet på sina tillgångar i samma takt som de amerikanska har gjort. Att marknaderna anser sannolikheten för en grekisk skuldnedskrivning vara 75 procent understryker bara allvaret i frågan.
Münchau undrar om euroländerna verkligen har råd med alla dessa garantier eller om de håller på att göra hela eurozonen insolvent. Det ögonblick andra aktörer på marknaden börjar ställa samma fråga kommer det inte längre att vara möjligt att återfinansiera garantiupplåningen på marknaden. I stället måste det ske via ländernas statsbudgetar — eller genom att ECB börjar trycka pengar.
Ekonomistas 
Det Jonas Vlachos skriver är onekligen ganska oroande. Att EU skulle ta över Greklands och andra insolventa länders skräplån på ett sätt som inte syns tydligt i EU’s egen balansräkning. Man kan även undra över syftet med detta, om effekten blir att pengarna går till de banker som slarvat med kreditvärderingen och år efter år lånat ut pengar till länder som med alla rimliga mått mätt aldrig kommer att kunna betala tillbaka dem.
Argumentet att man räddar Grekland från att ställda in betalningarna för att rädda de banker som lköpt grekiska statspapper hörs ofta. Så kan det naturligtvis vara men jag är en smula skeptisk eftersom det vore billigare att rädda bankerna direkt — om det nu är det man är ute efter.
Billigare ekonomiskt kanske, men inte uppenbart politiskt.
Givet konvulsionerna i Tyskland kring stödet till Grekland och givet att man håller på att göra ländernas finanspolitik till en en europeisk angelägenhet tror jag det även vore politiskt lättare att rädda bankerna.
Tycker Du det är OK att skattebetalare i Sverige och andra länder tar över ansvaret för bankernas osäkra fordringar på Grekland?
Bertil: Det marknadsekonomiska systemet fungerar inte bra om den som får avkastningen inte samtidigt bär kostnaderna för dåliga investeringar. Ur denna synvinkel bör ingen skattebetalare rädda någon investerare någonstans. Samtidigt blir konsekvenserna av ett havererat finansiellt system otroligt allvarliga. Detta motiverar att systemet regleras och att staterna (dvs skattebetalarna) griper in när systemet håller på att gå omkull.
Jag har väldigt emellertid svårt att se hur man ska hantera den grekiska krisen utan en skuldnedskrivning (även om detta sker är situationen svår). Att så inte sker sägs ibland bero på att bankerna inte skulle hantera detta utan gå omkull. Nå, om så är fallet får man väl hantera detta på lämpligt sätt och jag tror det skulle bli betydligt billigare än att upprätthålla värdet på den grekiska statsskulden.
Att man inte låter detta ske kan bero på i) oron för en ny finanskris när man inte vet vem som sitter på grekiska statspapper, ii) oron sig för spridningseffekter på andra stater med svag ekonomi eller iii) någon sorts politisk princip (det finns kanske fler möjliga skäl som jag inte kommer på).
Man kan dock inte skydda banker och andra investerare genom att temporärt hålla uppe värdet på grekiska statspapper. Bättre då att acceptera förlusten vid en skuldnedskrivning.
Jag tror du har fel där Jonas. Min käpphäst Fribanksskolan visar med ett flertal historiska exempel att de oreglerade bankssystemen i Kanda, Sverige och Skottland var betydligt robustare än de reglerade banksystemen i England och USA.
För övrigt behöver man inte låta tex Swedbank gå under med ett brak, man kan väl helt enkelt lägga det i ett Securum-liknande bolag och avveckla det under många år men med noll utdelning till aktieägarna/pension etc till ledning som i ett vanligt konkursbo. Skulle lära både dem och ledningen (och aktieägare/ledning i andra banker) en välbehövlig läxa.
Anledningen till att så inte sker stavas nog korporativism.
Vad gäller Grekland är ju detta bara ytterligare ett argument till att stater inte ska få gå med underskott, åtminstone inte statlig konsumtion. Problemet blir ju annars detsamma som med målvakter i vanliga bolag: en stat kan låna upp stora pengar och ge till sina medborgare. När den till slut inte kan låna mer kan medborgarna ta pengarna de fått och emigrera. Kvar blir medborgare i andra länder som får betala grekernas upplånade “förmögenhet”.