För några dagar sedan skrev Bo Rothstein på SvD Brännpunkt att Greklands kris har orsakats av social misstro vilket i sin tur har medfört skattefusk och därmed för låga skatteinkomster. Detta kan nog stämma, men jag kan inte undvika att göra några påpekanden.
För det första skriver Rothstein att ledande nationalekonomer drivit tesen att Greklands grundproblem är att de offentliga utgifterna varit för höga och att stora nedskärningar nu måste vidtas. Jag vet inte vilka ekonomer Rothstein avser, men påståendet låter konstigt. Nationalekonomer brukar fokusera på ländernas budgetsaldo och skuldsättning. Om utgifterna är större än inkomsterna måste de förra ner eller de senare upp.
Det finns visserligen en del forskning som tyder på att en skuldsanering har större chans att lyckas om den i högre grad bygger på utgiftssänkningar än på skattehöjningar, men denna forskning är skakig (pga brist på data) och personligen tror jag definitivt att länder med relativt låga skattekvoter (t ex USA) kan sanera de offentliga finanserna med hjälp av skattehöjningar. Men om Rothstein har rätt om Greklands oförmåga att beskatta befolkningen är väl trots allt den enda framkomliga vägen att sänka de offentliga utgifterna.
Det är också intressant att Rothstein lyfter fram Danmark, Sverige, Finland, Norge, Sydkorea och Tjeckien som de goda exempel som inte verkar lida av social misstro. Åtminstone Danmark, Sverige och Finland har ju för inte allt för länge sedan drabbats av kriser med offentlig-finansiella problem.
En bristande förmåga att beskatta befolkningen har säkert bidragit till Greklands problem, men det finns alltså knappast någon grund för påståendet att skuldkriser mer generellt beror på social misstro.
Ekonomistas 
Ja, givetvis är grekernas problem att de helt enkelt inte haft budgetdisciplin. För den saken spelar det ingen roll om den svarta ekonomin eller skatteflykten är stor, offentliga löner höga eller låga, pensionsålder hit och dit. Det handlar helt enkelt om att balansera budgeten, varken mer eller mindre.
Rothstein gör uppenbarligen en inkonsekvent analys.
Om du har en korrupt stat som saknar förmåga att driva in skatter då måste du minska statens utgifter.
Tycker egentligen den intressanta frågan är att skapa en mekanism som kan hantera finansiell instabilitet.
En finanspolitisk union är inte möjlig, men en europeisk fond designad att hantera finansiell instabilitet är möjlig att skapa.
Daniel Gros beskriver problematiken:
“European Council also created a Task Force under President Herman Van Rompuy to elaborate concrete proposals for reforming the monetary union.
The key choice for this group is simple: should they direct their efforts solely at preventing failure (including open-ended fiscal support), or should they also prepare for the failure of a member state in order to mitigate the consequences if that should happen?”
Are the Barbarians at the EU Gates?
Floden, du menar att det främst är politiker m.m. (intressen av frågan), som som argumenterat i den riktningen? Det enda man har hört i debatten är ju just detta att den staten har vart på tok för generös.
Jag tror många ekonomer (som i regel är högerliberala) har just detta intresse.
Jag tycker Rothstein kommer med en väldigt intressant och viktig analys som dessutom avviker avsevärt från den allenarådande.
Att få bukt med skattesmittande, för att öka statens intäkter, genomförs (till skillnad från nuvarande diskurs) inte genom att kapa arbetslöshetsersättning och skära ned i sjukpenningen etc.
“Således kan vi dra slutsatsen att det inte är för höga offentliga utgifter som är orsaken till att ett land hamnar i statsfinansiella svårigheter. Istället förefaller orsaken vara att bristande tillit till andra människors vilja att göra rätt för sig vad gäller skatterna.”
Att den grekiska välfärdsstaten är för “generös” behöver inte tolkas som att utgifterna är för höga. En rimlig tolkning är att för mycket lovas i förhållande till vad landet “tar betalt för” i form av skatteinkomster. Det som i media kanske har lyfts fram allra mest om den grekiska generositeten är att många pensioneras alldeles för tidigt. Tidig pension medför både låga skatteinkomster och höga offentliga utgifter.
Jag tycker för övrigt att det skulle vara utmärkt om Grekland kunde få bukt med skattesmitandet. Men som jag skrev tidigare: Om skattesmitandet beror på bristande social tilltro lär det vara svårt att åtgärda på kort sikt, och då måste åtstramningen ske på annat sätt.
Genomsnittet för den grekiska pensionsåldern är runt 61 år (ingen aning om vad den genomsnittliga pensionsåldern inom staten är dock), i Sverige är den 63.8 år.
Jag kan knappast tro att den tidiga pensionen är grundproblemet? Tyvärr har ju media kastat ur sig siffror som pekar på att pensionsåldern skulle ha legat på 40 år. Det i sin tur verkar ju ha blivit den okritiskt vedertagna sanning för omvärlden…
Fukuyama sa det på sin tid och Bo R i SvD igen. TRUST är grejen. Kontraktet mellan individ och stat bygger på att vi som individer litar på staten. I grekland litar man inte på staten, och alla som kan (läs fria yrken) undviker att betala skatt. Minns min första charterresa till Kreta, där guiden förklarade varför alla husen hade en ej färdigbyggd del längst upp. (slippa betala skatt). I Portugal undandrar man sig skatt vid husköp via sk offshore konton.
Alltså, det är på MYCKET LÅNG sikt man kan få individerna i ett sådan kontext att uppfatta staten som god leverantör av välfärd.
Det florerar uppenbarligen olika uppgifter om pensionsålder i Grekland vilket delvis beror på att det finns en mängd olika pensionskassor som alla har sina regler. Under lång tid har emellertid pensionsreglerna i statlig sektor varit enormt generösa. Man har kunnat gå i pension efter 20 års tjänst och då fått rätt stora avgångsvederlag på köpet. Det innebär att väldigt många har gått i pension från statlig sektor när de var lite drygt 40. Det betyder dock inte självklart att man slutar arbeta – många har drivit hotell och restauranger under sommarmånaderna på öarna. Skatteuppbörden i denna sektor verkar det dock varit lite si och så med.
Men jag vet inte hur meningsfullt det är att prata om exakt vari de höga utgifterna består. Exempelvis uttalade sig några grekiska universitetsstudenter i DN häromveckan. De var oroliga för att de inte längre skulle gratis kurslitteratur, vilket hittills varit fallet.
Kort sagt, grekiska staten har helt uppenbart och under lång tid gjort av med mer pengar än den fått in.
Tyvärr känns ju både skattehöjningar och utgiftssänkningar politiskt nästan omöjliga. Vi ser ju hur grekerna reagerar, och här i Sverige rasar SACO över en eventuell skattehöjning på omkring en hundralapp i månaden…
Man skall inte heller gloemma att priserna i Grekland har stigit betydligt snabbare aen i eurolands snittakt. Detta har gjort Grekland till en betydligt dyrare turistdestination och medfoert att maanga, som tidigare reste till Grekland, nu foeredrar Turkiet, som aer billigare.
Och kommer det faerre turister saa blir givetvis inkomsterna laegre och med detta foeljer mindre skatteinkomster.
Greklands problem beror alltsaa huvudsakligen paa en alltfoer hoeg real vaexlingskurs, vilken endast kan korrigeras med hjaelp av en laegre inflationstakt/hoegre deflationstakt aen oevriga laender inom eurozonen.
Om dessutom det turkiska pundet deprecierar saa aer det inte saekert att ens deflation kommer att saenka den reala vaexlingskursen. I saa fall blir vael Grekland ett utvandringsland.