Med drygt åtta heltidstjänster per 100 elever borde klasserna i den svenska skolan kunna vara Bullerby-små. För de flesta med barn i skolåldern förefaller emellertid siffrorna vara hämtade från en annan planet. En informell undersökning (tyvärr saknas statistik över klasstorlek) visar att 25 till 30 elever är kotym i lågstadiet. Diskrepensen beror på att all pedagogisk personal, även fritidspedagoger och förskollärare, räknas som ”lärare” i statistiken.

Då tidigare forskning visat att små klasser är bra men att extrapersonal i en stor klass är av intet värde kan man ifrågasätta den svenska modellen. Slutsatsen beror dock på exakt vari nackdelarna med stora klasser består. Några nya studier tyder på att dessa är de förväntade: sannolikheten att bli störd ökar i större klasser och det är svårare att motivera enskilda elever i dessa.

Anna Aizer utnyttjar att barn med ADHD uppvisar mindre beteendeproblem efter att de fått diagnos (och behandling). Aizer visar (gratisversion här) att det går betydligt bättre för klasskamraterna till ADHD-elever efter att dessa diagnosticerats än innan. Intressant nog verkar pojkar påverkas mer än flickor av att ha en stökig klasskamrat och dessutom är de negativa effekterna mindre i små klasser än i stora. Carell och Hoekstra finner (gratisversion) snarlikna resultat genom att följa klasskamraterna till elever vars föräldrar misstänks misshandla sina barn. Även i denna studie visar sig pojkar påverkas betydligt mer än flickor.

Det finns fler pusselbitar. Om lärare främst fungerar som förmedlare av kunskaper och färdigheter borde små klasser vara särskilt bra för akademiskt svaga elever. Om lärarens roll i stället är att motivera eleverna att arbeta och anstränga sig borde små klasser vara särskilt bra för oengagerade elever. Med hjälp av väldigt detaljerade data finner Babcock och Betts tydliga belägg för det senare.

Även om tolkningen av resultaten är inte självklar förefaller den svenska modellen vara riskfylld. Visst kan hjälplärare bidra till ordningen i klassrummet men om de misslyckas kommer varje elev som stör att störa många klasskamrater. Att dela upp eleverna i olika grupper riskerar att minska varje enskild lärarens förmåga att motivera eleverna. Frågan är då vilka fördelar den svenska modellen egentligen för med sig? Tyvärr är det svårt att ge ett svar eftersom denna typ av forskning inte kan bedrivas i Sverige. Till det saknas två centrala ingredienser: ett elevregister och mätbara utfall innan årskurs nio.

Många doktorander och forskare i Sverige finansieras med skattefria stipendier. Hur vanligt detta är varierar mellan lärosäten och discipliner, men det är vanligt i nationalekonomi bland annat eftersom Handelsbankens forskningsstiftelser finansierar så mycket nationalekonomisk forskning.  

Att finansieras med stipendier innebär att man i princip står utanför de sociala trygghetssystemen. Stipendier är inte pensionsgrundande och man får nöja sig med lägstanivåerna i exempelvis sjuk- och föräldraförsäkring. Detta innebär förstås ett problem för jämställdheten — eftersom kvinnor fortfarande tar ut större delen av föräldraledigheten blir det mer kostsamt för kvinnor än män att doktorera och forska.

Många lärosäten rör sig i en juridisk gråzon när det gäller hanteringen av dessa stipendier. Till exempel skapas ibland tillfälliga anställningar — i vissa fall till och med retroaktivt! — för att möjliggöra föräldraledighet med högre ersättning än lägstanivån. Förutsättningen för att stipendiegivare ska kunna betala ut periodiska stipendier skattefritt för forskningsändamål är att inga krav på motprestation ställs. Det är dock väldigt vanligt att krav ställs på att doktorander och forskare skall undervisa, närvara vid seminarier m.m. för att få stipendierna. Det är lärosätet som ställer dessa krav, men med tanke på de ofta nära banden mellan stipendiegivare och lärosäten torde de juridiska läget vara oklart.

Både stipendiegivare och lärosäten vill förstås att så mycket forskning som möjligt produceras, så någon frivillig övergång till att betala ut lön i stället för stipendier kommer inte att ske. Det krävs därför förmodligen politiska åtgärder för att få en förändring till stånd. 

Nuvarande system innebär en subventionering av forskning och forskarutbildning i jämförelse med andra sektorer. Detta är en märklig form av subventionering som  skapar godtyckliga skevheter mellan de som har ”riktig finansiering” och de som är stipendiefinansierade, ställer till problem för enskilda och skapar ett jämställdhetsproblem. Vem skulle drömma om att subventionera hushållsnära tjänster genom att möjliggöra för privatpersoner att ge skattefria stipendier till städaren? 

Ett bättre sätt att subventionera forskning och forskarutbildning är att sänka de sociala avgifterna eller inkomstskatten for forskare. Någon form av allmän subvention krävs eftersom ett borttagandet av möjligheten att ge skattefria periodiska stipendier annars skulle innebära en kraftig minskning av antalet doktorander och forskare. 

Avslutningsvis bör sägas att jag talar i egen sak i den här frågan (jag har hittills varit stipendiefinansierad i fem år). Men som jag skrev för någon vecka sedan kan det vara bra att särintressen kommer till tals eftersom de kan sitta inne med information som kan hjälpa beslutsfattare att fatta bättre beslut…