För någon vecka sedan försökte jag ställa mig i kö för en kolonilott i koloniföreningarna i Tantolunden, men jag stötte på motstånd från föreningarna. ”Det är ingen idé”, ”Vi kan inte garantera att de som ställer sig på intresselistan någonsin kommer att få en lott” och ”Jag tycker ni ska kontakta en förening utanför tullarna, om jag ska vara ärlig” var påståenden jag möttes av. Det stod dessutom klart att det inte bara skulle krävas flera decenniers köande, utan också gröna fingrar eller speciella färdigheter som föreningen kan ha nytta av. 

Det finns gott om köer i Sverige och det gäller att vara förutseende och försöka räkna ut vilka behov man kan komma ha i framtiden. Även om du inte har behov av en hyresrätt, parkeringsplats, båtplats, tomt eller kolonilott i dagsläget, kan det vara läge att ställa sig (eller sina barn!) i kö redan nu utifall behovet skulle uppstå i framtiden.

Att fördela tillgångar efter kötid är dock problematiskt av många skäl. Det är inte de som har störst nytta av resursen som får den,  resurserna underutnyttjas (hyresrätter som övernattningslägenheter är ett exempel), leder till låg rörlighet, korruption (ordförandens vän har ”sååå gröna fingrar, klart att han ska få en lott!”) och orättvisor baserat på ålder och hur länge man bott på ett ställe. 

Nationalekonomers ryggmärgsreflex är förstås att tillgångarna är felprissatta. Om kommunen tar ut högre arrenden av koloniföreningar kommer köerna att försvinna. De priviligerade innehavarna av kolonilotter i Tantolunden protesterar dock högljutt vid varje sådant försök. (Vissa koloniföreningar har dock infört en annan sorts prismekanism: de tar ut en årlig avgift för att stå i kö.)

Kösystem har dock en sympatisk aspekt. De är i någon mån rättvisa. Alla har en livstid att köa på och alla har därmed ungefär samma möjlighet att få en eftertraktad kolonilott. Pengar, och förmågan att tjäna pengar, har vi dock olika mycket av redan från födseln. 

Finns det då något system som kombinerar kösystemets rättvisa med prismekanismens effektivitet? En möjlighet skulle kunna vara att införa en särskild ”medborgarvaluta” eller någon slags ”köpoäng”. Alla medborgare har ett konto där det på 18-årsdagen trillar samma belopp för alla i denna särskilda valuta. Slantarna på kontot kan sedan användas för att köpa sig vissa tillgångar som anses vara särskilt viktiga att fördela rättvist. Detta skulle kunna handla om hyresrätter och kolonilotter eller vad det nu kan tänkas vara. Tillgångar som bara kan köpas för medborgarvaluta skulle fördelas betydligt effektivare än med kösystem, men samtidigt behålla kösystemets rättviseaspekt eftersom alla har lika mycket slantar. 

Det finns naturligtvis många invändningar mot detta förslag (vilka säkert kommer att påpekas i kommentarstråden), men det förefaller som att de flesta skulle kunna hanteras inom ett sådant system. Därmed inte sagt att systemet är önskvärt att införa, men det skulle i alla fall göra att vi slipper en hel del köer.