Inträdet på arbetsmarknaden

I tidigare inlägg har jag uppmärksammat frågor som tas upp i Finanspolitiska rådets nyligen publicerade rapport. Detta har gällt konjunkturpolitiken, ungdomsarbetslösheten, de automatiska stabilisatorerna och utgiftstaken. Turen har nu kommit till de mer långsiktiga frågor som också behandlas i rapporten. En övergripande problematik för finanspolitiken är hur den åldrande befolkningen ska hanteras. I rapporten påpekar vi — och detta är förstås inte någon ny tanke — att ökande livslängd i princip bör mötas av att vi spenderar fler år på arbetsmarknaden.

Andel av livstiden i arbete efter födelseår, procent

Andel av livstiden i arbete efter födelseår, procent

Enligt våra kalkyler arbetar vi en allt mindre del av vår livstid. Figuren till höger visar att en person född 1970 vid nuvarande beteendemönster kan räkna med att arbeta ungefär 8 procent av sin livstid jämfört med 9 procent för en person född 1930. Att andelen av livstiden i arbete sjunker beror förstås på att vi har fått allt fler år som pensionärer. En naturlig reaktion är kanske att vi bör gå i pension senare när vi lever längre, en fråga som jag planerar att återkomma till i ett senare inlägg.

Men i vår rapport konstaterar vi också att det är önskvärt att tidigarelägga svenskarnas inträde på arbetsmarknaden. Jämfört med andra länder börjar svenska ungdomar att studera vid höga åldrar, och de studerar dessutom under en lång tid. Vad kan då göras för att bryta detta mönster? Vårt förslag är att påverka incitamenten genom att ändra studiemedelssystemet på ett flertal punkter:

  • Studiemedel bör ges under en kortare period.
  • Andelen av studiemedlen som är bidrag snarare än lån kan vara högre för unga studenter än för äldre studenter.
  • Nivån på studiemedlen bör höjas.
  • Fribeloppet bör inte höjas.

Att studiemedlen ska ges under en kortare tidsperiod motiveras förstås av att studenterna ska ges rätt incitament att klara av sin utbildning på utsatt tid. Även om vi inte tar direkt ställning till detta i rapporten menar jag att det är rimligt att man kan få studiemedel under högst tre år för studier på kandidatnivå och högst två år på den avancerade nivån. Att bidragsandelen ska trappas av i takt med studentens ålder motiveras förstås av att vi vill öka incitamenten att börja studera vid unga år.

Genomsnittligt antal arbetade timmar och studietimmar per vecka för sysselsatta som studerar

Genomsnittligt antal arbetade timmar och studietimmar per vecka för sysselsatta som studerar

Våra rekommendationer om nivån på studiemedlen och det s k fribeloppet motiveras av att studenterna måste kunna fokusera på studierna utan att tvingas arbeta alltför mycket vid sidan av. Figuren till höger visar att sysselsatta studenter under senare år har lagt mer tid på arbete och mindre på studier. Detta kan bero på att studiemedlen (2000 kr per vecka under terminstid, varav en tredjedel är bidrag) trendmässigt har halkat efter den allmänna löneutvecklingen. Den Studiesociala utredningen föreslog nyligen att fribeloppet ska höjas så att studenterna kan arbeta mer utan att studiemedlen trappas av. Vi menar alltså att detta är fel väg att gå. Fribeloppet bör snarare sänkas.

Trogna ekonomistasläsare minns kanske att jag tidigare har argumenterat för att terminsavgifter bör införas (här, här och här), och att jag främst har motiverat detta med att skynda på ungdomarnas studier. Jag tror fortfarande att det skulle få avsedd effekt, men det finns förstås ett antal fördelningspolitiska problem med den lösningen. Förmodligen kan liknande effekter uppnås i ett system med fria studier och generösa nivåer men strikta tidsramar för studiemedlen.

”Bara Tyskland har lyckats med interndevalvering”

Den lettiska ekonomin är riktigt illa ute. Men fortfarande råder delade meningar om vad som ska göras för återställa landets internationella konkurrenskraft. Sedan i höstas har Lettland bedrivit interndevalvering, dvs successivt sänkt folkets löner, men ingen återhämtning är i sikte. Vad ska nu göras?

Här på Ekonomistas diskuterades precis denna fråga redan i januari (se Borde Lettland devalvera?). Meningarna var delade, men ekonomen Stefan de Vylder lade fram en rad historiska och ekonomiska argument för att Lettland borde släppa växelkursen fri:

Det enda land jag känner till som i modern tid har lyckats återställa sin konkurrenskraft genom löne- och kostnadssänkningar är Tyskland de senaste tio åren (där de nominella lönerna har ökat i dramatiskt lägre takt än i resten av EMU och övriga konkurrentländer)). Men jag betvivlar starkt att detta kan åstadkommas i Lettland, med svaga institutioner och ett misskrediterat politiskt ledarskap.

Länktips: Flavianopolis, DN123456 SvD12 Afv12345 SydSv12 AB VA12

Är vi flitigare under lampans sken?

hawthorneNästan alla samhällsvetare har förmodligen någon gång hört talas om Hawthorne-effekten. Hawthorne-effekten bygger på experiment som gjordes på 1920-talet i en amerikansk fabrik (vars namn givit upphov till effekten). Belysningen i fabriken manipulerades på experimentell väg. Det har hävdats att produktiviteten inte bara ökade vid bättre belysning, utan varje gång experimentledarna förändrade belysningen. Detta brukar användas som stöd för att uppskattning och uppmärksamhet kan vara viktigare faktorer för att motivera människor än materiella produktionsvillkor.

Hawthorne-effekten har ibland också setts som samhällsvetenskapernas motsvarighet till Heisenbergs osäkerhetsprincip, det vill säga att studieobjektet påverkas av att det observeras. (Den fantastiska norsk-svenska filmen Psalmer från köket bygger för övrigt på samma metodologiska lärdom.)

Enligt Chicagoekonomerna Steven Levitt och John List är dock Hawthorne-effekten till stora delar en myt. Någon rigorös analys av resultaten från experimentet gjordes aldrig och data från experimentet troddes länge ha varit försvunnen. Nu har dock herrarna Levitt & List (eller kanske snarare någon av deras forskningsassistenter som tackas för ”incredible research assistance”?) hittat delar av data på microfiche i ett litet bibliotek i Wisconsin samt i ett arkiv i Boston. 

Det visar sig att det inte finns något särskilt starkt stöd för Hawthorne-effekten. Det finns vissa tecken på att produktiviteten är högre under experimentperioden, men inte ens denna slutsats kan dras med säkerhet. Helt klart står dock att produktiviteten inte förändrades varje gång belysningen förändrades på det sätt som Hawthorne-effekten brukar beskrivas. 

So what? Hawthorne-effekten kommer förmodligen att fortsätta leva sitt eget liv oavsett vad som egentligen hände vid Hawthorne-fabriken på 1920-talet, i synnerhet i managementlitteraturen. En postmodern diskursteoretiker kanske till och med skulle hävda att det är irrelevant vad som faktiskt hände i experimentet för snart 100 år sedan. En inte riktig lika postmodern nationalekonom skulle dock hävda att det faktiskt spelar roll. De som använder Hawthorne-effekten som argument för sin sak måste framgent hänvisa till andra studier och experiment vars resultat förmodligen inte är lika slående som (myten om) Hawthorne-effekten.

Tester i skolan – inte hela lösningen

skolbussGenom att anordna en internationell konferens om skolfrågor lär man sig hur svårt det är att prata om skolsystem över nationsgränserna. För en amerikan är det självklart att elever genomför standardiserade prov regelbundet under hela sin skoltid. Provresultaten ligger till grund för både statliga interventioner och — på sina håll — för lärarnas lönesättning. I Sverige diskuterar vi i stället hur själva testandet påverkar barnen och i framgångslandet Finland ställer man sig frågande till hela diskussionen; det går ju så bra utan några prov.

Sanningen är väl den att testandet inte i sig spelar någon större roll. Visst, några elever kanske skärper sig medan andra tappar sugen, men att fokusera på dessa effekter leder tanken fel. Provens värde ligger i stället i att de ger en grund för extern och intern kontroll av skolornas verksamhet.

Utan jämförbara tester är det omöjligt för politiker, byråkrater, föräldrar, elever och rektorer att utvärdera vad de håller på med. Funkar det bra att ha eleverna i åldersblandade klasser? Ska vi ha halvklass eller två lärare i ett och samma klassrum? Ska man börja med engelska i ettan eller i trean? Utan tester är det svårt ens för de ansvariga lärarna att få ett hum om svaret på dessa frågor. Än svårare är det att lära av varandra och hjulet måste uppfinnas gång på gång.

Problemet med att testa ligger i att man riskerar ett överdrivet fokus på just det som går att testa medan mer svårmätbara kvalitetsmål kan trängas undan. Det är per definition svårt att ha en empiriskt grundad åsikt om hur allvarliga dessa problem är, men jag skulle vilja påstå att Skol-Sverige är i stort behov av ökad extern kontroll.

Anledningen är att den svenska skolan är väldigt decentraliserad. Dels ligger huvudansvaret för skolan på kommunal nivå, dels har vi ett nästan världsunikt skolpengssystem som ger mycket makt till enskilda föräldrar, elever och skolor. Decentraliseringen kan vara en styrka eftersom olika skolor och kommuner både kan konkurrera med och lära av varandra men makten kan också missbrukas. Standardiserade prov vore en dellösning på problemet, inte minst då dessa ger föräldrar och elever en reell möjlighet att jämföra skolor. Ändrad högskoleantagning är en annan möjlig väg, som dock inte skulle påverka skolans lägre årskurser.

De amerikanska konferensdeltagarna häpnade inför beskrivningen av den svenska skolan. ”What about checks and balances?”, frågade de med konfunderade miner. Min gissning är att de har en viktigare poäng i detta sammanhang än när de analyserar fotboll.

Se även ”26-faldig ökning av andelen toppstudenter”, ”Osunt elev och betygsfokus” och ”Den sämsta av världar”.

Utgiftstaket bör ha en undantagsklausul!

För några veckor sedan presenterades Finanspolitiska rådets årliga rapport, med mig som en av författarna. En av våra mer kontroversiella ståndpunkter gäller utgiftstaken. Vi menar att dessa inte ska följas till varje pris, utan att det bör finnas en undantagsklausul så att taken inte behöver upprätthållas i en djup lågkonjunktur, ett resonemang som jag utvecklar tillsammans med Lars Calmfors på DI Debatt idag.

Grattis Eva!

Häromdagen kom det till vår kännedom att vår skribent Eva Mörk blivit utnämnd till professor. Eftersom hon inte själv annonserat detta till omvärlden passar vi andra på att göra det. Samtidigt gratulerar vi Eva å det varmaste!

En andra ärorik revolution?

Konstitutionella ekonomer brukar ofta understryka värdet av maktbalans mellan beslutande och lagstiftande församlingar. Delade ansvar och befogenheter skapar ömsesidig kontroll mellan maktpoler och minskar risken för maktmissbruk och dåliga beslut.

Insikten om maktbalansens betydelse grundas i hög grad på lärdomar från den ärorika revolutionen i England 1689. Efter årtionden av kungligt maktmissbruk och oansvarig finanspolitik satte det åsidosatta parlamentet till sist hårt mot hårt och avsatte kungen i en oblodig statskupp. Men istället för att avskaffa monarkin inrättades en ny maktbalans mellan regeringen (som styrdes av kungen) och parlamentet. I korthet delades makten mellan genom att regeringen genomförde politiken medan parlamentet finansierade den. Nobelpristagaren Douglass North har tillskrivit har tillskrivit denna konstitutionella reform stor betydelse för Englands fortsatta ekonomiska utveckling genom att den återupprättade trovärdigheten i statens skötsel av de offentliga finanserna.

Trots att den ärorika revolutionen ägde rum för mer än trehundra år sedan kvarstår brister i politikens maktbalanser. Fast det finns tecken på att en andra konstitutionell resning kan vara i antågande. I England briserar just nu en omfattande politisk skandal där politiker avslöjats utnyttja systemet för egen vinning. Reaktionen hos såväl allmänhet som tongivande politiker har varit kraftig och bedömare kallar detta för en ”konstitutionell kris”. Krav har rests på begränsad makt för politikerna, särskilt vad gäller inflytandet över de offentliga medlen, samt krav på mer transparens och kontroll av politiken.

Också i Sverige har röster höjts mot bristen på maktbalans i det svenska parlamentariska systemet. Riksdagsledamoten Ann-Marie Pålsson hävdar att riksdagen inte längre balanserar regeringen eftersom regeringen ju reflekterar majoritetsförhållandena i riksdagen. Enskilda ledamöter har svårt att bryta detta mönster då deras medel går via partierna. Därigenom saknas sådana kontroller och balanser (checks and balances) som forskningen visat vara så värdefulla för långsiktig ekonomisk utveckling. Ekonomerna Niclas Berggren och Nils Karlson pekar på liknande och andra brister i den svenska konstitutionen.

Är kritiken i England och Sverige (och även på andra håll?) början på en andra ärorik revolution som kommer utmynna i konstitutionell reform? Naturligtvis är inte jämförelsen med 1689 perfekt, men det finns samtidigt viktiga likheter. För att tala med Mark Twain: Historien upprepar sig inte, men den rimmar.

Länkar: DN1,DN2,SvD1

Kulturkrockar

Under frukosten på den pågående konferensen i Vaxholm förklarade Chicago-ekonomen Derek Neal varför amerikaner aldrig skulle ta

Godtyckets symbol?

Godtyckets symbol?

europeisk fotboll till sina hjärtan. Det beror på domarens makt. I fotboll har domaren enväldig makt att påverka resultatet; en felaktigt (bort)dömd straff i slutminuten och saken är avgjord. Amerikaner som gillar maktdelning kommer däremot aldrig att acceptera en sport så öppen för korruption.

Att fotbollen dras med korruptionsproblem där domarna spelar en viktig roll står väl bortom all tvekan. Frågan är då bara varför fotboll är så populärt i länder med utbredd korruption. Kan det vara så att invånarna i sådana länder helt enkelt gillar denna extra dimension av osäkerhet i spelet. Någon sorts masochistisk tillägnad smak för tillvarons godtycklighet. Kanske är det ingen slump att det svenska fotbollsintresset sköt i höjden under 90-talskrisens okontrollerade härjningar med folks privatekonomi. Så vem vet, om finanskrisens efterverkningar blir tillräckligt allvarliga så finns det kanske en framtid för en amerikansk liga trots allt.

Alla dessa köer…

TantoFör någon vecka sedan försökte jag ställa mig i kö för en kolonilott i koloniföreningarna i Tantolunden, men jag stötte på motstånd från föreningarna. ”Det är ingen idé”, ”Vi kan inte garantera att de som ställer sig på intresselistan någonsin kommer att få en lott” och ”Jag tycker ni ska kontakta en förening utanför tullarna, om jag ska vara ärlig” var påståenden jag möttes av. Det stod dessutom klart att det inte bara skulle krävas flera decenniers köande, utan också gröna fingrar eller speciella färdigheter som föreningen kan ha nytta av. 

Det finns gott om köer i Sverige och det gäller att vara förutseende och försöka räkna ut vilka behov man kan komma ha i framtiden. Även om du inte har behov av en hyresrätt, parkeringsplats, båtplats, tomt eller kolonilott i dagsläget, kan det vara läge att ställa sig (eller sina barn!) i kö redan nu utifall behovet skulle uppstå i framtiden.

Att fördela tillgångar efter kötid är dock problematiskt av många skäl. Det är inte de som har störst nytta av resursen som får den,  resurserna underutnyttjas (hyresrätter som övernattningslägenheter är ett exempel), leder till låg rörlighet, korruption (ordförandens vän har ”sååå gröna fingrar, klart att han ska få en lott!”) och orättvisor baserat på ålder och hur länge man bott på ett ställe. 

Nationalekonomers ryggmärgsreflex är förstås att tillgångarna är felprissatta. Om kommunen tar ut högre arrenden av koloniföreningar kommer köerna att försvinna. De priviligerade innehavarna av kolonilotter i Tantolunden protesterar dock högljutt vid varje sådant försök. (Vissa koloniföreningar har dock infört en annan sorts prismekanism: de tar ut en årlig avgift för att stå i kö.)

Kösystem har dock en sympatisk aspekt. De är i någon mån rättvisa. Alla har en livstid att köa på och alla har därmed ungefär samma möjlighet att få en eftertraktad kolonilott. Pengar, och förmågan att tjäna pengar, har vi dock olika mycket av redan från födseln. 

Finns det då något system som kombinerar kösystemets rättvisa med prismekanismens effektivitet? En möjlighet skulle kunna vara att införa en särskild ”medborgarvaluta” eller någon slags ”köpoäng”. Alla medborgare har ett konto där det på 18-årsdagen trillar samma belopp för alla i denna särskilda valuta. Slantarna på kontot kan sedan användas för att köpa sig vissa tillgångar som anses vara särskilt viktiga att fördela rättvist. Detta skulle kunna handla om hyresrätter och kolonilotter eller vad det nu kan tänkas vara. Tillgångar som bara kan köpas för medborgarvaluta skulle fördelas betydligt effektivare än med kösystem, men samtidigt behålla kösystemets rättviseaspekt eftersom alla har lika mycket slantar. 

Det finns naturligtvis många invändningar mot detta förslag (vilka säkert kommer att påpekas i kommentarstråden), men det förefaller som att de flesta skulle kunna hanteras inom ett sådant system. Därmed inte sagt att systemet är önskvärt att införa, men det skulle i alla fall göra att vi slipper en hel del köer.

Böcker om finanskrisen III: Akerlof och Shiller. Och Shiller, igen.

I diskussionen om finanskrisens mer fundamentala orsaker hamnade Paul Krugman i en förklaring baserad på moral hazard; om bara folk hade fått ta ansvar för sina beslut hade det sett annorlunda ut. George Cooper hävdade däremot att marknaderna är fundamentalt instabila då framtiden präglas av genuin osäkerhet. I en nyutkommen bok hamnar George Akerlof och Robert Shiller betydligt närmre Cooper än Krugman. Där Cooper skyller krisen på missanpassade redovisningsregler anser Akerlof och Shiller emellertid att problemet finns i människans djuriska instinkter, i de Animal Spirits som fått ge namn åt deras bok.akerlof

Dessa instinkter kan i princip sammanfattas som sånt som styr vårt  beteende men som inte riktigt är förenligt med vad nationalekonomer brukar kalla rationellt beteende. Förtroende, rättvisekänsla, penningillusion, korrupt beteende och att vårt beslutsfattande i mångt och mycket styrs av en form av mytbildning. Bokens ambitiösa målsättning är att lägga en makroekonomisk grund baserad på den beteendevetenskapliga utveckling som nationalekonomin präglats av det senaste decenniet.

Även om boken är full av intressanta uppslag, forskningsresultat och idéer är den ändå en besvikelse, delvis beroende på ambitionsnivån. Att förklara finansiella bubblor och efterföljande kriser med att förtroendet i ekonomin varierar är inte väsensskilt från påståendet att ”än så går det upp och än så går det ner”. Utan verktyg att föra in våra djuriska instinkter i de makroekonomiska modellerna är det helt enkelt svårt att dra nytta av de beteendeekonomiska insikterna.

[Read more…]