I tidigare inlägg har jag uppmärksammat frågor som tas upp i Finanspolitiska rådets nyligen publicerade rapport. Detta har gällt konjunkturpolitiken, ungdomsarbetslösheten, de automatiska stabilisatorerna och utgiftstaken. Turen har nu kommit till de mer långsiktiga frågor som också behandlas i rapporten. En övergripande problematik för finanspolitiken är hur den åldrande befolkningen ska hanteras. I rapporten påpekar vi — och detta är förstås inte någon ny tanke — att ökande livslängd i princip bör mötas av att vi spenderar fler år på arbetsmarknaden.
Enligt våra kalkyler arbetar vi en allt mindre del av vår livstid. Figuren till höger visar att en person född 1970 vid nuvarande beteendemönster kan räkna med att arbeta ungefär 8 procent av sin livstid jämfört med 9 procent för en person född 1930. Att andelen av livstiden i arbete sjunker beror förstås på att vi har fått allt fler år som pensionärer. En naturlig reaktion är kanske att vi bör gå i pension senare när vi lever längre, en fråga som jag planerar att återkomma till i ett senare inlägg.Men i vår rapport konstaterar vi också att det är önskvärt att tidigarelägga svenskarnas inträde på arbetsmarknaden. Jämfört med andra länder börjar svenska ungdomar att studera vid höga åldrar, och de studerar dessutom under en lång tid. Vad kan då göras för att bryta detta mönster? Vårt förslag är att påverka incitamenten genom att ändra studiemedelssystemet på ett flertal punkter:
- Studiemedel bör ges under en kortare period.
- Andelen av studiemedlen som är bidrag snarare än lån kan vara högre för unga studenter än för äldre studenter.
- Nivån på studiemedlen bör höjas.
- Fribeloppet bör inte höjas.
Att studiemedlen ska ges under en kortare tidsperiod motiveras förstås av att studenterna ska ges rätt incitament att klara av sin utbildning på utsatt tid. Även om vi inte tar direkt ställning till detta i rapporten menar jag att det är rimligt att man kan få studiemedel under högst tre år för studier på kandidatnivå och högst två år på den avancerade nivån. Att bidragsandelen ska trappas av i takt med studentens ålder motiveras förstås av att vi vill öka incitamenten att börja studera vid unga år.
Våra rekommendationer om nivån på studiemedlen och det s k fribeloppet motiveras av att studenterna måste kunna fokusera på studierna utan att tvingas arbeta alltför mycket vid sidan av. Figuren till höger visar att sysselsatta studenter under senare år har lagt mer tid på arbete och mindre på studier. Detta kan bero på att studiemedlen (2000 kr per vecka under terminstid, varav en tredjedel är bidrag) trendmässigt har halkat efter den allmänna löneutvecklingen. Den Studiesociala utredningen föreslog nyligen att fribeloppet ska höjas så att studenterna kan arbeta mer utan att studiemedlen trappas av. Vi menar alltså att detta är fel väg att gå. Fribeloppet bör snarare sänkas.Trogna ekonomistasläsare minns kanske att jag tidigare har argumenterat för att terminsavgifter bör införas (här, här och här), och att jag främst har motiverat detta med att skynda på ungdomarnas studier. Jag tror fortfarande att det skulle få avsedd effekt, men det finns förstås ett antal fördelningspolitiska problem med den lösningen. Förmodligen kan liknande effekter uppnås i ett system med fria studier och generösa nivåer men strikta tidsramar för studiemedlen.


Nästan alla samhällsvetare har förmodligen någon gång hört talas om 

För någon vecka sedan försökte jag ställa mig i kö för en kolonilott i koloniföreningarna i Tantolunden, men jag stötte på motstånd från föreningarna. ”Det är ingen idé”, ”Vi kan inte garantera att de som ställer sig på intresselistan någonsin kommer att få en lott” och ”Jag tycker ni ska kontakta en förening utanför tullarna, om jag ska vara ärlig” var påståenden jag möttes av. Det stod dessutom klart att det inte bara skulle krävas flera decenniers köande, utan också gröna fingrar eller speciella färdigheter som föreningen kan ha nytta av.
Senaste kommentarer