Det finanspolitiska ramverket borde skydda mot riksdagsinitiativ som försvagar de offentliga finanserna

Den 25 februari annonserade M, KD och V att de planerar ett utskottsinitiativ för att öka satsningen på äldreomsorgen med drygt 4 miljarder i år. Av deras pressmeddelande framgår också att de vill att satsningen på äldreomsorgen ska bli knappt 4 miljarder högre 2022 och 2023 än vad regeringen planerat för. Med tanke på de brister i äldreomsorgen som har uppdagats i samband med coronakrisen framstår det som ett behjärtansvärt initiativ. Men tyvärr är det ett initiativ som riskerar att trasa sönder ett redan sargat finanspolitiskt ramverk.

Som det politiska läget ser ut i Sverige ligger det i allas intresse att en minoritetsregering kan bedriva en finanspolitik som går att ta ansvar för. Det råder dock olika uppfattningar om hur detta ska uppnås. Lite förenklat kan de olika positionerna beskrivas som att partier högerut anser att det ska ske genom att riksdagen förhindras göra några ändringar i regeringens budgetförslag, medan partier vänsterut anser att det ska ske genom att riksdagen förhindras göra sådana ändringar som försvagar den budget som regeringen har lagt fram. Den senare hållningen utgör försvaret för det utskottsinitiativ som S, MP och V tillsammans tog hösten 2013 för att förhindra en sänkning av skiktgränsen för statlig inkomstskatt, som skulle ha minskat skatteintäkterna.

Det finanspolitiska ramverket skyddar i viss mån den budgetproposition som regeringen lägger på riksdagens bord under hösten. För att regeringens budgetförslag ska avvisas krävs det att ett annat förslag får större stöd i riksdagen. Just det inträffade hösten 2014 när den tidigare alliansregeringens partier lade fram en gemensam budgetmotion. Motionen fick större stöd än regeringens budgetproposition genom att SD också röstade för den och därmed var en regeringskris ett faktum. Men detta har inte upprepats sedan dess eftersom de enskilda partierna då har lagt fram egna budgetmotioner som inte har fått tillräckligt stöd för att övertrumfa regeringens budgetförslag. Utöver detta finns det ett skydd mot att budgeten försvagas genom att man först fattar beslut om utgiftsramar och intäkter och sedan beslutar om hur utgifterna ska fördelas inom utgiftsområdena.

Men tyvärr finns det inget tydligt skydd i det finanspolitiska ramverket mot utskottsinitiativ som ändrar utgifter och intäkter under innevarande år. För sådana initiativ gäller vanliga majoritetsregler och det finns inga formella krav på att initiativ som medför ökade utgifter eller minskade intäkter finansieras från andra delar av den fastlagda budgeten. Detta innebär att en minoritetsregering riskerar att i slutändan ha fått en helt annan finanspolitik och saldo i de offentliga finanserna än avsett. 

Det är förstås rimligt att riksdagen har möjlighet att styra offentliga resurser till de områden som det finns en demokratiskt vald majoritet för att prioritera. Om en majoritet anser att man behöver prioritera satsningar på äldreomsorgen mer än vad regeringen är beredd att göra är det rimligt att denna majoritet kan fatta beslut som styr mer av resurserna till just äldreomsorgen. Men det bör förutsätta att majoriteten samtidigt klargör hur en sådan satsning ska finansieras så att det blir tydligt var resurserna ska komma ifrån och vilka områden som ska prioriteras ned i förhållande till vad regeringen har önskat sig. Att rösta igenom ökade utgifter som leder till större budgetunderskott och därmed ytterligare skuldsättning för staten leder in på en väg mot försvagade offentliga finanser och till ett minskat förtroende för det politiska systemets förmåga att föra en långsiktigt hållbar finanspolitik. 

Riksdagspartier som aspirerar på att sitta i en regering borde kunna enas om att begränsa riksdagens möjligheter att rösta igenom ofinansierade utskottsinitiativ. Med nuvarande ordning finns det inget som försäkrar att en minoritetsregering har kontroll över den samlade finanspolitiken och därmed kan ställas till ansvar för den. Och även om medborgarna har all anledning att vilja prioritera satsningar på äldreomsorgen så behöver de också skyddas mot det kaos som kan uppstå om de finanspolitiska besluten tillåts bli oförenliga med långsiktig hållbarhet i de offentliga finanserna. Därför vore en rimlig överenskommelse mellan riksdagspartierna att eventuella utskottsinitiativ kombineras med ett klargörande av hur högre utgifter eller lägre intäkter ska finansieras inom ramen för den budget som riksdagen har beslutat om.