Pontus (tack!) har hittat följande intressanta artikel av Luigi Zingales. Zingales, som är professor i finansiell ekonomi i Chicago, skriver väldigt kritiskt om räddningspaketet som den amerikanska finansminsitern presenterade häromdagen. Framförallt oroar han sig för att det statliga bolag som ska hantera de dåliga krediterna kommer att betala ett överpris för tillgångarna de tar över. Detta kanske kan rädda de finansiella bolagen men innebär samtidigt en massiv omfördelning av medel från skattebelare till (rika och oansvariga) kreditgivare.
Zingales förslag är i stället att tvinga fram en partiell skuldavskrivning. En sådan kan gynna både kreditgivare och aktieägare men är svår att få tillstånd då det krävs att många långivare koordinerar sitt handlande. Dessutom föredrar kreditgivarna att staten kommer till undsättning, varför bara förhoppningen om en bail-out kan hindra en sådan lösning.
Ekonomistas 
De allra flesta av dessa “räddningar” som riksbanker och regeringar gjort senaste tiden har väl lett till samma sak: att skattepengar dirigerats till den misslyckade finanseliten?
Jag tror inte många av dessa (skatte)kostsamma räddningar av rika finansnissar skulle överleva någon som helst demokratisk process – innan finansdepartimenten trycker på enter.
Saku: Även om jag i stort sympatiserar med och delar dina instinker i detta fall är det trots allt ganska komplicerat. Om banker och kreditinstitut börjar gå omkull, slutar ge krediter och/eller börja lösa in lån för att klara av sina kortsiktiga problem är det något som påverkar alla.
Som diskuterades på Brännpunkt i förra veckan har exempelvis svenska banker rätten att avsluta lån när de vill — även om låntagaren sköter sina betalningar. Om fastighetspriserna faller kommer det för högt belånade ägare att vara omöjligt att få nya lån. De måste då sälja sina hem och realisera stora förluster, eventuellt med personlig konkurser som följd. Samma sak gäller för företag vilket kan sända ut tusentals personer i arbetslöshet, kanske helt i onödan.
Det finns alltså ett starkt allmänintresse av att garantera den finansiella sektorns stabilitet. Sedan bör det ju ske på ett sätt som sätter skattebetalarnas intressen i främsta rummet och som inte lägger grunden för en ny finanskris genom att signallera att staten alltid räddar den som tagit för stora risker.
Zingales artikel finns hos Vox också, om man inte känner för att ladda ner en pdf-fil. De har också en artikel som är mer nöjd med Paulson.
“Cash for trash” tycker Paul Krugman är ett bra uttryck för det hela i sin NYT-kolumn.
En kommentator på Huffington Post tycker att staten kan ta över hus där “ägarna” annars riskerar utmätning. Man slipper att folk blir hemlösa, och kan de inte betala sina skulder kan de bli hyresgäster i stället och få tillbaka lite av de pengar de betalat in på lånen tidigare. Låter vettigt.
http://www.huffingtonpost.com/sasha-abramsky/sweetening-the-trillion-d_b_128153.html
Just nu verkar det handla mycket om att republikanerna slänger alla principer över bord för att desperat försöka rädda sin position inför presidentvalet. Inte alla förresten – att det är viktigare att rädda storpampar än småfolk går man nog inte ifrån ens nu.